Senaste kommentarerna i forumet

Nykter sedan 6 veckor, och även om jag mentalt förstår att min kropp fortfarande håller på att återhämta sig efter år av stress kan jag inte hjälpa att undra -när minskar tröttheten? Det känns som att jag skulle vilja spendera hela dagarna i sängen, om jag kunde. Vilket jag såklart inte kan :) Hinner aldrig återhämta mig på helgerna utan är lika trött hela veckorna.

Ni som läser detta och vart nyktra längre än mig - när vände det för er? Vill ha något att se fram emot ?

Kul att ni tittade in och tack för pepp, blir riktigt glad ?

Hehe jag önskar jag vore modigare på krogen, försökte vid ett tillfälle besvara ett leende jag fick av en söt kille, varav han då sökte kontakt och stannade till nära mig -vad gjorde jag då tror ni? Jo låtsades som jag uppfattat att han stannade för att släppa förbi mig så jag log och gick rakt förbi, efteråt antagligen illröd i ansiktet och med ett töntigt leende ? Haha, så fjantigt! Nej hörrni, jag har blivit en fegis på den fronten! ?
Får se med tiden, nästa gång kanske jag vågar lite mer :) Ser mig som i en ny inlärningsprocess haha. Har ju nog aldrig flirtat nykter med någon jag träffat för första gången, det var iallafall länge sen!! Är så himla rädd att bara säga fel saker och göra bort mig ? Men lite kul ändå, om jag vågar utmana mig med tiden :) Får hålla er uppdaterade ;)

Jaa PimPim gud så härligt det ska bli med vår! Värme och sol gör så mycket och visst ska det bli härligt att låta tillnyktrandet och återkommandet av våren komma hand i hand? ☘️

Återigen tack alla fina för pepp och hoppas det går bra för er i er egen kamp, kikar in hos er alla inom kort ☺️

Jag har läst på detta forum i många år och vill nu delge er läsare min historia till alkohol.

För 15 år sedan var min gräns nådd. Jag missbrukade alkohol genom att jag inte kunde sluta när jag väl börjat dricka. Jag hade många black-outs, skadade mina relationer och led dagarna efter av en gruvlig ångest. En ångest som jag, trots att det gått 15 år sedan, ännu kan minnas hur det kändes att vakna upp dagen efter med. Hur jag inte klarade resa mig upp ur sängen, hur jag inte kunde minnas hur jag kom hem, var jag hade glömt mina tillhörigheter, om jag hade legat med någon jag inte kände osv. När jag skriver detta knyter sig min mage och pulsen ökar.

Jag älskade också alkoholen, den gjorde mig i fri, den gav mig mod och den tog mig på nya äventyr. Jag ångrar inte allt jag gjort och upplevt i berusat tillstånd. Men priset blev för högt, ångesten gjorde att det inte var värt det. Jag blev tvungen att fatta ett beslut. Jag minns att jag står full på någon sunkig toalett på någon bar. Jag har svårt att stå rakt. Och jag inser att jag måste sluta dricka.

Efter den kvällen bestämmer jag mig för att aldrig dricka mer än ett glas. En öl, ett glad vin el en drink. Om det inte funkar skulle jag sluta helt.

Det var som att göra slut på en destruktiv relation. Alkoholen skulle aldrig mer bli min vän..Jag skulle hålla den på en armlängds avstånd. I början kändes det så fel, som en sorg att lämna någon man trott man gillat.

För mig var skillnaden att dricka ett glas och sluta helt inte så stor. För jag skulle aldrig mer umgås med alkoholen på det sätt som gav mig en kick, en berusning el ett äventyr. Så klart kunde det/kan det vara socialt bekvämt att kunna dricka ett glas. Men inom mig så är begränsningen solklar. Och egentligen så var det ju berusningen jag ville åt, och den hade jag ju gjort slut med.

Ibland läser jag på detta forum för att påminna mig om att stå fast vid min övertygelse. Och kanske också tänka tanken, vad hade hänt om jag inte slutat.

