Senaste kommentarerna i forumet

Jag gör yin yoga när jag har ont i magen- det hjälper. Prova så snart du kan!

Tack för att du delar din vardag- alltid intressant!

Kram och godnatt?

... och så läste jag det Vinäger skrev och tänkte att det var ungefär precis det jag ville säga!

Sen vill jag som vanligt tacka för att du ger mig inspiration och tacka för uppmuntran i min tråd.

Hoppas du har haft en fin dag??

Njuter av alla djupa och givande tankar och funderingar här. Åker dock snålskjuts ett tag, då jag just nu inte riktigt orkar tillföra några klokheter. Vill bara säga tack! ♡

Jag gillar att läsa dina inlägg. Inspirerande, vardagsnära, humoristiska och kluriga i en härlig variation.

Du känns stabil, fortsätt så.

Tack för fina ord hos mig, de berör mer än du kanske tror. ♡

Vill bara skicka en kram så här i all hast, kände att du kanske behöver den. ♡ Hoppas allt ordnar sig för dig.

Tänker att du är värd något bättre än det du är mitt uppe i just nu.
Tänker också att dina barn har en fantastisk tur som har just dig till mamma.
Tänker även att du är så stark just nu och hoppas att din trygghet i nykterheten håller i sig.
Tänker slutligen att du verkar ha hyfsad koll på din situation och hur du ska tänka runt din mans missbruk.

Hoppas att jag har rätt i mina sistnämnda tankar. Tack för att du finns här. ♡

... och blev tårögd. Vad kämpigt du har haft det! Och ändå (eller kanske just därför?) bryr du dig så mycket om oss här och andra i ditt liv. Fina, fina Vinäger, hoppas du har haft en bra helg. Kärlek?

Ja, varför dricker vi?

Skrev i mitt förra inlägg om att jag, med ett utåt sett lyckat liv, ibland känner att jag inte borde ha alkholproblem. Självklart är det som flera av er också kommenterat, vem som helst kan trilla dit. När jag läste igenom texten tänkte jag att det finns en historia till. Den som började långt långt innan det liv jag beskrivit ovan. Något inom mig ville berätta även den.

När jag föddes var jag svårt sjuk och tvingades tillbringa månader på sjukhus. På den tiden fick inte föräldrarna sova över på sjukhuset, som låg långt borta. Således blev jag lämnad långa perioder redan som spädbarn.

Jag blev friskförklarad, men det här med anknytning blev inte lättare. Vi flyttade väldigt mycket och jag hann aldrig rota mig någonstans innan det var dags att bryta upp. Har tidigare skrivit om min uppväxt, i vilken jag alltid kände mig fel. Eftersom vi flyttade runt halva Sverige var min dialekt aldrig rätt, hur mycket jag än ansträngde mig. En bagatell kanske någon tycker, men dalmål, skånska, värmländska och stockholmska togs emot med hån i "fel" landsända och min redan låga självkänsla gick i botten.

När jag var nyss fyllda tretton drack jag alkohol för första gången - och föll direkt för ruset. Äntligen vågade jag slappna av lite och våga mera. Jag blev kaxig och njöt i början av att stå i centrum. Dock var det inte i de bästa kretsarna jag umgicks och det gick utför på många sätt.

Festandet tog över alltmer. Skolgången avbröts under något år. Mina föräldrar mådde båda mycket psykiskt dåligt och orkade inte med sitt vuxenansvar. Fosterhem väntade långt borta, jag led under hela vistelsen där, även om jag blev inte på något sätt blev illa behandlad.

Hemma igen fortsatte det destruktiva livet. Jag hade lätt för att ha sex med snygga killar, fattade aldrig att det många gånger endast handlade om att få känna tillfällug värme och uppskattning. Efter en våldtäkt på främmande ort reste jag mig och låtsades som om inget hänt.

Alkoholen hade fortsatt en stor del i mitt liv. Fyra-fem gånger i veckan hade vi "fest". Självklart funkade det inte i längden. Till slut brakade jag ihop och efter ett självmordsförsök hamnade jag på barnpsyk. Där bodde jag några månader innan jag efter behandling lovade att försöka ta upp skolarbetet igen.

För att göra en lång historia lite kortare kan jag berätta att jag klarade skolan, gick ut högstadiet med riktigt bra betyg (en j-a tur att jag alltid haft lätt för att lära, åtminstone rena faktakunskaper...) Träffade en halvkriminell kille, blev gravid, lämnade honom efter ett par år av psykisk misshandel.

Där och då bestämde jag mig för att ta tag i mitt liv på allvar. Mitt lilla barn som skulle aldrig behöva uppleva en uppväxt liknande min. Jag träffade så småningom min nuvarande man och tror att han hade en stor inverkan på det faktum att jag lyckades "reparera" en del av min trasiga barndom.

Alkoholen då? Jag drack sparsamt under många år. Flera graviditeter hjälpte till. Så småningom införde vi vin och öl till maten på helgkvällarna. När det var fest märkte jag att jag oftast ville dricka lite mer än de andra. Under veckorna kom jag mer och mer att längta efter fredagen då vi äntligen skulle dricka.

