Senaste kommentarerna i forumet

till en tråd i anhörigforumet i morse. Insåg att den belyser ett viktigt steg i mitt liv:
Har läst tråden medan jag dricker morgonkaffe. En tråd fylld med värdefulla erfarenheter för den som står mitt i kampen ’att stanna eller gå’ . En tråd om att leva i skuggan av en kär persons missbruk. För min egen del är det åtta år sen jag vara där. Jag lämnade, kom tillbaka och vi vi fick ett nytt, nyktert liv. Men det var inte färdigt med det. En bra början däremot. Vi började båda gå på tolvstegsmöten och där förstod jag småningom många mönster, alla sammanväxta rotttrådar, jag hade med mig från min barndom med en alkoholiserad far och djupt medberoende mor.
Jag har bearbetat mycket genom att skriva, en uttrycksform som passar mig. Nu har jag skaffat mig en sponsor i Alanon och det är alldeles underbart! En människa som känner igen mina erfarenheter - eller inte, men oavsett ser mig, lyssnar till mig och tar mig på allvar. För hon vet. Hon har gått, inte mina, inte samma, men så liknande vägar. På samma sätt som vi kan känna igen varandra här på forum men i levande livet.
Att skaffa en sponsor, att fråga och få ett ’ja’, att berätta det för mannnen - nu när vi lever ett bra liv i gemenskap.... det var ännu ett steg i att ta makten i mitt eget liv. Att välja mig själv och mina behov utanför vår gemenskap. Det kräver också en tillit från hans sida, det förstår och insåg jag. Och det har gått så bra.
Fick inspiration att skriva här om det efter att ha läst och delat er kamp och era tankar. Tack för det - det gav mig en input till att ’titta in i mig själv’ och göra en ’lägesposition’. Så tillfreds och så tacksam att jag fortfarande är i rörelse, i växande. Inåt mot mig själv.
Allt det bästa idag till dig medsyster! Jag önskar dig en skön söndag där du gör det bästa av den för ditt eget liv❤️? / mt

Och detsamma till dig och din familj - All kärlek❤️ / mt

Stolt att jag överlevde en flygplats utan A. Väntade med att räkna ner tills jag var säker men nu har jag tickat av den här dagen ?

Jag mötte honom snabbt idag, han tog upp mobilen och började prata med någon, det kändes som att jag var luft att jag inte betydde någonting. Jag sa hej men fick ingen respons.
Jag blev lessen, det är naturligt, och då fick jag iden att fråga er som skriver här, eftersom jag bara har kontakt med människor som är anhöriga, och råden som jag har fått är typ , om han ringer på din dörr , öppna och säg till honom vilken skit stövel han är, men jag känner att det skulle jag tjäna någonting på, jag skulle aldrig vilja sjunka ner på samma nivå. Det är ändå en sjukdom som är djävulsk. Han har sagt till mig, vet du hur djävla hemskt det här är, och jag har svarat att jag inte vet hur djävulskt det är, eftersom jag inte har ett missbruk, men jag kan försöka att föreställa mig hur det är . jag vet att han tog upp mobilen för att slippa prata med mig, och jag vet att han nonchalerar mina sms. Inte för att jag sms terrar, jag har bara sänt två sms på 4 veckor. Ett var om pinkoden till mobil abonnemanget, som jag hade glömnt. Inget svar. Så efter ett par dagar sände jag att han kunde nå mig på kontant kortet. Inget svar.... Sedan har jag låtit det vara, eftersom han vet vart jag finns.
Tack för ditt svar föresten.

Det är inte alltid skönt att vara nykter, men ändå att föredra.
Ikväll går jag och lägger mig vanlig tid och somnar naturligt.

Idag mår jag som jag förtjänar efter gårdagens fylla. Det är helt sjukt att jag måste dricka tills jag typ somnar. Det blev 7 starköl och 1 flaska rödvin igår. Idag ska vi ha middagsgäster men vi kommer ej att servera alkohol. Just med dessa människor funkar en nykter middag lika bra som en med alkohol. Jag vet att frun har vitt vin hemma som hon kan dricka om hon vill. Jag gillar inte vitt vin så jag avstår. Har bestämt mig för en nykter och trevlig kväll. Musiken i lurarna var bra igår kväll. Synd bara att jag somnade i soffan med dem på. ;)

Dessa 24h...
gårdagens samtal triggade onekligen något inom mig.
Har, varit full, kräkts till den första snön som föll i år, haft sex med min lille lillebrors bästa kompis, dansat, städat min flickväns lägenet, varit inlagdpå psyk (?‍♀️), duschat jättevarmt, haft stresspåslag, ångestattacker och tappat hoppet på livet, inte sovit. Ätit ost.
Tackar dig FK (nej det är inte fks fel. Eller jo lite. Men mest mitt egna, för jag gör väl valen i guess)(jag ringde iallafall efter hjälp, istället för att skada mig på något sätt. Vet inte om detta kommer påverka min sjuksrivning. Kanske kan fk se att jag är sjuk nu? Kanske ser dem mig) (kanske får jag samtalshjälp nu från sjukvården. Kanske slipper jag dra på detta själv.)

