Senaste kommentarerna i forumet

Att vara förälder är så jobbigt! Har man inte dåligt samvete för det ena så är det för det andra! Jag tyckte att småbarnstiden var sååå tuff och minns så väl att jag många gånger tänkte att: nu går jag bara ut härifrån! Ut ur lägenheten, tar bilen o kör tills bensinen tar slut...
Tiden går o ungarna blir större och det blir andra problem som kommer o går. Jag minns att jag då som nu oxå ibland levde bara en dag, en förmiddag eller tom 20 minuter i taget. Klarar jag bara 20 min så går det nog...
Inte mycket till stöd kanske men några ord om igenkännande! Kram på dig och hoppas det känns bättre imorgon eller om 20 minuter. // ?

Tack för att ni finns.
Jag förstår inte vad jag gett mig in på. Jag fattar ju att det inte heller finns något alternativ, det var ju så sjukt mycket sämre förut. Men det gjorde mindre ont.
Jag bygger upp mig själv varje morgon och ramlar ner i avgrunden varje kväll. Idag hade vi en så fantastiskt fin dag, jag var så glad, vi hade roligt och det kändes självklart. En liten stund kände jag att det kanske går.
Sen vid läggdags blev min dotter helt bananas. Hon testar mina gränser. Jag hanterade det bra, kall och bestämd, fick inget utbrott. Men efteråt blir jag så ledsen att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag fattar ju nånstans att det här är naturligt. Fyraåringar håller på såhär och det är såhär för alla. Men jag kan inte hejda känslan att det är personligt. Jag jämför konstant med deras pappa, har gjort det hela tiden, plus en massa skuld för att jag lämnade honom, som att jag måste veta vad jag håller på med då, som att jag har valt det här livet helt själv och då får jag ju inte vara dålig på det. Jag tror att de aldrig håller på såhär hos honom. De bråkar aldrig för han är så lugn och stabil. Det känns som att de bråkar med mig för att visa att de vantrivs, och jag har bara pajat deras liv och kidnappat dem från sitt hem. Jag har valt att vara såhär ensam för att bespara mig från att ingen ändå står ut med mig och naturligtvis kan inte ens mina egna barn känna kärlek till mig. Jag snurrar helt bort det. Herregud jag tappar fästet. Det hade varit så sjukt mycket lättare att vara två ibland, bara ha någon annan där som också kämpar.
Jag vet att det inte heller är sant. Det jag gjorde när vi var två var att dricka bort mitt liv. För att jag kunde.
Jag känner för att ge upp. Jag vill att det ska spela roll att jag inte orkar mer. Jag är sån jävla fuckup. Jag vill inte alls ge upp, jag vill bara att det snart ska få kännas lite bra.

Är att du fokuserar på att göra saker du mår bra av och fortsätta ditt liv med egna nöjen och vänner. Även om det är svårt. Om du inte får gensvar efter en tid så måste du kanske besluta om att satsa framåt helt på egen hand. Väldigt svårt att veta om det är kopplat till alkoholen eller om det finns andra orsaker. Många av ”oss” börjar dricka för att vi har underliggande problem och mår dåligt. Men det kan vara väldigt olika. Hoppas du hittar svaren.

Nej det är verkligen inte lätt att veta eller svara på, om det ens går att göra det.

I 8år har vi "hållit" ihop, gifta 6år.

Efter att jag har börjat i Al-anon och även varit på en anhörighelg via hennes behandling. Så kan jag se alla mönster och karaktärsdrag som jag och min alkoholist har och har haft.

I början var det bra, nyförälskelse å det som hör till. Vi blev gravida, då höll hon sig givetvis nykter och även en period efter att sonen var född. Sen kom suget och det blev mer och mer alkohol, beroendet tog över mer och mer. Vi höll på att skilja oss, hon nådde en botten. Vi hittade varandra igen.

Vi blev gravida igen, hon höll sig nykter. Suget kom tillbaka mer och mer efter att dottern föddes. Det blev mer alkohol igen, mer kaos mellan oss. Beroendet tog över mer och mer. Hon vill gå isär, känslorna försvann med spriten.

Hennes hjärta och kropp börjar säga stopp, hon når botten och säger stopp. Söker behandling, vill leva nyktert. Hon har varit nykter sen dess.

