Senaste kommentarerna i forumet

Inspirerande att läsa om dina dagar.

Du har kommit så långt och det är kul att följa din positiva utveckling. Tror att mycket beror på att du är insiktsfull, tar emot alla känslor och inte bara lever på kicken av att vara nykter. Det är ju tyvärr då det kan bli extra jobbigt när den, nykterheten alltså, blir vardag. Men du har liksom varit medveten från början. Hm, svårt att förklara hur jag menar...

Äsch, du har gjort det skitbra i alla fall. ?

Kram till dig

Så känner jag när jag läser om dina och PimPims dagar.

Men när jag tänker efter har jag nog levt så själv tidigare. En massa barn, aktiviteter, ordförande i var och varannan förening, studier på närmare 200 procent parallellt med arbete... Lägg till ett fint hem, ordning och reda, näringsriktig mat...

Hörni, inte konstigt att vi har behövt bromsmedicinen.

Nu lever jag ett jämförelsevis mycket lugnare liv. Men jag har också fått betala ett högt pris för det tidigare.

Önskar så att ni lyckas bromsa vardagen åtminstone lite. Och utan alkoholdimman, förstås. Men det är inte lätt, jag vet. Tyvärr.

Ta hand om er! ?

Kram

... min morgonställning är 90 grader stapplandes ur sängen... gnyr en aning för att varje rörelse gör ont! Är då evigt tacksam att ingen mer än HN som älskar mig mer än mest ser mig... livet efter 40 blev en plåga ???

... min morgonställning är 90 grader stapplandes ur sängen... gnyr en aning för att varje rörelse gör ont! Är då evigt tacksam att ingen mer än HN som älskar mig mer än mest ser mig... livet efter 40 blev en plåga ???

Härligt, ta kraft i den känslan❤️??❤️??

Inte ett endaste litet sug i dag. Knappt ens en A-tanke.

Hade nästan glömt bort hur jäkla skön känsla det är att plötsligt framåt kvällen inse just det.

Sjukt egentligen, det som de flesta andra inte ens reflekterar över, välkomnar vi som någonting bra, fint, ja, otroligt stort till och med.

Och det är det ju. För mig. För oss. Som av plågsam erfarenhet vet alternativet. Gång på gång.

Det som ingen annan kan förstå. Kanske respektera att det är så. Men ändå inte förstå. På djupet.

Att man åtrår något man hatar. Att man längtar efter något som förstör så mycket. Att man tar till något som i förlängningen ger en obeskrivlig ångest...

Inte konstigt att andra har svårt att förstå. Det hade jag också. Då. I mitt förra liv.

Nu vet jag.
Nu är valet mitt.
Nu är det upp till mig.

Så lätt - och ändå så svårt.

I dag valde jag nykterheten. I går också. I morgon tar jag förhoppningsvis samma beslut. En dag i taget. Gott så.

Kram

Hur i hela friden kommer man till ro? Min trötta kropp skriker i protest ”Aj som fan! Sluta spring omkring och hitta på en massa nån gång! Och för Guds skull, läs på om ergonomiska arbetsställningar din klant!”

Alltså, mitt yngsta yrväder kan man alltid lita på. Hen är alltid game för action :) Idag promenerade vi drygt 1,5 mil medan vi lekte massa lama ordlekar. Man kan alltid lita på att hen vill titta på film tillsammans, spela ett gammalt hederligt brädspel eller spela och sjunga tillsammans. Hen orkar alltid allt man vill göra och tycker allt man kommer på är kul. Till och med sånt där aptråkigt göra, som sortera tvätt eller laga mat, är hen gärna med på. Och då blir det genast mer intressant, för hen är ett riktigt kvicksilver, så väl i tanke, som i handling och verbalt <3 Det är allt mammas unge det <3 må hen för alltid spritta och spraka av yster, entusiastisk energi :) Nästa år fyller hen tonåring... Än så länge ser jag inga tecken på att hen liksom de andra skulle mulna till och bli inåtvänd... Hoppas jag får ha mitt lilla solsken ännu en tid... Helst för alltid.

För övrigt föreslog solskenet att om vi äter ute så kan vi gå till taco baren, för där kunde jag få ett glas vin... Efter att hen planterat tanken och den fick riktigt stadigt fäste i min A-hjärna vågade jag inte gå i närheten av en restaurang. Telningen var nöjd ändå, för hen ville laga sin paradrätt till familjen ikväll.

