Senaste kommentarerna i forumet

Dee för din historia som även är lika för så många av oss som är beroende ! Att komma till insikt och själv välja att förändra sitt liv är grundstenen.

Friheten, val och tröttheten.

Efter anställningsbesked och jagandet på rätt arbetsgivare för mig så infaller ett litet ”men nu då?”. Inser att jag inte har något att se fram emot under arbetsdagarna igen. Iallafall den återstående månaden som komma skall. Lite av ett vaccum. Med mållinjen då kom oxå tröttheten och förkylningen.
Poff sa det och kroppen säger nehehehehheduuuuuuuuuu dags att vila lite nu serru studenten.

Jag måste lära mig att ha tråkigt också. Måste man verkligen ha tråkigt? Jag vet inte.

Idag blir en ganska intressant dag tho. Påväg mot ett externt frukostseminarium nu med en exkollega. Ser fram emot det. Efter det ska jag sitta med mitt nya team.
Men i mig känner jag bara ”Fuck it” jag vill inte vara där, snart ska jag ändå gå. Vill bara vara hemma och försöka komma i ordning med lägenheten.

Är nervös för måndag, då säger jag upp mig. Skräckblandad förtjusning onekligen. Har pratat med min kollektivförening angående hur jah ska göra etc. så jag är förberedd.

Snart är jag fri. Jag har medvetet valt detta. För mig till mig. Det är en jävla bedrift i sig, jag är trött men jag är lycklig. Kom ihåg att vi lever nu nu nu.

Fridens ?

Förra torsdagen slutade jag.
Har vart nykter i med och motgång.
Livet har svajat och känslorna har stormat.
Men nykter har jag varit.

Jag har motionerat varje dag, ätit ordentligt.
Tagit hjälp av forumet när det vart tungt.

Jag har hittat mig leendes flera gånger.
Jag har hört mig skratta.
Helt plödsligt har jag upplevt mig se positivt på saker som innan var nattsvart.

Jag ger inte upp!
Jag vill må bra, jag kan må bra, jag ska må bra!
Det är jag värd!!

Heja dig, Vinäger!
Bra jobbat. ✊??
Häng i nu, du har kämpat på så himla bra.
Jag är på dag 14 efter senaste, avgrundsdjupa, återfallet.
Uppskattar dina inlägg mycket.
Kram??‍♀️

Fantastiskt! Tre månader. Här är det inte ens en månad än. Och inte lär jag ju kunna komma ikapp dig heller... ?

Det var verkligen längesedan. Har tänkt på dig då och då och undrat var du tog vägen. Har för mig att du kallade mig "Söstra mi" någon gång och tänker att det stämmer bra. Våra dryckesmönster är likartade och eftersom vi är lite extra knepiga vad gäller dessa är det en trygghet att finna någon likasinnad.

Blir glad över att du hittar igenkänning och får stöd genom mina ofta ostrukturerade tankar och vimsiga resonemang. Har dock förstått att flera uppskattar att jag är ärlig, brutalt ärlig till och med - på gott och ont.

Ska läsa dina fortsatta tankar i din tråd.

Tack för hälsningen, den gjorde mig glad.

Det är helt otroligt. Inte tre dagar utan TRE hela MÅNADER. Spiknykter. Helvit. Sober.

Som jag tidigare nämnt, det har inte hänt sedan min sista graviditet för mer än tjugo år sedan.

Men, det är något som gnager inom mig igen. Den där A-rösten. Jag har provat allt. Jag ignorerar, argumenterar, blir förbannad... Inte mycket hjälper om jag ska vara ärlig.

Jag är rädd. Vettskrämd. Så inihelvete skiträdd. Skräckslagen.

Det gick ju så enkelt den första tiden. Plättlätt. Piece of cake. Sammanfattningen av känslan av hur det var de första två månaderna är härligt. Underbart. Nästan euforisk. Men nu...

Planerar inte och tänker aldrig att jag ska börja dricka igen. Men är ändå så osäker. Hela tiden. Håller jag på att tappa greppet? Släppa in demonen? Hoppas inte det. Håller jag på att bli tokig? Kanske det...

Liten och svagstark - mitt nya användbara ord. Känslorna av detta anfaller mig emellanåt. Jag tvingar mig att nyansera livet. Vara här och nu.

Ok, vad var det jag skrev nyss? Här och nu!

