Senaste kommentarerna i forumet

Ledsen .. Pga a så tappade jag kontakten .. med vissa vänner .. bl.a. ett äldre par som jag kännt i 30 år ..härliga levnadsglada människor som levde för varann o vänner o familj .. ❤️ Har tänkt en längre tid på dem att jag ska höra av mig och idag tog jag tag i saken .. Inser då att båda är borta .. Han gick bort förra året och hon för bara några månader sen .. Sorgligt .. Ledsen .. Ändå så otroligt tacksam att jag fick lära känna dem .. ❤️ Sorgligt att a har förstört så mycket för mig ... men känner ändå sån lycka och tacksamhet att jag har lyckats bli fri ..

...pratar med mina vänner.
...läser här.
...tränar lite.
...dricker alkoholfri öl.
...älskar mina barn.
...har min alkohol(fria) app.

Det känns bra.
Jag låter tankarna vara, de fladdrar ofta snabbt vidare.
Känner mig trygg, på något vis.

Lim .. Ja ibland kan man behöva ta en paus härifrån .. och jag är inte orolig över dig när du inte skriver på ett tag .. du är så stark o förståndig ❤️

Jag blir glad över ett livstecken från dig, men blir inte så glad över att höra hur du har det. Vad ska du göra nu? Hur ska du ta dig ur din situation? Har du någon att prata med och någon som hjälper dig?

Styrekramar??

Och fortfarande nykter. Igår var det nära. Blev ledsen och arg på älsklingen efter vårt telefonsamtal. Han var så obrydd om hur min dag varit och pratade bara om sig själv. Skulle bli så glad om han kunde fråga hur jag mår men det händer inte ofta. Har kämpat med sig själv så hårt dom här veckorna. Får känna mig stolt att jag inte har rört alkohol då jag skulle ha legat halvt medvetslös om jag inte gett mig fan på att låta bli. Får klappa mig själv på axeln för ingen annan kommer göra det.

Jag är säker på att du på ditt eget vis kan hitta tröst i tillvaron, utan alkohol.
Du verkar bära på så mycket visshet, och vishet. Känner att du har så mycket att berätta.
Tänk så länge du varit nykter!
Tänk vad du kan.
Jag vill följa dig och ser fram emot det.

Men det är svårt att låta bli. Är så himla trött. Kanske på grund av all omställning? Maken hemma igen, jag har slutat dricka, men inget är som vanligt ändå. Han är lätt handikappad, stapplar omkring med krycka och kan inte äta fast föda ännu. Det är mediciner och attiraljer högt och lågt. Lite vårdinrättning över hela hemmet.

Jag har även svårt att ta plats där hemma, trots att det i huvudsak är mitt val av möbler och annat. Och det är bara jag som sköter hem och trädgård. För att jag är dålig på att delegera. Vill aldrig besvära någon annan med praktiska och jobbiga saker. Och nu kan han inte göra något heller!

Jag har inte tänkt på det tidigare, men så är det. Därför var det skönt att få vara för mig själv ett par veckor. Sitta i soffan och bläddra mellan kanalerna med ljudet avstängt. Tänka mina egna tankar. Prata med katten i knät.

Återfallet handlade säkert om att göra den positiva känslan ännu större. Att verkligen njuta av avskildheten och tystnaden. Ändå var det känslan av isolering som kröp fram mer och mer. Insikten om hur ensam jag är, utan familj och vänner att tala om. En person utan någon förankring i resten av mänskligheten. Det var tungt att inse.

Men nu är det över. Tror jag. Kan inte föreställa mig hur angelägen jag var att köpa den där sista flaskan som aldrig blev av! Och nu är hela den känslan av begär helt borta. Fullständigt. För att i den här tillvaron, som jag nu delar med maken - så dricker jag bara alkoholfritt. I den här världen finns helt enkelt inte mitt beroende. Den har ingen plats här. Att man kan vara så schizofren? Märkligt.

Mycket tänkvärt inlägg. Bra åskådliggjort.
Hoppas att du fixar till det för dig på ett bra sätt..
Tack vännen!

