Senaste kommentarerna i forumet

Jag förstår att livet känns som en berg-och-dalbana stundtals. Nu verkar det som om din man har blivit riktigt elak mot dig emellanåt, i fyllan. Det kan vara svårt att hantera nattetid, eftersom barn sover och den berusade mannen inte är mottaglig för normalt resonemang..Det bästa är ju att prata med honom nykter, inte ens bakfull..Du är stark, duktig och värd ett gott liv..Det kan bara du bestämma hur det ska se ut..Supervarm kram till dig och barnen?????..

Hjälpt en polare ta bilder till hans årskalender. Han gör roliga nakenbilder typ, idag var vi i en häftig skogsglänta. Sen grillade vi korv över öppen eld.
Vaknade vid 12, som vanligt helt slut. Kroppen känns ofta som typ bly när jag vaknat. Men drömde massor i natt. Kan ju vara att jag sover oroligt.
Nu ska jag iväg på en kompisdejt i gamlastaden. Tänker mig ett mysigt fik med rykandehett kaffe. Kall in i skelettet idag efter skogen.
Denna tjommen jag ska träffa nu är en gammal bekant från när jag hängde på svartklubbeb. Han är sjukt mysig. Ska bli så kul att få lära känna honom bättre. Vänner kan man inte få för många av tänker jag. Vet att han gillar latex och rave, det är ju sjukt intressant.

Fridens ?

Finns en röd tråd i de flesta inlägg.. Många har otillräcklighet som en sak att berusa sig bort ifrån.
Jag fick diagnosen av en läkarspoling som kunde varit mitt barn om man tänker på åldersskillnaden
Alla symtom stämde men fick gå hem utan vidare utredning.
Tog mycket kraft och mod att överhuvudtaget gå till vitrockarna..

Nu ska jag inte kapa Vi-nägers tråd.. men jag tänker så här, IW:

Om man inte anser att det är ett vapen man ger bort när man informerar andra om sin alkoholism så anser man ju heller inte att informationen kan användas emot en själv, så då kvittar det ju ?

”Vi” kan inte prova.. ”Du” kan prova. ”Jag” orkar och vågar inte med alla men jag är uppriktig mot nära och kära, som behöver veta sanningen ?

Fridens liljor, som Sigge skulle säga ?

Blir helt tagen av det du skriver.. Pappans hjärna är helt kidnappad.. Du skriver det själv att du ska lämna.
Hoppas att du har styrka nog att bryta...
Du är stark... hela din text andas mod...

Största kramen vännen..

John

Vilken styrka att orka med det liv som du lever mitt i nu! Så gripande att läsa in rader. Så starkt jobbat mitt i allt elände!

Det du skriver går rakt in i mitt hjärta! Jag önskar dig all kraft och energi. Kram

Jag har också svårt att öppna upp mig om mina alkoholproblem, förutom till min fru och till viss del mina vuxna barn. Men jag har svårt att vara ärlig även mot vänner vi har haft i många år. Som du skriver så känns det på något sätt mer "skämmigt" att erkänna just problem med alkoholen. Det är fortfarande lite tabu över alkoholmissbruk och allt det ställer till med.
Däremot kan jag utan större problem dela med mig om att jag i vissa situationer lider av panikångest. Men jag ska försöka tänka om och öppna mig även på denna punkt då jag tror att det både kan vara bra för mig och säkert kommer att ta emot bra av de jag pratar med. Ha en fortsatt fin söndag!

Fast inte hos mig.. jag kör på som bara den med tre barn..
Fast skulle aldrig byta ut mitt liv mot något annat. Har skapat ett liv där utrymme finns.
Ifrågasatt det mesta av det man ska och måste och valt.
Ser ändå en trend av alkoholfritt och många som väljer det pga av hälsa och osv.
Jag väljer med stolthet nykterhet.
Vilken väg det var dit! En krokig och mörk väg med endlösa försök att minska.
Idag är det noll som gäller och kommer vara.
Vill aldrig börja om igen! Orkar inte kämpa mer.
Önskar alla en fin dag och ett liv ni valt att leva. Vi är fria och välja.

Jag gissar att det är svårt att vara öppen om saker man upplever som större brister eftersom vi är hårdkodade att försöka likna andra för att inte bli utstötta av flocken. Det här är ju också en sorts flock som vi känner att vi tillhör, för att vi liknar varandra på en stor punkt.

