Senaste kommentarerna i forumet

Tröttheten kommer inte av antabus utan från medicinen, Googla på namnet

Små frustrationer och stora... misstag som måste rättas till ( handlingar gjorda i ilska och inte genomtänkta; typiskt mej ) och så många säckar som måste knytas ihop.. snart så ??

Har jag glömt honom.
Minns inte så mycket från vår relation.
Det är skönt. Mitt minne är obehagligt kasst. Men Har tydligen specialiserats sig på att förtränga minnen och gå vidare. ?‍♀️

Fick nya mediciner utskrivna igår, ska hämta ut dem i morgon. Blir intressant att se hur effekten av dem blir.

I natt sover jag själv.
Eller sover och sover.
Jag är själv i allafall.
Det är nog bra.

Ledsen för nedstämda inlägg ett tag nu. Men så är Livet och jag skriver för mig, för att kunna gå tillbaka och läsa och lära. Kanske hitta något mönster. Eller nått. Vad vet jag.

Googlade på hur man kan komma över känslan av meningslöshet.
Försöker. Jag försöker.
Det ska gudarna veta.

Fridens ?

Dag 7

Är det vanligt att vara sugen på något man inte gillar? Gillar inte öl, smaken, resultatet; bakis.

Men ändå så skulle jag tänka mig en öl på nå vrickat vis - är det detta som är ett beroende?

Nej, sonen bor v/v som tidigare igen.Verkar som att hans pappa minskat på drickandet. Jag och pappan har också lite mer kontakt nu. På mina villkor. Det hade ju varit fint för alla om även han kunde sluta dricka. Men det är ett beslut som var och en får ta. Jag är så glad att jag köpt huset och att jag aldrig mer vill flytta till vårt gamla hus. Jag har varit där några gånger, men vill alltid hem? efter en stund. Tror det är bra för sonen att han ser sina föräldrar komma överens. Jag ska snart på jobbintervjun igen..Det är verkligen dax för mig att göra nya saker och ha en ny kommun att jobba i..Känner mig glad och stolt att mina utbildningar och min erfarenhet räknas högt på arbetsmarknaden?..Träffade en kollega som luktade alkohol på ett boende jag jobbade på..Får se om personalen känner till det.Det var första gången jag träffade honom..Usch, tänk att man själv gått omkring och luktat så..Kram..

Förstår att du älskar din man..Barnens pappa..Och är glad att du kan skilja på den han är nykter och den han är full..Det värsta är att beroendet är progressivt..Den nyktre fina mannen blir mer den onyktra och bakfulla..För oss gick det i vågor..Med a-uppehåll ibland.Men mer och oftare på slutet.Du är stark lim, och jag är helt säker på att du hittar lösningar för dig och barnen..Men att sätta ner foten och sätta dig i förarsätet oftare kanske är en bra idé..Hörde en man i 40-årsåldern som berättade om sitt alkoholmissbruk på nätet.Poddcast i verkligheten Region Gotland..Jag googlade..Jätteintressant. Han berättade att hans sambo möjliggjorde att han kunde supa ännu mer ett tag, innan hon bröt upp. Bla genom att köra honom till jobbet när han åkt fast för rattfylla. Det är så bra för oss att höra om andras tankar och hur dom lyckas bryta sitt missbruk..Varm kram till duktiga fina dig???

att suget är att shoppa och inte alkohol??

Massa små irritationsmoment just ju. Känner för att shoppa - så typiskt vid rastlöshet..

Pengar får gärna komma nu ???

Tillbaka till ett nykter "skov" igen, och ganska säker på att det kommer att fungera bra. Så länge min man slipper ligga på sjukhus, eller vi av någon annan anledning inte kan leva tillsammans och jag blir ensam igen. Det känns så där. Jag har å ena sidan inga problem att känna mig trygg i förvissning om att låta bli att dricka. Kommer att ogenerat kunna valsa in och ut ur Systembolaget efter inköp av alkoholfritt till mig själv, eller vin till någon annan. Å andra sidan vet jag att om jag blir ensam på nytt, ja då är återfallet bara ett ögonblick bort.

Så himla surt. Vad är det som gör att tanken på ett glas av ditten eller datten plötsligt kan dyka upp som från ingenstans bara för att jag är ensam och kan göra som jag vill? Jag har ju ingen längtan efter det här och nu?

Jaja. Beroendet är livslångt. Har man en gång druckit sig dit, så har man. Sedan är det bara en fråga om vad som triggar beteendet, eller vad som utgör möjligheten att falla för frestelsen. Blir det en ny sjukhusvistelse för min man så måste jag leta fram någon gammal antabustablett om jag har kvar dem, och ta en sådan redan första dagen.

