Senaste kommentarerna i forumet

Kolla in #nationalrecoverymonth på insta för inspiration !

Och plötsligt svängde känslorna av att inte ha allt till att känna att jag kan få allt...

Vad surrar i kosmos just nu egentligen ????

Så här en smula stukad över mitt eget återfall (första, enda? och sista?) efter snart tre år ... så får man väl vara en smula ödmjuk. Det är nog få som bara korkar igen en vacker dag och lever nyktert i alla sina dagar efter det! För oss vanliga dödliga är det ett vacklande och famlande under en längre tid. Men det går ju framåt ändå! Och att se tillbaka och väga sina nyktra respektive onyktra tillfällen mot varandra, är väl också ett sätt att gå vidare? Göra ett bokslut och inte bara slentrianmässigt köpa ut nästa ranson. Jag tror också att man ska tänka på sig själv som icke-drickare, snarare än att släpa omkring på sin alkoholism och sitt beroende i tankarna hela tiden. Det är ju trots allt det som vi vill lämna bakom oss?

Regn och rusk men jag måste ut till ett viktigt möte. Inga problem ?...

I morgon blir bättre ?

Avslutat dagen med en vision, jag med en dator, en kopp svart kaffe brevid på ett halvrangligt strandbord. Vit sandstrand mellan tårna. Ljummen vind. Solstrålar som sipprar igenom parasollen ovan mig. Havets brus i bakgrunden. Jag är stark i min kropp. Min surfingbräda torkar sakta bakom mig. Håret är solblekt och min hy har små spår av salt kvar på sig. Jag känner mig glad. Lugn. Tillfreds.

I morgon blir bättre ?

Saknar dina inlägg, Märtha. Vill bara att du ska veta att jag tänker på dej. Kram ?

Ska absolut ha det i åtanke. Tack tack tack för tipset! ?

Hallå jag har tänkt på en sak...
Jag trivs ju (as you guys know) inte skitbra med mitt jobb på kontor. Gillar inte hela 9-18 tänket. Att sitta inlåst så. Jag saknar friheten.

Så jag tänkte att, tänk om jag skulle börja skriva? Alltså börja ta reda på hur jag gör för att bli en bra författare, hur man gör en bok? Såg lite snabbt att var 3e svensk vill bli författare... så det kan ju bli svårt. Men det är inte omöjligt. Jag tycker Ju om att skriva.

Men typ en bok som är halvt fiction och halvt taget ur mitt egna liv? Hade det varit något? Vad tror ni som läser det jag skriver nu? Min dagbok?

Kanske skulle det vara något?

??

Idag har jag för första gången på länge INTE känt att jag var färdig att trilla ihop i en hög och skrumpna ihop av trötthet.
Idag har jag faktiskt känt mig pigg.
Det är helt otroligt.

Den senaste tiden har jag varit så enormt trött. Och när jag ser tillbaka, så har jag sedan 6 juni haft 12 reset i min nykterhetsapp. Och det borde ha varit 14. Eller 15.
Så när jag tänker på det.. har tröttheten en koppling till mitt drickande? Antagligen. För tröttheten har varit sen semestern. Och 15 dryckestillfällen på säg 110 dagar, tja de talar för sig själv.

Shit vad jag har lurat mig själv. Jag ser mig verkligen som "en som inte dricker". Är det inte sorgligt? Så lätt det är att lura sig själv.
Samtidigt tänker jag att om jag ser mig som en icke-drickare är jag ju redan inställd åt rätt håll. Yay me, lite grand.

Sprang på lunchen idag. Äntligen är jag på samma sluttid som i början av sommaren, de senare veckorna har varit tröga. Jag är tillbaka på banan.
Det känns så skönt.

Men pust och pes. Det tog nästan två dagar innan jag blev av med yrsel och dåligt mående efter mitt snedsteg! Men, jag väljer att inte räkna dagar och veckor på nytt. Tycker fortfarande att jag levt som nykterist i snart tre år, med ett återfall häromdagen. Att falla tillbaka är gjort på nolltid. Men jag vill inte ängslas över det resten av livet heller. Jag har berättat det för min man förstås. För att han ibland, när han är onykter, tycker att jag är så förbaskat duktig - och det känns som om han mår dåligt över det. För att han själv inte har klarat av att göra något åt sitt beroende. Men ska kan aldrig jämföra sig med någon annan.
Nu vill jag bara glömma det som hände, utan att förtränga anledning och orsak. Livet går vidare. Allt gott till alla som kämpar med sitt beroende, i med- och motgång.

