Senaste kommentarerna i forumet

@Andrahalvlek Så fruktansvärt!
Men det kanske går att tänka just så ”att det finns inget ont som inte har något gott med sig” Att få till fler relationer och gemenskaper i livet är underbart och nu är det er tid för att bryta trenden i dysfunktionella relationer i släkten🙏😘

@Torn Såklart vi är intresserade❣️Gott när du kikar in så vi vet att du har det bra! Ja nu vill vi ha vår och den är nära nu. Trevlig helg❤️

Hej!
Skammen är jobbig för man vet att man gjort fel. Du är allergisk mot alkohol. Det är en sjukdom. Skrev ned en lista vad som är bra med alkohol och dåligt med alkohol. Jag har under min behandling fått skriva ett avskedbrev till alkoholen samt en lista med minst 10 argument.
Jag vet att jag har problem med alkohol (problem med kan bytas ut till alkoholist) därför att....

Kanske känns jobbigt men man får perspektiv.
Du är stark för du har gjort det värsta. Jag tycker du ska gå på ett AA-möte.
Lyssna gärna på podden två fyllon och en sanning. Grymt bra.
Lycka till med ditt tillfrisknande. Och du du är en bra människa och det måste du intala dig själv. Sedan kan du bara gottgöra de du sårat och förstår dom dig så ska dom förlåta dig och ge dig en chans. Ha en fin kväll och försök att tycka om dig. Det är en av nycklarna.

@Geggan Ja, det är oerhört ledsamt att det nästan känns för sent. Den person vi kommer träffa den 12/5 är inte den person vi kände. Men hennes barn behöver vår omtanke och hjälp, om vi kan hjälpa till på något sätt.

Min moster var den mest kapabla människa jag träffat. Hon var en sådan person som fyllde ett helt rum. Det strålade om henne, hon kunde prata med allt och alla. Reste jorden runt, ofta på egen hand. Renoverade olika bostäder på löpande band, bodde aldrig länge på samma ställe. Egen företagare i alla år, jobbade som revisor.

Nu bedömer läkarna att hon inte får bo hemma, hon behöver hjälp med allt. Hon minns inte ens sin älskade hund. Hon har fått en god man som ska sköta hennes räkenskaper. 72 år gammal.

Livets vändningar kan fan vara helt otroliga. Som min äldsta dotter sa i telefon ikväll: ”När man hör sånt kan man fan inte gnälla över småsaker. Allt är bra med oss.”

En enda god sak hoppas jag att detta leder till. Att jag får lära känna mina kusiner på nytt. Jag var 15 år när tjejkusinen föddes, 17 år när hennes lillebror kom. Minns dem som småbarn. Nu är hon 38 år och har själv precis blivit mamma.

Kram 🐘

@Geggan Barnbarnsmys ❤️ Det ser jag verkligen fram emot att få uppleva om några år.

Kram 🐘

@mimmi32
Hej Mimmi,

Det långa svaret:
Det låter som du har ett uppvaknande i hur mycket alkoholen skadar dig och din omgivning. Ett gift som tränger in i allt som är vackert i livet och bryter ner.
Jag kommer från anhörigsidan och vill ge dig ett råd. Det är att jobba med din egna nykterhet. Det finns inget du kan "bevisa" för honom så länge du inte börjat jobba med dig själv. Två veckor är en början på en chans för dig att vända ditt liv här istället för att fortsätta med det destruktiva förfall man hamnar i.
Jag tror medberoende och beroende kan ha stora liknande drag och jag fick mitt uppvaknande för två år sedan. Försök möta dig själv och ge dig själv en chans att vända skutan istället för att "bevisa" något för honom.
Man landar bara på samma plats om man inte ger sig själv tid och energi på att jobba med sig själv.

Det korta svaret: du kan inte få honom att lita på dig för du behöver kunna lita på dig själv först.

Det konstiga läget fortsätter. Igår fick jag äntligen en kväll med minsta barnbarnet, som jag inte sett på många veckor, pga sjukt o annat. Så läkande det är att umgås med en femåring! Allt får bättre proportioner. En liten bakelsebuffe med hennes urval blev kvällens höjdpunkt!