Men jag håller med, varför skulle inte det inte kunna så att vi kunde tala mer öppet om våra upplevda eller verkliga svagheter? Jag kan beundra folk som gör det, visar upp att de är verkliga människor och inte en perfekt fasad. Sådana människor får mig att slappna av mer, känna att jag inte heller måste vara perfekt. Så jag försöker vara mer öppen med mina svagheter. Kanske inte hur som helst. Men jag började för några år sen med mina depressioner. Berättade när det passade men ganska öppet. Nu försöker jag också prata om alkoholen men mest för folk jag känner. Men jag tänker inte skämmas för att jag inte dricker. Så om ytligt bekanta eller i jobbsammanhang har jag börjat med att jag ”fått nog”. Inte fått så mkt frågor på det...
Men vi är nog olika, vissa vill följa perfekt ledare i sin strävan att uppnå egen perfektion. Andra, som jag, beundrar imperfektion hos andra för att de känns äkta.
Jag tänker på det du sa Nurture om att ge någon kniven att köra in i ryggen. Men om man själv inte anser att det är en kniv? Kan de fortfarande köra in den i ryggen då?
Om man accepterar att man är som man är så kan de kasta kniv bäst de vill. Kanske är svårt men jag tänker prova, ett steg i taget. Jag är superbra på många sätt och har en jävla massa fel och brister. Men det är ju så jobbigt att gömma alla brister. Går åt så mkt energi till det. Jag vill ha den till annat. Vi kan ju prova, lite i taget? Jag hade inte tänkt skriva en. Innehållsförteckning direkt att gå runt med men i alla fall släppa skammen i så stor utsträckning som möjligt. Vi får se hur det går.

Jäkla bra beskrivet..Nurture..
Läskigt men viktigt.

Ha en fin söndag

John

... skrev samtidigt som du, lite mastodont jag med.

Inte heller jag är en ’postergirl’ för mina laster och jag är högst selektiv i vad jag presenterar och till vem jag gör det. Det ligger så himla nära till för våra belackare ( för de finns alltid, eller hur ?) att isåfall avpolettera oss som fyllekärringar. Och ursäkta mej, men det stämmer inte. Jag tänker inte räcka någon kniven som sticks in i min rygg.

Enligt mej räcker det med att på ett försiktigt men relevant sätt markera gränser i avsikt att hjälpa dej själv.

Du behöver inte vara nykterhetens profet. Bara du är dig själv sann.

Styrkekramar ?

Jag lägger stolt till en vit dag till mitt liv. När jag låg i min säng och funderade på om livet som jag kände till det var slut, en morgon för nästan 2 år sedan, kunde jag aldrig ana vilken resa som låg framför mig.

Imorse förklarade jag för min äldsta vad progressiviteten i alkoholism innebär och jag hävdar att man inte blir mer tolerant för alkohol med åren, utan snarare mindre. Många håller säkert inte med, men om man varit i ett läge där länken mellan frontallob och den centrala delen i hjärnan som reagerar på alkoholen, bryts, så att tänk och reaktioner inte längre följs åt, förstår man kanske vad jag menar. Då har man inte bara gått in i dimman utan förlorat kontrollen över vad man vill göra, och vad man de facto gör. Fick det förklarat fysiologiskt av en nykter alkoholist ( som för övrigt håller kurser ) en gång. Jag hade sökt en förklaring, och där fick jag den. Det slog även an, för det innebär att om man fortsätter dricka förlorar ( eller kan man förlora ) kontrollen över sina intentioner.

Och den insikten var läskig.

Försök ha en nykter dag, mina fina forumvänner.

Styrkekramar ?

till din nyktra tid ! Det är stort !!

Vad glad jag är över gemenskapen här. Ja, jag vet att jag har sagt det många gånger, men vissa saker tål att upprepas.

Tänk om vi vågade vara så här öppna och ärliga där ute i det där så kallade verkliga livet - trots att det ju faktiskt är det här som är just det äkta, riktiga och därmed verkliga.

Hur tuffa vi än är och törs stå upp för mycket är de allra flesta ändå otroligt påverkade av samhällets normer. Detta gäller inte minst den för oss högst aktuella alkoholkulturen.