Men för stunden tänker jag tillåta mig att vara glad och nöjd över att allt begär, all längtan efter nästa rus är helt och hållet fullständigt borta - igen. Så tacksam över det. Min man verkar också ha hållit sig till en enstaka folköl sedan han kom hem. Kanske smakar det inte med något starkare efter operation och rekonstruktion av underkäke? Jag hoppas, för hans skull, att det håller i sig.

Det är många, framför allt i början av en nykter process, som tycker det känns svårt att tänka tanken att aldrig mer få dricka något ens i liten mängd. Det har jag aldrig haft problem med. Dessa enda små glas har jag redan druckit många gånger om. Nej, det som skrämmer mig mest är att återfallet ska hänga som en mörk skugga över framtiden. Att jag när som helst, om jag blir ensam, kommer att falla tillbaka och börja om. Och att det då, vilket jag vet av tidigare erfarenhet, är ganska svårt att hålla upp med en gång.

Men nu är jag inte där längre och det är jag så tacksam över. Jag kommer att fortsätta att regelbundet läsa på det här forumet, men har inte så mycket mer att skriva om själv. Det är bara att konstatera att beroendet är livslångt. Att man går omkring och är en latent fylltratt även när man lever nyktert!

Det har ju varit en process för att komma hit där jag är idag. För ett halvår sen fanns det inte på kartan att JAG skulle äta antabus, jag har ju inte så stora problem.
Ja ni vet hur det funkar
Men bestämde mig till slut för att ta hjälp av antabus. Det fanns ett par stycken i en grupp jag träffar som använder det och det funkade bra för dom. Jag tänkte som så att jag behöver ett break så jag får ro att tänka och kan fatta ett beslut senare efter en längre nykterhet. Detta var ju innan sommaren och semester och då hade det säkerligen blivit alldeles för mycket dricka.
Kan ju ge mig själv ett halvår utan alkohol, eller hur?
Nu efter dryga tre månader mår jag ju bättre, sover framförallt bättre.
En bra bit på vägen men en bra bit kvar, fortfarande mycket tankar att kunna dricka normalt vore ju nice...
Också lite orolig när jag slutar med antabusen. Den hjälper mig ju nu för jag KAN ju inte dricka så hjärnan behöver inte bråka med mej. Dricka eller inte dricka.
Vet inte hur jag känner sen. Vill ju egentligen inte ta antabus för jag vill klara detta utan. Typ att stå på egna ben i detta. Men den har hjälpt mig mycket och hade nog inte gått lika bra utan.
Ha det, och kämpa på därute!

Blev sjuksriven på 100% j några veckor igen. Hade en gubbe som matbord,katchingade in 4K. Hade faktiskt kul undertiden. Nu tåg hem.
Är en konstig värld vi lever i.

Fridens ?

är kokt vatten med ingefära, citron och honung.
Jag är så sjukt galet förkyld!!!
Barnen har lagt sig och jag har mofflat i mig chips m soppa, choklad m kokos och knäcke med vegokaviar. Hade jag inte betat bättre slulle jag tro jag var gravid. Alternativet är migrän. Hoppas dock bara på ägglossning. Och att kroppen vill ha masa gott för att bekämpa förkylningen.
Mer ingefära åt folket!!

Jobbig historia det där. Kram. Usch. Jobbigt.

När det väl tar fart, så går det fort nedåt.
Med beroendet. Man sugs in en spiral
som snurrar fortare och fortare. Det går
så fort så man fattar inte och man hinner inte
med att stoppa.

Ja varför dricker vi?
Beroendet skapades långt innan vi
själva visste om det. Någonstans "långt
mycket tidigare" upplevde vi något bra.
En kick, Välmående. Och det försöker
hjärnan återskapa.....

Men det är väl högst omedvetet.

Men att återfallen kommer
när man mår som bäst, är på topp mentalt.
Den är svår att fatta? Varför?
Många skriver om HALT. Nä..
Känner inte igen det alls.
Här det när jag mår bra, livet är på
topp, är rent ut sagt euforiskt lycklig.

Då har jag tagit återfall, i återuppbyggnadsprocessen
från det senaste återfallet. Som att det blir ett överskott
av lycka - endorfiner - som jag ska supa bort. Igen.

Du är så medveten om och i dina återfall. Där
upplever nog jag din styrka. Lugn och trygg trots
allt på något vis. Och du är vinnare oavsett för
du har kommit otroligt långt i din kamp.

Har du någon strategi när "the devil" dyker upp igen?
För det kommer denna envisa jäveln att göra.
Denna kommer släpa efter oss för resten av
livet. Jobbig och tjatig fan det där...