Som tidigare framgått är jag högpresterande, älskar utmaningar och bekräftelser på att det jag gör är bra. Alla år med press och stress tog till slut ut sin rätt. I mitt fall tog den sig uttryck i att jag drabbades av svår panikångest. Denna har jag kämpat mot i alla år, visst är jag bättre, men inser att den nog alltid förblir min följeslagare på ett eller annat sätt. När ångesten slår till med full kraft är det lätt att hitta lindring i några glas. När berusningen tar udden av det värsta, och lugnet börjar sprida sig... Ja, det vet vi ju alla, det bedrägliga lugnet. När ruset klingar av är ångesten inte sällan dubbelt så svår att uthärda. Och så försöker vi lindra den igen och igen. På samma omöjliga sätt.

Det tog flera år innan jag började smygdricka. Från början endast på helgerna men till slut även på vardagarna. När jag första gången släppte på spärren jag haft att endast dricka på helger eller semestrar gick det fort utför, ruggigt fort. På bara några månader drack jag i princip varje dag, dock alltid i smyg. Jag drack på vardagarna och söp på helgerna. Till slut förstod jag att jag blivit beroende, fysiskt beroende.

Av en händelse hittade jag för drygt ett år sedan hit till forumet och har sedan dess kämpat för att bli nykter. Det går förvånansvärt bra i perioder, men plötsligt har jag haft känslan av att jag typ iakttagit mig själv då jag tagit återfall. Att jag inte själv har haft kontroll... Jag försöker att inte döma mig för hårt, även om besvikelsen är stor.

Tack till alla er som finns här för i första hand er själva, men också för mig och för alla andra. ♡ Jasmine, John, FinaLisa, Nurture och Lim, ett extra tack för respons på mitt förra inlägg. ♡ När jag tog ett återfall vid ett ytterst olämpligt tillfälle för drygt en månad sedan, försökte min visserligen mycket besvikne, men ändå stöttande make, trösta mig med orden "Tillsammans är vi varandra!" Jag tänker att de kanske passar även här bland all värme och omtanke som finns på forumet.

Ursäkta ännu ett maratoninlägg. Orden bara kom och de blev så här många...

Kram

Jag är både peppad och motiverad för att göra min livsstils förändring. Idag blev det 17 km promenad i det fina vädret. Igår lyssnade jag på en ljudbok om mindfulness. Imorgon ska jag träffa min stress terapeut. Senare i veckan har jag tid hos min kbt terapeut. Jag promenerar minst 10000 steg varje dag. Jag tror AA möten kan vara bra men för mig funkade inte dessa.

Jag är både peppad och motiverad för att göra min livsstils förändring. Idag blev det 17 km promenad i det fina vädret. Igår lyssnade jag på en ljudbok om mindfulness. Imorgon ska jag träffa min stress terapeut. Senare i veckan har jag tid hos min kbt terapeut. Jag promenerar minst 10000 steg varje dag. Jag tror AA möten kan vara bra men för mig funkade inte dessa.

Som jag gillar så mycket som de som är i tråden jag är inne i nu,
Så bra skrivet.. Vi alla söker efter ett lugn.. Hur fan ska man hitta lugnet .?
Livets pussel... Oj... hålet som ska fyllas.. ??

Men du är ju också ”trasig” (som jag). Prova ett till men om du fortfarande känner att det suger så låt bli. Jag tyckte det var en bra kick-start men sen ledsnade jag.
Men har du någon motivation att sluta? Eller ”vore det bara bäst om du gjorde det”? Ta en rejäl funderare och försök hitta lite ”nu jävlar”. Gå in för det, men eftersom du använder det som avstressning så måste du hitta annat att stressa av med. Motion funkar bra. Meditation ska fungera ganska bra också. En bastu kanske eller massage. Annars är risken stor att du snabbt faller tillbaka eftersom stress är en naturlig del av livet (i lagom doser). Om jobbet ger dig onormalt hög stress kanske du skulle göra dig själv en stor tjänst och leta efter något annat om det är möjligt. Jag gjorde som du, bland annat, drack för att varva ner. Dock inte dagtid. Men det hjälper ju inte, det blir värre och värre. Kortsiktig lindring mot långsiktigt förvärrande. Försök gräva fram motivationen!

Kort svar.
Jag jobbar 25% men jobbet betalar inte ut lön. Pga strul. FK betalar ut 7000. Har räkningar på 8-9000 i månaden. Går ej.

Studerar lite i smyg och läser upp min kandidat (saknas 15hp)
Ej csnberättigat. Jag får ej studera egentligen för FK när jag är sjuksriven.

Svarar Mer vid tillfälle ?

HUR ska jag lära mig acceptera att jag inte kan forcera fram i mitt liv, att jag måste lära mig klappa mig på axeln efter det minsta babystep i stället för att se det jag INTE lyckats med, ser även små framsteg som misslyckande....?
Har ju slarvat med ALLT, hemmet förfaller, inte haft några matvanor osv... Denna vecka har jag ätit hyfsad ordentligt, har lyckats med att hänga upp en maskin tvätt (skitsvårt när jag inte kan stå utan stöd!) och kört en maskin disk ...Sammanlagt mer än vad jag gjort på flera månader. Men jag kan bara se allt som INTE är gjort och som BORDE göras...
Härlig höstdag, solen skiner - Skulle vilja ströva mållöst runt i skogen, kanske plocka en och annan svamp....Men kan ju inte gå ens med kryckor på plan mark...:-(

Frustrerad till max !!!!