Vara här och nu innebär att jag för tillfället inser att jag har klarat av tre månader som nykter. Att under hela den tiden vara en som inte dricker. Det är ett krasst konstaterande.

Men det behövs mer än så. Jag försöker mig på ett litet eget beröm, ett slags firande. Positiv affirmation.

Hörni, alla fina människor. Just nu är jag så otroligt stolt över mig själv. Ännu mera då det inte varit smärtfritt. Emellanåt en riktig kamp. Jag är bra!

Stolthet är viktigt. Jag stannar där. Det är gott nog.

Kram på er

...och vad som är dåligt för en. Det tror jag iallafall. Sen behöver man pricka in det där tillfället av insikt och drivkraft för att klara av att göra den nödvändiga förändringen.
Ibland finns drivkraft men ingen insikt då avtar motovationen snabbt. Likaså när insikten kommer men energin är för låg, då blir det övermäktigt att genomföra förändring. Det krävs en viss "mognad i processen" på något sätt. Flum flum....

Vad bra att du skriver när du känner för det. Och inte för att du känner att du borde. Tack för att du berättade det. Nu slipper jag oroa mig ;)

Jag är hos mitt ex och matar katten. Jag tassar på tå som att jag gör intrång i en främmande värld och snokar, försiktigt. Det är ett och ett halvt år sedan det här var mitt.
I kylen står två halvfulla kaffemuggar rödvin. Jag ser mig själv som om det var igår, smyga in i kylen, ljudlöst öppna dörren, svepa vad som helst gammalt kvarglömt, avslaget, vinägerstinkande. Och de där kaffemuggarna. Började han ta över mina vanor när jag gick? Jag trodde han drack ur kristall.
Jag tar upp en mugg och luktar.

Lugnet. Lugnet har nått min kropp. Och med det en ny förkylning på ingång. Håller bara tummarna nu att den inte blir lika jävla hardcore som de två senaste. En enkel förkylning som jag hört andra kan få på 3dagar och sen är den borta igen. Kan man få önska en sådan istället? ?

Idag ska jag stöta mitt team halva dagen och det nya halva dagen. Ska bli ganska kul. Eller kul är fel ord, men lixom ”helt okej” sätt att spendera dagen på.
Har ju sett ljuset i tunneln nu. Mina dagar är räknade!! Och i och med att jag faktiskt kan skriva det sitter jag och ler stort på tuben. Äntligen!

Förstår ni?! Jag är på väg bort där i från! Borta från ångesthålan till tidigare lägenhet och bort från fängelsehålan till arbete. Det är tamefan ett jävla mirakel. Köpte en triaslott i går, men det var att puscha på lyckan ?

Kan man börja önska sig en storvinst på lotto nu? Då hade mitt liv änna varit komplett. ?

Fridens ?

..kunde varit jag själv som skrivit din text. Heja dig, det sägs att det blir bättre med tiden. Jag kämpar också med den där draken/djävulen. En envis jävel.

Jag måste ge mig tid att andas och slappna av och leva i nuet. Känner att min inre stress börjar bli lite för hög och det är inte bra. Det triggar min förmåga att vara högpresterande vilket inte är bra för mig. Jag måste andas, stanna upp och inte köra full fart framåt. Ta mig tid att reflektera och balansera min energi. Det gäller att se upp med energi tjuvar och andra fällor.

Usch drömmer så konstiga drömmar, är en befrielse när larmet ringer på morgonen. Måste väl bero på stress och alkoholstopp, men är helt slut på morgonen.
22 dagar och det går upp och ned, Draken skriker skit i detta och få lugnet, själen viskar du dödar mig om du dricker igen. Pågår ett krig i mitt inre, men känner mig stridslysten och denna gången måste jag vinna kriget.
Lyssnade på en bok som heter Skål, ta mig fan skriven av Torbjörn Åberg tyckte den var riktigt bra, skall lyssna på den en gång till lite senare.
Tid att sätta på ett ansikte och köra ett långpass på jobbet, skönt att vara där för då vilar Draken och tankar är på annat.
Ha en fin dag

Wow, är det sant?!
Det du skriver låter exakt som mig!
Betryggande för mg är dock att du varit nykter längre ån mig, det är verkligen en push för mig att se nån som fortfarande mår bra tre år senare!