Det kryper i kroppen av ilska och frustration. Som vanligt vill jag kasta leksakerna ur sandlådan och ta ut min ilska på den som inte gör som jag vill. Jag får verkligen inte göra så. Jag ska gå och lägga mej och sova. Borde vara vuxen, mogen och förstående.

Usch, försvinn dumma tankar ?

Ska ju ta ett break härifrån nu egentligen. Men ett tips. Jag är ju arbetsgivare själv och har förlorat tvister
mot facket. Tar det ur minnet men det finns något som heter "kvittningslagen" som gör att den anställde
kan behålla pengarna även om det är fel utbetalt. Om beloppet inte är oskäligt så kan det faktiskt vara
att du har rätt till pengarna. Kolla detta med facket är mitt grundtips..

//John

inte helt lysande.
Har trampat sönder mitt sköra rutinbygge och återfallit i felätande.
Till och med ett par nattätningar har det blivit.
Skillnaden är oerhörd mellan att verkligen vilja med varje fiber i sitt väsen.
Och inte.
Har ökat dosen av Citalopram eftersom jag gått så länge med det lågfrekventa borrljudet av ångest.
Så nu är jag uppe i maxdos.
Galet trött och lite off känner jag mig.
Ja, jag vet inte.
Kan man trösta sig med att this too shall pass?
Förresten, varför måste jag trösta mig?
Jag har det precis såsom jag har det just nu.
Det går att hämta styrka i den acceptansen.
Istället för att resista läget.

Alltså det är så tragikomiskt ?

Ja jag har kollat med FK men inte med AFA, kan göra det nu på jobbet. Tack för tips ??

på jobbet och sitt av skulden riktigt ordentligt. :D

Har du förresten koll på försäkringskassan och kanske AFA så du får ut det du har rätt till?

Tack!
Den texten var jätte bra, tack för tipset ?
Allt löser sig.

Lite tragikomiskt. Nu säger löneavdelningen att jag fått för mycket utbetalt, så jag kommer bli behöva betala tillbaka till företaget. Fick ju ut 8k förr månaden, och noll denna månaden. Jobbat förra månaden så förstår inte riktigt vad jag ska leva på eller betala tillbaka på?
Ska jag betala för att få jobba?

Känns ingenting i mig. Orkar inte ens bli upprörd. Så nu ska jag ta på mig kavajen, sminket och dra in till jobbet och sitta av min skuld ??‍♀️

vilket jobbigt läge.
Förstår att allt drar igång inuti.
Vill egentligen bara säga att jag läst vad du skrivit idag.
Att jag skulle värna dig, vara rädd om dig och tycka om dig i verkliga livet.
Att du är tapper, vacker och värdefull.
Med värme, en mjuk på kind och stor kram.

P.S Läste AlkoDHyperD:s inlägg i en annan tråd.
Fick mig att tänka på mig själv och så dök du upp i huvudet också. D.S

https://alkoholhjalpen.se/comment/205451#comment-205451

Smsade polisen att de haft förhör med han som våldtog mig. Idag, nyss. Nu. Idag.
Incidenten hände i april. Hur kan allt ta sådan jävla lång tid?

Oooooch heeeej ångestpåslag! ?‍♀️ Vill snabbspola tiden.

Jag dricker inte, och jag röker inte! Hurra ?

Feeling When du kan mer om sömn än din sömnterapeut...

Fick tipset att äta en banan och dricka ett glas varm mjöl innan sängående (funkar säkert för någon). Men hallåååååå lixom ?‍♀️. Fick oxå tipset att gå in i ett annat rum ?
Får gå ut och ställa mig i trapphuset.

In other News inte mycket. Höll på att försova mig till sömnskola. Jobbet har inte betalat ut någon lön, orkar inte panika. Får väl låna cash av någon om det inte löser sig. Hörde av mig till min chef. Behöver ju de där riksdalerna för att överleva änna ?‍♀️.
Ätit två vaniljmunkar, shake och hallomiwrap till brunch. Ångesten har lagt sig, hurra!
Börjar jobba 14 idag. Kommer antagligen slumra tills dess.
Vet att jag inte borde vila middag men jag är sååååååååå jävla trött ?? kan vila middag sålänge det inte påverkar min insomnig på kvällen, tänker jag.

Börjar tappa känslan av meningsfullhet. Det är farligt. Måste bryta detta innan jag blir supersjuk igen.
Vet inte om det är värt att ringa min läkare och jaga honom igen. Orkar inte. Orkar inte jaga.

Fridens ?