Jag känner själva att det är ett h-vete i bland att inte veta hur framtiden ser ut. För jag älskar min fru och vill inget annat än att vi löser oss igen.

Vi har bägge verktygen för att det ska fungera, om nu hon hittar tillbaka sina känslor igen.

Lev och låt leva

Vi kämpar på en dag i taget så blir det bra till slut. Hur det nu än blir

Tack

Du började denna gång..
med din ?..??!

1 månad - så himla bra jobbat av dig och alla dina inneboende djur..??!

Kan verkligen förstå vilken betydelse det har att du nu vågar tro på ytterligare 2 månader ?!
Vilken befrielse att känna den tillförsikten?!

Platån är nådd. Skönt att få stå på den, landa in där och tacka sig själv för ett fantastiskt väl utfört arbete! Du har så förtjänat det lugnet och den stabiliteten du nu upplever?!
Och din beslutsamhet går inte att ta miste på?!

Stor kram!
/Fibblan ?.

.. och tror alltså att dina barn behöver dig!!! Vad är det som får dig att tro något annat?

Hur mår du idag?

Stor kram <3<3<3

Jag har länge känt att jag har ett missbruk av vin. Har försökt prata med min man och mina vänner och möttes av aggression- jag är ingen alkolist som behöver antabus eftersom jag jobbar sköter hemmet barn och allt - men det att jag alltid blir den som blir fullast alltid somnar och aldrig minns ursäktas - jag är så jövla trött på att vara den här att vara den som smyger med sitt drickande den som kan dricka en flaska vin på en timma efter maken gått och lagt sig för att vara säker på att somna gott - men samtidigt är jag för nervös för att ringa beroende enheten och erkänna - vad händer med mig - riskerar jag mitt jobb måste man berätta för sin chef - jag har ännu inte gått så långt med att vara hemma för att dricka men jag passar på varje ledig dag och ledig helg och som sagt börjar jag kan jag inte sluta förrens jag däckat och jag känner nu att det får vara bra skulle vilja äta antabus för att inte kunna ha några val men vill inte göra någon större affär av det - Är jag fortfarande i förnekande?

Jag har länge känt att jag har ett missbruk av vin. Har försökt prata med min man och mina vänner och möttes av aggression- jag är ingen alkolist som behöver antabus eftersom jag jobbar sköter hemmet barn och allt - men det att jag alltid blir den som blir fullast alltid somnar och aldrig minns ursäktas - jag är så jövla trött på att vara den här att vara den som smyger med sitt drickande den som kan dricka en flaska vin på en timma efter maken gått och lagt sig för att vara säker på att somna gott - men samtidigt är jag för nervös för att ringa beroende enheten och erkänna - vad händer med mig - riskerar jag mitt jobb måste man berätta för sin chef - jag har ännu inte gått så långt med att vara hemma för att dricka men jag passar på varje ledig dag och ledig helg och som sagt börjar jag kan jag inte sluta förrens jag däckat och jag känner nu att det får vara bra skulle vilja äta antabus för att inte kunna ha några val men vill inte göra någon större affär av det - Är jag fortfarande i förnekande?

Är glad för din skull fina forumvän <3<3<3

... andra klunken blir gärna fler klunkar. Oj glaset är tomt... vi fyller väl på ett till då... fyllde jag inte på nyss, för glaset är tomt igen... känner mig lullig, hoppas det inte märks... får ta en kaffe emellan.. jisses är glad nummer fyra också slut? Men vad fan kan lika gärna ta deg femte och det sjätte...

Fy fasiken... kväll in och kväll ut varenda vecka! Nä jag vill inte vara där igen. Det ger mig inte ett skit förutom lite värme i bröstet!

Bra kämpat ??

Kram PimPim ??

Så härligt att få bocka av en liten milstolpe ✅
Du gjorde alldeles rätt i att boka en resa. Själv kikar vi på en weekendresa till en Europeisk storstad i vår. Så mysigt att möta värmen och solkyssarna och känna sv pulsen framåt vårkanten.

Ta hand om dig!
Kram PimPim ??

Så heter det tydligen (och självklart kanske).
Jag är bara så bra som min senaste leverans.
Svårt för kritik.
Mår dåligt hemma när det är svackor på jobbet.

