Senaste kommentarerna i forumet

Har en massa negativa tankar just nu.

Jag har försökt att styra upp livet så gott jag kunnat, samma gamla känsla gnager i hjärnan på mig.
Ingenting förändras av sig själv. Det jag har förändrat är mitt drickande, inget annat.
Inga försök tycks goda nog, och i det stora hela har ingenting egentligen förändrats.
Samma gamla skit, rent ut sagt. Jag skulle vilja skylla ifrån mig, men det kan jag inte.
Jag har ingen motivation, ingen viljestyrka, ingen karaktär att tala om.
Lallar omkring bara, jag väntar inte ens på bättre tider, för som jag sa:
Ingenting förändras av sig själv.
Det känns som om det gör varken från eller till om jag dricker eller inte.
Och det gör det inte heller. Vet inte vem jag försökte lura.
Ständigt som ett jävla mantra:
Ingenting förändras av sig själv.
Men vad fan ska jag göra?
Lust att spy ut alla jävla tankar som galla och börja om igen.
Men det löser sig väl, eller också inte.
Som jag ser det just ikväll, inte.

Nu har jag gnällt lite som en av kungarna i sandlådan.

Min hjärna spinner idag. Spinner spinner och tänker massor. Alla tankar går i 300kmh. Googlade bieffekter på voxran om det kunde vara något, men hittade inget om det. Svårt att sitta stil. Sjukt med energi. Googlade mani och hypermani också, men icke. Passade inte heller in. Skönt ifs. Kanske behöver jag fysisk aktivitet varje dag helt enkelt? Som en hund? De behöver ju olika beroende på ras.

Kan ju vara så min hjärna fungerar? Alla synapser börjar connekta med varandra igen. Svårt att hålla koncentrationen. Förutom på honom, exet. Läser hans meddelande igen. Ser olika vägar på hur detta kan gå. Allt från att vi redan är
Tillsammans igen till att inget händer till att vi blir kks...

Vad menade han med att han tänker på mig, mycket.
Är det ett sätt av saknad eller är det att han vill ses för avslut.
Borde egentligen försöka lägga alla tankar kring honom på is. Såg att han hade spelning i kväll.
Lite tråkigt att inte se den, men vi är inte där ännu.

Fick en fjäril i magen tidigare idag, farligt. Men hellre en fjäril än tårar. Fan kärlek gör en koko.

Och mina grannar röker seriöst en gång i kvarten. Störigt, idag har jag nikotinabstinens. Men just idag är jag rökfri hela dagen ;p

Bröööööööl kan man stänga av hjärnan? Bara sätta den på standby 15 minuter en kvart?
(Här tror jag många använder alkohol för att stänga av) (jag tror jag kan ha gjort det också) (förut alltså, inte nu...) (vaddå tänker på mig, mycket..... ?!?)

?

Väldigt fint skrivet!
Kärleken är det viktigaste <3.

Kram

John

s***n vad trött jag är. Nåväl, det är hettan, fysiskt arbete och säkert lite undersövd med. Sov så himla gott när älsklingen var här förra veckan. Saknar det, våra kvällsdopp för att svalka oss, glittret av månen i vattnet, båtresan.

Han vet allt om resan jag gjort och den jag gör just nu. Är som en fyr som lyser klart när tjockan lägger sej. Han är fysiskt stor, mentalt en force of nature och han har söta fötter. Och han är helt normal.

Han kommer aldrig att läsa detta men älsklingen, tack för att du lindar in mej i din trygghet och för att jag får vara liten, rädd och stark samtidigt. Du förstår nu mitt behov av total ärlighet och uppriktighet och du är modig och rak. Du mådde inte så bra vissa stunder heller för det tar att skilja sej och att få jobba dubbelt på jobbet för att man är så lojal och stormar fram med empatin som en supermancape fladdrandes bakom sig men jag har gjort samma resa och jag vet att det krävs styrka och uthållighet. Tack för att du vågade tro på kärleken fast du var trött och nollställd efter ett långt förhållande där du gett allt, tills inget fanns kvar.

Jag älskar dej. Jag skall göra din börda lätt. Ikväll och för alltid är för dej.

