Senaste kommentarerna i forumet

Hoppas du får en fin dag!

också få skicka en stor varm kram ? Vad du kämpar och vilken styrka du har!
Som närmast blir man ju orolig när det går bakåt ,det som gör en mest orolig är när man märker att saker o ting är fel men det som gör mest ont är förnekelsen.
Jag förstår att man inte vill berätta men för sin egen skull och kärlekens skull så tror jag det är det bästa .

Stor kram ?

En stund i taget?Varm kram?

.... vännen.

Hoppas natten var ok. Tänker på dej idag. Håll i, håll ut. Vi finns alla bakom dej.

Styrkekramar ?

Glömde skriva om ett fenomen när det gäller dig Vinäger.
Du har många följare här och jag tror anledningen är att du är 100% ärlig.
Det krävs mod att berätta allt ocensurerat rakt upp och ned. Pang på bara.
Du är begåvad med detta och jag tror att du har en bra plattform att utgå
ifrån. Du ljuger inte om spriten och det är fint.
Du har nått botten nu så det är uppåt nu som gäller. Att må dåligt är en bra
början till något nytt och större. Det går att må bra Vinäger..

Kram

John

Gud vad starkt gjort att faktiskt sätta ner det och gå därifrån!!!! Lyckades du med det fixar du det här!

Det var starkt..

Du får en kram av mig. Håll ut nu så blir det bättre.
Du vet ju själv hur allt förhåller sig så ord är överflödiga

Var rädd om dig passar fint att säga.
Hoppas du mår bättre i morgon

//John

Fick gåshud när jag läste. Vilken kraft du har i dig. Hoppas du får sova riktigt gott inatt! ?

Jag blir så himla glad. Nu kommer det tårar. Fina du. Håll i nu. Vi fixar detta. Jäklar !!

???

Bra gjort! Vi finns alltid här för dig! (Även om just jag har varit lite frånvarande på sistone..). Berätta imorgon hur det känns.
Kram❤️❤️

Har varit på tjänsteresa till en närliggande stad. Valde självklart att ta en av tjänstebilarna då det skulle bli perfekt att stanna vid köpcentrat på hemvägen. Av en enda orsak, gissa vilken...

Jag hade planerat sedan drygt en vecka hur många terror jag skulle handla. Ingen skulle känna igen mig. Skulle dessutom hinna hem före M och gömma allt. Rena julafton.

I morse gnagde gårdagen lite inom mig, det erkänner jag, men jag slog bort det. En sådan här chans skulle inte få gå rill spillo...

Jag parkerade utanför, gick in på Systemet och plockade på mig sex tetror, 14-procentiga. Hade sett till att ha kontanter, förstås, missar inga detaljer. Ställde mig i kö och...

... började svettas och blev gråtfärdig. Det kändes så fruktansvärt fel. Alla era ord efter att jag slog i min absoluta botten i går ringde i mina öron.

Jag ställde ner korgen, rusade ut till bilen, tog upp telefonen och letade mig in hit. Läste allt det fina - och mitt eget fula - medan tårarna rann. Så fort jag kunde se klart, startade jag bilen och körde därifrån.

Tack som f-n för att ni finns! ♡♡♡

Vet inte hur det blir i morgon, på onsdag eller nästa vecka/månad/år, men i dag är jag nykter!

Nej sådan dramatik behöver jag inte...

Jag är mest rädd för hur de kan påverka mitt jobb, hur mkt de egentligen får berätta och ingripa. Har ju barn att tänka på, vilka jag aldrig missprioriterar hur jag än mår iof. Men ändå.

Vill säga tack! Tack för alla tips och värmande ord. Verkligen tack. Jag ska kolla upp varenda en av dem.
Alla tips är välkomna❤️
För nu försöker vi vända denna skutan.

Igår var en speciell dag. Vaknade och filosoferade. Sen hörde en god vän av sig för att kolla läget (ni som hängt med i tråden vet att han har cab och pool och vi hängde en del i somras. Han iaf. Han är bra)

Han undrade om han skulle komma över, jag sa att jag bara skulle städa, han undrade in han skulle hjälpa till att städa. Jag sa efter noga övervägande okej. Tycker inte om att visa folk en stökig lägenhet. Eller en stökig studenten för den delen heller... intressant.

