Senaste kommentarerna i forumet

Det som är väldans tänkvärt är att när du skriver att känslorna är vana att hålla sig i bakgrunden. De står i hallen eller längst bak på minglet? Så är det som om de inte riktigt hör ihop med dig? För egentligen står ju dina känslor alltid med dig, men man kan ju lära sig att placera dem långt bak. Knappt släppa in dem om man inte tar en promenad utan lurar?
Min mamma har också ”lyft ifrån sig” allt som är svårt att hantera. Vi skrattar åt/om det, jag och min syster men egentligen vet vi ju att det haft stora konsekvenser för också våra liv och möjlighet eller vana att hantera det som är svårt.
Kram till dig och grattis till nya funderingar. 😍😍

Hon är fin 🥰

@Andrahalvlek Vilka bra reflektioner och bra samtal du haft med dig själv, och satt ord på att du har svårt att få kontakt med dina känslor och oförmåga att ta upp riktigt svåra ämnen för diskussion. Jag tänker att det är ett beteende som man kan få med sig från barndomen. Saker händer, man pratar inte om det och dagen därpå låtsas man som ingenting. Du berättar också att du kör på och märker inte av stress och oro förrän kroppen signalerar, och då kan det i värsta fall gått rätt långt när du upptäcker det.

Din mammas sätt att säga att hon inte minns och lagt det bakom sig verkar vara ett sätt för att slippa känna, ett slags undvikande beteende för att slippa smärtan som det kan framkalla. Om man systematiskt gjort så kan man säkert ”blocka” hjärnan och hålla känslor borta. Men jag tror att det sätter sig i kroppen av att göra så, man kan liksom inte komma undan. Har man inte tränat på att prata och känna efter hur man mår och känner så är det svårare att göra det. Man hittar strategier för att ändå fixa av sitt liv.

Jag tänker också att medberoende kan se väldigt olika ut och det kan också vara svårt att upptäcka det när man är i det, det blir normaliserat. Jag upptäckte mitt medberoende tydligt för ett antal år sedan och jobbar mycket med mig själv för att komma ur det så mycket som möjligt. Tycker också det var bra av din dotter att göra det som hon känner är rätt för henne för att gör sig ”fri”. Det finns mycket elefanter i många rum. Det skulle nog vara skönt för dig att få bearbeta detta och jag upplever att du nämnt det flera gånger. Det är också extra viktigt för dig som varit utbränd flera gånger så att du inte kör för fort och är på efterkälken på att känna din stress och oro.

Tänk vad mycket vi lär om oss själva hela tiden och hur vi strävar efter balans och harmoni med oss själva. Sköt om dig!❤️

Många intressanta r av nekar @Andrahalvlek ! Hoppet måste alltid leva.

Idag på lunchpromenaden kom jag att tänka på tre saker. Jag har svårt att få kontakt med mina känslor, de är vana vid att hålla sig i bakgrunden. Så mycket i bakgrunden att de liksom lever sitt eget liv.

Jag märker inte att jag tex är stressad och orolig förrän kroppen reagerar, med sömnstörning och/eller ångestpåslag. Och sötsug. Så är det även nu som nykter, jag blir liksom förvånad själv. Jag märker det först efteråt. Jag måste lyssna inåt mer noga!

Funderar på om det kan bottna i medberoende sen barndomen? Saker händer, man pratar absolut inte om det i stunden, och dagen därpå låtsas man som ingenting. Och lägger det bakom sig. Det är min mammas mantra ”det har jag lagt bakom mig”.

Varje gång jag vill prata om dåtid tittar hon storögt på mig. ”Det minns jag inte, det har jag lagt bakom mig.” Ibland undrar jag om hon börjar bli dement? Samtidigt vet jag ju att hjärnan sållar bort dåliga minnen, av ren överlevnadsinstinkt.

Den andra saken jag tänkte på var studentglädjen som man omfamnas av nu nästan. Såg ett gäng studenter leka på idrottsplatsen. Kom att tänka på glädjen jag kände när jag tog studenten, och när mina döttrar tog studenten. Jag uppfylldes av känslan så till den grad att jag nästan blev rörd till tårar. Nästan. Men då gick jag vidare med hunden.

Det tredje jag tänkte på var äldsta dotterns outande om sin pappas leverne. Hon hade berättat för sin kusin, som berättade för sin pappa, som är bror till dotterns pappa. Inte bra. Min första reaktion var: ”Åh, det var väl onödigt att berätta.” Men just idag kände jag att hon gjorde helt rätt - att inte berätta skulle göra henne medberoende.

Han är inte missbrukare men han har ingen ordning på någonting. Försöker rulla runt sitt företag men jobbar mer svart än vitt. Skulder hos kronofogden, lånar pengar av sina föräldrar osv. Köper och säljer prylar, oftast med minus som resultat. Blir aldrig klar med en enda renovering han påbörjat. Lägger mycket pengar på finöl och finwhiskey osv. Stoppar huvudet i sanden typ.