Men okej, nu har jag inga prestationer längre värda namnet. Vad är nästa steg?
Hur börjar jag se värdet i mig själv i övrigt?
Tanken är inte att gå och bli en slacker eller börda för samhället. Men börja vara snällare mot mig själv. Och inse att vad familj och vänner anser om mig är mycket viktigare än vad jag kan åstadkomma. Min fru var ändå inte så förtjust i prestationsmänniskan jag blivit som också behövde dricka allt oftare för att orka med. Självförändring är jävligt svårt alltså. Hur förhindrar jag att jag bara hamnar där igen på grund av PBS:en? Tål att ältas ett tag till. Inga svar i flaskan i alla fall. Den har stirrat tillbaka tomt tillräckligt länge.
Funderar på någon specialinriktad KBT. Med det som fokus.
Låter lite som en 40-årskris och det är det antagligen. En ”hur fan blev det såhär”-kris oavsett.

Grattis till långa vita perioder! Hälsar en som börjar på ruta 1 ofta :) har läst mkt om paa och även pratat med en alkoholterapeut om det. Verkar vara individuellt men hört att det tar 3-5 månader att komma ur helt o verkar vara paa som får många att falla tillbaka?
Heja er! Längtar till jag samlat ihop lika många vita dagar som er igen

Visst känns det skönt att kunna tänka lite framåt. Jag är också snart en månads nykter och kan nu tänka mig att fortsätta i två månader till. Aldrig att jag hade tänkt så de första dagarna! Men tiden går, situationer händer och vi är fortfarande nyktra. Speciellt dagligen för mig är det så värt att jag vet att jag kommer vakna upp nykter imorgon. Jag kommer inte dricka idag.

Vad skönt med en resa! Det låter som en jättebra motivation.

Det verkar vara många som är föräldrar här på forumet, och inte lika unga som jag. Jag känner igen mig i tankarna och besattheten av alkohol men inte av livsstilarna. Jag är gift, har en hund, och inga tankar på barn. Klar med min utbildning och letar jobb just nu. Jag dricker mest pga av ångest som är kopplat till det sociala. Jag känner mig oftast utanför, konstig, som att jag inte förtjänar att vara där. Alltid ivägen. Likaså här på forumet lite grann... men jag jobbar på det. Ser en psykiatriker och går på antidepressiva även om de inte har börjar verka än... hoppas de gör det så att jag inte behöver byta sort igen.

Jag har också ångest över att alla ska dö. Har haft tre dödsfall i min familj på 4 år: mamma, mormor och morfar. Snöar in mig i olika situationer och scenarior där någon i min familj har dött och hur jag ska hantera det. Kan ligga i timmar och fundera ut hur jag ska ta mig igenom livet om min man dog. Väldigt destruktivt och ångestframkallande... försöker bryta tankarna så fort de kommer nu.

Alkoholen "hjälper" mot allt detta. En hjälp när jag ska ut ur huset och en hjälp mot tankarna, i alla fall i stunden. Men under dessa nyktra dagar har jag känt att ångesten har minskat och så även de destruktiva tankarna. Alkoholen är så jävla listig. Snart en månad, sen tar jag ett nytt beslut. Idag ska jag inte dricka.

Igår mådde jag inte bra. Ångesten var stor och jag kände mig liten och osäker. Tanken på att dricka låg som en dimma över hela dagen vilket gjorde mig otroligt irriterad. Jag funderade över livet och hur jag ABSOLUT inte kommer kunna vara nykter. MEN JAG VILL INTE DRICKA! Försvinn, dumma tankar. Jag gav inte in och gick och la mig tidigt. Sov länge imorse till jag vaknade av blöta pussar från min vovve som ville ut.

Idag fick jag mens. De flesta kvinnor vet nog vilken "aha" stund det var. Jag har alltid sagt att jag inte har någon PMS, men det är ju för att jag alltid har druckit mig igenom den! Så fort symptomen kommer så är alla tankar på att vara nykter borta, och jag har börjat dricka igen. Jag ser detta som en liten seger! Nu kan jag förbereda mig inför nästa månad när detta, antagligen, kommer igen. Det viktiga är att inte agera så fort suget kommer. Det finns oftast en förklaring, en trigger om varför man plötsligt vill dricka. Stå emot och sen nästa gång det händer igen, vet du att du kan ta dig igenom det!

