Senaste kommentarerna i forumet

.. tänker att jag kanske en dag känner som du gör nu... Du är sååå värd att få må bra och jag är så glad för din skull! Kärlek <3

Apropå träffen så hade jag också tänkt gå dit, men det får bli nästa år. Tack för att du berättade om hur det var! Kram

Är allt bra med dig? <3

Jag är helt ny här och vet inte om det är OK att krascha in i någons tråd, MEN: försiktigt Fibblan, försiktigt. Jag har varit med om det där.

Kom i kontakt med Beroendemottagningen våren 2012. Fick Antabus i några månader, var sedan helt nykter i två år. Gick ner 17 kilo i vikt, motionerade 60 - 90 minuter / dag och kände mig urstark. Så stark att jag kom fram till att jag kunde ta ett par glas vin ibland utan att det skulle gör någon skada.
Ett par glas blev tre o s v. Det trodde jag inte. Jag var övertygad om att jag skulle kunna dricka kontrollerat.
Senaste tiden har jag druckit en flaska vin varje vardagskväll, och 1,5 - 2 BIB vin varje helg... Back in buissness så att säga.

För ett par veckor sedan bad jag min chef kontakta företagshälsovården för att få hjälp med mitt alkoholmissbruk (som kanske är lite tyngre än ditt, jag vet inte och lägger inte in några värderingar i detta). Jag har också kontaktat Beroendemottagningen för att, återigen, få hjälp med mitt missbruk.
På söndag har den lokala AA- gruppen ett öppet möte som jag tänkt vara med på (om jag är nykter och kan samla ihop nog med mod).

Vad händer om du inte kan hålla det vid de två glasen? Du har skrivit att din man har "sympatikrökat"" med dig. Finns det någon risk att ni båda hamnar i en negativ spiral om du inte kan hålla det vid de två glas du bestämt dig för?

Det är mycket troligt att du är en person med starkare karaktär och vilja än jag, men var försiktig, Fibblan, var försiktig.

med omtanke/ Onkel F

Tusen tack för pepp och gratulationer ?!
50 dagar fixade jag ?!
Nu står "mätaren" på 52 (-1)?. Vad hände, kan man undra?!
Jo, jag gjorde ett väl övervägt beslut om att ta ett återfall (!) Ni som läser min tråd och/eller gjort det på senaste är kanske föga förvånade ändå..(?) Har skrivit om hur jag, om jag skulle ta det där återfallet, skulle göra det tillsammans med min man om vi skulle äta ute. Därmed inte sagt att det var bestämt. Men i tanken var jag okej med ett sådant scenario. Vi hade en bokning som gjordes för 2 månader sedan på ett populärt ställe. 5-rätters.. Jag bollade detta med mannen min. Han var klok nog att låta beslutet vara mitt. Jag hade också tankar på att bolla med er kära vänner här. Men kände samtidigt att jag ville fatta beslutet på egen hand. Och valde efter noggrant övervägande att göra undantaget som bekräftar regeln. Jag nöjt av mina två glas vin. Satte stopp där. Kände mig nöjd med det - när hände det senast ?!? Flera år sedan..Var också nyfiken på hur det skulle kännas idag- dagen efter.. hade jag väckt den sovande björnen..(?) Svar: NEJ?! Jag är glad att jag tog beslutet att ta de 2 glasen, för det var också som att jag fick en mer realistisk bild av vad det ger. Har ju romantiserat det en hel del, sedan jag förbjöd mig..
Gott, absolut. Ngt jag vill fortsätta göra? Absolut inte. Nu är det 50 dagar till minst som gäller. Har en grej i maj, där jag eventuellt kommer göra på samma sätt. Men det tar jag då.

Det som sjunkit in i mig mer och mer är att jag alltid vill leva så här. Efter midsommar, den magiska dead-line'en jag satt -är det knappast fritt fram som gäller. Det är 2 glas vid speciella tillfällen.

Det kanske verkar motsägelsefullt för er som läser mina rader men det känns som att ett nytt förhållningssätt till alkohol håller på att ta form i mig. Det handlar inte längre om en kamp att hålla sig ifrån. Utan en livsstil, där jag väljer att vara frisk och sund och där alkohol ibland kommer att förekomma. Och det är när JAG har fattar beslut om det. Givetvis kommer jag vara på min vakt även fortsättningsvis. Och kanske en del av er tänker nej,nej,nej - nu är hon på väg utför..
Jag tror inte det och jag gör gärna mitt bästa för att bevisa det??!

Kramar från en nykter Fibblan ?

Skall glra detta för mina barn men är inte riktigt där mentalt själv. Varför vet jag inte.
De är hos pappa o tänker om jag sitter här o dricker är skit samma.
Går dit innan de kommer hit.
Trevlig helg

Wow 50 dagar, det är grymt ??
Tänkte bara säga grattis och snart är det hundra dagar ?