Kram

MM

På pricken är det samma anledningar. I början räckte det med ett glas vin, men sista två åren eskalerade det till att i somras hamna på 1,5-2 vinflaskor om dagen. Då började jag få ångest oxå samtidigt som jag inte längre fick energi och tvärtom blev trött istället. Då gjorde jag ett försök att ändra mina vanor. Det höll i en månad, sen blev det alldeles för mycket och det tog ett par veckor till jag var tillbaka på ruta 1. Nu ska jag försöka igen.

Hur går det för dig? Grymt bra att du promenerar så mycket! Och att du träffar terapeuter! Önskar dig en fin dag!

Ge upp alkoholen bara. Sluta fightas med den. Ta kontrollen genom att du inte vill dricka men att du får. Och att aldrig få dricka igen? Det behöver du inte kunna ta in. Räcker du bestämmer dig att idag ska du inte dricka what so ever. Imorgon tar du ett nytt beslut. Jag får dricka men vill inte. Det är inte värt risken. Men klart det varit många dagar jag bara velat supa bort känslor och allt. Men bara avstå och så vänder det upp igen!

Olika grupper inom AA fungerar ju väldigt olikt varandra. Vissa grupper skulle jag aldrig orka besöka medan det finns fantastiska grupper. Sen tycker jag det är mycket glädje och styrka. Men man gör lite vad man vill med allt omkring när man går dit. Jag snackar mest om positiva saker dit jag går, och det är väldigt få trasiga människor där vilket gör det trivsamt där. Men behöver man spy på ngt skit är det gött att kunna få göra det inför andra. ?

Jag gör yin yoga när jag har ont i magen- det hjälper. Prova så snart du kan!

Tack för att du delar din vardag- alltid intressant!

Kram och godnatt?

... och så läste jag det Vinäger skrev och tänkte att det var ungefär precis det jag ville säga!

Sen vill jag som vanligt tacka för att du ger mig inspiration och tacka för uppmuntran i min tråd.

Hoppas du har haft en fin dag??

Njuter av alla djupa och givande tankar och funderingar här. Åker dock snålskjuts ett tag, då jag just nu inte riktigt orkar tillföra några klokheter. Vill bara säga tack! ♡

Jag gillar att läsa dina inlägg. Inspirerande, vardagsnära, humoristiska och kluriga i en härlig variation.

Du känns stabil, fortsätt så.

Tack för fina ord hos mig, de berör mer än du kanske tror. ♡

Vill bara skicka en kram så här i all hast, kände att du kanske behöver den. ♡ Hoppas allt ordnar sig för dig.

Tänker att du är värd något bättre än det du är mitt uppe i just nu.
Tänker också att dina barn har en fantastisk tur som har just dig till mamma.
Tänker även att du är så stark just nu och hoppas att din trygghet i nykterheten håller i sig.
Tänker slutligen att du verkar ha hyfsad koll på din situation och hur du ska tänka runt din mans missbruk.

Hoppas att jag har rätt i mina sistnämnda tankar. Tack för att du finns här. ♡

... och blev tårögd. Vad kämpigt du har haft det! Och ändå (eller kanske just därför?) bryr du dig så mycket om oss här och andra i ditt liv. Fina, fina Vinäger, hoppas du har haft en bra helg. Kärlek?

Ja, varför dricker vi?

Skrev i mitt förra inlägg om att jag, med ett utåt sett lyckat liv, ibland känner att jag inte borde ha alkholproblem. Självklart är det som flera av er också kommenterat, vem som helst kan trilla dit. När jag läste igenom texten tänkte jag att det finns en historia till. Den som började långt långt innan det liv jag beskrivit ovan. Något inom mig ville berätta även den.

När jag föddes var jag svårt sjuk och tvingades tillbringa månader på sjukhus. På den tiden fick inte föräldrarna sova över på sjukhuset, som låg långt borta. Således blev jag lämnad långa perioder redan som spädbarn.

Jag blev friskförklarad, men det här med anknytning blev inte lättare. Vi flyttade väldigt mycket och jag hann aldrig rota mig någonstans innan det var dags att bryta upp. Har tidigare skrivit om min uppväxt, i vilken jag alltid kände mig fel. Eftersom vi flyttade runt halva Sverige var min dialekt aldrig rätt, hur mycket jag än ansträngde mig. En bagatell kanske någon tycker, men dalmål, skånska, värmländska och stockholmska togs emot med hån i "fel" landsända och min redan låga självkänsla gick i botten.