Studentens liv fortsätter.
Fridens?

Det är tyvärr sådana vi är Mrx. Hoppas du mår ok idag?
Har haft faniljenedlemmar som klagat på mig när det är fest när man svept 1 öl eller en grogg precis innan man gått o lagt sig efter en fest ” så onödigt att dricka nu, den öken har du ju ingen nytta av ” osv, osv. Men för mig har det sista aldrig varit ngn fara för mig. Utan är den första, ibland kan jag stoppa det. Men oftast skenar det iväg likt ett godståg efter första drinken.
Så idag kanske du inte tagit något, försök hålla det så. Då kan du ju vakna pigg i morgon . I övrigt hoppas jag musiken i lurarna var bra :-(
Kämpa på !

Jag ska åka till solen en vecka. Det blir första gången som nykter alkoholist. Känner mig säker och trygg i min nykterhet. Men ska vara på min vakt.

Halloj. Hur är det med dig?

Och hur gick Aw:n? Jodå inget sug alls dock gick tiden lite sakta.. var ju trött egentligen! Men åt och njöt och skrattade högt! :) trots att jag var nykter! Börjar gilla ms nykter!
Kram alla och njut av just det du gillar att göra?

Bra Vinäger, du är uppe på tvåsiffrigt! Det är inte illa. Så kul att höra att det går bra. Hoppas du får en fin helg ?

Ja, här står jag full som en kastrull. Lyssnar på musik i lurarna!

Ja, här står jag full som en kastrull. Lyssnar på musik i lurarna!

... och du har 1 år utan giftet. Själv är jag tillbaka och idag var jag på ett Aa-möte och så dom laddade orden för första gången.' Hej heter X och är alkoholist'
Kändes faktiskt bra och skönt, är stolt över det. Coolt och bra att du sa upp dig. På återhörande!

Jaha det gick ju inte så bra, eller så gjorde det det. Jag har ju haft målsättningen att inte dricka alls och tänkt att jag inte kan dricka måttligt. Allt eller inget tänket. Ikväll hade vi gäster och jag bestämde mig för att dricka, jag kunde helt enkelt inte låta bli. Jag ville inte vara utan den festliga stämningen och gemenskapen. Så jag tid ett glas bubbel till välkomstdrink. Var det gott? Ja så klart det var. Sen drack jag inget mer, en smutt på rödvinet men valde läsk istället. Och hade roligt resten av kvällen. Så jag antar att det är vad man kan kalla måttligt drickande och kanske borde jag inte vara så hård mot mig själv, jag kanske inte måste ha allt eller inget-tänket? Kanske är jag i en fas i livet att jag kan hantera ett glas utan att vilja ha mera? Men varför kan jag inte skaka av mig känslan av ett misslyckande i så fall? Det där med att vara snäll mot sig själv, det är något jag behöver bli bättre på kanske är det så enkelt att om jag ändrar min målsättning till att vid SPECIELLA tillfällen kunna ta ETT glas av sociala skäl, så får jag göra det om jag vill. Men aldrig slentriandricka varje fredag och lördag och en eller två vardagar i veckan. Jag ska fundera på saken och konstatera att det är stort att jag valde att inte dricka mer än ett glas.

Jösses vad jag blir tagen av denna historia..
Saknar ord..
Hoppas att du kommer över detta trauma. Jag har en liknande historia
med svårigheter som man aldrig glömmer.
Sitter kvar hela livet..