All min kärlek.

Är just idag övertygad att det är något allvarligt fel på mig... På något sätt trodde jag att jag skulle bli en fantastisk människa bara jag slutade dricka. Dvs, normal mamma, som har tålamod att leka med sina barn, baka bullar, ja, ni fattar. Men nä, detta var tydligen inte alkoholrelaterat, bristen på dessa kvaliteter.
Idag har det för mig varit en fullständigt vidrig dag, spenderad på Liseberg. Min enda lediga dag på över en vecka och jag hade hellre varit på jobbet...
Vad är det med mig och såna ställen!? Har aldrig tyckt de är de minsta roliga och försöker undvika dem in i det sista, vilket såklart drabbar mina barn. Men så åkte vi idag, med kusin och allt, och jag vaknade svart i blicken och är det fortfarande. Väl där får jag använda all kraft jag har till att dölja hur jag känner och efter fem timmar är jag mentalt slut. Just nu undrar jag om det kanske är jag som är i behov av en diagnos, inte min son.... Jag blir inte bara lite less och irriterad, jag blir aggressiv och behovet att strypa någon blir oroväckande starkt. Det kryper i skinnet och jag väntar på att jag ska explodera.
Suget då? Suget att dricka? Enormt naturligtvis.
Men det är klart, jag kan inte skylla ALLT på Liseberg, så mycket annat är skit och om det inte varit det hade jag inte varit lika mordisk.
Det är bara det att det är jobbigt att inse att allt blir inte bra bara för att man slutar dricka.
Man blir inte en fantastisk och fin människa per automatik, livet slutar inte att ge en käftsmällar och knivhugga en i ryggen. Snarare känner jag att Livet är som människor som sparkar neråt. Sparkar på de som ligger eller står på knä. Sånt är livet, inte rättvist, inte lätt, inte vänligt.
Jag blir förbannad, jag läser vad MM skriver om sin dotter och det hon går igenom och blir så ledsen (inser att en dag på Liseberg inte är hela världen...), läser om ADHD och blir ledsen över att ingen kamp någonsin tar slut egentligen och gör de det så uppstår bara en ny...(Lättad dock att det inte var KOL min vän!)
Tänk om det kunde vara enkelt någon gång ibland.

Jobbat en och en halv vecka redan. Känns längre. Har inte saknat alkoholen nämnvärt men suget kommer väl när jag minst anar det. Får hålla koll på vad som orsakar det värsta suget. Och lära mig av det.
Har varit på ruskigt dåligt humör dock. Och trött. Jag har hemsk pms och det brukar vara en trigger. Så nu går mitt hemska humör ut över älsklingen... Jag försöker verkligen bita ihop men ibland bara ramlar de elaka orden ur munnen. Skärpning!

Jag mustar äpplen som först får jäsa till cider och sedan fermenteras till vinäger. Har nu provat att smaksätta med hallon resp svarta vinbär. Blev kanon! Har inte kommit igång med mjölksyrning än, men det kommer nog. Kul med kimchi och kombucha!

Tänkte jag skulle dela med mig lite om min relation till alkohol.

Jag hade en period på några månader när jag gick till tre olika systembolag.

Jag kunde inte gå in på ett och samma två gånger per vecka. "Tänk om personalen ser en med alkoholproblem om jag går in på ett och samma systembolag två eller tre gånger på en och samma vecka" Tänkte jag.

Jag delade istället upp veckans alkoholhandel på tre olika systembolag och blundade för att jag faktiskt har en osund relation till alkohol. Så länge jag verkar okej utåt så spelar det ingen roll hur jag egentligen mår. Jag var stålmannen på jobbet, min familj såg en som tränar och håller igång. Mina vänner såg ingenting.

Ingen normal dricker tre gånger per vecka. Det visste jag. Men jag fortsatte min lilla charad. Ingen skulle få reda på mina problem. Inte familj, inte vänner, inte ens kassörskorna på systembolaget.

En dag fick kroppen nog, det brast i mig, hela jag tog slut. Jag klarade inte längre av alla positiva symptom från min schizofreni som jag haft i två år samtidigt som jag drack 24 starköl i veckan.