Även jag som är hyfsat stark och i jobbet många gånger tvingas vara en förebild, vacklar. Att tacka nej inför andra upplever jag inte det minsta jobbigt (har som ni vet betydligt svårare att tacka nej när jag bjuder endast mig själv...). Däremot har jag en jättespärr vad gäller att berätta om mina A-problem. Det går bara inte. Inte alls. Inte. Jag skäms för att jag känner så, men kommer inte över känslan av... hm... misslyckande kanske... eller skam... eller en mix av båda.

Men...

Jag har faktiskt lite smått börjat prata A-problem generellt. Smyger in en del tankar här och där. Berättar att jag/vi har en vit period. Kan tala om för andra att jag avstår då jag ibland kan tycka att det börjar kännas lite fööör mysigt med ett glas på fredagen (haha, ett? fem-åtta-elva snarare, men om detta säger jag förstås intet). Alltså, försöker bidra på ett i mina ögon egentligen fegt sätt, men jag förmår inte mer, inte just nu i alla fall. Tänker och hoppas att jag ändå gör någon nytta genom att uppmärksamma att ett riskbruk inte är ofarligt. Och för varje gång bryter jag ned motståndet lite lite lite. Så en dag kanske...

Dock...

Jag informerar och skriver ärligt om min panikångest. Har nästan kommit att bli en talesperson för många vad gäller detta i min lilla stad. Alla jag har att göra med på ett eller annat sätt känner till hur jag kämpar med panikattacker, eller rättare sagt hur jag kämpar för att undvika dessa.

Vad är skillnaden? Ibland blir jag så trött på mig själv, så ledsen över mina känslor. Varför kan jag inte berätta om det ena när jag så öppet gör det om det andra? Vill ju så gärna göra skillnad.

Eller så är det som mina närstående säger i många sammanhang: "Du är bara en människa du med", "Du behöver inte rädda världen på egen hand" och "Tillåt dig att vara svag någon gång".

I dag är jag stark i mitt beslut, men tillåtrr mig att vara bara en vanlig människa, utan superkrafter, som väntar åtminstone ett par dagar till med att rädda mänskligheten... ?

Ha en fin söndag!

(Oj, tenderar mer och mer att skriva mastodontinlägg. Förlåt, men säger som tidigare, orden bara kom.)

Tack för klokskap. Just så. Allt får vara som det är bara vi ör nyktra. Igår blev jag överväldigad av allt som skulle göras.
Panik över handlingsförlamningen som kommer efter en tid med överaktivitet och stakt driv.
Väntar ut dippen och säger att det är ok, bara jag är nykter är det ok att göra ingenting och uppleva att världen runt mig förfaller av min inaktivitet. För det skulle den gjort även om jag avskärmat mig i dimman.
Som du skriver. Investera i hälsan. För mig kan den investeringen handla om att inte aktivt glra någonting för att förbättra utan helt enkelt låta bli att förvärra.
Ps. Att lämna ett förhållande som är kvävande kan verka skrämmande. Du kanske är där snart och vågar hoppa❤️

Tack fina Jasmine! ❤ jag vet inte om jag är så stark egentligen... jag tror jag gör som jag gör för att jag inser att jag måste. Skulle jag prioritera annorlunda skulle vår familj falla samman tror jag. Och dessutom är det som att jag investerar i barnens liv och välmående och min egen hälsa. I framtiden när jag lämnar mig min man (för det kommer jag att göra) så kommer jag ha en mycket stabilare grund att stå på om jag vårdar det viktiga. Barnen och jag har en jättebra relation och jag har bra värderingar och en god självkänsla. Allt det som är viktigt. Och vad som än händer kommer barnen aldrig behöva tro att de har gjort nåt fel eller att jag har valt fel. Den enda som gör fel är min man.

Om jag drack skulle inget jag gör ge dem trygghet. Och jag skulle agera på ett sätt som jag inte står för. Säga fel saker och göra fel saker pga berusning. Är man nykter gör man ibland misstag men det är inte alls på samma sätt som när är full person gör misstag.