/John

Vad fint du beskrev det! Nu har jag ju varken man eller jobb som fungerar och tror att det är därför jag dricker... men det kanske bara är ett beroende som inte är kopplat till något speciellt.

Tack för din beskrivning?

Hurra för dina dagar, både förra 12 och nya 2.
Jag är jätteglad att jag Äntligen förstått att jag aldrig kommer kunna dricka lite eller måttligt, det är bara avstå helt som kan rädda mig. Och återfall är väl en naturlig del av den resan. Försöker ta ansvar för ångesten den här gången, fått återberättat allt jag gjorde, lyssnat på hur det känns för andra att se mig försvinna i dimman. Hoppas med allt jag har att det här var sista gången.

Ja, varför dricker vi?

Har ibland uttryckt att jag inte borde ha problem, inte borde ge andra råd, inte borde tycka till överhuvudtaget.

Jag som har det så bra, ett underbart äktenskap med en fantastisk man, som stöttar till hundra procent. Jag som har ett bra jobb som jag ofta uppskattas för, med ledaruppdrag som jag älskar, även om det är väl stressigt emellanåt. Jag som bor i ett stort hus som jag har rustat och inrett efter eget tycke och smak. Jag som tjänar hyfsat, liksom min man, som har det riktigt bra ekonomiskt. Jag som har en jättefamilj som visserligen förpliktigar en del, då de ofta vill umgås alla tillsammans, men som jag är så stolt och tacksam över, inte minst för att de väljer oss på ett jämställt sätt. Inget utnyttjande av oss som mamma, pappa, mor- och farföräldrar alls.

Vad mer kan man begära?

Så kommer vi till ämnet Alkohol. Ka-boom! Mitt förhållande till skiten skiljer sig inte ett dugg från de flesta andras här. Man kanske av ovanstående text kan få uppfattningen att jag sippar lite för mycket Amarone någon fredags- eller lördagskväll och att det ger mig skuldkänslor.

Fel, fel, fel, som käre Brasse i "Fem myror..." skulle ha sagt. Jag sippar inte, jag super. Sällan Amarone, då ren sprit mycket snabbare ger det rus jag vill åt. I övrigt spelar det ingen som helst roll vad jag dricker, ju högre procenthalt, desto bättre. Läser ibland om att andra endast dricker vin, att de inte gillar öl eller att whiskyn får stå orörd för att den inte är intressant. För mig är all alkohol hot stuff. Tyvärr!

Vid ett par tillfällen har jag skrivit om att jag har svårt att kategorisera mitt drickande. Jag åtnjuter gärna några glas vin eller öl efter en stressig dag, vilket oftast innebär alla vardagar. Jag dricker mig till rejäla minnesluckor emellanåt, särskilt under helger och semestrar. Jag har på senare tid klarat att vara nykter i flera veckor för att plötsligt och helt oplanerat gå in på Systemet och köpa vodka och annan sprit som jag halsar i mig innan jag hunnit hem. Jag fortsätter under en sådan period mitt destruktiva drickande redan vid sjutiden på morgonen och kan hålla på så under flera dygn. Jag har under åtminstone de senaste tio åren aldrig kunnat låta bli att dricka om tillgänglighet funnits.

Vad vill jag då säga med mitt utlämnande inlägg? Jo, att när beroendet väl tagit över är vi alla slavar under lasten. Ung som gammal, fattig som rik, chef som arbetare... Vi pratar om en beroendesjukdom som en del av oss druckit sig till. Inget vi borde skämmas över, men ofta gör vi det ändå. Ännu är ämnet lite förbjudet och därmed stigmatiserande.

Vill avsluta detta maratoninlägg med att inge hopp. Det går att sluta dricka, det finns massor av fantastiska människor här på forumet som visar att det faktiskt går. På riktigt. För vem som. Oavsett problematik. Jag är på väg, men ännu inte riktigt där jag vill vara. Men jag kämpar, precis som ni. ♡

dag 2

Jag överdrev (inte för att ni ska veta det) när jag sa att jag sitter och super, det var tre öl. Men från att gå från ingenting i fem månader till att faktiskt dricka tre öl så är det ganska så mycket ändå.