Alltså ditt inlägg... så som du beskriver din dag är min dag. Jag har semester nu men kommer inte till ro. Somnade klockan 02:00 för att Sofie Sarenbrants böcker om Emma Sköld är gör jävla bra. Har toklyssnat på dessa sen i torsdags och slukat fem böcker redan (Adhd?), sen har jag fixat naglarna, hjälpt till med bröllopsbestyr inför väninnas marriage på lördag, storhandlat, övningskört med sonen 1,5h, skjutsat på dottern, lagat massa mat, fixat med lekar till bröllopet, städat hemma och äntligen har jag satt ner röven... vad ska jag göra härnäst tänker jag... för hela kroppen kokar...
Kram PimPim ☀️☀️

Skönt med nykter semester, precis samma har jag ?
Bra jobbat och fortsatt trevlig semester.
Trots att vädret blev lite sämre idag och det ser inte så bra ut framöver heller.. men men, kul kan man ha ändå ?

Jag kan verkligen se bilden av hur du sveper omkring och gör allt det där du beskriver? Tänk på att du är hjärntvättad av alkoholen, inget blir bättre om du låter dig luras i ett svagt ögonblick. Njut av måndagen och vila mellan varven, du tokiga människa❤️

Enligt gubbe bromskloss ”måste” jag ingenting. Semester. Varva ner, förmanar han, på sitt sådär kolugna ”nästan-inte-levande” sätt, där han ligger och slasar i en fåtölj. ”Vaddå, påstår du att JAG inte skulle vara nervarvad?! Jag är nervarvad de’lux. Mycket bättre nervarvad än dig. Så det så. Jag ska bara... och bara... och bara...” Jaaaa, hon som svabbar balkongen, samtidigt som hon sorterar in ren tvätt, målar på två nästan fullständiga tavlor, skissar på en ny idé, byter gardiner, flyttar några möbler och plockstädar och putsar litet överallt på vägen är ju själva sinnesbilden av nervarvad. Och om jag får säga det själv är det något av ett konststycke att lyckas göra allt detta nerkladdad med oljefärg, utan att ställa till katastrof... Jag. Vill. Ha. Vin. Men jag har ju bestämt att det är slut med vineriet.... Hur sitter man still utan ett vinglas?

Du är en förebild⭐️?⭐️
Önskar dig en fortsatt skön, nykter semester i lugn & ro.
Kram!

Början är alltid svår och att lära sig ta en stund i taget, inte tänka för långt fram. Att ta hjälp och skaffa livlinor som passar just dig dvs möten, poddar mm för det är så viktigt att förstå att detta är en sjukdom. Vissa av oss är beroende personer och vi utvecklar flykten på svar på allt. Vi tror vi flyr ifrån saker som men egentligen flyr vi ifrån oss själva.
Lite djupt kanske men lyssna på några samtal på beroendepodden eller alkispodden, skönt att höra andra som gör resan och att man är inte ensam om detta. Många kramar, styrka, mod och vilja?❤️??❤️?

att din semester börjat så fint Strulan☀️När hittills har du känt att det varit jobbigast att avstå alkohol, i början eller i slutet av din nykterhet? Just nu tänker jag på alkohol mest hela tiden, mest då varför det blivit som det blivit och varför jag inte klarar av att ändra på mitt dåliga omdöme och bara dricka mindre.Jag känner mig svag och rätt värdelös. Jag tycker själv att jag har ett bra liv med en fin familj men det kanske inte är så, varför skulle jag annars tycka så mycket om att fly in i dimman där det är lugnt och tyst. Jag förstår inte...

Tack att jag får följa din resa. Önskar dug en riktigt härlig semesterdag?

Kram
Liten tjej

Två veckor har gått på semestern och det har varit härliga veckor.
Har inga pengar att resa bort för och det som skulle kunna bli tråkigt, blev istället fantastiska två veckor. Tränat, sol och bad och haft tid att vårda mig själv helt utan stress.
Så nu är det ytterligare två veckor kvar och hoppas de blir lika bra.
Väljer idag att vara nykter idag vad som än händer, önskar er en fin dag med styrka, vilja och mod// kram Strulan

Känner mig osocial. Inte roligt längre, att vistas i sällskap, där alkoholen är viktig. Min mans släkt. Kommer nog att avstå framöver. Idag skall jag bada tillsammans med mitt barnbarn. Skall bli skoj. Det hade jag inte kunnat, om jag fortsatt med mitt drickande. En av alla belöningar.

Har tyckt att jag visserligen haft det stressigt emellanåt, men ändå trivts med utmaningarna. Men precis som ni andra beskriver börjar det bli väl mycket som ska utföras med samma resurser som tidigare. Det känns...

Klarade mig tidigare genom att ge allt på jobbet, men ytterst lite hemma. Så sjukt! Mitt liv består ju inte av främst jobb och så pytte fritid. Har faktiskt börjat omvärdera en del. Klättrade nedåt på karriärstegen något pinnhål för några månader sedan. Nog bland det bästa jag gjort.