Kram,
D

Du måste vilja sluta! Exakt så tänker jag. När jag var i mitt mörkaste och fick en möjlighet att pausa livet och få hjälp. Inga försvarsmurar fanns kvar då gav jag ett löfte till mig själv. Det var dags för mig att få må bra. Jag gjorde det för min skull främst. Jag skulle ta hand om all skit och försöka hitta mig själv igen. Nu tre år senare kan jag känna en enorm tacksamhet och stolthet för att jag tog steget. Det har varit tufft att hitta den riktiga Ellan bakom alla masker och föreställningar. Hon är här nu och jag gillar henne mer och mer.
Hej förresten och jag gillar vad och hur du skriver.
Kram
Ellan❤️

Skriver nästan aldrig härinne nuförtiden, men jag måste bara säga att din tråd och dina funderingar i den är så tankeväckande för mig.

Jag har harvat fram och tillbaka härinne och jag känner igen mig så mycket i ditt drickande och hur det fullständigt kan slå slint. Och det från att ha haft en annan typ av drickande innan. Fortsätter detta i min egen tråd. Det blir så långt annars! Men tack Vinäger för din fullständiga ärlighet här inne. Du är till god hjälp när jags KS förstå mig själv.

- Jag vet som sagt inget om dig, så du kan väl berätta det du vill berätta om dig själv?
- Jag är ... (tystnad) .. Gud, jag vet inte vad jag ska säga, det känns så himla svårt att prata om sig själv som anonym.
- Du behöver inte säga något du inte vill säga, ingen exakt ålder eller så, bara så jag får en hint om du är mitt i livet eller vad du nu än är.
Jag tar ett djupt andetag och gör ett nytt försök.
- Ja, jag provar igen. Jag är 34 år. (Berättelsen fortsätter)
- Hur märkte du att du hade problem?
- Såhär i efterhand kan jag se tillbaka på mitt liv jämte alkoholen och förstå att jag hade ett riskbruk från i stort sett den där första fyllan. Det var inte så att jag drack ofta, nej tvärt om, mer sällan än andra, men den där längtan efter känslan av alkoholen i kroppen är något jag nu i efterhand förstår var det allra första varningstecknet. De tre sista åren, levde jag i ett rejält missbruk, där jag drack i stort sett 24:7. Det enda undantaget var de få timmarna per natt jag sov.
- När blev du medveten om att du hade en problematik / missbruk?
Tystnad. Jag vet att mitt svar kommer att kunna väcka en del reaktioner.
- Egentligen, om jag ska vara helt ärlig och uppriktig, så har jag, när jag tänker tillbaka på hur allt började, varit införstådd i att det här kommer aldrig att sluta bra. Jag var helt medveten om vad jag gjorde. Jag lät det hända. Jag visste exakt vad jag höll på med, men jag kunde inte stoppa det.