Jag trodde att jag faktiskt skulle gilla att dricka alkohol, det var därför jag gick och köpte några öl. Festa till min kväll på ett sätt jag inte gjort på väldigt länge

Men det var inte som jag mindes det, ölen smakade pyton och jag fick inte några känslor i kroppen som jag gillade. Jag tror det är ganska positivt att jag inte gillade det. För jag tänker inte gå tillbaka till systembolaget och pröva en massa sorter för att hitta något jag gillar. Jag är klar med alkohol i och med vad jag upplevde i tisdags! Jag tänker inte gå efter hur jag planerat med mitt alkoholschema (dricka en gång var tredje vecka(hur galet är det inte med ett schema för sin konsumtion)). Jag väljer att inte dricka alls. Annat vore att forcera i mig alkohol. usch usch.

Jag sitter hellre med en banan och en red bull ikväll.

Du har vunnit så många kamper och utmaningar! Hur ska du göra för att vinna även den här?

Varma hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

33 dagar var ju jättebra gjort. Är också tillbaka på dag 2, men höll bara 12 dagar denna gången. Kämpa på, så kommer du upp i 33 nya dagar :)

Läste ditt senaste inlägg och tittade lite längre tillbaka i historiken. Där skriver du att du skulle sluta med antabus och testa försiktigt. Sedan skriver du att du sitter och super. Först vill jag bara säga att det är superbra att du skriver här igen och berättar! Men så undrar jag också hur du mår nu? Och om din senaste kommentar förändrar din inställning till hur du vill gå vidare eller om du vill fortsätta så som du tänkt när du skrev 21/9?

Med hopp om att du har en fin dag idag!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Senast jag drack, när jag blev så tokfull, hade jag med en flaska vin, ifall värdinnans box inte skulle vara nog, och min Tullamore inte skulle göra sitt.
Min vana trogen tog jag med den hem igen (fast det egentligen var en present till värdinnan, typiskt mitt fylle-jag)
Vinet öppnades förra helgen som en ingrediens till pumpasoppan. 2dl användes, helt enligt recept.

Och nu står den där, öppnad och väl avkyld.
Åh vad jag längtar efter ett glas!
Fick tanken i morse att sjuka mig och klunka i mig resterna när barnen gått till skolan. Helt sinnesstört!
Ignorera!
Borsta tänderna!
Gå till jobb!
NU!

De här två veckorna i ensamhet har trots allt varit tankeväckande. Den ensamhet och isolering jag känner i tillvaron blev påtaglig i tystnaden efter mannen som hastigt fick åka iväg till sjukhus och operation. Vi kunde inte ha mycket kontakt heller, och ärligt talat är det inte mycket kontakt vi har till vardags heller. Han har svårt att sätta ord på sina egna tankar och känslor, och inte så stort intresse av att lyssna till mina heller. Det blir för många ord och det tröttar ut honom.

Men ensamheten och den känslomässiga isoleringen är ett personlighetsdrag jag fått med mig från uppväxt. Ett autistiskt arv, och ett resultat av att ha vuxit upp med en mamma vars intresse och förmåga att förstå omvärlden var högst begränsad. Vår uppväxt påverkar oss. Och vad vi en upplever där tar vi med oss ut i livet. Klart att jag har försökt fylla detta tomrum med något positivt, och ruset var det jag upptäckte som ung och har hållit fast vid större delen av livet. Jag är snart 60.

I mitt återbesök i beroendetillvaron var det just den där känslan av ombonad trygghet som kom för mig. Det är ju det jag har använt alkoholen till. Ganska vanligt, tror jag, även om man kan ha många andra vägar in i ett beroende. Så under dessa 10 dagar som jag hamnade i ett återfall (jag vet att det heter "ta" återfall) var det ändå rätt bra att få en påminnelse om vad min alkoholism kommer ifrån. Att det i längden kanske inte är möjligt att bara försöka förtränga känslan av ensamhet och isolering? Att jag på något sätt måste hitta en egen tröst i tillvaron, oklart hur.

Jag hade önskat att min man kunde låta bli att dricka, och han har väl inte druckit några mängder - ännu. Att vi kunde få en omstart med större förståelse för våra respektive svårigheter. Men, med de svårigheter vi har att prata med varandra så blir det inte så lätt. Samtidigt inser jag att ett liv på egen hand snabbt leder tillbaka till alkohol för min del. Det var en chock minst sagt att upptäcka det. Att återfallet bara är en förflugen tanke bort.