Jag löste min oro för allt detta genom att flytta ifrån honom för tio år sedan, men för äldsta dottern är han förstås ett stort orosmoln. Jag försöker underlätta genom att prata med henne om elefanten i rummet.

Och jag tycker nu verkligen att hon gjorde helt rätt som tog upp det med sin kusin. Vi får se om det leder till något. Men har varken jag eller äldsta dottern lyckats styra upp honom så lyckas nog ingen tyvärr.

Medberoende kan se väldigt olika ut. Jag funderar seriöst på att se om jag kan delta i någon behandling för ”vuxna barn” som blivit medberoende i unga år och sen har lätt att applicera det beteendet på typ alla relationer och skeenden.

Bäst vore om det fanns en digital grupp. Jag tror jag har en del att bearbeta där. Peoplepleaser-beteende tex. Oförmågan att ta upp riktigt svåra ämnen för diskussion osv.

Nog tänkt för idag.

Kram 🐘

@heh, vi är många som delar erfarenheten av att få ta hand om oss själva, ta mycket ansvar och vara vilsen när det kommer till att be om hjälp.
På forumet upplever jag att det är tillåtet. Tillkortakommanden, svårigheter.
Allt är okej. Kram 🤗

@Se klart 😘

Grattis till 22 månader och att snart få uppleva två år i frihet från alkoholen. Du gör det så bra och är en fin förebild för många. Kram 🥰

Grattis från mig med. Det är fantastiskt att få vara med på din resa genom livet, inte minst den inre. Kram 🥰

Kikar bara in och instämmer- wow vad du har varit med om, åstadkommit och bemästrat. Det är knappt man vågar tänka på pensionen 🤗
Så skönt att du har landat nu efter detta år.
Jag fattade alldeles för sent att det var live-träff, är gärna med nästa gång.
Ja det fint, lugnt och lagom utvecklande nu. Kram 🥰

@miss lyckad @aeromagnus @Varafrisk @vår2022 och @Andrahalvlek Tack snälla, fina ni❤️

@Himmelellerhelvette Grattis till 22 nyktra månader! 🥳🥳🥳 Och till alla aha-upplevelser du har fått efterhand! Du blir allt duktigare på att hitta orsaken till skav och starka känslor - och tar hand om det mycket bättre 🥰 Tänk så mycket starka känslor och tankar som vi har dränkt i alkohol back the days. Sorgligt.

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette Ja, det är en häftig upplevelse och process. Kram❤️

@Majaella Tack❤️.

@Himmelellerhelvette Grattis till över 22 månader!🥳 Ja, jisses tiden går verkligen fort! Den känns så långsam i början av nykterhetsresan men sen så ramlar tiden bara på. Du har verkligen hitta din värderade riktning och inre kompass som leder dig och du är inne på en fantastisk inre och yttre resa. Det kommer att gå upp och ned, men riktningen kommer att hela tiden leda dig framåt om du lyssnar på dig själv och tror på din egna förmåga❤️

@Himmelellerhelvette Så himla klokt och fint skrivet!❤️Å Varmt innerligt Grattis t 22 månader! Fantastiskt🥳 Jag håller på med samma resa …det känns som om jag blir friare lite pö om pö🙏🏻

Kramar 🥰❤️

@Vinäger ja, det var trevligt! 😊

Att gilla sig själv som man är är nog en nyckel till framtida nykterhet. 22 månader är ju grymt jobbat

Jättefint skrivet, om vem du vill vara, och faktiskt redan är. ❤️. Just att vara en förebild för både små och stora barn, en trygg person som inte förändras för att hon dricker alkohol, någon som alltid står för sina ord. Du är en fin förebild för dina barn och andra. 🤗🤗

@Axianne Det är så fint att läsa när du skriver, du skriver så målande och jag fastnar alltid för hur starkt du lyckas beskriva. Jag är så glad för din skull att du fick ett uppvaknande och har ett normalt liv sedan flera år! Själv har jag 22 månader nykter nu! Kram❤️🙏

Tack för din berättelse, jag hade inte gått så långt med A men kände att nu räcker det. Har bara varit utan A i 15v. men känner att jag inte vill tillbaka där jag var. Härligt att du varit nykter i tre år. Kram

@Se klart Så har jag också växt upp, alltid klarat mig själv, mitt mål är att lära mig tänka så som du lärt dig nu ”att detta kanske någon annan kan hjälpa mig med”
Jag blir jätteglad för din skull att det kändes så bra för dig igår❤️Kram

@vår2022 Den processen är så häftig! Älskar när det går till på det sättet du beskriver! Kram bästa @vår❤️