@Andrahalvlek otroligt hur saker kan vändas på ända mitt i allt. Helt nya landskap. Ganska tragiskt att det är liksom ”för sent”. Men hon lever ännu. Ett möte kan bli viktigt. Jag har en nära väninna som inte träffar två syskon sedan många år. Svårt som utomstående att fatta. Och åren går.

@mimmi32 Hej och välkommen hit! Det låter verkligen som en tuff och tung situation du befinner dig i. Det viktigaste är att din vilja att sluta dricka kommer helt från dig själv för ingen annan kan få någon att sluta dricka. Det verkar också finnas tillitsproblem från bådas håll, hans otrohet skadar din tillit till honom och att du lovar sluta dricka skadar hans tillit till dig. Hans hot att lämna, eller hur det ligger till med det, blir också knepigt att hantera för dig mitt i allt. Ett enda stort kaos. Kanske skulle familjeterapi vara bra? Att genom tredje part reda ut var ni har varandra, vilka förväntningar ni har på varandra, hur ni tänker och känner för varandra? Hur ni vill ha det tillsammans? Fråga om han vill göra det med dig? En otrohet sätter också djupa spår på många olika sätt. Kanske att du själv skulle ta hjälp av en psykolog och reda ut hur du mår själv och vad som skaver inom dig själv? När man dricker alkohol på ett självdestruktivt sätt brukar det finnas många bakomliggande faktorer som spelar in. Det kan vara svårt att själv se och få syn på detta och genom samtalsterapi kan man bättre komma i kontakt med det och ta upp det på ytan.

Kämpa på och att vara nykter är en förutsättning för att kunna hantera ett liv i kaos. Alkohol förvärrar allt och skymmer sikten totalt. Sköt om dig!❤️

Haha Vinäger! Fattar precis vad du menar med pliktfylld. T.ex när du skriver vill jag ju skriva nåt svar, men hittar inte alltid tid och ord. Och så finns det ju så många härinne som är så trevliga och intressanta på alla sätt och vis, men det är en sån enorm produktion av inlägg så det är svårt att hänga med som jag kanske skulle vilja. Tycker att det är svårt att kommentera bara ett inlägg. Vill ha helheten, åtminstone de senaste inläggen. Men glad att det finns kloka, aktiva, trevliga Forumhjältar som välkomnar nya och tar ansvar.
Hur som helst, vad skönt att du är tillfreds. Ha det så bra!

@aeromagnus Jag hoppas så innerligt att du hamnar på en skola där eleverna vill lära sig, där det präglar skolvardagen. De skolorna finns, och det har krävt aktiva besluta av både elever och föräldrar. Skolan i vår samtid bekymrar mig verkligen. Jag önskar så att trenden svänger och att det blir coolt att vara duktig i skolan.

Kram 🐘

Hej,
Helt ny här och hoppas att det här kan fungera som ett stöd om/när saker och ting känns jobbigt.

Jag är 32 år gammal och har alltid varit en livsglad partytjej som njutit av livets goda. Ofta bubbel och drinkar med vänner och dans till morgontimmarna. Vintern/våren 2023 var jag sjukskriven för utbrändhet /utmattning under 3 månader och jag tappade i stort hela min livsglädje och drog mig istället undan och hade inget sig att egentligen umgås med någon annan än min sambo. Vart som en liten fågelunge som bara ville ligga i hans famn. Jag jobbade de sista veckorna innan jag gick på sommarledighet och det kändes ändå okej, tänkte att nu blir det bättre. Mina vänner och anhöriga började märka under sommaren 2023 att min alkoholpåverkan förändrades, har de sagt i efterhand. Inte att jag drack mer men att jag tålde betydligt mindre och att mitt humör påverkades. Ofta/alltid gentemot min sambo. Jag kunde bli arg på småsaker bland andra om vi tex hade gäster och jag tyckte han ”fixade fel”. Började jobba i augusti och det kändes okej, september var också okej - i ca 3 veckor. Organisationen skulle göras om och just mitt uppdrag påverkades och resurserna runt omkring mig drogs ner. Jag hamnade direkt tillbaka i vårens känsla men jag försökte och körde på till mitten på oktober men sen brakade jag igen. Vart sjukskriven igen till jul och fick sedan möjlighet att ta tjänstledigt och pröva på ett annat yrke. Det blev väldigt bra och som en nystart och jag jobbar nu 75% och det funkar bra.