Detta är en liten del av ett samtal med en främling per telefon som arbetar som journalist.
Jag är väl medveten om att den sista meningen här ovan kan verka extremt provokativ för en del människor, men låt mig försöka förklara mig.
För 4 år sedan var jag strax på toppen av min karriär, jag var medveten om att jag pikade och njöt helt och fullt av det från början, men den inre rösten slog ner på mig och min självkänsla allt hårdare ju högre upp på toppen jag kom.
Från allra första gången till att dricka mig redlös varje kväll, var det ett oskyldigt glas vin för att slappna av efter jobbet. Att komma ner i varv. De där glasen vart två, tre, en flaska ganska så snabbt men inte höll den där kritiska jäveln i mitt huvud käften för det.
Det blev ett glas innan något större framträdande, två glas inför stunder då jag skulle prestera, ett glas för att orka prestera, en flaska på kvällen för att jag hade presterat, och ett glas på morgonen för att kunna orka upp och leverera nya prestationer.
Hela tiden helt och fullt medveten om vad det var jag gjorde.
Men jag ville aldrig stoppa det. Trodde inte att jag kunde stoppa det. Orkade inte stoppa det.
Jag är ganska så säker på att man inte vaknar upp en dag, flera år senare, kravlandes ur ett berg av gamla BiB:s och undrar vem de tillhör. Nej, jag vill tro att man är väl medveten om två saker:
1. Att det man har börjat syssla med inte är bra.
2. Att en dag kommer man behöva att göra ett val. I mitt fall var det så krasst att jag tänkte att antingen så super jag ihjäl mig, antingen super jag mig till skador som kommer leda till en riktigt plågsamt slut, eller så tar jag tag i det här och väljer att leva. Svårare än så är det inte. Det finns inga genvägar eller mittenfiler, inte när det gällde mig och mitt missbruk i alla fall.
Hur man når till den insikten är förstås väldigt olika och helt individuellt, och det är oerhört viktigt att man är ödmjuk inför att den just är individuell.
Jag gjorde aldrig några försök att sluta dricka. Det var en gång då jag försökte gå i samtalsterapi hos någon som kallade sig livscoach för drygt 2,5 år sedan som jag gjorde "ett försök" efter att hon sa rent ut till mig:
- Dee, du måste sluta dricka. Kan du inte hålla upp med enkelhet 3 veckor, då måste du lägga in dig på rehab.
Jag vet att jag av bara skammen av hennes ord lyckades hålla mig nykter "en hel vecka". Jösses va stolt jag var och som jag kämpade. När vecka hade gått tänkte jag att den där jädra människan inte hade rätt att säga till mig, en vuxen människa, vad jag ska göra och inte göra, så jag korkade upp två flaskor vin den kvällen och var rätt så nöjd över min "detox". Så, egentligen kan man väl inte kalla det där för ett "försök".
Jag har bara gjort ett enda ärligt försök att sluta med mitt missbruk och det var den 8/12 2018 då jag skrev in mig på alkoholhjalpen.se och skickade in en ansökan om att få ta del av det internetbaserade programmet.
Jag gjorde det inte för att någon annan sa åt mig att jag borde, måste eller skulle.
Jag gjorde det för att jag själv ville.
För att jag var redo. För att jag hade två val. Att välja livet eller att faktiskt dricka tills jag dog. (Jag tittar på den här meningen och tänker nu att det måste låta helt sjukt i dina ögon, men det var så. Det är så och det kommer alltid vara så.)
Jag gjorde det här för min egen skull. Inte för någon annans. Jag gjorde det av vilja. Inte av krav på att jag måste.
Jag skrev och fyllde i alla uppgifter under programmet för att jag ville. Hade mitt bollplank på Alkoholhjälpen som varit som min virtuella mentor återkopplat och frågat varför jag inte gjort det jag skulle hade jag troligtvis stängt ner datorn och börjat dricka igen.

Det här är egentligen det enda jag på riktigt gjort bara för mig själv. Sorgligt men sant.
För min egen skull. För mitt egetintresse, som bara jag fick vinna den riktigt stora vinsten på och det är väl egentligen det jag vill försöka få sagt med detta:
Du kan inte tänka att du måste sluta dricka.
Du måste vilja sluta.

Att känna stolthet.
Förundras över hur livet ter sig som hel nykterist. Känslan av ärlighet rätt i genom.
Folk får tycka vad de vill. Lev och låt andra leva. Inget behov av att tycka om andras liv.
Vill påminna om att lycka inte är likställt med att vara glad. Lyckan är något djupare.
Känslor kommer och går som vågor på vattnet.
Kram alla?

Jag provade något nytt idag.
Det var i paniken över skammen över min ensamhet, jag är ganska ofta där. Jag vill gömma min ensamhet längst ner i helvetet och jag gör vad som helst för att låtsas att den är självvald, att jag bara är ett missförstått geni, att jag trivs med den. Jag skyddar mig i tiotusen tankekonstruktioner innan jag ens hinner tänka att någon skulle kunna upptäcka den och förakta den. Så idag provade jag att säga ut den. Jag testade idén att jag kan berätta att jag är ledsen över att jag är ensam istället, och att det faktiskt skulle kunna göra mig lite mindre ensam.
Det slog tillbaka gånger tio tusen. Skam är inte att leka med. Jävlar i satan alltså vilka demoner jag väckte genom att blotta detta heliga mörker. Och knäppa beteenden. Men det var som att jag i alla fall nu var lite medveten om att det var knäppt medan jag gjorde det (liksom be om hjälp och be dra åt helvete i samma mening) och hade nära till förlåt.
Det är den här vägen man måste gå, eller hur, genom det fruktansvärda och sen ut. Bara nöta tills det inte bränns längre:
Jag är mer ensam än jag vill vara
Jag är mer ensam än jag vill vara
Jag är mer ensam än jag vill vara.

