Senaste kommentarerna i forumet

Inte angående föräldrar och deras oförmåga att finnas där när man behöver dem, men inlägget om att du har hittat frid i dig själv. Njut av lugnet du känner just nu och ge dig beröm för att du har tagit dig hit av egen förmåga. Du har gjort det så bra!!!

Jag känner igen det där med att inte ha något minne och hur obehagligt det kan vara. I mitt fall tror jag att det är precis som du skriver, en överlevnadsstrategi. Jag har inte haft en lika jobbig barndom som du, men det har funnits både alkohol, bråk och misshandel i familjen. Tror att jag har lärt mig att bara "stänga av" och vara glad för att orka gå vidare. Jag hittar ibland den frid du beskriver, men oftast är jag "glad" men inte "lycklig" om du förstår vad jag menar.

Så fint att läsa att saknaden börja ge med sig. Du är verkligen på rätt väg! Skickar mycket kärlek till dig idag ;) (Och du kommer att få en ny dos den dag det inte känns lika bra... Kram..)

Vill gärna gräva i det där, men jag har inga känslor alls kring det, inte ens om jag verkligen försöker. Men det har format vem jag är idag, vad jag jobbar med och hur jag ser på världen. Men som sagt det är över och borta för mig.

Skönt att inte vara bakis i värmen. Ha en bra dag!

Ja mammor ich pappor är ju inget mer än bara människor de också, rent krast. Men som barn behöver man ju dem.

Jag gick flera år utan min pappa mn vi har kontakt idag. Jag har förlåtit honom. Men jag tror det fuckade upp mig ganska hårt.
Samma med mamma min, tror hon fuckat upp mig ganska hårt också. Jag litar inte helt på någon av dem, och jag litar inte på ovillkorlig kärlek från någon av dem heller.

Men de har nog gjort så gott dem kan med de de kunnat.
Ingwn idé att gå och vara arg eller bitter på dem. Men vi har väl inte kontakt varje vecka, utan vi pratar i telefon ibland.

Fruktansvärt att höra om din uppväxt, inget barn ska behöva ha det så :/
Kram

Jag är butterperiodare. Kommer som ett brev på posten och så är jag grinig ett par dagar och har ingen aning varför. Håller tyst hemma så gott det går för att inte starta för mycket bråk. Jag hade hoppats att det berodde mycket på baksmälla eller rester av baksmälla, men det verkar inte ha varit fallet. Enda sättet förr att kapa perioden (tillfälligt), var med Alkohol. Men nu får jag rida ut dem. Det är tuffare när man vet att den kortsiktiga boten finns där under gröngula loggan...

Läste om din pappa och har nyligen haft diskussioner med andra om väldigt liknande situationer där ena föräldern säger upp kontakten helt. Min pappa är fungerande alkoholist och misshandlade oss, mest mamma, innan vi stack. Men många år och terapi senare är han för kontaktsökande, men ger inte upp. Vi träffas från och till men han är mest patetisk. Han klarade inte ansvaret så han tog till våld, men utan ansvar så funkade han bättre och slogs inte. Hur som helst så var han aldrig beredd att släppa kontakten helt. Jag skulle aldrig kunna stå ut utan kontakt med mina barn, helst vill jag bo med dem tills de flyttar, men om det skulle gå åt skogen så vill jag ju träffa dem så ofta det går. Så jag funderade på hur man blir en sån förälder som bara släpper sina barn? Det måste väl ändå vara en väldigt allvarlig störning?
Inte så alkoholrelaterat kanske.

Förstår din besatthet och känner igen den. Kan du pröva att fokusera på en rolig aktivitet ni planerar. Nåt du vill se/göra. Vinet förstör ju tyvärr hela semestern om man tillåter det. Men innerst inne tror jag vi hsr större valmöjligheter än vi tror, även om det inte känns så. Hoppas ni får en lyckad semester trots allt.

200 dagar utan alkohol. Fantastisk! Det måste kännas väldigt skönt.

Var stolt över dig själv.

Väntar på färjan..Jag ska jobba på 1 vecka..Vi får se vart det bär såsmåningom med jobb..Skulle nog vilja jobba med människors alkoholberoende..Vill i så fall till något behandlingshem/kursgård med värme och omhändertagande..Förståelse och upplysning..Hade varit underbart om det låg vid vatten..Inget privat där någon smörjer kråset på andras olycka..Gärna i stiftelseform så pengarna hamnar rätt..Som sagt allt har sin tid..Kram?

Saknar jag inte honom ?

Den heter Mindfulness Appen - Meditation för alla. Hämtas på Playbutiken eller Appstore...