Samtidigt som allt det här skedde ökade min alkoholkonsumtion successivt och jag började dricka i smyg för att min partner inte skulle se, jag skämdes. Jag drack på helgerna och kunde dricka på vardagarna typ 1-2 dagar i veckan. Dock aldrig så mycket att det kändes av något dagen efter så höll på så sätt ”band” på det. Efter nyår konfronterade min sambos familj mig och honom om mina alkoholvanor och han blev chockad och jag kanske inte blev så chockad egentligen, men jag hade såklart alla ursäkter i boken. Men jag lovade att sluta. De sa också att om hon inte slutar så måste du (han) lämna henne för man kan absolut INTE leva med en missbrukare, det går bara inte.
Jag höll upp i ca 2-3 veckor sen blev det återfall. När jag drack så eskalerade mina känslor och jag förstorade varenda möjlig grej och blev skogstokig på min sambo, blev ledsen, bråkade, ja you name it. Det fanns inget stopp i mig. Dagen efter hade jag brutal ångest över hur jag betett mig och skämdes ihjäl! Löste det såklart med ett par glas vin efter jobbet och sen började det om. Sedan efter någon veckas drickande kom min sambo på mig och ställde kravet att du skulle sluta - gör du inte det måste jag lämna dig. Och jag slutade igen men efter ca 2 veckor fick jag reda på att min sambo varit otrogen vid 2 tillfällen för ca 1.5 år sen, vi har nu varit ihop i lite mer än 2 år så det var ju väldigt mycket i början. Jag blev helt knäckt och fick återfall och det blev värre än tidigare, jag gömde flaskor runtom i hemmet, drack 5-6 dagar i veckan och bedövade varenda känsla jag hade i kroppen. Tjafsen eskalerade och vi hade kanske ett par/några dagar när vi var sams. Jag fick ett sista ultimatum - gör du inte det måste jag lämna dig, efter att jag bönat och bett att snälla ge mig en sista chans! Jag höll ihop nån vecka till och sen kunde jag inte hålla ihop längre för jag (vad jag iaf intalar mig?!) kunde inte komma över otroheten. Jag tänkte att jag behöver få mer än förlåt, ångrar mig etc. Han kom på mig och vänner hade lagt märke till att jag luktat alkohol vid ett par tillfällen och sagt det till honom. Han pratade med sina föräldrar som sa att du måste lämna henne och det är nu. Och nu är det där vi står… och jag har fullständig panik för jag fattar inte vad jag har gjort och hur jag kunnat vara så naiv och inte insett och erkänt det här för mig själv och för andra. Nu har jag det och jag har tagit hjälp, berättat för alla i min/vår närhet men jag är fortfarande osäker på om han kommer ge mig en chans till. Jag kommer inte kunna förlåta mig själv någonsin för det jag utsatt honom för, alla lögner, alla svek, alla utbrott av ilska och hur mycket han har fått sopa igen för mig när jag druckit och han bara har varit snäll. Jag är nu inne på min andra vecka som nykter så jag vet att jag har en lång väg kvar, men det gör så ont i mig att jag inte kommer få bevisa för honom att jag kan! Jag har misslyckats men jag är inte ett misslyckande och jag kan inte se mig själv dricka en droppe nånsin igen, men säger det såklart med ödmjukhet. Förstår att det inte kommer bli lätt. Men det värsta är ändå vad jag gjort mot honom, och hur jag sabbat hans tillit gentemot mig.

Ett halvår i ryggen som pajade hela livet. Vet att det inte går att tvinga någon, men finns det några tankar/tips till hur man kan få sin partner att börja lita på en igen? När man verkligen har bestämt sig.

@aeromagnus Tack för omtanken ❤️ Den känsla jag har idag är att jag ska återuppta min relation till mina kusiner, utan våra mammors medverkan mer än indirekt. En visit 12/5 blir ett första steg, sen får vi se hur det blir. Jag ska inte skita bort den här chansen.