I dag är det inte svårt att hålla mig till ett glas. Det ör en lika naturlig vana som för många som varit nykterister under lång tid. Det som i bland slår mig när jag läser på detta forum ör att många skriver att de önskar att de kunde dricka bara ett glas. Och att det skulle vara mycket bättre/lättare att leva med än att sluta dricka helt.

Jag vill bara säga att det kräver i stort sätt samma omvälvande inställning till alkohol som att sluta dricka helt. Du måste liksom ändå göra slut på din destruktiva relation och säga adjö till berusningen. Och det är ju oftast den vi vill åt. Så var det i alla fall för mig.

Hoppas ni inte tycker att jag trängt mig på, i ert forum, trots att det var så länge sedan mitt missbruk pågick.

Önskar er alla lycka till! Och det ör fantastiskt, underbart skönt att få bryta med alkoholen. Och jag kan fortfarande njuta av den befrielsen.

Heja DIG Vinäger? såååå starkt av dig! Jag blir så peppad och vill oxå dit. Nu går vi en ny vår till mötes, nyktra, tiifreds med livet och vi kommer komma ihåg allt som sägs o ska göras ?
Heja, heja dig ?

Jag har lite ångestpåslag. Inget som tar över tankarna men det sitter i kroppen, händerna skakar lite och olustkänsla i kroppen. Yrseln är påtaglig.
Det blir så ibland. Ångest är ju trotts allt bara en känsla, av många.

Jag reflekterar kring varför den hoppade på mig idag och inser att jag har lite svårt att vara här, i nuet.

Jag planerar inför flytten. Mina tankar ligger framför mig. Ser mig själv nästa vecka istället för idag, här, nu. Jag ser mig i en annan tjänst. I ett ”annat” liv.
Jag är medveten om att jag kommer vara densamma även i en annan lägenhet. Jag kommer fortfarande få ångestpåslag vissa dagar, där med.

Jag drömmer om resor till tropiska länder. Om att ha råd att gå till frisören. Drömmer om en ekonomisk trygghet.
Dagdrömmer mig bort, samtidigt som jag oroar mig i nuet. Som vanligt. Sedan jag började gå till Kbt:n har jag insett att jag ororar mig mycket. För det mesta nästan alltid, samtidigt som jag ändå hanterar saker ganska lugnt.

Kanske var det därför Jag drack så ofta tidigare? För att hantera oroskänslan? Istället för att dagdrömma bort nuet så valde jag (medvetet som ickemedvetet) aktivt att leva snabbt.

Slippa nuet?

Det är inte bara visioner om nästa vecka lixom. Jag ser vad jag gör om en timme, vad jag behöver göra då. Lägger upp tidsplaner. ”Klockan 09:00 ska jag börja rensa i badrummet” etc etc.

Nu när jag äe medveten om det tankesättet och beteendet kan jag aktivt välja att landa i nuet. Här, nu.
Så jag tar ett djupt andetag. Skriver här. Får ner mina tankar. Landar.
Klappar lite på vovven. Känner hur lakanen känns mot min kropp.
Lägger ingen värdering i yrseln eller ångesten. Den kommer gå över.

Det är svårt att vara medveten i nuet. Jag är nästan aldrig det.
Vill bli bättre på det.

Fridens ?

Wow, Vinäger!!Två månader!!!
Här kommer några Grattisrosor och kramar !!!
???????????

Jag skriver i båda trådarna och det känns bra för min del.
Här i det vidare livet känns det som man kan filosofera och mumla om lite av varje.
Och det är inte alltid jag har lust att prata om alkohol, då är det skönt att detta rummet finns.
Överhuvudtaget är detta forum fantastiskt egentligen!
Tänk vilken hjälp vi får från varandra??

Läste i din tråd att du nu har två vita månader bakom dig!!! Grattis, Wow, Grymt bra jobbat Vinäger!!!??

Kramar
???

Vad du menar Wasabi. Känslan av att något fattas. Kan känna så i perioder och varje gång handlar det om att jag inte är i kontakt med mig själv. Just meditation är en nyckel att ta till, en annan nyckel är att tillåta sig känna att det är okej att vara vilsen. Alla känslor pendlar och knepet är att vara i känslan tills den klingar av.
Verkligen tack för din fina respons i min tråd?