Jag har fortfarande inte återupphämtat mig.

Men det blir bättre med tiden, tiden läker alla sår. Jag hoppas bara att jag inte kommer behöva leva med schizofrenin om jag fortsätter nykter. Och samtidigt som jag tar min medicin.

Läste någonstans att 1/3 fortsätter vara sjuka, 1/3 lär sig leva med schizofrenin, 1/3 blir friska.

Jag vill vara den tredjedel som blir helt frisk.

Om jag blivit sjuk pga av alkoholen enbart tror jag inte. Det är så många olika faktorer som spelar in. Men jag tror knappast att den har hjälpt mig på något vis.

har jag och andra ibland kallat denna plats för delande av tankar. Faktiskt så är ju missbruk, nykterhet, medberoende en del av livet och vardagen. Finns med under tiden livet pågår och växlar skeden. Häromdagen fick vi oväntat besök av ett barnbarn som tillbringat mycket tid hos oss sen blöjåldern. Nu en ung kvinna med ytterst bestämda åsikter och levnadsvanor. Allt i sund och god riktning om än rätt så radikal. Plötsligt, när hon åkt iväg hem till sitt, drabbades jag av sorg. Sorg och längtan efter förflydda dagar med lek och samvaro i barnets värld. Samtidigt fullt medveten om att allt är som det ska vara, ingalunda skulle jag önska att barnbarnen stannar i växt och utveckling... men ändå... en så egendomlig tomhet. Ganska direkt gick mina tankar till MM, monday morning som förlorat - förhoppningsvis tillfälligt och kortvarigt - sin dotter till en sekt med sekters kännetecken och metoder. Jag kände många känslor samtidigt; att barnbarnet är ute på livets väg som den ska vara, att min känsla är något som också har att göra med att livets gång, min min plats på livsstegen gör sig påmind, att allt det jag upplever här-och-nu-i -stunden är helt naturligt.... men ögonblicket när förlustens hugg träffar själen kanske är liknande. Kanske. Hur som helst så fylldes jag av en så stark medkänsla djupt i mitt hjärta. Smärtsamt men också delandets värme.
Känslan satt kvar flera timmar, sen bleknade den långsamt bort... efterlämnar, inte ett hål idag men ett stygn och ett ärr, en påminnelse om smärtan i allt jag, och alla vi andra ska lämna. En får vara tacksam när påminnelserna kommer på ett sätt som är naturligt i livets gång. Att förlora nära & kära till sekter, sprit, knark och annat demoniskt är ju inte jämförbart. Jag kan när som helst minnas tiden när jag inte kunde nå min man som förvandlats till någon jag inte kände igen... inte ens i våra djupaste gemensamma värderingar... fortfarande skrämmande att inse vart missbruk kan driva en människa.

Många generationer har kommit och lämnat forum under mina år här... Jag har fortsatt lämna livsavtryck. Det är bra för min sinnesro att formulera mina erfarenheter och det här är än så länge min hemmahamn för skrivande. Jag vet inte till vad jag skulle fly utan den kunskap tolvstegen och forum gett mig. Kanske drunkna i känslor utan att bli ren-och-fri av känslodoppet. Kanske till nåt drogande - det finns många fler alternativ än alkoholen.... Nu kan jag vara i min känsla i trygghet att det är som det ska vara, det känns och det kommer att gå över.

På fredag åker vi till Karlstad, till AAs och Alanons landsmöte, mitt sjunde. Där kommer jag högst sannolikt att möta människor jag mött varje år tidigare. Människor jag känner djup gemenskap med, människor jag gråtit med och skrattat. En del av dem har jag blivit mer personlig vän med men många har jag ingen kontakt med i andra sammanhang. Vi känner varandra från insidan, de traditionella frågorna om yrke, bostadsort och familj är oväsentliga och lyser med sin frånvaro. Så nära, så äkta, så läkande. Jag grät mig igenom mina, kanske fyra första landsmöten... många minns mina tårar och det är härligt att mötas nu, i ett efteråt där behovet att sörja inte är levande på samma sätt. Jag känner att jag försonats med så mycket och är innerligt tacksam för gemenskapen i Alanon som gett plats för det.