Markera din egen tråd som favorit. Det kan man göra i slutet att trådens första inlägg. Favoriterna hittar du sen genom att klicka på ”konto”.

Att jag också vill skriva en rad.
Att vara mitt i stormens öga är tungt.

Men du hukar dig inte längre utan ser allt för vad det är.

Ett äktenskap på upphällningen.
Ditt eget liv som är på paus/kaos.

En dag i taget är en bra regel.
Gör det enkelt likaså.
Beprövade slagord från AA och Al-anon som gör att man inte lika lätt driver iväg att försöka förutse den framtid man inte kan definiera.

Steg för steg går du då kanske åt rätt håll om du lyckas hålla dig själv och dina barn i fokus.

Hoppas du finner vägar ut.

Brukar mest hänga på "Förändra sitt drickande", har därför inte kommenterat så mycket här. Ditt senaste inlägg berörde mig så djupt att jag läste några bakåt i tiden...

Åh, vad jag lider med dig. ♡ Knappast en tröst, jag vet, men vad gäller besvikelsen över att dricka efter ett långt (bedrägligt) säkert uppehåll, är igenkänningen stor. Mångdubbelt stark när man först känt den sköna känslan över att ha klarat det, vunnit över alkoholen, och sedan få den krossad.

I övrigt är våra liv så olika. Känner ibland att jag inte har rätt att kommentera hos andra, vars livssituation är så annorlunda min. Jag är lyckligt gift sedan länge och har full stöttning av min man, som dessutom avstår helt om vi inte bestämt något annat. Ett välordnat liv även i övrigt, så vad kan jag bidra med?Förstå/tycka/kommentera? Ett mönster här på forumet bland alla intelligenta och välformulerande skribenter är en i botten dålig självkänsla. Jag själv tillhör den skaran och får uppfattningen att även du åtminstone gjort det.

Har läst dina fina råd och kommentarer hos andra under ett helt år och vet att du är en insiktsfull och fantastisk tjej/kvinna på så många sätt. Nu måste vi hjälpas åt att fixa så du kommer ur din destruktiva situation. Vad känns viktigast att börja ta tag i? Att alkohol är skit vet vi alltför väl (trots att det sällan hjälper) men i övrigt? Rådgivning, stöd, psykolog, försörjning, äktenskapet?

Önskar av hela mitt hjärta att du kan få må bättre snart. ♡ Hoppas att du orkar hänga kvar här i alla fall.

Kram

Det var väntat, men kom ändå som en överraskning. Idag på fm fick jag mess från maken att han kommer hem från sjukhuset redan i em. Hoppsan. Och jag som planerat sluta tidigare och hinna med ännu en eftermiddag på egen hand, med något lagom mycket att dricka. Ett kort ögonblick försöker jag förgäves få till några timmar innan han dyker upp, men nej. Det går ju inte!

Nu återstår att samla ihop sig och göra en omstart på nykterheten. Jag önskar att min man kunde göra detsamma, men han varken vill eller kan. Kanske har han inte förstått att den cancer han blivit opererad för har ett visst samband med rökning och alkohol, kanske kan han inte bry sig tillräckligt. Mitt återfall var väldigt olyckligt. Jag skulle önska att vi båda kunde gå in för ett mer hälsosamt liv tillsammans, men är rädd för att det här med att jag tillät mig att börja dricka så fort jag fick chansen, och var ensam en vecka, det kommer att slå tillbaka på mig och en sådan önskan. Varför ska han då inte få tillåta sig att röka och dricka så länge han kan? Dvs så länge kroppen håller.

Beroende har oss alla i ett hårt grepp. Man kan leva länge, som jag gjorde, i flera år utan vare sig önskan eller längtan efter ett glas (eller sjutton). Och så, bara sådär - så har man plötsligt hällt upp i glaset och låtit sig övertygas om att det är helt ok.