Kära Vinäger,

Tack för kärleksfulla och eftertänksamma inlägg. Du skriver precis det jag tänker. Upplever att jag väljer bort alkoholsituationer så långt det bara går. Konstaterar att det fortfarande finns ( mestadels kvinnliga ) kompisar som vill se mej som en ‘partner in crime’ när det kommer till att gå ut och dricka vin. Det är svårt men nödvändigt att ducka då, men det gör jag. Väldigt få känner till min långa resa.

Tack för att du finns; du är ett rellt stöd för mej och det är skönt att ta rygg på dej !

? Nurture

Hoppas att du snabbt tar dig upp "på hästen" igen. Återfall ingår ju oftast, som du själv skriver. Vi kan ju också dra lärdom av just dessa. Alla dina nyktra dagar har du ju med dig - de försvinner ju inte för att du tog ett återfall. Det är väl individuellt om man vill räkna dagar, börja om att räkna nyktra dagar osv?! Har sett de som skriver typ: 345 minus 1. 345 nyktra dagar o en onykter. Då får man ju med båda! Eller så skiter du i att räkna - och fortsätter att vara stolt över alla de nyktra dagar du har i ryggsäcken.

Styrka till dig Huskatten!!!

Tack ❤️

Dag full av kontroller; myror och värmepanna

I snart tre år har jag levt som helnykterist. Det har gått över förväntan. Visst har jag insett att det till stor del beror på att jag som typisk ensamdrickare nu lever med min man, och inte längre har möjlighet att flumma till med alkohol på det sätt jag vill. Jag har ofta funderat på vad som skulle hända om jag blir ensam på nytt? Hur länge tar det innan lusten och längtan och viljan att dricka något för egen del kommer tillbaka. Inte med det samma, har jag tänkt lite övermodigt. Nog bör det dröja en längre tid?

Det tog knapp en vecka. Min man har hamnat på sjukhus för operation och återhämtning, och jag blev ensam. Vardagarna var det inte några problem, lite skönt att slippa trälig skvalmusik på radion, ett enerverande harklande, hostande och spottande i tid och otid. Och jag såg fram emot helgen - samt den här veckan som jag tagit ledigt (beslut långt tidigare). Härligt att kunna klampa upp tidigt på morgonen och stöka omkring utan att ta hänsyn.

Så flög tanken på mig. Sådär bara från ingenstans. En liten flaska rött vin, kunde jag väl köpa? När jag ändå var i stan och uträttade diverse ärenden. Men, nej - jag insåg risken. Att det är just det där ensamdrickandet som jag aldrig kan tillåta mig mer. Klokt och förståndig, var jag. Hela vägen hem. Tills jag kom på att jag hade köpt en hel flaska vin för ett halvår sedan och gömt för min man smygdrickaren. Flaskan var till en träff med mor och syster, men blev aldrig av. Den har legat lugnt och fint och inte stört mina tankar det minsta.

Men nu dök den upp. Att ta ett glas eller två av. På min första ensamma lördagkväll på flera år. Lång historia kort. Det blev halva på lördagen, och trots att jag slutade "i tid" innan hela flaskan vaknade jag upp lite lätt bakis i söndags. Då gick resten och även en lika säkert sparat liten flaska whiskey. Gårdagen, min lediga måndag! tillbringade jag i sängen görandes skvatt ingenting. Så jäkla tung i huvudet och illamående. I min iver att dricka favvodrycken whiskey glömde jag principen vatten, vatten, vatten. Och rött vin som förrätt, nej det är inte att rekommendera.

Återfall är väl mer regel än undantag, och inte mycket att säga om. Urbota korkat, men gjort är gjort. Nu finns det inget mer lättdrucket och lockande i mina gömmor - och jag får i framtiden vara mer försiktig med sånt.

Det skrämmer en smula hur snabbt det gick från förflugen tanke till handling. På nolltid. Och egentligen ingen chans att stoppa sig själv. Eller, ja - men jag ville väl inte? Lite oklart nu hur bra det kändes den där korta stunden mellan det första glaset och det sista. Nu minns jag mest denna jävla baksmälla som helt enkelt inte var värt något alls. Måste jag börja räkna om mina nyktra dagar? Fira min första, andra, tredje osv månad? Trist. Jag som klarat mig så länge. Högmod går före fall som det heter. Och syndaren fick sitt straff i går ...

Förstår att du satt upp murar. Det gör ont att bara vara älskad när det inte gör ont, om du förstår vad jag menar.
Tänker massor nu, om att inte bli sedd och villkorad kärlek.
Hoppas du får genuin kontakt med någon som är både kunnig och ödmjuk och framför allt mer människa än yrkesroll när väl samtalsbehandlingen kommer igång.
Måste sova nu,
håll om dig själv