Kram 🐘

Onsdagen 13/3 kommer jag komma ihåg som en av de värsta dagarna i mitt liv. En klass skulle genomföra en internationell undersökning. Denna är extremt styrd av regler och krav. Klassen har en del extremt gränslösa individer. Det spårade naturligtvis ur. Folk sitter och pratar är allmänt dryga mot mig. Tyvärr har många av dessa inte riktiga föräldrar utan personer som på ett papper är vårdnadshavare. (Deras föräldrar är just inte föräldrar med vad allt innebär) Funderade ett tag på att bryta allt och bara åka hem. Det som är jäkligt jobbigt är att många av mina kollegor tycker att skolan är så fantastisk eftersom man låter eleverna göra lite som dom vill. Äta på lektionerna, spela spel, surfa på mobilen. Jag som då vill undervisa köper ju inte detta och blir the bad guy. Nu rullar det ut tjänster så man får väl se vad som dyker upp.

Kände mycket skam och taskigt samvete mot de jag sårat. Drog på mig den fuktiga äckliga offerkoftan. Efter mitt sista återfall drog jag av mig offerkoftan, erkände mig besegrad och tänkte så här. Historien kan jag inte göra något åt men framtiden kan jag styra åt rätt håll. Så jag började att förlåta alla jag sårat pga mitt drickande. Började vårda relationen med familjen. Jag förlät mig själv. Det var inte mitt intelligenta jag som gjorde jag drack. Det är en sjukdom- en allergi. Det som gör en allergisk ska man ju inte använda. Sedan slutade jag vara så hård mot mig själv. Ofta är man väldigt hård mot sig själv för man har skam. Det du kan göra är att vara den underbara individ du är.

"Man saknar inte kon förrän båset är tomt" som ett gammalt klassiskt talesätt säger. Tacksamhet är ju ett ledord i AA och vi människor (inklusive mig själv) bör oftare stanna upp och visa/känna tacksamhet till de relationer vi har än att ta dessa för givet som vi nog alla gör ibland. Skänker er en tanke denna ruggiga marsmorgon

@Varafrisk Vilken tur att du hade samtalet om återfallsprocess på eftervården och att du kan se det så tydligt. Förstår att det måste ha känts läskigt då du själv inte kunde se det på det sättet. Kan tänka mig att man blir lite blind framförallt om livet runt om är tufft och det finns utmattning. Men nu är du uppfångad och ha varningsblinkers på. Bra att prata om det så det blir ännu tydligare.

Skönt att du fick lite spa och avkoppling, en powernap, en lång promenad och sedan AA. Bra gjort av dig fast du var trött. Ibland kan jag känna mig trött och noll lust till promenad eller löpning, men det brukar vara då jag bäst behöver det, så jag tvingar mig själv och efteråt vet jag att det var helt rätt och bra för mig. Då känner jag mig stolt över mig själv som ändå gjorde det.

Sköt om dig, du jobbar på så himla bra med allt!❤️

@Vinäger Grattis till dina 16 månaders nykterhet🥳 Skönt att det går så bra!

Eftersom jag snart avslutar behandling med tolvstegsprogrammet så blir jag nyfiken på att höra vad det är som ger dig stresspåslag? Jag tänkte också så tidigare men inte nu.

Kramar🤗🌺

Tack för välkomsthälsningar, Andrahalvlek, Himmelellerhelvete och Vår2022. 🥰 Blev varm i hjärtat av att ni tog er tid att skriva, trots att jag själv inte är så aktiv längre.

Funderar ibland på om jag ska återuppta forumaktiviteten, men är rädd att den ska kännas pliktfylld (av mig själv) samt stressande. Har svårt att skriva en kommentar hos en eller två, då jag tänker att jag "sviker" alla som inte får någon. Herregud! Det var därför vi tidigare sa att nu är det Vinäger över hela första sidan, jag var tvungen att skriva något hos så gott som alla. 😅

Känner inte heller behovet av att hänga här i förebyggande syfte, då jag åtminstone nu upplever mig oerhört stabil i min nykterhet. Pratar fortfarande mycket med min man när jag känner att jag vill ventilera. Förstår att andra behöver annan hjälp och lägger självklart ingen värdering i det, men själv får jag stresspåslag bara av att läsa om exempelvis tolvstegsprogrammet och allt man ska göra.

I dag firar jag sexton månaders helnykterhet. Tiden går...

Funderade över hur jag kort kan beskriva mitt känsloläge nu efter en relativt lång nykterhet. Till slut kom jag på ordet jag sökte:

Tillfreds!

Jag känner mig tillfreds med livet i stort.

Får se om jag kommer till skott att hänga åtminstone lite oftare här.