Jag har tidigare också varit skeptisk till mindfulness men nu gav jag det en riktig chans och tyckte faktiskt det gav ett hyfsat resultat.

Lycka till!

Kram?

Inser att det är först nu som jag faktiskt känner mig lugn. Sjukskrivningen har varit sedan i april. Men nu, idag så tändes en lampa (metaforiskt) i mig. Jag har behövt denna pausen. Jag har behövt sömnen och vilan. Jag har behövt solen och egentid.

Fan jag har kämpat i flera år utan ordentlig vila. Flera jobb samtidigt, studier, relationer, oro kring ekonomi, kriser, flyktbeteenden i alkohol eller andra destruktiva handlingar och alltid i 120knyck. Det är första gången som jag faktiskt har tiden att vila.

Det är en konstig känsla. En känsla av frid kanske? Jag vet inte riktigt.
Min hjärna bearbetar fortfarande jobbiga minnen som poppar upp.
I vanliga fall har jag inget minne alls (utan att överdriva. Det är problematiskt att inte ha ett minne). Men jag tror att det kanske kan vara min hjärnas sätt att orka överleva. Och det kombinerat med konstant stress jtefrån och innefrån, det påverkar ju minnet. Det måste det.

Iaf, jobbiga minnen och situationer som jag varit med i dyker upp. Känner ett stresspåslag, skam, uppgivenhet när de kommer, men precis som i drömmen Där jag hälsade på mig själv, ser jag mig själv som vuxen brevid mig. Jag finns för mig nu, jag är inte ensam. Jag har mig själv att lita på.

Idag dök minnet upp från första gången som jag funderade på självmord. Jag var väl 15-16år, saker började precis skita sig. Mina föräldrar skiljde sig i en smutsig skilsmässa. Jag blev medlare. Min far sa upp kontakten med mig. Träffade en manipulativ dålig pojkvän. Tappade motivationen till studier. Hade slutat med alla fritidsintressen. Och precis flytt från ett jätte stort bråk med min mor, som slog mig.
I minnet står jag vid en klippavsats. Tittar ner. Funderar på om det kommer göra ont. Det är vår, solen skiner. Jag är långt in i skogen. Ingen kommer märka på flera timmar att jag är borta.

Och Poff! Så står jag brevid mitt tonårsjag. Tittar på mig med lugn. Jag var så vilsen och ledsen, och ung och naiv. Så jag står där brevid mig själv i minnet, och lugnar, tröstar.

Kanske förlåter jag mig själv?

Jag vet inte riktigt. Men det skänker ett lugn, och ännu en pusselbit i hålet i mig faller på plats.

Utan alkohol har jag tid för berabetning och reflektion.
Utan alkohol självläker jag.
Utan alkohol blir jag sakta men säkert mig själv.

Fridens ?

Tack FinaLisa

Är lite gladare idag. För första gången sedan min mor gick bort fick jag plötsligt ett stygn av saknad. Är hon verkligen borta ? Det känns så overkligt.

Men det är ju så att när man tar bort det som trubbar av, dyker känslor upp till ytan igen. Nog så svårt ?..

Styrkekramar ?

Lite svårt att somna igår, vet inte om det var värmen eller något annat.

Idag ska jag försöka hitta något typ av vattenhål och lägga mig där. Lägenheten är alldeles för varm för att hänga i.

Annars har jag inga planer alls idag. Känns ganska skönt ändå. Lite tråkigt, men skönt.

?

Hur man lindar in sig själv i alkoholistens liv.
Hur man smetar in sig själv i alla hål och skrymslen man kan för att få vara nödvändig och behövd.
Hur man inte ens vill eller vågar tänka tanken att de kanske klarar sig utan oss.

För vad händer då?
vad är min livsuppgift då och vem ska jag ägna mig åt att fylla upp om alkisen säger nej tack?

Mig själv,nä tror inte det.
Hon är så ointressant efter alla år av givande så där finns inget att hämta.
Framför allt får man ingen tacksamhet av sig själv.
Ingen som klappar en på axeln och säger,bra gjort ullabulla.
Vårt eller åtminstone mitt extrema behov av bekräftelse tar ibland proportioner som skrämmer mig.

Om jag inte känner att jag är navet som allt snurrar kring så tappar jag fotfästet.
Om alla de komponenter och människor och sysslor jag har plötsligt klarar sig helt själv utan min inblandning så blir jag handfallen.

Vilken roll ska jag då spela och för vem?

Återigen,jo men kanske hon som har huvudpersonen i ditt liv dvs jag själv.
När man till slut inser fullt ut att alla människor faktiskt tar sina egna beslut,tänker sina egna saker och gör sina egna handlingar utifrån sig själv.
Då förstår man också att bollen rullar tillbaka i något sorts motlut till mig själv.