Nu låter jag hänförd... och jag är det. Jag förnuftiga, fyrkantiga människa med fötterna på jorden. Men min tacksamhet mot forum och tolvstegsgemenskapen är oändlig. Att få möta och bearbeta mina erfarenheter har gett mig redskap att ta makten i mitt liv. Tacksam ❤️?/ mt

tack honungsblomman <3

Ja a du Sm,1, tack för komplimangen. Och tillbakakaka delux på den.
2, du kan ha rätt i det du skriver. Tanken har slagit mig med nämligen. Kanske fick jag ett avslut iom att han vill ha mig tillbaka? Att jag slipper gå och sakna/längta efter något jag inte kan få... (nu vet jag inte om han vill ha mig tillbaka, men känslan blev så i våran konversation. Han skrev bland annat "är vi redo för detta", så jag tolkar det som det. Men jag vet faktiskt inte. Jag trodde inte han och jag var ett vi länge)
Jag mår jättte bra i mitt singelskap och med mig själv. Det är något jag kommer värna om, mig själv.

När han och jag hängde bråkade vi väääääääääääldigt mycket. Vi tog fram det värsta ur varandra och det finaste ur varandra. Tror jag skrev det tidigare, det var ett intensivt, passionerat förhållande. Onekligen. Jag dumpade honom (på fyllan) en vecka innan han dumpade mig egentligen. komplicerat. Stormigt, dramatiskt. Kanske lite destruktivt när jag tänker efter.
Utan att försvara den relationen nu, MEN den startade i helt fel tillfälle i livet. Jag tror vår första riktiga dejt var att han följde med mig till abortmottagningen. Alltså... ja *facepalm*.
Och någonstans i vår relation blev jag väldigt beroende av honom, eftersom jag tappade bort mig själv mer och mer. Jag var inte sjukskriven när vi träffades tex. Han fick dra en fantastiskt stor last av mig. Samtidigt är inte han helt jävla funtad i huvudet heller, och har också ett mörker i sig. Vem har inte det egentligen? (han dricker dock aldrig. Han gillar inte personlighetsförändringen som sker med människor när de dricker, och han ser ju fylla mycket och ofta iom hans arbete)

Så vi får faktiskt helt enkelt se nästa vecka hur det känns. Han är modig som vågar igen.
Det trodde jag inte, det är inte likt honom. Så något speciellt måste det vara.

Ja a ni...
Lol kansnke borde flytta min tråd till "vidare livet" eftersom den handlar mer om relationer och mitt vardagsliv än förändrat drickande.

Men jag gör det ändå. Jag läser ju allt du skriver och allt om killen etc. Men du har blivit så stark i dig själv och jag tror att du mår rätt bra av den "ensamhet" du nu funnit. Du håller på att hitta ditt nyktra jag på riktigt. Och jag är inte helt säker på att du kommer vilja ha en relation med honom när ni träffas, det är bara en magkänsla jag har av det du skriver. Jag kan ha helt fel, jag hoppas att jag har helt fel. Men din attityd ändrades lite när han hörde av sig tillbaka. Bara nyansskillnader men ändå något som är svårt att ta på. Jag tror att det är bra att du träffar honom, jag tycker att ni båda är modiga. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att vad som än händer är det DU själv vill och känner är bra för DIG.

Jag vill att du ska må bra, att fortsätta vara stark, fortsätta jobba med att vara lycklig (som du skriver, lycka är en färskvara) och att du är lycklig i dig själv, oavsett folk runt omkring. Hoppas du förstår vad jag menar och inte tar illa upp.

Och som jag log åt din smörtanke, det där är faktiskt en sån där pyttesak som man kan bli så himla glad för. Jag är precis likadan nämligen.

Jag tycker om dig studenten, du är bra, du är tankfull, analyserande och positiv. Du har så många fina år framför dig och jag är hundra på att du kommer lyckas.