Have mercy. Denna huvudvärken kommer försvåra dagen. Den lixom sitter bakom ena ögat och ba tryyyyycker. Påminner om huvudvärken jag brukar få i mars/april varje år (jävligt oklart vad det är, men är återkommande. Allergi kanske? ?‍♀️). Gjorde ett test som sa något om hortsson? Ish.

Just det, ni kanske funderar på om det år bakisvärk? It aint. Sist jag drack var dagen jag skrev på mitt lägenhetskontrakt, 1st glas prosecco. Innan det minns jag inte. Det var ett tag sedan.
Jag kan inte dricka just nu, det hade förstört way för mycket. Har varken tid eller kan vara full/bakfull. Måste pria min sömn så vardagslivet fungerar. Den ni....

Nu en liten klagosång;
Ont det gör ont det gör ont en stund på natten men inge på daaaaaan ååååååh allaaaaaa omkriiing de märker ingentiiiiiiing det gör OOONT ååååh så ont! - Lena pH.

Fredag nu kör vi!
Fridens ?

till dag 50! ??? SÅ grymt du är, så mycket du tagit dig igenom och fortfarande står du pall - friskare, nyktrare och fortfarande med ett jävlaranamma! ?

...och sen igår har jag nästan vart knockad av en ny omgång trötthet. Behövt lägga mig nästan direkt efter jobbet. Bara ätit lite och sen lagt mig för att vila. Ligger sen i sängen och läser eller kollar på en film, det är allt jag orkat med.

Läst mycket mer (och sett YouTube-videos) om PAA eller PAWS som det visst heter på engelska, post accute withdrawal syndrome. Känner mig rätt klar över att jag redan är där. Tiden på mitt rosa moln är över, orkar inte träna lika mycket, energin har gått ner rejält och humöret svajar rejält. Jag är beredd på att detta kan vara här för att stanna ett tag. Sömnen har också blivit lite sämre igen.

MEN, suget är på låg nivå, jag känner mig trygg för tillfället i min nykterhet, jag presterar bra på jobbet för det mesta, är social och "klar" i huvudet och ångestattackerna är mer sällsynta och oftast inte lika starka (det är för mig stort).

Kämpar vidare.

Inser att mitt senaste inlägg nog kan vart lite rörigt, konstigt och svårtolkat, men märker att du tog dig tid att förstå och 'glädjas med mig i sorgen" ? Du är fantastisk! Allt är så rörigt men ändå förstår du storheten i att kunna acceptera sina känslor utan att vilja fly. För en som jag är det enormt framsteg.

Hoppas du är ok och att dagen vart bra. Många kramar till dig ?

Så dagen kom äntligen till sin ända, ligger och tittar på dokumentärserien om r Kelly. Finns på SVT play, obehaglig men bra. Älskar ju allt med människor som manipulerar änd shit. Serien tar upp det. Just för att det är så fascinerande med beteenden.

Dagens intervju var förbannat intressant, jag tackade nej till tjänsten på plats. Fick göra ett case, och det var som på grekiska för mig. Förstod nada. Hade inte kunnat göra ett bra jobb där, överhuvudtaget. Men det var lärorikt, jag tar med mig några nya uttryck ifrån idag och ska försöka implementera dem i mitt språk till nästa veckas intervju. Funderar även på om jag ska höra av mig till personen som höll intervjun och fråga om hen vill ta en kaffe, för jag tror att det skulle kunna vara jävligt intressant. Gillar inte uttrycket ”mentor” men jag tror jag kanske skulle kunna behöva en sådan. Iallafall om jag väljer den vägen som detta företaget är på.
Jag är i dagsläget way för junior.
Fick nummret till hens tidigare chef, så det var väl ett bra tecken tror jag. Alltid bra med nya kontakter ?
Jag måste bli bättre på att nätverka.

Det ringde en annan person idag igen från ett nytt företag, han ville oxå ha intervju. Så jag bokade in honom till i morgon.

När klockan slog 16 idag så var det precis som att någon slog mig i huvudet. Pang sa det och tror fan att jag 1, har fått bihåleinflammation 2, migrän. Något av dem är det. Gör så jävla ont. Trodde först migrän, men nu lutar det mer åt bihålorna igen.
Snälla sluta jävlas med mig kroppen, det finns ingen ekonomi att vara sjuk just nu. Det går lixom inte. Staph...

I morgon är det äntligen fredag.
Snart är det helg. Snart vila❤️

Blir inte en sen kväll idag heller. Kommer med största sannolikhet släcka innan 22 idag oxå. Försöker ge kroppen vila så mycket jag kan på min fritid. Pratade i telefon med polare under kvällen, säkert 2h. Han är bra. Det stillade lite av min sociala längtan. Kanske borde försöka hinna träffa någon i helgen.