Så han kom över och vi pratade. För första gången vågade jag säga till en vän om hur jag faktiskt Verkligen mår. Att jag fortfarande har suicidala tankar, att jag faktiskt är rädd för att nästa gång (om det kommer en nästa gång) så vet jag ibte vad som händer. Att jag brottas med att känna mig dum som inte lyckades. Att det lite känns som ett misslyckande, samtidigt som jag förstår att det vääääääänder! Jag kommer må bra igen. Han lyssnade, gav inga råd utan bara lyssnade. Sen kramades vi och jag fick gråta. Sen städade vi, och så gjorde jag ett test för en annan tjänst som jag gått vidare i.
Den där intervjun som var på engelska, jag gick vidare! :)

Så nu idag är det en välstädad lägenhet och en ny arbetsdag. En måndag som så många förr.
Det är jätte skönt att kunna skriva anonymt här, jag tror att det är en stor pusselbit för mig att fortsätta orka. En ärlig ventil ur mörkret. Samtidigt känns det jobbigt. För jag vill inte belasta någon med mina känslor och tankar.
Kanske Därför ingen ser mig, för Kag håller ihop utåt tills jag litar på personen och kan bryta ihop. Hård fasad and all that jazz. Men jag har faktiskt lärt mig att om man är ledsen utåt så lämnar folk mig. Pga uppväxt. Ooooooch samtidigt vet jag att det inte stämmer. För jag är en fungerande tänkande människa....

Nu kaffe och smink, sedan vidare till jobb och svara kollegorna på att helgen varit lugn och bra. Konstraster ?

Fridens⛄️

Säg det nödvändiga. Om du inte får hjälp, var är du då om 6 mån ?

Tacksam att jag lever. Det finns inte så många val kvar för dej. Var smart. Gör inte som jag.

Tack för din peppning! Har alldeles nyss bokat in mig hos en läkare imorgon... frågan är hur ärlig man vågar vara, konsekvenser o dyl...

Koftan är av, du lever titeln på din tråd och har kavlat upp ärmarna.

Jäklar vad det kommer att gå bra, Märthan. Fina du.

Styrkekramar ?

Fina Vinägermamma ❤️ Hur mår DU och hur ser det ut för dig nu? Ska leta rätt bland trådarna....

Din tråd var en av de första jag läste igenom när jag började skriva här för snart sju veckor sedan.
Känner igen mig i så många saker du skriver om. Har tänkt mycket på dig efter ditt inlägg igår. Vad jobbigt du måste ha det. Starkt av dig att skriva så ärligt och öppet.
När jag för snart sju veckor sedan var rätt långt nere i ett svart hål så hittade jag lite dagboksanteckningar jag gjort under de sista åren. I varje inlägg jag skrev så upptog mitt drickande och smusslande det mesta. Varje gång skrev jag ungefär "nu får det räcka, imorgon måste jag börja ett nytt nyktrare liv". När läste igenom inläggen jag skrivit insåg jag att absolut ingenting hade gått som jag hade tänkt mig. Jag hade aldrig börjat ett nyktrare liv, tvärtom hade det bara blivit mer och mer. Den här insikten slog ner som en bomb i mig och gjorde mig fruktansvärt nere. Det var då jag ringde upp min fru på hennes jobb och berättade hur det låg till och bad henne köra in mig till akuten. Så här sju veckor efteråt är det en av de bästa sakerna jag har gjort.
Läs dina gamla inlägg och tänk efter om det inte vore skönt och bra att berätta för din M hur det är? Ensam är inte alltid stark och ni verkar ju ha en så fin relation!
Tänker på dig och vet att du fixar detta!

Du var den första jag följde när jag hittade till detta Forum i slutet av juli. Nä, vägen till ett nyktert liv är långt ifrån spikrak. Vill bara peppa dig genom att säga att du fixade en hel del i somras, så förmågan att bryta mönster har du. Du kommer att fixa det!
??

Sitter här i köket och funderar, vad hände egentligen?

Jag hade 3,5 vita veckor, första klassiska helvetesveckan med skitsömn och skithumör. Men jag minns så väl frihetskänslan, pigga glada tacksamma kvällar. Glada barn som inte flydde mig.