Bra att ni reflekterar över jobbet.

De här diskussionerna behövs, vi är ju inte precis ensamma om det här på forumet.

Mrx, hoppas du orkar att inte falla helt. Du har många nyktra dagar både bakom och framför dig. Glöm inte det.

Kram

Jag vill verkligen prioritera livet framför ett jobb som dränerar mig på energi. Har haft en fin vinter där jag genom KBT fått bra insikter. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra men bollen är i rullning. Imorgon är det arbetsdag igen. Har lite funderingar om hur jag kommer vidare men inget konkret ännu. Vi kanske kan stötta varandra.
/Mrx

Känner så igen det du skriver om att känna att man inte riktigt ”platsar”... Man har ett bra liv, utbildning, jobb, äger sitt eget boende och sommarhus, kör tunt i bilen man ville ha och inte den man ”hade råd med”, ingår i en kärleksfull stöttande familj, har aldrig gjort bort sig illa eller självsaboterat genom alkoholen... Och ändå har man såpass stora alkoholproblem att man bara måste sluta... Det går inte ihop i mitt huvud. Kanske skulle jag placeras i gruppen du nämner... De där som dricker några glas för mycket på helgen och känner skuldkänslor över det... Men nej. Visst, det är så jag GÖR, men i mitt hjärta känner jag att problematiken är så mycket djupare än det konkreta beteendet. Det finns en sådan själsomskakande desperation bakom beteendet. Det är svårt att förklara när jag inte riktigt förstår det själv. De dagar jag har extra svårt att få ihop bilden av mig själv som missbrukare försöker jag tänka, so what? Man MÅSTE inte vara alkoholiserad för att sluta dricka. Det finns inget inträdesprov att passera. Vem som helst som vill sluta dricka får sluta dricka. Så det så.

Vilket fint inlägg! Tack Vinäger

"Din kamp är precis lika tung som någon annans", så skriver Amanda till mig i ett inlägg och fortsätter med att förutsättningarna inte ändrar på det faktum att kampen mot alkohol är ett helvete för oss alla.

Dessa ord gjorde mig rörd och lite lättad. Jag har alltid haft dåligt samvete för att jag fortsätter att trilla dit, trots att jag egentligen har det så bra i livet. Sedan jag avslöjade allt för M för drygt ett och ett halvt år sedan har jag dessutom haft full stöttning. Jag upplever att jag är sämre än andra för att jag inte klarar av att sluta. Har förståelse och känner uppriktig empati för många av er här, men aldrig för mig själv.

Hittade nedanstående text från ett av mina inlägg i höstas och väljer att klippa in det:

"Varför dricker vi?

Har ibland uttryckt att jag inte borde ha problem, inte borde ge andra råd, inte borde tycka till överhuvudtaget.

Jag som har det så bra, ett underbart äktenskap med en fantastisk man, som stöttar till hundra procent. Jag som har ett bra jobb som jag ofta uppskattas för, med ledaruppdrag som jag älskar, även om det är väl stressigt emellanåt. Jag som bor i ett stort hus som jag har rustat och inrett efter eget tycke och smak. Jag som liksom min man tjänar hyfsat, som har det riktigt bra ekonomiskt. Jag som har en jättefamilj som visserligen förpliktigar en del, då de ofta vill umgås alla tillsammans, men som jag är så stolt och tacksam över, inte minst för att de väljer oss på ett jämställt sätt. Inget utnyttjande av oss som mamma, pappa, mor- och farföräldrar alls.

Vad mer kan man begära?

Så kommer vi till ämnet Alkohol. Ka-boom! Mitt förhållande till skiten skiljer sig inte ett dugg från de flesta andras här. Man kanske av ovanstående text kan få uppfattningen att jag sippar lite för mycket Amarone någon fredags- eller lördagskväll och att det ger mig skuldkänslor.

Fel, fel, fel, som käre Brasse i "Fem myror..." skulle ha sagt. Jag sippar inte, jag super. Sällan Amarone, då ren sprit mycket snabbare ger det rus jag vill åt. I övrigt spelar det ingen som helst roll vad jag dricker, ju högre procenthalt, desto bättre. Läser ibland om att andra endast dricker vin, att de inte gillar öl eller att whiskyn får stå orörd för att den inte är intressant. För mig är all alkohol hot stuff. Tyvärr!