Hur men än vrider och vänder på det är ett liv utan alkohol lättare än med. Kämpa på Ginette// Box

Var på ett AA möte efter min fall olycka då jag absolut inte fick dricka alkohol. Jag kanske hade otur men det mötet gav mig ingenting. Folk som bara pratar om sig själva och verkan känna varandra väl. Det kändes mest som ett kafferep för trasiga människor.

Jag gjorde ADHD utredning för typ 5 år sedan. Den visade inte att jag lider av ADHD. Jag hade en traumatisk frontallobs blödning efter en fall olycka för 12 år sedan. Jag ramlade i en trappa. Troligtvis pga av blodtrycksfall. Fick blodtrycks medicin när jag blev utskriven från KS. Hade ingen sjukdomsinsikt alls och börja jobba heltid på en gång. Var hjärntrött och hade bland annat problem med minnet, känslor och stress. Var nykter första året efter olyckan. Sen började jag social dricka. De sista åren har drickandet ökat till nivåer som det var före olyckan. Jag har jobbat extra mycket eftersom vi har haft många varsel på min arbetsplats. Vill ju inte mista jobbet

är saknad !

Det pratas mycket om att hjärnan blir "kidnappad" av alkohol, och det verkar ju din vara - du menar alltså att alkohol gör dig avslappnad när du behöver det, och pigg när du behöver det.

Då vore det ju magiskt. Och det är det inte. Det där är bara lögnerna din hjärna drar för att motivera dig att dricka.

Däremot är det inte omöjligt att alkohol gör dig mer "fokuserad" eftersom det ju trots allt gör hjärnan "dummare" - något som verkar gälla för många med ADHD; det blir äntligen tyst i hjärnan, och då kan man kanalisera det till energi ELLER avslappning. Låter det rimligt?

Två saker som jag tror att är bra start-punkter;

1. Kolla på Claudia Christian's TedTalk.
2. Fundera på om du kanske har ADHD eller liknande (isf finns det bättre mediciner än en giftig drog)

Lycka till, oavsett om de två punkterna verkar passa på dig eller inte :)

Dra ner till ett AA möte. Små steg att bygga upp din självkänsla sen. Vi är många som haft massa ångest både med och utan alkohol. Bara kämpa på men det är tufft ibland. Viktiga då, låt tiden gå. Inga quick fix med alkohol oavsett. Uppskatta tre saker i ditt liv varje kväll ?

Vi är nog många som känner så. Bara ta dag för dag. Gör det bästa du kan idag. Morgondagen har sina egna bekymmer som du tar tag i då. Lev i nuet och inte i dåtid eller framtid, men det visste du nog redan. Kämpa på!

Jag har det bra. Det är lugnt i livet. En del skit som händer just nu men det fixar jag. Jag är äldre
nu, denna period är en ganska lång period i mitt liv.Men det är nog 10 år sedan det var som mest
intensivt. Äldre nu och naturligtvis lugnare av den anledningen. Allt är mer i balans. Förutom vissa
delar men det styr jag inte över.

Jag höll på lite för mycket. Det blev en snöboll som rullade och blev större och större. Hela tiden
ny vassare utmaningar för att nå samma kickar. Som med alkohol. Det blev mer och mer vrickat
på något vis.

Hoppas du får sova. Får du sova orkar du ta itu med det andra, förstår att det är jobbigt.
Kan vara bra att bena ut det när det är så mycket på en gång. Det blir ju övermäktigt för dig.

En sak i taget, det viktigaste först..

Sömn? - hur löser jag det?
Läkare? Hur löser jag det?
Ekonomi?
Jobb?

Är dock inte riktigt med, jobbar du men är sjukskriven men får inga pengar av FK?
Eller? Pluggar du?

Winna, du skriver hos andra, peppar och bryr dig om.. Hur mår du själv?

Hoppas du har en bra lördagkväll! Kram?

Säg till din korkade karln att han inte har rätt att förstöra ditt liv med sitt
drickande. Han kan ta in på hotell, sova hos polare, hyra ett rum, tälta, bo i husvagn om han
ska ligga bakis hela dagen.

Eller? Kan man inte säga det? Du får dricka men inte i vårt hem.
Som person med en problematik så borde man kunna det....
Du är ju påläst och vet ju konsekvenserna för dina barn - att dem kan ta
skada och senare i livet hamna i ett medberoende (el. eget missbruk)

Således är vi okorkade båda två.

Kram

MM

på stan och njöt av det härliga eftermiddagsvädret!
Vi stannade på ett café med fullständiga rättigheter.. åh ett kallt glas vin i solens sken... blev det inte!! Det blev en kopp kaffe med påtår! Tjohoo.
Trevlig kväll!