Och jag borde antagligen skaffa el och hemförsäkring i dagarna till nästa lägenhet. Göra klart läxan till morgondagens psykologtid (tror ni jag har påbörjat den?... Nä). Maila den där chefen. Maila personen från idag. Det kan jag ifs göra i helgen.

I morgon är det 3 intervjuer inbokade. Kommer fan vara proffs på detta snart. Det som jag tycker är så kul är hur olika alla är. Det är verkligen sjukt intressant, och lärorikt.

Fick mig en bra funderare idag också, vart vill jag vara i framtiden? Vad har jag för mål? Jag svarade faktiskt att jag inte vet. Säkert helt fel svar, men ärligt. Det var ifs efter vi kommit överens om att jag inte skulle gå vidare. Så murarna var lite lägre.

Jag vet inte vart jag vill, men jag vet vart jag inte vill vara. Samt fundera på varför jag faktiskt vill jobba med det jag vill jobba med. Vad är det som driver mig? Mina svar känns så inövade på just den frågan. Jag vill inte vara inövad, jag vill veta. Vad tusan är det som driver mig?
Behöver sova på saken.

Sov sött!
Fridens ?

Hade också gärna varit med..Spännande med FB-Gruppen också..Jag får se om jag kan gå med framöver..Vad härligt att ni fick träffas. Man har ju bilder framför sig hu ni kan se ut. Men det kanske inte stämmer. Skönt att du mår så bra Vinäger..Kram?

Jag håller med Dee här ovan - du har tagit ett viktigt och modigt steg i och med att du har hittat hit och börjat skriva i en egen tråd. Du uttrycker på ett ärligt sätt din tveksamhet kring att påbörja antabusbehandling. Du är rädd för hur du ska reagera, vad händer med kroppen och sinnet, hur blir suget... Det är ett nytt steg och det känns läskigt, helt förståeligt! Du tar små steg framåt, bokar en tid på en mottagning - det är liksom en del av dig som vill. Och så är det en del av dig som kanske blir för rädd, eller vad är det som händer där, när du inte går? Skriv gärna mer och berätta om dina olika funderingar, vad finns det för anledningar som gör att du vill gå dit och vad finns det som håller dig tillbaka? Här finns mycket stöd och värme att hämta, hoppas att du ska känna dig välkommen och stärkt av forumet.
Allt gott,
Sofia, alkoholhjälpen & anhörigstödet

Hej där igen! Gott att ses förra helgen och få ta del av både det ena och det andra. Vi kämpar på och det kommer att gå bra. Tror det är extra viktigt för oss som har alkoholproblem och är föräldrar att vi kan förlåta oss själva, OCH att vi inte jämför oss med någon annan. Så länge vi försöker och ger våra barn kärlek kommer de att ta emot den. Vi behöver inte prestera, bara finnas där bredvid som. Stor kram!

Förresten, är det någon som vet hur jag kan få tag på antabus "svart" som är "riktig" antabus? Maila mig gärna privat isf
(redigerat av admi)

Jag har tagit antabus vid några tillfällen, men enbart via besök på kliniken, vilket ställer till det för mig. Jag har inte möjighet att åka dit 2 ggr i veckan och förlora 4 timmar arbetstid i mitt stressiga liv. Har försökt få recept på antabus för att själv ta men alla vägrar, de kräver att jag tar medicinen på kliniken. Detta har gjort att jag struntat totalt i att gå till kliniken och dricker mer än någonsin :( Upplever att de verkligen INTE kan hjälpa mig på beroendekliniken, de bara kräver att jag ska vara där 2 ggr i veckan istället för att hitta ett sätt som "funkar" för mig. Så jag ska nu försöka hitta antabus på svarta marknaden, hoppas det går. Jag måste lösa mina alkoholproblem helt på egen hand.

Shit vad du har kämpat, med tankar, funderingar, alkoholen och allt möjligt.
Vill bara säga att du är stark och bra jobbat.
Jag vill oxå säga Jasmine har rätt, barn testar dom som finns närmast.
I ditt fall dig själv, i rollen som mamma.
När barn är på dagis, hos vänner eller mormor, farmor...eller vart som helst.
Så brukar dom sköta sig exemplariskt, sen kommer monstren hem igen och allt är som normalt.
Jag vet, då jag har haft två små ??