Glömmer ibland att sidan "Det vidare livet" finns. Vill i alla fall skriva att du känns lite tryggare i dig själv igen. Jag tror på dig, stenhårt. Du kommer att fixa det här. Och som vanligt önskar jag dig lite medgång. Det är din tur nu. ?

Kram

Uppdatering:

En riktig milstolpe. Två vita månader.

Helt otroligt. Nästan overkligt.

Två nyktra månader i sträck har jag inte haft sedan min senaste graviditet för drygt tjugo år sedan. Visst, jag räknade nog det vid något tillfälle förra året, men det var med några minusdagar på grund av ett par öl eller glas vin.

Den här gången är dagarna kritvita - och ska så förbli.

Så tacksam över att jag är där jag är nu. Ett tag trodde jag att jag aldrig skulle komma hit.

Heja mig. Jag är bra. Och sååå värd detta.

Kram från en minst sagt stolt Vinäger

O skickar lite styrkekramar o önskar dig en riktigt fin vecka ⭐️⭐️
Du peppar o hejar på alla så fint ❤️❤️ En riktigt härlig fin o absolut ”vanlig” människa som du skrev ?
Ta hand om dig! KRAM ⭐️⭐️

Så det visade sig vara en grov bihåleinflammation. Jag fick antibiotika. Gick runt lite i butikerna efteråt, men det gjorde för ont så drog hem ganska omgående.

Idag har jag börjat packa på riktigt.
Det är ganska otroligt hur mycket som kan rymmas på såhär lite plats. Lär behöva köpa fler flyttlådor.

Gick en halvlång, väldigt långsam, promenad med vovven. Det var vackert. Snart kommer jag inte gå runt i detta området längre. Det känns lite Melankolisk nästan.
Jag hittade instruktionerna från aborten i gömmorna. Log lite när jag slängde dem. Jag är fri från det nu. Hittade även polisanmälan mot våldtäksmannen, de papprena sparar jag. Känns som att det eventuellt kan vara bra av någon anledning att spara.

Hittade även 3 kärleksbrev från tidigare kärlekar. De får oxå följa med. De var fina, trotts allt. Triggade igång mitt guldfiskminne. Hoppas de mår bra idag. De gör jag Verkligen.

Det börjar närma sig på riktigt nu. Nästa vecka öppnar sig en helt ny dörr. Det gör mig väldigt nervös, förväntansfull, lite rädd och osäker men mest glad. Hoppas det inte spökar där. Jag brukar inte hantera förändringar så bra, men denna ser jag faktiskt väldigt mycket fram emot. Som jag längtat ❤️

Nu tar jag och min monsterbihåleinflammation natt.
I morgon ska jag på viktig intervju.

Fridens ?

Tack, de vita dagarna läggs på rad. Inget nytt att rapportera. Jag mår bra och är så tacksam för det. Utan att överdriva kan jag säga att jag har fått ett nytt liv.

Håller med om att det blev ett slags tvångsbeteende. Men nu är det över... Tack o lov.

En riktig egoboost blev det att läsa alla fina kommentarer. ?

Hoppas att ni inte tog mina ord om att ingen snart orkar läsa som att det var en koll på vilka som tar sig igenom all text. Nåja, nu är jag i och för sig mycket glad över att ni tycker att det är kloka ord. Kan jag hjälpa någon, så är det värt hur mycket som helst. ? Precis som jag blivit hjälpt av så många här. Ge och ta. Växeldragning.

Fibblan, vad gäller brutal ärlighet... Ja, först och främst är det som alltid en lättnad när man väl vågar. Sedan är det självklart helt avgörande både att forumet är anonymt och består av människor med liknande erfarenheter.

När jag berättade om handspriten förstod jag på alla reaktioner att jag passerat en gräns. Visst, jag tyckte det väl själv till en viss del, men A-tankarna rättfärdigar mycket ibland. Alldeles för mycket. Min man vet fortfarande inte att jag drack den. Däremot grät jag vid ett tillfälle i samband med händelsen och sa att jag mådde så dåligt att jag skulle kunna dricka Alcogel. Det räckte för att han skulle bli alldeles förskräckt, minst sagt. Där och då tror jag också att han på allvar förstod HUR starkt giftet är och vilken makt det har.