Vid ett par tillfällen har jag skrivit om att jag har svårt att kategorisera mitt drickande. Jag åtnjuter gärna några glas vin eller öl efter en stressig dag, vilket oftast innebär alla vardagar. Jag dricker mig till rejäla minnesluckor emellanåt, särskilt under helger och semestrar. Jag har på senare tid klarat att vara nykter i flera veckor för att plötsligt och helt oplanerat gå in på Systemet och köpa vodka och annan sprit som jag halsar i mig innan jag hunnit hem. Jag fortsätter under en sådan period mitt destruktiva drickande redan vid sjutiden på morgonen och kan hålla på så under flera dygn. Jag har under åtminstone de senaste tio åren aldrig kunnat låta bli att dricka om tillgänglighet funnits.

Vad vill jag då säga med mitt utlämnande inlägg? Jo, att när beroendet väl tagit över är vi alla slavar under lasten. Ung som gammal, fattig som rik, chef som arbetare... Vi pratar om en beroendesjukdom som en del av oss druckit sig till. Inget vi borde skämmas över, men ofta gör vi det ändå. Ännu är ämnet lite förbjudet och därmed stigmatiserande.

Vill avsluta detta maratoninlägg med att inge hopp. Det går att sluta dricka, det finns massor av fantastiska människor här på forumet som visar att det faktiskt går. På riktigt. För vem som. Oavsett problematik. Jag är på väg, men ännu inte riktigt där jag vill vara. Men jag kämpar, precis som ni. ♡"

Som sagt, detta skrev jag i höstas. Mycket av det stämmer fortfarande. För mig och vissa andra verkar resan mot nykterheten ta lång tid.

Men vi ger aldrig upp, det är det viktigaste.

Ha det gott alla krigare, var ni än befinner er på färden.

Kram

I ett par dagar gick jag runt och ältade att han hatar mig och firar att jag är ute ur hans liv. Sen som ett trollslag slog det mig: han kanske faktiskt bara tycker det är jobbigt och vill hitta på något för att tänka på nåt annat. Han kanske faktiskt är lite ledsen att det är slut. Jävlar det är klurigt med den här förvridningen av verkligheten som kommer med den kassa självbilden. Jag har fortfarande inte förstått vad det var som hände. Det är typ 1,5 år av mitt liv som ligger i dimma. För att jag var full och för att jag, fattar jag nu, var så jävla deprimerad att jag tappat tiden liksom. Plötsligt en dag lämnade jag min man. Sen var det nån autorobot som tog över, fixade jobb o lägenhet o släpade möbler på bussen. Och blev nykter. Jag vet inte om jag har känslor för honom. Han stängde av mig när jag gjorde slut, så jag vet inte riktigt vem han är. Jag har träffat en ny, och det är fint och asjävla omöjligt. Jag har allt jobb i universum kvar innan jag kan släppa in någon på riktigt. Jag vet inte om jag tror på kärleken.
Jag är lite nere, men det är som att jag kan ana hoppet där borta nånstans. Det finns en framtid där jag har ett litet hus, och känner mig stor och trygg.
Tack för din styrka Amanda <3

Tom och utnyttjad... En arbetsgivare som ser, men ”lever” på att man är som man är... Även jag har efter min utmattningsdepression, tom UNDER den, fått mer jobb, mer ansvar, sämre förutsättningar att leverera uppdraget (neddragningar, färre anställda ska klara fler och mer komplicerade uppgifter, kassa medarbetare/underställda som man ”måste sätta nånstans”) Jag vägrade sjukskrivning, ens på halvtid, till läkarens förtvivlan. För om jag så bara var borta för att gå på ett möte gick allt åt helsicke under tiden, och gissa vems ansvar det blir att reda i skiten? Just det. Mitt. Nu är jag glad att jag vägrade att dra på mig en sjukskrivning, för det hade jag behövt förklara för en ny arbetsgivare. Men här i våras var jag riktigt bitter och tänkte att jag skulle sjukskrivit mig och varit borta från dårhuset så länge som möjligt.

Vet du Mrx, jag hänger på dig i din nya utmaning! Vi kan stötta upp varandra och tänka tillsammans, för att lyckas prioritera livet! Hänger du också på PimPim?

Tack för alla fina ord. Jag har bestämt mig för att lyssna bättre på min kropp fram över. Förra året vid samma tid punkt var jag halvtidssjukskriven för utmattning. Har jobbat med mig själv via KBT terapi under vintern. Jag har varit helt öppen med min problematik mot min arbetsgivare. Jag har haft samma arbetsgivare i 20 år och alltid ställt upp. Firman har gått dåligt så vi har haft många omorganisationer och neddragningarna. Jag har kämpat för att få behålla jobbet men till priset av min hälsa. Alla bara tar för givet att jag ska leverera. Jag vill ju känna mig behövd och uppskattad. Just nu känner jag mig bara tom och utnyttjad.