Det går lite bättre. Det hjälpte mig att få er input. Jag förstår sakta, sakta. Världen blir så förkrympt ibland när man är själv med dem. Hur kan jag förväntas vara hela världsalltet åt någon när jag nyss (knappt) lärt mig ta hand om mig själv?
Men jag förstår. Jag måste bryta de här tankarna, jag har inget val. Jag får inte gå till min egen förtvivlan och dåliga självkänsla när det är barnen som behöver utrymme till sina känslor. Det där att se det som en komplimang har satt sig. Jag försöker bli nyfiken på min dotters ilska. Vi leker med den, pratar om den, låter den fylla hela rummet. Jag bryter min egen negativa spiral innan den sätter igång. Det här kommer jag ju fixa. Tack för hjälpen.
Jag vet också att jag måste måste måste sluta jämföra mig med mitt ex. Men här har jag inga nycklar alls. Jag vet allt på ett tankemässigt plan, det är naturligtvis fantastiskt att barnen är trygga hos sin pappa, vilken tur att vi valde varandra och skapade så magiska små varelser osv. Men känslomässigt lyckas jag aldrig bryta min avund. Det är väl alkis-självbilden som måste utmanas på nåt sätt, men jag vet inte hur. Jag fastnar i att vara den värdelösa, hans liv blir bilden av allt som är normalt som jag inte klarar. Jag behöver nya tankar.
Bla bla bla.
Jag drömmer nästan varje natt att jag dricker. Jag vaknar lättad.

Vad är anledningen till att du inte gick dit idag heller?

Mod och stykra till dig!

Gick aldrig dit....

I hela mitt liv har jag kämpat och löst problem stora som små.
Har accepterat att livet är sådant och att det emellanåt kommer små ljusglimtar som kallas lycka.
Men till 90% har livet varit en kamp.

Många gånger har jag fått frågan:
Hur orkar du? Och jag har svarat:
Jag vet inte, jag bara gör det. Någon typ av autopilot tar över och så fixar jag det.

Men det har ju också haft sitt pris, jag har bedövat mig själv med alkoholen.

Nu är det slut med det.
Idag precis på dagen är det ett år sedan jag blev medlem här. Och jag har sakta men säkert blivit övertygad om att jag inte vill ha alkoholen i min kropp längre.

Denna vecka har då också varit väldigt märklig... Varje dag som gått har jag fått minst en glad nyhet och det är så främmande för mig att jag inte vetat hur jag ska hantera dessa positiva känslor!!!
Så min reptilhjärna valde att gå in på Systembolaget och köpa vin för att fira dessa fantastiska nyheter..??

Men nu så är denna känslostorm över och jag kan återvända till mitt alkoholfria liv.

Kramar
???

Vinäger..Jag vet ju själv hur svårt det var att ta steget till nykterhet..Den ena av dom närstående har haft en lång period av nykterhet. Han dricker för att lindra stress, och av långvarigt beroende..Vi har diskuterat en del kring beroendet, men han som många andra tror det går att dricka lagom. Innerst inne vet han nog att det är omöjligt när man fått in beroendet i hjärnan..Just nu är jag på spahotell..Här flödar alkoholen..Mer regel än undantag med drinkar och öl i poolerna..Känns inte jättesunt, men så har det blivit även i dessa miljöer...Vi har haft en mysig vistelse utan alkohol..Snart väntar en lyxig hotellfrukost och mer spa-bad..Jag har kontakt med en man som inte dricker alkohol, men vi har inte träffats än..Allt har en mening..Vi får se om vi är ämnade för varandra på något sätt..Kram

Vill förmedla och påminna om den underbara känslan av att vakna nykter och klar i kropp och knopp

Inte bara för att jag klarade av att motstå alkohol i går, utan för att jag helt enkelt inte ville dricka.

Så länge jag har strävat mot detta tillstånd - och nu är jag där.

Ha en fin dag!

Åh, vad de orden värmde. ? Vill bara säga att man inte behöver vara någon lyckad förebild för att skriva och kommentera. Det någon tycker är jobbigt kan hjälpa någon annan.

Hoppas att det ordnar upp sig i livet för er.

Kram

Vilken mäktig känsla (hittar inget bättre ord?) att få uppleva detta!
Känner med dig och jag tänker att det verkligen är ett bevis på den styrka du har lyckats bygga upp inom dig?! Att våga släppa på och vara i känslan, även när den är av det slaget, vi kanske vanligtvis skulle vilja fly ifrån.. Det känns STORT ?!

Fast det var ledsenhet, känner jag mig så glad för din skull?! Och jag tror du förstår vad jag menar..☺️
Ju fler sådana här stunder/tillfällen som kommer när vi tar möjligheten att göra på ett annat sätt, ju starkare blir övertygelsen, inte bara att det går utan alkohol, utan t.o.m att det faktiskt snarare blir bättre för oss..?
Vad bra att du tog dig tid att skriva ner det också, så kan du alltid återkomma till denna erfarenheten, om behovet skulle uppstå. Och så gav det mig tillfälle att berömma dig för ett mkt väl utfört arbete ??!
Du är bäst!

Kram/
Fibblan ?.