När jag var nyss fyllda tretton drack jag alkohol för första gången - och föll direkt för ruset. Äntligen vågade jag slappna av lite och våga mera. Jag blev kaxig och njöt i början av att stå i centrum. Dock var det inte i de bästa kretsarna jag umgicks och det gick utför på många sätt.

Festandet tog över alltmer. Skolgången avbröts under något år. Mina föräldrar mådde båda mycket psykiskt dåligt och orkade inte med sitt vuxenansvar. Fosterhem väntade långt borta, jag led under hela vistelsen där, även om jag blev inte på något sätt blev illa behandlad.

Hemma igen fortsatte det destruktiva livet. Jag hade lätt för att ha sex med snygga killar, fattade aldrig att det många gånger endast handlade om att få känna tillfällug värme och uppskattning. Efter en våldtäkt på främmande ort reste jag mig och låtsades som om inget hänt.

Alkoholen hade fortsatt en stor del i mitt liv. Fyra-fem gånger i veckan hade vi "fest". Självklart funkade det inte i längden. Till slut brakade jag ihop och efter ett självmordsförsök hamnade jag på barnpsyk. Där bodde jag några månader innan jag efter behandling lovade att försöka ta upp skolarbetet igen.

För att göra en lång historia lite kortare kan jag berätta att jag klarade skolan, gick ut högstadiet med riktigt bra betyg (en j-a tur att jag alltid haft lätt för att lära, åtminstone rena faktakunskaper...) Träffade en halvkriminell kille, blev gravid, lämnade honom efter ett par år av psykisk misshandel.

Där och då bestämde jag mig för att ta tag i mitt liv på allvar. Mitt lilla barn som skulle aldrig behöva uppleva en uppväxt liknande min. Jag träffade så småningom min nuvarande man och tror att han hade en stor inverkan på det faktum att jag lyckades "reparera" en del av min trasiga barndom.

Alkoholen då? Jag drack sparsamt under många år. Flera graviditeter hjälpte till. Så småningom införde vi vin och öl till maten på helgkvällarna. När det var fest märkte jag att jag oftast ville dricka lite mer än de andra. Under veckorna kom jag mer och mer att längta efter fredagen då vi äntligen skulle dricka.

Som tidigare framgått är jag högpresterande, älskar utmaningar och bekräftelser på att det jag gör är bra. Alla år med press och stress tog till slut ut sin rätt. I mitt fall tog den sig uttryck i att jag drabbades av svår panikångest. Denna har jag kämpat mot i alla år, visst är jag bättre, men inser att den nog alltid förblir min följeslagare på ett eller annat sätt. När ångesten slår till med full kraft är det lätt att hitta lindring i några glas. När berusningen tar udden av det värsta, och lugnet börjar sprida sig... Ja, det vet vi ju alla, det bedrägliga lugnet. När ruset klingar av är ångesten inte sällan dubbelt så svår att uthärda. Och så försöker vi lindra den igen och igen. På samma omöjliga sätt.

Det tog flera år innan jag började smygdricka. Från början endast på helgerna men till slut även på vardagarna. När jag första gången släppte på spärren jag haft att endast dricka på helger eller semestrar gick det fort utför, ruggigt fort. På bara några månader drack jag i princip varje dag, dock alltid i smyg. Jag drack på vardagarna och söp på helgerna. Till slut förstod jag att jag blivit beroende, fysiskt beroende.

Av en händelse hittade jag för drygt ett år sedan hit till forumet och har sedan dess kämpat för att bli nykter. Det går förvånansvärt bra i perioder, men plötsligt har jag haft känslan av att jag typ iakttagit mig själv då jag tagit återfall. Att jag inte själv har haft kontroll... Jag försöker att inte döma mig för hårt, även om besvikelsen är stor.

Tack till alla er som finns här för i första hand er själva, men också för mig och för alla andra. ♡ Jasmine, John, FinaLisa, Nurture och Lim, ett extra tack för respons på mitt förra inlägg. ♡ När jag tog ett återfall vid ett ytterst olämpligt tillfälle för drygt en månad sedan, försökte min visserligen mycket besvikne, men ändå stöttande make, trösta mig med orden "Tillsammans är vi varandra!" Jag tänker att de kanske passar även här bland all värme och omtanke som finns på forumet.

Ursäkta ännu ett maratoninlägg. Orden bara kom och de blev så här många...

Kram

Jag är både peppad och motiverad för att göra min livsstils förändring. Idag blev det 17 km promenad i det fina vädret. Igår lyssnade jag på en ljudbok om mindfulness. Imorgon ska jag träffa min stress terapeut. Senare i veckan har jag tid hos min kbt terapeut. Jag promenerar minst 10000 steg varje dag. Jag tror AA möten kan vara bra men för mig funkade inte dessa.