Tack för att ni finns. 🩷

Kramar

@Geggan @Sisyfos Varmt tack❤️

Är så tacksam över att eftervården pågår annars hade jag inte märkt att jag var inne i en återfallsprocess. Och fastän jag varken vill dricka alkohol el tänker köpa så hade det inte varit helt osannolikt att jag hade kunnat suttit med ett glas vin i handen. Känslan var så läskig….jag som var så stabil var på väg mot ngt som skulle kunnat tagit en ände med förskräckelse😱Den här erfarenhet tar jag med mig och jag skriver om den för jag tänker att det kan hända oss alla.

Igår träffade jag den läkare som jag tror är ”min”. Läkaren som sjukskrev mig slutade i fredags. Hur många läkare har jag inte träffat som slutat efter en kort tid🤔 Jag tycker ändå han är noggrann. Fick fylla i ett självskattningstest. Fick ta prover. Fick D-vitamin utskrivet. Läkaren ville inte skriva ut stämningshöjande ännu. Fick ordination med dagliga promenader gärna lite pulshöjande. Slopa snacks osv (fattar jag). Han vill se vad motion och frisk luft gör med mitt mående först. Fick väga mig samt ta puls och blodtryck. Inga roliga resultat!

Tog flex idag. Åkte t ett spa i närheten. Hade fått presentkort på Spa & frukost m. Jag var helt ensam i Spa’t första halvtimmen sedan kom det två män. Väldigt speciell känsla att vara ensam. Åkte hem och tog en liten powernap därefter ut på en promenad. Det var tungt, ont i magen men en timma var jag ute och gick. Och nu ska jag iväg på AA-möte. Känner mig jättetrött men det finns ingen återvändo.

Ha en fin kväll!

Kram🤗

Väldigt klok behandlare och det var nog väldigt sant. Jag lyssnade på alkispodden för nåt år sedan och där beskrev en av programledarna vilka beteenden som han märkte på att det var på väg åt fel håll. Då gick han på möten och gjorde tjänst för att bryta självcentreringen. Det är inte så lätt helt enkelt. Jag tänker att det du beskriver är rätt komplicerat. Du saknar energin att göra det som är bra för dig och som du sannolikt skulle må bra av. Jag känner igen den där känslan och det är så otillfredsställande att inte få något vettigt gjort. Jag har tillslut fått till träningen. Kom till en punkt när jag verkligen måste. Har sen dess tvingat mig att gå. Jag har egentligen gillar att träna, men av olika anledningar var det inte så nu. Det har tagit över ett år att få en kick av träningen - nåt som var lätt förr. Varför skriver jag det här? Ja, jag vet inte riktigt, men för mig handlade det om att jag behövde sätta mål och det var inte ok att backa ur planerad träning. Det var oerhört trögt och förenat med smärta och ingen kick, men det gick. Till slut har man fått in vanan. Nu är det ingen förhandling i det och jag har också känt en liten, liten kick (efter över ett år). Halleluja! Det är väldigt svårt det där för jag tänker att vi båda har hamnat där vi har hamnat för att vi inte har lyssnat på vår trötthet och det är viktigt att få vila, men för mig fungerade det inte att inte träna. Jag blev verkligen tvungen att bestämma mig och sen köra på det. Men det handlar ju också om att som du har skrivit tidigare se till att det blir en rimlig ”att göra lista”. Och det oberäkneliga i din dotters situation försvårar. Hur som helst jag ville mest förmedla att det gick att få in vanan, men jag kan ju inte säga att det var vare sig kul eller skönt. Har fått sänka förväntningarna på just det.
Hoppas du hittar din väg, VaraFrisk! Du har ju varit så bra hittills. En förändring i taget.

Usch, jag känner mig helt tagen idag. Fick ett så himla ledsamt besked igår. Det rör inte mig personligen, så ni behöver inte oroa er, men känslomässigt drabbad känner jag mig verkligen. Och jag påminns ännu en gång om att relationer är det enda viktiga vi har i livet. Och vi vet aldrig hur länge vi får behålla våra närstående. Det finns inte tid för att tjura och bete sig illa.

I somras åkte jag ju på en resa till min barndomsort. En resa längs memory lane. En resa som verkligen uppfyllde mig av minnen, de kom liksom flodvågor vällande över mig. Så många år, så många minnen, och så förändrat allt var. Jag flyttade ju därifrån i 20-årsåldern.