Om jag plockar upp den,vad kan hända då?
Var kan jag vilja att den leder mig,min boll.

Och om den i början inte är större än en ärta.
Har jag modet att låta den rulla mot ett mål jag bestämt.
Om än litet.

Kanske den samlar lite näring på sin resa och blir till en liten golfboll?

Det låter som din stress inte släpper taget om hjärnan.
Du måste ge dig tid varje dag att träna mindfulness.
Jag började med det i vintras med hjälp av en gratisapp och blev bättre med 3-5 minuters träning varje dag.

Min hjärna ville inte stänga av sig när jag skulle sova. Trots att jag var dödstrött och släckte lampan så var det som det tändes i hjärnan..?

Så testa mindfulness några veckor och se om du märker någon skillnad.

Jättebra att du håller nykterheten??

Kramar???

Nykter och butter.

Jag har svårt att sitta still. Samtidigt är jag helt slut.

Jag hittade det här forumet av en slump - sökte på ’utmattning efter alkoholmissbruk’ eller nåt liknande och fann en guldgruva.

Nåväl, nu skall jag låtas uppslukas av Orfei armar. Vi ses imorgon ?

Min sovkompis hade med sig en flaska Champange igår kväll.
Och sa att vi skulle fira mig, för att jag är jag. Först tänkte jag att vi skulle kunna öppna den, och att jag bara skulle ta en liten sipp. Men jag ville inte, så jag sa att jag inte vill för jag precis börjat med medicinen (igår). Men tackade ödmjukast för gesten. Han förstod, han går också på medicin. Vem går typ inte på medicin nu för tiden egentligen...

Det var jätte mysigt att sova med honom i natt. Att äntligen få krypa ner i en famn. Närhet, pussar och kramar. Han är vacker. Lång, solbränd, mörbruna ögon, vacker. (Påminner lite om mitt ex när jag tänker efter ???‍♀️)Han sa att det var skillnad på mig nu, sist vi träffades var i april. Så jag hoppas det skett någon typ av förändring. Jag tror det, det känns som det ☀️
Det är 3 personer som sagt att jag verkar gladare nu. Det gör mig glad.

Efter nattens och förmiddagens mys mötte jag upp en annan polare och åkte för att kolla på slott. Vilket jäkla väder vi har idag! ❤️?
Sen köpte vi milkshake. Vilket betyder att jag lyckats med mitt veckomål med en glass varje dag, och träffa en kompis varje dag.

Utvärderingen blir att glass är fan så gott ❤️
Jag får verkligen mer energi av att träffa andra. Men hade nog behövt en dag bara för mig själv.
Vet inte vad nästa veckas mål ska bli ännu. ?‍♀️
Man kan ha förfest, utgång, myskvällar och träffa människor man inte känner så himla bra, helt nykter och fortfarande vara bekväm. Jag utvecklas.

Fridens ?

Kanske skulle må bra av en release så att säga.

är inte så normalt för mig att vara så avhållsam. Tänkte att det kunde ha o göra med alkoholen men när många säger antidepressiva så kanske det är problemet.

Ja skrattade lite för mig själv när ja skrev familjefarsgrejen. Lite svårt att se mig le genom texten antar jag.

Härligt när man lyckats som du nu...
Hoppas att du orkar fortsatta. Ska bli intressant att följa dig.
Har också samlat på mig några dagar nu.

Ha det gott!

John

Tack för denna naturskildring, som man ser framför sig när man läser. Tror att du har så rätt. Naturupplevelserna och den totala närvaron i dessa stunder är ett rus i sig.

Så skönt att det ordnade sig så snabbt med förflyttning efter det att du anmält. Jag hoppas verkligen att den nya platsen kommer att vara en frizon för dig så att du slipper känna dig orolig över vad som ska hända, det är fruktansvärt påfrestande att bli utsatt för det du utsatts för. Bra att företaget agerade!

Idag är vi nyktra!

Kram

Annars, för mönstret - det hade jag i många år, när jag drack "normalt". Vi kallade det för att "blåsa hjärnan". Eller "rensa hjärnan". Hände dock någon gång per halvår eller år, sedan var det bra med det. Idag är mitt liv och drickande helt annorlunda. Stor igenkänning på mönstret dock.

Hörs som du är på rätt väg, fortsätt så. Ett steg i taget, en dag i taget. När jobbet verkligen suger, så suger A med. Lättaste undanflykten. Men jag läste något bra idag, från Sommarflickan:
"Jag klarar det inte bättre onykter."

Klockrent!

...på att få höra några rader ifrån dig heuhe...

Tack för din fina naturupplevelse, du är bäst!

Berra

???