Min man har börjat bete sig mycket illa när han dricker. Han säger vidriga saker till mig varvat med tårfyllda förlåt. Han är så vidrig. Så oberäknelig. Den här morgonen som varit kommer jag aldrig glömma. Han väckte mig igen kl 4.30. Han har hållt monolog om hur hemsk han är som man till mig och att han inte vet hur han ska sluta dricka. Bett mig om förlåtelse. Plötsligt byts ämnet till hur kall jag är och att han vill skiljas. Och samtidigt massvis med fula ord. Sedan ber han om förlåtelse. Sedan bråkar han igen. I två timmar under min nästan enda chans till sovmorgon.

Jag jobbar heltid och han deltid. Jag sköter allt hemma. Han ingenting. Och han drar upp mig 4.30 en söndag. Imorgon ska jag ju upp tidigt igen. Jävla svin.

Jag avskyr honom. Jag avskyr alkohol. Jag avskyr att det är så tabu med alkoholproblem att han inte vågar söka hjälp men mest avskyr jag att han är så äckligt feg som inte tar tag i sitt missbruk. Okej det är en sjukdom men den är inte obotlig. Däremot krossar den både missbrukaren och dens närstående. I alla fall när man dricker och beter sig på det sätt som min så kallade man gör.

Okej om han vill supa sönder sig själv men att dra in mig i hans nattliga ångest och galna sätt är fan inte klokt.

En gång var vi kallade till socialen. Min man hade blivit LOB:ad så många gånger att en orosanmälan gjordes. När vi Gick dit var jag totalt förnedrad. Men tror ni att man som anhörig sitter bredvid sin alkoholiserade man som har aggressionsproblem och är ärligt mot socialtjänsten?? Jag ville bara gå dit och visa dem att barnen har mig som inte dricker och som alltid är hemma. Kändes som ett skämt allihop. Hon vi pratade med var barsk och stressad och hjälpen hon erbjöd honom var väl det sista man ville ta emot. Kändes bara som att man ville mörka allt. Men egentligen behövde han hjälp redan då och jag mådde jättedåligt. Det enda det där mötet gav var en fruktansvärd upplevelse för mig. En rädsla för att socialtjänsten skulle få för sig att ta mina barn. Skammen över att jag som är så skötsam inte är stark nog att lämna en man som bryter ner mig. Skammen att smyga dit och hoppas att ingen känner igen mig. Fy fan.

Men vet ni....det kanske är som du säger Jasmine. Jag är stark. Och jag ska kämpa. Överleva och tillsist ska den man jag lever med få bo med sina flaskor. Jag ska samla erfarenheter och kunskap och sedan kunna stödja mina barn i framtiden om det (gud förbjude) blir så att de kommer att må dåligt av hans drickande. Den dagen bor vi inte med honom längre men då finns jag ändå här med allt stöd jag kan ge.

Jag borde kanske skriva i anhörigsidorna. Jag vet inte.

Ha en fin söndag allihop. Jag vet inte alls vad jag ska göra med min dag... men nåt hittar vi på. Som alltid. Utan pappan i huset. Pappan som hatar sig själv för hur han beter sig men som aldrig ändrar på sig. Fast i alkoholträsket.

Kramar från en trött kvinna...

Vilken härlig känsla att vakna en söndag morgon utan bakfylla och ångest. Jag är tacksam för att jag har tagit tag i mitt riskbruk. Det var en liten annons i lokaltidningen strax söder om Stockholm som fick mig på andra tankar. Jag ser att de söker fler deltagare till sitt projekt:
http://fitforchange.ki.se
Hoppas det är okay att lägga upp länken.

3 nyktra år. Men nykter en dag i taget.

Du skriver så vacka vardagsbeskrivningar och tankar, så målande. När jag läser det du skriver känns du nära och du känns grundad. Grundad i ditt beslut att vara den bästa mamman för dina barn, inte bara i förhållande till alkoholen utan också med tanke på din relation där du tar ansvaret för barnens trygghet även om det gör att du offrar en del av dig själv (det är så jag tolkar det i alla fall). Och varje gång jag läser det du skriver önskar jag att jag var lika stark. Jag förstår inte riktigt var du hittar din energi och hur du kan vara så beslutsam trots att du har alkoholen nära hela tiden.

Jag har svårt att formulera exakt vad jag vill säga annat än att dina reflektioner hjälper mig mycket, hjälper mig att visualisera ett liv utan alkohol. Du är stark och en så fin och engagerad mamma. Hoppas bara att du har någon avlastning irl...??

Tack vinäger. Ja du kanske har rätt ? och nu har jag den låten i huvudet ?