Sen hände något. Jag tror de alkoholfria alternativen, i den mängd jag drack, lurade mig, jag lät det lura mig. Kände prestationspress från forumet genom mig själv. En övertro på min egen förmåga ihop med en dålig insikt om styrkan av alkoholens inflytande på mig. Jag föll som en sten, hårt och utan motstycke.

Jag har sedan dess varit onykter dygnets alla vakna timmar, även på min arbetstid. Återställare har varit ett måste för att ens hamna i normalläge, kunna använda sinnen såväl som finliret i kroppen. Sen kommer alltid käftsmällen, tröttheten, skammen, minnesförluster, orkeslöshet och en känsla av total meningslöshet. Mitt i 1000 måsten och krav som inte går att fly undan eller ställa åt sidan, livet.

Jag kan inte dricka mer, det är en förfärlig insikt som har svårt med förmaningar och förbud. Men jag kan inte, det går inte.

Nu har det gått ca 12h sedan sista glaset, jag är rädd. Inte kunnat sova, hårt tryck över bröstet, takykardi mestadels, slår hårt. Rädd att jag måste trappa ner istället för att sluta tvärt, min konsumtion den sista tiden har varit abnorm. Det skrämmer mig. Det enda jag är säker på och klar med är min insikt, jag har En chans till och jag tänker ta den. Sen är jag som sagt rädd, inte för ångesten eller tristessen denna gång utan för det fysiska.

Egentligen borde jag skjuta på detta till nästa vecka, denna veckan är det viktigheter som under inga andra omständigheter än min död som går att skjuta på. Men jag vill inte skjuta på det mer, jag måste börja Nu.

Kram till er alla starka som svaga där ute ❤️

För era kommentarer?
Ja, som sagt tillit till processen och
Snart får vi tända mer adventsljus i mörkret.
Något som känns lite extra nu är att när man lever utan att fly blir saker tydligare som om jag ibland verkligen kan se att jag står vid sidan av. På fester eller på AW, ingen dimma att fly in i, inget filter utom verkligheten. Men när lyckan glimtar till är den på riktigt och fullt ut!
Kram ?

Vinäger, snälla rara underbara forumvän, du måste stoppa detta tvångsbeteende nu!
Din kropp kanske bara kraschar helt plötsligt och du kan få skador för resten av livet!
Det känns som du håller på med en rysk roulette.
Samla ihop din styrka, för den finns ju där som vi alla vet som följt din tråd från början, och bara bestäm dig.
Som John-Erik säger, ta något lugnande de första dagarna för abstinensen.
Jag önskar så innerligt att du ska fixa detta!!?????
Kramar
???

Läser vad du skriver , tycker du är så modig !
Vågar berätta precis hur du gör , hur du lever.
Det är det detta forum är till för, att kunna skriva precis som allt är just nu, hur det är idag .
Ingen dömmer dig , du får istället hjälp o stöd av alla forumvänner .
Det är fantastiskt !
Jag har valt att berätta för mina vänner om a-problemen, vilket varit både bra o dåligt . Bra när jag är duktig , sämre när jag inte sköter mig , då kan någon bli mkt besviken på mig .
Det gör inte att jag mår bättre precis ...
Skönt med någon vän som vet men tänk på till vem du berättar , är mitt råd .
Att smyga för maken är så jobbigt . Jag gör exakt samma sak . Vill inte se besvikelsen i hans ögon igen när jag berättar att jag återigen ljugit för honom ...
Fast vi vet båda två att det är bäst att berätta, för leva med att smyga är så destruktivt . Det är oftast en lättnad när du talat om att du återigen fallit dit .
Han stöttar dig , det vet du .
Många kramar ❤️

Skrev något långt men allt var egentligen redan sagt. Så det blev: Ta hand om dig!

... oss behöver du inte göra vännen. Ta emot vår tröst och omtanke istället. Du är så wired att ’ta hand om’ att det är fantastiskt att du ens orkar räcka ut en hand och dra i nödbromsen..

Känn vår värme, ömhet och energi, vännen. Sen försöker du hitta nån att anförtro dej år irl - kan du göra det för mej ?

Styrkekramar ?