I efterhand kan jag se att den händelsen kan användas i syfte att visa hur fort det kan gå utför. Som jag har skrivit förr, jag är en helt vanlig (nåja, nästan iaf... ?) människa. Om någon bara några veckor tidigare påstått att jag skulle kolla in Alcogelen skulle jag känt mig mycket förnedrad och förnärmad: "Dricka handsprit? Jag? Nej, nej, nej, det kommer aldrig hända mig. Så illa är det inte." Det tog alltså inte längre tid att släppa på den sista spärren. Så kanske i avskräckande syfte då...

Det var alltså då jag förstod att jag nådde min absoluta botten. Genom att jag satte ord på det blev det verkligt, inte bara för alla människor jag skrämde upp här inne, utan också för mig själv. Det hände. På riktigt.

Inte vet jag om du blev klokare av det här. Är trött och skulle bara skriva något kort, men som vanligt drar det i väg.

Kram på er

Vinäger, tack för pepp. Hur går det för dig? Precis som du skriver blir man stark när man kommer till insikt om sitt riskbruk/missbruk. Jag känner att mitt förhållande till alkoholen har blivit avspänt för jag vet att jag mår bäst utan den. Har haft ett knasiga tvångsbeteende till alkoholen tidigare. Då jag gick på autopilot och drack vin och öl i stora mängder flera gånger i veckan. Jag kommer säkert att dricka alkohol igen men kommer aldrig låta min A hjärna ta över igen.

"Även om jag vet att det kanske vänder i morgon tänker jag njuta av den här stunden av frid." Precis så. Tror att vi alltför ofta glömmer att stanna i nuet, det bra nuet, istället målar vi upp negativa framtidsbilder.

Ta alltid ut glädje i förskott. Det vörsta som kan hända är att du varit glad i onödan.

Härligt med dans och bekräftelse. Hoppas att det gav mersmak. ?

Och du, stort grattis till sex veckor!

Kram

Fortsätt så, du låter så naturligt stark numera. Tror att man blir det när insikt efter insikt om vad alkoholen gör med oss faller på plats. Wow, vilken resa du gjort - och gör.

Kram

Så motigt att inte få känna belöning för allt slit, all kamp. Du gör det så bra, trots motgångar. Önskar av hela mitt hjärta att du snart får må bra. Det är du så värd. ?

Massor med kramar

(Med inte alltför mycket snus ;)). Ja, träning kan gå överstyr, men det måste ju vara bättre än alkohol?. Det blev morgonträning på gymmet med min son idag- bra start på dagen... och snart är Dag 2 avklarad.

Kramar till dig!!!

Väldigt härligt att läsa om din resa att hitta dig själv och vad som får dig att må bra.

Själv känner jag mig rätt vilsen och ängslig just nu. Jag kämpar vidare men det är som att någonting fattas... som att jag har glömt någonting viktigt? Pusselbiten i mitt liv? Vad är det? Jag får leta vidare... Underlig känsla.

Snor, Host och snörvel. Samt en förbannad ihållande mega huvudvärk som typ poppar ut mitt öga. Har tillslut tagit kontakt med vårdcentralen för att kolla upp om detta är en bihåleinflammmation. För alltså Fuck Me vad ont det gör.
Förhoppningvis får jag eventuellt antibiotika eller liknande.

Fortsätter lägga fokus på sömn och rutiner. Sömn vid senast 23. Och upp innan 08 ish.
Jag stannade hemma från jobbet igår, ja och idag då. I morgon får vi se. Antagligen stannar jag hemma. Måste bli frisk(are).

Även börjat googla på olika imunboostande födor etc för att hjälpa mitt försvar. Eftersom jag tvättar händerna ofta, använder handsprit ganska regelbundet, sover la helt okej nu och dricker en del vatten. Tar extra vitaminer och stor dos D-vitamin. Det känns lite orättvist att mina föekylningar ska komma så ofta och bli så hårda. Varje jävla gång.