@Varafrisk Så skönt att du blev fortsatt sjukskriven på 50%❤️

Tyvärr spelar åldern nog inte så stor roll på självkänslan men jag tror den blir bättre och bättre ju mer vi lär oss acceptera oss själva som dom vi är och jobbar på att förändra de beteenden vi inte vill ha. När vi lär oss tycka om oss själva och tycka att vi är tillräckligt bra. Vi behöver inte överprestera utan lära oss att lagom räcker gott och väl. Lugn och harmoni. Pausa istället för att gasa när vi börjar känna oss ofokuserade. Jag kan all fall lätt börja gasa när jag känner att hjärnan inte hänger med istället för att ta en paus och göra något annat en stund. Det behöver jag träna mycket på att sluta göra.Kram❤️

En bekant har dött. Jämnårig med mig. Jag läste det på Facebook och jag är ledsen att jag inte vet vad som hänt, men det är en människa från ett annat liv. Jag vet inte om spriten tog henne eller om hon dött av något annat. Hon var också alkoholist fast hon vägrade att ens uttala ordet. Hon hade "full koll" hävdade hon. Jag å min sida visste mycket väl att jag var alkoholist. Jag förnekade det aldrig men jag intalade mig att jag var en "Funktionell alkis" en "Högpresterande överkonsument" och en "Måttlighetsmissbrukare". Jag gav mig själv alla upptänkliga epitet för att sätta en ironisk prägel och mentalt förtränga den smärtsamma vetskapen att jag var sjuk i en fruktansvärd missbrukssjukdom. Allt detta kunde jag raljera över och skämta om, men det var medan supandet var socialt och jag umgicks med andra som söp. Stammisarna på puben. "Vännerna" på krogen. Männen jag dejtade för att vi festade lika mycket. Alla de där polarna som jag inte träffat och inte umgåtts med på drygt tre år - de som jag tyckte jag var så god vän med, och så hon som nu är död men som jag trodde var min bästis. Hon som jag alltid betalade notan åt för att köpa mig vänskap. Nu när jag ser tillbaks så vet jag att det enda vi hade gemensamt var supandet.

Hon är borta nu och jag kanske borde vara ledsen men just nu känner jag inget. Det finns inga fina minnen. Jag kan bara beklaga sorgen för hennes familj. Och jag vet inte heller vad de andra gör idag, alla de jag såg som mina polers och som jag har så många foton på från fyllekvällar och fester. Jag saknar dem inte heller men jag tänker på dem ibland. Vissa mer än andra. Undrar om de mår bra och om de fortfarande dricker. Så nära vänner vi var men ändå totala främlingar. Det var ett umgänge där vi drog ned varandra djupare i träsket för varje pubkväll. Drickandet glorifierades och hyllades. Nyktra människor hånades. Vi var ju minsann "LIVSNJUTARE" och det var väl inget fel i det? Alla andra var tråkiga. Vi skrattade åt bakfylla och skämtade om den dåliga dagen efter när man mådde skit, för att snabbt lösa problemet genom att börja supa igen. Men det var innan jag blev av med mitt fina jobb och innan jag klev över tröskeln till det självdestruktiva ensamdrickandet.

När jag fick sparken var jag inte längre högpresterande. Jag berättade inte för suparkompisarna att mitt festande kostat mig jobbet. Jag ljög och sade att jag sagt upp mig för att jag fått jobb närmare hemmet och det fick jag till slut, men jag söp bort det jobbet också. Och nästa. Och nästa. Nu var inte drickandet ett dugg socialt längre. Jag drack ensam och mycket mer än innan. Deprimerad och ledsen. Missnöjd och fylld med ångest.
Det är svårt att tänka på den tiden. Åren försvann snabbt. Jag hoppas att hon som nu gått bort inte gick samma väg. Jag hoppas hon fick leva nykter innan hon dog. Att hon kom till insikt. Eller så levde hon som en lycklig förnekande fyllskalle de sista åren. Vem vet. Jag kommer inte att forska i det.

Jag är fylld med tacksamhet idag. Jag är glad att minnena från mina många år som aktiv alkoholist bleknat och att jag vara nykter så länge. Det är närmar sig tre år sedan jag slutade dricka och ni kanske tror jag ljuger, men jag vet fan fortfarande inte hur det gick till. Jag förstår faktiskt inte hur jag bara kunde lämna det katastrofliv jag levde och gå rakt in i ett "normalt" leverne. Det är totalt obegripligt, och det var en gåva från Gud känns det som. Jag kan tänka ibland att det är som att någon hypnotiserat mig på samma sätt som när man får folk att sluta röka eller bli av med sin spindelskräck. Att någon knäppte med fingrarna och sade "Axianne, när du öppnar ögonen så kommer du aldrig mer dricka alkohol".

Och jag öppnade ögonen. Och jag var nykter. Och jag var tacksam.
Må gott tills vi hörs igen. Var rädda om er, livet är kort. ❣️❣️❣️