Ha en bra måndag forumet!

Jag ör också där... men just nu ligger jag nerbäddad i en rejäl förkylning. Usch... serieknarkar och dricker te..

Kram PimPim ??

Själv dricker jag alkohol för att jag måste inte för att det är gott eller att jag vill. Skulle omständigheterna vara annorlunda så skulle jag aldrig dricka. Jag har alltid tyckt att alkohol är äckligt.

"Jobbar på, accepterar att tankarna finns där, och att jag inte behöver agera på dem bara för att de existerar. "
Du har nått en oerhörd styrka i ditt tankesätt, och jag blir uppriktigt glad av att läsa det. Din styrka vinner över ditt sug och flyktbehov, dag för dag och det är fantastiskt! Du ska vara så stolt Fibblan, du är grym och har hittat din väg! Fortsätt bara följa gatulyktorna längs vägen så går du aldrig vilse (försöker mig på lite metaforiskt språk som ju du är så duktig på ?).
Idag skiner solen över oss och fler soliga dagar är att vänta☀️

Har förresten bokat en resa som belöning till min tre månaders nykterhet, dvs om två månader, så jag har något att se fram emot och så att jag ser till att ge mig en belöning för allt slit. Eller belöning till den lilla arbetsmyran.
Inser att det också innebär att jag känner mig trygg att jag kommer klara tre månader. Det har innan känts lite överväldigande att tänka på så lång nykterhet och tro på mig själv att jag klara det. Men äntligen vågar jag tro att jag verkligen kommer klara det. Så fantastiskt!

Tack kära Fibblan. Du är så fin som kommer in här och stöttar. Inte så många som skriver i den här tråden, men det kan vara att jag fortfarande har en viss rädsla att blotta mig, trots att det här är anonymt. Trots att om man inte blottar sig så är det svårt att nå människor på djupet och folk kan inte se vad vi har för likheter. Jag känner igen mig i oerhört mycket jag läst här på forumet men jag själv har svårt att be om hjälp och svårt att visa mig svag. Finns med sen barnsben. Har också svårt att stötta innan jag är trygg nog i min egna nykterhet, är så rädd att låta förljugen. För hur kan jag stötta när det känns som så mycket hänger på en skör tråd hos mig själv hela tiden? Har insett att stötta handlar om så mycket mer. Bara visa att man finns, att man ser och hör. Bekräfta en annan persons känslor.
Tror jag kommer orka mer framöver.
Många känner viss platå vid tre veckor, jag tror att jag nått den nu istället vid fyra veckor. Ett annat lugn, en annan stabilitet och beslutsamhet.
Jag är på min vakt men jag njuter samtidigt av lugnet.

Fibblan -jag ser nu den lilla arbetsmyran du pratar om. Du är så fantastisk med metaforer. Det är arbetsmyran som tagit oss hit och dags att uppmärksamma den. Tack Fibblan för att du hjälpt mig uppmärksamma den!

Kramar till dig Fibblan och alla andra där ute som kämpar ❣️

Ja man är en bra skatteslav när man är alkis. Själv så spenderar jag nästan 3000 kr/månad på skiten. Men det är ju min medicin så.... All medicin har ju biverkningar. Men det skulle vara bra om man hittade något med mindre farliga biverkningar.

Jag märker igen hur mina nära mår i sitt drickande..Jag har flera närstående som jag pratar med emellanåt. Dom jobbar och har familj, ändå räcker aldrig pengarna..Dom har partners som har inkomst..Men alkoholen kostar pengar, mycket pengar..Känner igen mig själv..Våra pengar räckte, men vi kompensationshandlade till barnen..Alltså köpte saker och godsaker för att döva det dåliga samvetet..Vaknade tidigt idag. Tänker på allt destruktivt som finns i våra liv när alkoholen tar över..Jag är fortsatt tacksam att jag tog chansen till nykterhet när jag fick möjligheten..Livet känns mjukt och lugnt..Snart vår och mer sol, det ser jag fram emot..Kram..?

Du verkar ha det jobbigt nu. Vad har hänt? Hur mår du?

Kram

Jag skäms