Igår var en sådan rolig dag ändå. Jag vaknade lite halv seg as usuall. Men hade bokat in mig på träff med en bekant. Har bara haft kontakt över nätet med henne, men nu hade vi bestämt att ses afk lixom. Hon skulle hjälpa mig med att klippa håret ❤️ Det blev skitbra. Jag har klippt en lugg! Alltså det ser så förbannat bra ut. Tänk er typ 70tal ish, luggen fick mina kindben att poppa. Så det är väldigt roligt ^^

Anyhow, sen lite senare på kvällen hörde en annan bekant av sig, vi har sagt att vi ska ses i en evighet nu. Men ni vet, livet. Så jag bjöd in henne också. Hon sa att hon behövde kul, och vemfan behöver inte lite kul? ?

Träffade bästis en snabbis på fika, hon följde med hem och ett tu tre så hade jag en spontan tjejkväll med vänner som jag velat lära känna bättre. Det blev succé ❤️

Vi drog vidare ut på ett bdsmevent (lugn pubbrunda ish. Väldigt mysigt. Älskar att det finns. Då kan man träffa massa vänner koncentrerat på kort tid. Det ger mig energi)

Sen bestämde sig jag och ena tjejen och en killpolare att nej nu jävlar ska vi dansa. Och vi Köttade på med fuldans ute till 05! jag ÄLSKAR att dansa. Jag älskar musik. Jag älskar att blunda och bara försvinna in i den och jag skiiiiiiter i om folk tittar eller bryr sig. Kommer det män som gör närmanden brukar jag bara putta bort dem eller skaka på huvudet. De ser så kränkta ut ? jag vill inte dansa med dem. Jag vill dansa med mig, och mitt sällskap. Ingen penis upptryckt i ryggen tack! ?‍♀️

så stod det en söt lång pöjk (dessa pöjkar kommer bli min död?) på dansgolvet som började dansa lite med mig, och lite till och lite till. Sen försvann han. Oooooch så kom han tillbaka någon timme senare igen (alltså vi Köttade på i 5h, svetten rann, sminket rann, endorfiner sprutade, luggen klibbade i pannan, skrattrynkor bildades) och sen tänkte jag Fuck it du är söt, lång och fuldansar precis som vi. Du kan dansa med oss!??

Ett tu tre är han och jag hemma hos mig. Och så visar det sig ATT HAN ÄR UBERMEGASUPERINNEPÅEXAKTDEKINKSENSOMJAGÄR! Vafan lixom ?
Så det blev en liten session. Han var jätte bra. Jag hoppas jag får behålla honom ett tag. Vet inte hur jag ska skriva riktigt till honom att jag är superintresserad av att träffa honom igen. Vill inte verka för på.
Såååååå jag skickade en bild på en ny väska som jag fick av en polare idag, den ser ut som ett gossedjur. Och jag log stort på bilden, den var söt och jag var söt. Försöker locka honom tillbaka på något sätt.

Så sjukt överraskad jag blev. Alltså ni förstår inte hur ovanligt det är att hitta någon man matchar så bra med, utan att ha pratat innan om det. Jag skojade till lite om blåmärken och sådant för att se hans reaktion, och han regerade som en vaniljis. Så jag tänkte inte mer om det. Fina långa sadistiska vackra pojke! Woop ^^
Vi låg och småpratade länge in på morgonkvisten. Det var fint. Jag behövde det. Tror jag verkligen börjar komma över och förbi exet nu. Så trotts att livet stormar runt mig så har jag ändå tillslut lyckats komma över honom. Tänker inte bli kär på länge igen ?‍♀️
Ja mer än i min flickvän då. Hon var oxå med igår. Bra dygn. Kul dygn. ❤️

Fridens?

...nyktert alltså! Tummen upp på det! Kände mig helt enkelt superduktig på flyget hem idag då det blev ramlösa.
Starkt av dig att helt enkelt stanna upp i ditt planerande! Jag satt oroväckande nära vinet idag men stod emot

Tittar in här i bland och läser vad jag skrev. Tack för stöd och kämpa på. En liten stund i taget.

Du är stark nu och vi är nyktra tillsammans ikväll... och många dagar till. Kram❤️

Finns här för dig Nurture.!

Jag är helt säker på att Vinäger är med ...