Kram

Sigge och Nurture... haha jag förstod att ni och många andra har igenkänningsfaktor på det här med humöret ?? och man tänder till fort som attan med! Stackars min gubbe, han är inte alls sån. Den enda nära o kära jag har förutom barnen.
Känns lovely att kroppen renas och läker. Ett av mina mål är att få tillbaka balansen i magen igen, bort med vinpluffset och ballongen, det alltid ömma och oroliga. Få schyssta levervärden igen. Blodkroppar, ja allt ni vet. Bort med rödsprängda ögon. Undrans hur fort det kan gå, den som lever får se.

Blev lite rädd inatt ändå, när jag var sådär nääästan höll på att somna, ja då började kroppen rycka till med jämna mellanrum. Well, inatt hoppas jag på att få sova lite mer iaf.

Vinägermamman... fermenterar det mesta, kål och just nu gurkor i stora lass! Drycker, kimchi... sen pysslar jag med kombucha. Hur gör du din vinäger, jag älskar det!

Möjligtvis. Det är psykiatrin som tycker jag verkar vara aningen autistisk. Så de sa att om jag gör utredningen och jag får diagnosen så kan jag få en massa hjälp utöver vad jag får nu. Det tyckte jag lät bra.

Jag vet inte vad jag ska tänka och tro. Jag har autistiska syskon och mina föräldrar är ganska så speciella.

Ibland kan jag se mig själv som autistisk men ibland tycker jag att jag är ganska så "normal" för den delen också.

Så jag vet inte vad utredningen kommer visa om jag ska vara helt ärlig.

Det är ganska så svårt att se sig själv ur tredje persons perspektiv. hehe.

Det måste vara skönt att få det på papper om vad man har för svårigheter osv.

Så skönt att ha vänner att luta sig mot och gott att du kan släppa tankar på KOL och cancer. Grunden till övrigt är inflammation och det kan du tacksamt nog påverka otroligt mycket själv, det här blir fint ska du se, du är stark! Helt rätt att stanna hemma och vara med barnen istället, det är kärlek ♥️

Har än så länge lärt mig att göra äppelcidervinäger.

Ja, enorm igenkänning på de känslorna. Butter, irritabel, uppgiven, rastlös. Japp. Och sedan en enorm trötthet. Men tacka f-n för det - din hjärna och andra delar av kroppen jobbar ju med att läka, och det tröttar ut. Men du vet ju det, med ditt yrke.

Det blir bättre.

Styrkekramar till superMärthan !! ?

Du är stark som härdar ut. Att inte får sova är inget kul. Gäller att ta fram målbilden och härda ut!
peppkram!

Ja så enkelt är det AlkoDHyperD. Bara njuta av stunden och strunta i Alkoholen. Allt blir så mycket bättre. Ta han om dig// Box

<3

Jag cyklade en runda i söndags, gråtande vid varje hostattack så visiret blev blött på insidan. Det var skönt att gråta.
När jag kom hem ringde jag en vän jag inte pratat med på länge. Orden forsade ur mig. Jag hörde mig själv prata om tröst och ovärdeliga vänskapsbevis från olika håll. Jag är ju inte ensam!
I måndags ringde läkaren och berättade att lungröntgen och provsvar tydde på mykoplasma lunginflammation. Antibiotika och uppföljning med datortomografi. Lättad.
Visst är jag fortfarande hindrad i alla mina flyktvägar. Ledsen och orolig eftersom allt ändå tyder på att det kan finnas en grundsjukdom som påverkar benägenheten att få bronkit och lunginflammation (inte första gången jag får det och jag är både relativt ung och mycket vältränad). Men gnistan finns under tröttheten. Jag har kommit fram igen. På gott och ont kan ingen se att jag är sjuk, orkar mer än de flesta trots andnöd och lätt feber.
Sitter nu på jobbet och tänker att jag borde gå hem nu. Vara sjukskriven veckan ut istället för att ta ut obetald ledighet.
Bara för att jag orkar betyder det inte att det är bra för mig att jobba just nu. Ska leva som jag lär. Hem och vila. Vara med barnen.
Japp!