Det är för jäkligt! För jag tycker inte jag var övermodig i min nykterhet. Jag såg mig verkligen inte som botad, eller bättre och förmer än alla de som kämpar och förlorar kampen ett glas i taget. Långt ifrån. Jag var bara så tacksam att jag hade fått chansen att ta mig ur beroendet. En tid i alla fall. Och nu är det slut vare sig jag vill eller inte! För nej, jag tänker inte börja med något slags smygdrickande på egen hand. Ger jag upp kampen mot mitt eget beroende så måste jag leva ensam, något annat finns inte för mig. Tanken på att vi ska sitta där båda som två gamla fylltrattar tillsammans, nej det ställer jag aldrig upp på. Min mans val kan jag inte göra något åt. Han har redan börjat röka, trots nikotinplåster, och fick mig att köpa en liten flaska rött vin för att någon sjuksyster sagt att det kunde vara nyttigt med en slurk vin. Slurk? Sedan när håller vi fyllskallar på med slurkar, tänker jag.

Jag har lovat min man att inte säga något om att han röker och dricker, för det förändrar ingenting. Men jag har också sagt att jag inte heller tänker köpa mer alkohol och cigaretter när han inte klarar av att ta sig till affär på egen hand. Nu ska jag tillbaka till mitt gamla, nyktra liv. Det känns faktiskt rätt ok.

Det blir så extra tydligt när jag läser det jag skrivit, nästa dag eller senare. Det ger mig en klarare bild. Tack Vinäger. Jag ska ta kontakt med vårt personalstöd. Jag har tänkt tanken flera ggr men ännu inte ringt, för när jag tänker så förminskar jag mina problem. Tycker plötsligt inte att det är så stort att jag behöver ringa. Jag ska börja med att lägga in nummret i mobilen, så jag kan ringa direkt när jag behöver stödet.

Det är nog hösten som påverkar och gör allt lite extra tungt...

Kära Jasmine❤️ Jag har varit borta härifrån men vet inte var jag varit. Jag vet inte heller var jag ska. Glider mest runt i någon slags ångestfylld bitterhet över hur saker är och har varit. Har såklart druckit, insett att allt bara blir värre, låtit bli att dricka ett tag bara för att göra om proceduren igen. Jag är på väg in i en storm som jag antagligen kommer komma ut ur ensam. Just nu har jag gått långt utmed havet, att ta mig tillbaka till bilen tar minst en timme men jag vill inte vara hemma. Orkar inte vara där, det är egentligen inte mitt hem och jag avskyr det mer och mer. Vill inte vara nära min man. Han beter sig tvångsmässigt nu, det blir bara värre. Han fullständigt kväver mig med sitt behov av närhet och resten av tiden när jag avvisat honom går han runt med offerkoftan och hundvalpsögon. Vissa stunder tål jag inte att se honom längre.. Han dricker inte om jag inte gör det men det är ju inte för sin egen skull. Jag föraktar både mig själv och honom nu. Mig själv för att jag inte kan älska honom enbart för att han är snäll och honom för att han är feg. Han har aldrig stått för någonting, aldrig löst en konflikt, aldrig varit modig fast han är rädd. Och nu är han rädd men vet inte om det själv, han kväver mig för att han omedvetet känner att jag är på väg bort. Han förstår inte sitt eget beteende och bryr sig inte om att ta reda på var det kommer ifrån. Han är inte den jag gifte mig med. Den här mannen känner mig inte alls.
Det var ett stort misstag att inte fortsätta plugga den här terminen men det var mitt eget beslut. Jag slänger återigen bort min tid, mitt liv, men jag vet fan inte hur jag ska orka ta mig igenom det som ligger framför mig. Det känns som om jag nog kommer gå sönder.
Nåväl...
Jag har tänkt på dig Jasmine, även er andra. Det är bäst att jag stannar här hos er, här finns en trygghet som jag just nu inte har någon annanstans.❤️❤️
Många kramar, vi hörs snart igen??‍♀️

dag 1

Ja, jag har fortfarande kontakt med beroende. Men jag tar inte antabus längre, jag ska dit och ta blodprover nästa vecka.

Får se hur det går.

Kul att du är tillbaka och att du väljer att hälla ut ölen. Kämpa på och ta hjälp