Tack för att ni finns.

Ny tjänst, ny roll, ny arbetsgivare och 7000kr upp i månaden. Helvete alltså. Fan vad glad jag blir!

Tack mig, och tack ödet?❤️?

Fridens?

Skall försöka denna gången ta med mig erfarenhet från de tidigare gånger jag påbörjat denna resan, för har ju aldrig kommit till målet.
Ilskan över mig själv som hamnade här igen, fast ännu närmare botten denna gången.
Det som är svårast är att inte ha flykten, få några timmar utan att tänka.
Är ju nu de poppar upp, alla problem, måsten och ångest.
Men just idag bestämmer jag mig för att inte dansa med Draken som förgiftar min hjärna och själ
Ha en fin dag och styrka till er under dagen

Jag gubblar lite som vanligt på morgontåget mot jobb. Vad är det som lixom hållt mig tillbaka tidigare. Ju närmre målet jag kommer med att byta arbetsplats destå mer tvivel pokar i min hjärna. Jag har lokaliserat det till att jag är rädd för att misslyckas. För att den där rösten i bakhuvudet stämmer, den som säger att jag är en bluff och nu kommer det uppdagas.
Jag är rädd för att den där känslan i sommras ska komma tillbaka; att inte kunna tänka. Inte forma tankar. Känna mig korkad.

Kanske är alla rädda och osäkra när förändringar kommer annalkandes. Kan ju omöjligt bara vara jag som tvivlar på min egna förmåga, ibland.
Risken som finns för mig nu är att jag istället överpresterar och slår knut på hjärnan i den nya tjänsten. Så att redan nu börja tänka ut strategier kring hur jag ska hantera tvivel på mig själv är nog att rekomendera tror jag. Får finurla på det. Behöver antagligen ha med mig block och penna dagarna i enda så jag kan läsa anteckningar på kvällen. Minnet mitt är mycket bättre än vad det varit. Markant skillnad. Är inte längre en guldfisk, uppdaterat det till en bläckfisk kanske ?

Idag ska jag sitta i mitt gamla team och hjälpa till med en process. Ska även på möte kring det nya arbetssättet. De kom ut ett mail igår om att arbetsverktygen ej var för att kontrollera oss medarbetare,
I Call bullshit. Så jag sa emot, ifrågasatte snarare. Ifrågasatte om de tänkt på medarbetaren stressnivåer och möjlighet till påverkan i och med ett nytt nitiskt jävla verktyg, har de ens tänkt på vad plötsliga förändringar gör med ett arbetslag? ?‍♀️
Egentligen skulle jag kunna hålla käften, men jag vet med mig att jag kommer lämna kvar bra kollegor. De behöver någon som försökte iaf.

Börjar känna av halsen igen. Snuvig och är öm. Får skylla mig själv pga stressig helg och bytte saliv med Mr grey. Så kroppen gick väl in på High alert ?‍♀️??

Nu påfågeltime!
I got this ?
Fridens ?

Låter som kloka råd, ge allt. Har också många års nykterhet innan jag hamnade här. Har haft ganska lätt att hålla långa perioder, för att sedan börja måttligt och sedan falla.
Denna gången är det allvar, det är nu eller aldrig.

Jag var på behandlingshem 2004, var sedan nykter i ca 3 år, började smådricka av inga anledningar alls. Var nykter i perioder, om vi snabbspolar fram till 2018, fick jag ett ultimatum av min arbetsgivare, jag gick all in och tog hjälpen som var i form av samtal samt Campral, medicin som ska minska suget.
Snart sex månader nykter, och att jag "åkte dit" var så här i efterhand det bästa som kunde hända.

I samtalsterapi valde jag att fokusera på alla fördelar med att inte dricka samt funderar på situationer som kunde trigga mig. Allt har fungerat bra och enligt plan.

Även om det känns som om världen håller på att gå under så kommer allt lösa sig för dig också om du slutar dricka. Fortsätter du kommer det gå åt skogen.

Mvh

Inget behandlingshem, men någon form av terapi. Fick skriva på att jag skulle fullfölja behandlingen. Vet ju inte ens hur lång den är.
Kanske känns bättre när jag varit där, just nu känns det för jäkligt.
Är inte typen som gillar att blotta och vända ut och in på mig själv.