Jag är ensambarn och för 8 år sedan flyttade jag min mamma till min hemort. (Min pappa dog 2001.) Hon bor fem hyreshus ifrån mig. Den flytten var det bästa som kunde hända för vår relation. Vi har en mycket bättre relation än vi någonsin har haft. Visst är hon en prövning på många sätt, men vi har ändå en fullt fungerande relation idag. Hon behöver mig, på många sätt.

När jag kom hem från resan sa jag till min mamma att jag skulle vilja göra en likadan resa med henne. Att vi två skulle återse allt på hennes gamla hemort. Hon blev jätteglad. Nu är datumet bestämt, vi åker upp lördag 11/5 och hem igen mån 13/5. Jag har bestämt med min farbror och hans sambo att vi bor hos dem. Min mamma fick en enda uppgift: Ta kontakt med sin syster som hon inte har pratat med på sju år, på grund av en konflikt som mamma knappt minns längre.

Jag sa till min mamma att hon nu upprepar släktens förbannelse. Min mormor var nämligen osams med sin syster större delen av sitt vuxna liv, av anledningar som ingen minns. Min mamma tyckte att det var helt galet, och nu gör hon likadant. Tjuriga kärringar. Vissa dåliga sidor verkar väldigt ärftliga.

Trots att hon fick ont i magen av oro, så lovade hon att våga ta kontakt. Jag sa åt henne att säga ”förlåt, för allt jag har gjort och inte gjort”. Att hon skulle lägga sig platt på rygg, för att på så sätt återetablera kontakten. Hon lovade att göra så.

Efter många försök fick min mamma till slut kontakt med min kusin, som är 15 år yngre än jag så vi har aldrig haft speciellt mycket gemensamt. Då fick min mamma veta att hennes fem år yngre syster har fått en stroke och flera blodproppar, i september i fjol. Hon är förlamad på ena sidan, har sluddrigt tal, har blivit dement och bor på ett vårdboende.

Hon ramlade ihop ute under en hundpromenad och togs om hand av förbipasserande. Låg i respirator i en månad. Samtidigt var min kusin höggravid och födde en son i november. Hunden flyttades mellan olika vänner och närstående, men nu hade de lyckats hitta ett nytt hem åt honom. Min moster frågar inte ens efter hunden.

Min moster hade sett fram emot att äntligen bli mormor, men inte ens det kan hon glädjas åt nu. När min kusin och hennes bror kommer och hälsar på henne tror hon att de ska hämta henne, och hon gråter och skriker när de går. Hon förstår ingenting. Och de upplever det fruktansvärt jobbigt 😢

Jag pratade med min kusin igår kväll och är nu efteråt helt tagen. Min känsla idag är: Vad kan jag göra? Kan jag hjälpa till med något? Jag har bett henne lova att säga till om jag kan hjälpa till med något, vad som helst. Jag plågas också svårt av tanken ”Varför har jag inte hört av mig tidigare?” Och om jag känner så, är det nog ingenting mot vad min mamma känner. Jag ska ringa henne ikväll, hon behöver nog en hel del debriefing.

Du som läser detta - om du har en relation som du inte vårdat på ett tag, ring ikväll!

Kram 🐘

@Torn Hej! Alltid roligt när du kikar in😁. Härligt att du mår så himla bra och har så positivt tänk. Ja, jag längtar också efter våren och solen, det är dags nu! Ha det gott och lev gott!❤️

@Blenda
Hej Blenda, du hjälpte mig mycket 2021 .
Hur går det för dig nu?
Ser ovan att du burit med dig sorg, har du fått tag på någon bra psykolog?
Kram
Majaela

Ser att forumet ännu en gång har gjorts om. Lika ovant varje gång.😮 Är inte inne här så ofta numera, men tänkte släppa en liten lägesrapport om det mot förmodan är någon som är intresserad.😅 Allt är lugnt, och livet fri från alkohol fortskrider. Mitt motto är ju som ni vet. ” Tänk positivt!” Att tänka negativt, älta gammal skit osv tillför mig inget av värde, därför gör jag ytterst sällan det. Varför göra något som jag inte mår bra av.🧐 Nu är jag dock lite trött på det kyliga vädret som vi har haft i typ ett halvår. Men varför gnälla, snart är det vår!😍

Ha det gott, och njut av livet!