Samma här. Och jag tror de små besöken på forumet hjälper oss att hålla minnet levande. Man behöver inte ha garden uppe, inte vara på sin vakt. Bara bevara vetskapen om att dörren till alkohol aldrig får öppnas.
Kram

Mitt minne i telefonen är fullt. Jag har över 9000 bilder i telefonen.

Eftersom mitt minne inte fungerat så bra i år så Har jag copat med att ta kort i stället. Det fungerar för mig.

Skrattar lite för mig själv när jag går igenom dem, skäms lite ibland, men framförallt ser jag hur ledsen jag är på många av dem.

Ibland är blicken tom fasten jag ler. Galet många bilder där jag är berusad. Man kan se det som en bildserie. Från tidig kväll (gör sig i ordning), kväll (drinkar och suddig blick), natt (suddiga bilder och glansiga ögon), morgon (kavaj och skjortan på, plufsigt ansikte) och repeat!

Jag har varit så vilsen, i så många år att vilsen blivit och varit min standardkänsla. Mina ickerutiner blev rutiner. Att må dåligt och vara bakfull blev norm. Att fly och leva fort, leta kickar och nya relationer gav mig ett rus. Något att leva för. Att slippa umgås med mig själv. Hitta självvalidering i andra. För om de tyckte om mig så var det ju omöjligt att jag var värdelös. Fast jag kände mig ändå värdelös, för det dem andra sa kunde ju omöjligt vara sant. För de visste ju inte på riktigt vem jag var. Och den jag visste om att jag var, var inget att ha.

Att känna något som inte var grått eller mörker.
I perioder tyckte jag mer om mig själv onykter, än nykter. Så jag förblev onykter. puschade bakfyllan en liten stund till, puschade sömnen en liten stund till. För slapp jag sova så slapp jag vakna, och när jag vaknade så var jag tvungen att börja om allt igen. Alla tankar och känslor, igen och igen om och om.

Jag har haft förbannat roligt i mina dagar också. Fruktansvärt roligt, riktiga toppar. Men jag har nog inte varit lycklig.
För lycklig känner jag mig nu, och såhär har jag inte känt mig förut.

Jag tror jag förstår att lycka är en färskvara, och att det är något man får jobba på varje dag. Medvetandegöra de små sakerna som ger en mening med tillvaron. Ta tillvara på att smöret till mackan var den perfekta temperaturen så den gick att bre utan problem, de små stunderna av good vibes. Att stanna upp, notera och se. Vissa kallar det mindfullness, och det kanske det är.

Med bilderna som raderas skapar jag nytt minne, för nya minnen. Glada minnen. Nyktra minnen. Där ögonen ger skrattrynkor. Skrattrynkor är vackert ?
Kanske slipper jag ta kort varje dag, kanske kommer mitt egna Hjärnkontor vara öppet för lagring och förvaring snart.

Jag låter de värsta bilderna ligga kvar i telefonen, för jag vill inte glömma hur det en gång var.
Inte ännu iallafall. Och det var inte så länge sedan i tid heller för den delen, men det känns som en hel livstid sedan.

Fridens ?

Tror du att utredningen kommer att resultera i en diagnos? Om det är så att du har en odiagnosticerad asperger kan det ju vara begripligt om livet bjudit på en del svårigheter. Jag blev mycket hjälpt av att få ADHD-diagnos i vuxen ålder. Äntligen bekräftelse på att det inte varit bara mitt fel att saker stökat till sig. Och medicinen är en stark bidragande faktor till nykterheten.

Hejsan M
Grattis ?? Fan, vad grym du är!
Jag garvar igenkännande... trött, kort tonen, sur. Men lugn, det går över. Din kropp undrar vad fan som händer?? Din lever känner sig ovan, den kan ta semester nu.
Vet inte om det lindrar dina känslor, men jag lovar att det går över. En grej som kan lindra dina negativa känslolägen är öppenhet. Involvera dina nära och kära, så får du acceptans och förståelse i din kamp.
Snart check på dag 3 wow!
Kram S69

Så länge jag är 100 % ärlig mot mig själv och andra mår jag bra. Tummar inte på det längre. Gör jag det så mår jag dåligt...

Lite bra frukost i kaggen, så ja ? Bra ?