Men livet är väl inte rättvis i suppose. Kanske ligger svaret i ”balans”, att jag måste hitta den för att ge immunförsvaret en redig chans. Ja och sluta röka på riktigt en gång för alla. Rökningen är nog oxå en stark bidragande faktor.
Jag ska sluta. Jag ska.

In other news, gick vidare från 3/4 Intervjuer so far i fredags. Inväntar svar från det 4e företaget. Magkänslan säger att jag kan vara för junior för den rollen, men intervjun var kul och gav en kul inblick i hur min framtid skulle kunna se ut.

Idag ska jag vila, gå till doktorn, packa och städa mer. Kanske till och med fönstershoppa lite (om jag orkar efter läkarn).

Hoppas ni får en fin dag!
Fridens ?

Eller träning, men det kan ju oxå gå över styr..
Men så trött som jag känner mig nu, är det knappast ngn risk för det..?.
Tack för dina fina ord och pepp Jasmine!
De värmer ?!
Önskar dig också en fin vecka! Du om ngn, kämpar verkligen, läste ditt senaste inlägg också. Lycka till med träningen ???!

Styrkekramar ?
/Fibblan ?.

Nu har jag klarat Dag 1. Vi hjälps åt den här gången och vi ska lyckas ;).

Hur mår du idag?

Kramar!!

Så sant... vissa dagar är bättre än andra. Men det det känns som att det är typ varannan dag för mig?! En dag är bra, nästa dålig, sen en bra, nästa dålig. Det är jobbigt och jag fattar inte varför? Kanske är det vanligt, vad vet jag. Eller att mitt humör kan ändras på 5 minuter.
Jag är väldigt intresserad av meditation men har inte försökt än... vet inte varför faktiskt. Kanske är det någon sorts skepticism inblandat. Men kan ju testa i alla fall.
Kram tillbaka!

Har en blogg och dagens inlägg om egots eller den narcissistiska sidan av en väckte en massa tankar i mig.
Vill inte klistra in den då det troligen inte är tillåtet.

Skämsrosor..det där är jag. störst bäst vackrast i en ständig tävling med mig själv som jag förstås aldrig vinner. Allt i syfte att bli eller vara någon som duger och räknas. Egots eller narcissismens drivkraft kanske? Eller det dåliga självförtroendet,eller eller. Mycket tänkvärda ord och att bara luta sig tillbaka är väldigt svårt när hela ens inre vill ut och synas för att få den där nödvändiga bekräftelsen. När vi troligen innerst inne behöver en samhörighet,delaktighet.Och att ta strid,ge sin åsikt (fast den kanske inte är efterfrågad) Allt för att få ta plats och synas.

Det behöver vi ju alla och jag som så många andra sitter och hänger i forum facebook eller något annat för att få en liten skärva av meningsfullhet,delaktighet i något som inte ens är vårt.
Utan bara en yta av något skapat av någon annan som kanske inte ens är sann.

Vilken typ av värld skapar det?
Var är grunden i vår verklighet om vi inte tillhör?
Och vad tillhör vi idag när allt är så föränderligt.
Familjer splittras,skapar nya konstellationer där nya människor ingår och andra utgår.
Man är tvungen att anpassa sig till detta rörliga mönster av relationer där man inte har kontroll eller makt över vilka nya mönster som bildas,eller gamla som håller på att vittra sönder.

Det skapar en otrygghet och kanske också en ovilja att knyta an,att stanna kvar.
Att kämpa på.

Kanske därför vi medberoende har så svårt att släppa taget.
För att vi faktiskt på riktigt har förmågan att knyta an,även och kanske mest? till de destruktiva mönstren.
Just för att de skapar en konstant cirkel som vi behärskar,om än den är destruktiv.

Kanske lite virriga tankar,men jag återvänder för jag tror att det är något viktigt för mig som jag håller på att få fatt i.
I denna strävan att omforma mig till ett nytt bättre jag.
Hur strunta i denna jakt?
Hur välja det friska i alla lägen och det sanna?