Kram vännen

//John

Jag började arbeta tidigt och flyttade/flydde hemifrån redan som barn. Då var det inte så konstigt att flytta hemifrån som 16-17 åring och försörja sig sjöv, att ta hand om sig själv. Jag hade sparat alla mina pengar under mina tidiga tonårsår (städade redan som 15 åring på kontor) så jag kunde köpa mina egna möbler. Senare vidareutbildade jag mig och gick olika gymnasieutbildningar med full lön (vilket gick bra på den tiden) och det gick bra för mig. jag träffade min man och vi fick barn. Vi köpte hus och fick fler barn och livet fortgick. Tyvärr var maken ännu mer trasig men än ännu mer tragsik historia. det blev inte så bra och han drack och han drack mycket. Jag hatade alkohol och var ägnade mig mest åt arbet och barnen. Men efter en tid orkade jag inte och började gå ut en del med kollegorna och då drack vi alltid lie öl eller vin på krogen. Maken blev svatrsjuk på att det gick bra för mig yrkesmässigt och så var han svartsjuk. det slutade med en väldigt svår misshandel och jag lämnade honom. Jag hade ändå en stark kärna i mig och visste att jag måste gå. det var inte lätt och det var en svår tid.
Det var mycket hot och barnet for illa. Mitt äldsta barn hade npf diagnos och det var tufft för oss alla. När hen förstod att vi skulle skiljas, hotade hen med att ta livet av sig och jag var förtvivlad. Hur skulle jag göra? mitt barn mådde dåligt men jag visste att ja skulle gå under om jag inte lämnade.
Det blev inte lätt. Det kom in andra droger in i makens liv och jag var tvungen att göra orosanmälan. Hot om våld och jag fick fly med barnen inna jag fick en bostad till oss. Det tog några år innan det lugnade sig och att jag kunde se framåt.
Eftersom jag var ensamförsötjare fick jag jobba hårt för oss och barnen som var i början på tonåren, fick de tyvärr en del egentid. Min äldsta hittade på en del dumheter och jag fick åka in med hen till sjukhus, då jag inte visste vad hen fått i sig. Jag gick ner i tid och var mer hemma och det lugnade ner sig.

Jag träffade mitt livs kärlek och efter en tid uppstod jätteproblem. Min nya sambo var intelektuell och hade noll koll på känslor för barn. de skulle inte höras, inte ha en åsikt och definitift inte ställa till besvär. Det var skitjobbigt för oss alla. det gick såklart inte och jag lämnade igen. Jag fick bo inneboende med barnen i ett hus tills jag fick tag på en egen bostad. Under dessa tonårsår och med allt som varot och med ena barnets diagnos blev det väldigt oroligt. Även mitt andra barn hamnade i fel kretsar och jag kämpade för att hålla ihop oss. Hämta. lämna, ringa andra föräldrar, föräldravandra, skolkontakter, kontakter mes socialtjänsten. samtidigt gick det utför för mina föräldrar som närmade sig pension.

It´s not over until we say it´s over, – så sant! Den här vanan (med a) sitter djupt rotad, och jag har haft mina provperioder att dricka kontrollerat, men det har inte känts bra. Med åren så blir man ju mer känslig och reagerar på ett annat sätt än när man var ung. Idag känner jag mig tämligen trygg i min nykterhet. Vad som hjälpt mig är att dokumentera, tala, berätta om vad jag gått igenom. Det stärker minnet och gör återfall allt ointressantare. Jag påminns om hur sjuförjävligt det var (och blev!) förra gången. Jag märker också allt bättre hur enkla(?) saker som bra mat, viss motion, sömn, rutiner... och att ha roligt! ibland... ger mig en bra bas att stå på så jag klarar det mesta för det mesta. De till synes oöverstigliga hindren har fått rimligare proportioner. Inte minst: jag ser till att omge mig med bra personer som jag kan dela viktiga saker med!

I slutet på 30-talet flydde mina föräldrar med sin familjer från Finska Karelen med häst och vagn. Över en dag fick de lämna allt de ägde och alla djur kvar på gården. Min pappa kom från en bondefamilj med stora marker och min mamma från en liten gård. Båda mina föräldrar var två år när de fick fly, från samma by. Den långa vandringen (för allt de ägde hade de på vagnen, det som de fick med sig) gick till mellersta Finland. Där betraktades de som Karelare, ett särskilt folkslag som hörde till Finland. De fick bo som flyktingar, inkvarterade lite här och där tills de fick av Finland en bit mark att bygga sitt hus på.
Under andra världskriget skickades min då fyra åriga pappa med tåg från Finland över norra gränsen till Sverige. Med en skylt av papp på bröstet sattes han på ett tåg utan att veta vart han skulle, utan föräldrar. Barnen på tåget grät, kissade och bajsade påsig av rädsla och pappa har berättat att rädsla luktar.
När bomberna föll, stannade tåget och barnen fick springa till skogs och gömma sig. De kom alla till karantän/flyktingförläggning när de kom till Sverige.
Min pappa var ett ensamkommande flyktingbarn, innan det ordet ens fanns. Pappa kom till en bra familj, men kunde såklart inte språket. Det var svårt och hemlängtar var enorm. Det svåraste var nog att han inte förstod varför, varför hade han skickats bort och i skolan blev han såklart mobbad.
Varför berättar jag detta? Jo, för mina tidiga minnen som barn är, när pappa sitter i köket och vrålar ut sin sorg och ropar på sin mamma. Han är såklart berusad, för endast då kan han släppa ut sorgen. Det var hemskt och jag var så rädd. Var pappa sjuk? han var så konstig och skrämmande. Jag har kortat ner detta otroligt mycket, men det ger ändå en glimt av historien.
Ni kommer att märka att allt kretsar kring pappa och mamma hamnar i perfirin. Det är ingen slump för så var det även i det verkliga livet. Mamma var kvar i Finland med sin familj under hela sin uppväxt och fostrades som en lydig flicka. I min kärnfamilj var det pappa som var "Flodhästen i rummet" och mamma var "väggtapeten".
Pappa jobbade hårt och efter att ha skaffat bostad i Sverige, kom mamma hit med mig. Detta var på tidigt 60-tal och bostadsbristen var stor. Vi bodde mina första 10 år i en pytteliten sommarstuga, utan moderniteter. Vatten hämtades med hink ute på tomten i en pump, som handpumpades. Toaletten var ute i förrådet, där råttorna sprang. Jag och mitt syskon som föddes i Sverige, brukade kolla in alla råttfällor med skräckblandad förstjusning.
I de här åren, när jag var liten, startade mina föräldras missbruk. Det var mest pappa som söp varje helg, när han var ledig. Men det kom gäster och de söp tillsammans. Vi bodde i en liten sommarstuga, med ett endaste rum, så jag fick se mycket och jag var rädd. Jag minns när min vackra faster (som var mycket yngre än pappa) med Amerikansk look, låg på golvet medvetslös. Jag skulle ha sovit men var vaket då de lät så mycket. Jag var så rädd och trodde att pappa gjort henne illa. Jag minns att jag gick upp och ryckte i pappa och frågade -vad har du gjort? Idag förstår jag att hon blev plakatfull..
Mina tonår var dramatiska med mycket bråk hemma. Pappa söp som vanligt varje helg och även mitt i veckan om han blivit arg på typ chefen. Han satt då i köket med sin kaffekask och gruffade till en början, men sen blev det alltid värre och värre. Min pappa var stor och grovsarbetare/smed/svetsare och en riktig arbetsmyra. Vi måste alltid vara bättre än Svenskarna, för vi har fått komma hit och ingen ska säga att vi inte gör rätt för oss. Jag måste säga att min pappa var min strösta idol, när han var nykter. För han hade ett öppet sinn och var beläst. I min värld visste min pappa typ allt och jag älskade faktiskt båda mina föräldrar.
Min tonårsrevolt var rätt dramatiskt. Jag skrek, pappa skrek. Pappa hotade att döda mig, jag sprang. Tja sådär höll vi på och flera gånger var jag påväg att avluta mitt liv, när jag var 14-år åldern. Jag gick på hustaken, jag satt uppe på höghusets tak (på 70-talet var säkerheten inte så jättebra) och storgrät och kände mig så otroligt ensam. Jag hade ingen att prata med och jag sov jättedåligt. Jag åt nästan ingenting, för maten hemma var hemsk. Har ni fått växa upp på konserver som pyttipanna, hamburgare, kalops,, saltabiten på BURK, så fattar ni. Jag var mager som en räka och jättetrött. I skolan fanns jag, jag var där, men mentalt var jag helt bortkopplad. Betygen blev såklart skit men jag gick ut men 2,3 i snitt, vilket hade vari´t ej godkänd idag. Jag fick inte gå gymnasiet utan tvingade börja jobba innan jag fyllt 16.
Det här är tufft, att titta tillbaka och det kanske upplevs som förvirrat. Nästa del får bli mitt unga och vuxna liv.

Ännu en dag som försöker döda mig.

Franska, holländska, engelska italienska svenska... italienskan kon nog efter jag skrivit förut ??

Laddar för svartvinbärsläsk, sallad och en bra bok i sängen. Och fönstret öppet mot ljudet av vågor.

Njut ?

Får jag gissa: Franska, Italienska,tyska och engelska då :-)
Hoppas att du har det bra på konferensen.
Laddar för nykter helg men lite snacks m.m. unnar jag mig men inget socker.
Ska nog funka framför brasan.. Hoppas på lite ruggigt väder:-)

Kram

John

Vad för jävulskt jag gjort i mitt tidigare liv för att bli testad så här mycket i mitt nuvarande?

Var jag hitler? Stalin?

Verkligheten Känns orimlig. Inget jag kan göra förutom att gråta, Kavla upp ärmarna ännu mer och inte försöka falla in djupare i depressionen igen. Så innerligt stark och frisk man behöver vara för att vara sjuk.
Det är sjukt.

Önskar jag var frisk.
Snälla jag, bli frisk snart ❤️
Orka lite till.

Ringde FK och berättade att min läkare inte formulerat senaste sjukintyget korrekt, så nu försvinner min sjukpenning. Det är iaf 3000kr. Halva hyran nästan.

Bröt ihop.

Thats it.
Hur ska jag överleva? ...
någon som känner en halvt döende mångmiljonär?*ironisk*
Orkar inte.

Fan.