Senaste kommentarerna i forumet

Då är det ju inte tillåtet att må som man gör. Otillåtna känslor skapar skam och behov att ta bort både ursprungsskänslan och skammen för att man känner som man gör.
Borde inte må såhär...borde vara tacksam....borde...
Nej, du borde inte någonting när det kommer till känslor, Vinäger!
Att vara optimst i grunden, se sig som sådan, kan faktiskt just i lägen då man inte kan vara optimistisk i sina tankar öka på kraven och minska möjligheten att ge sig själv tröst och omsorg.
Mantran fungerar sällan. Att upprepa positiva fraser skapar förväntan på att de ska fungera. Misslyckandekänslor om de inte fungerar. Ja, vi har ett villkorslöst värde som människor. Även när vi inte kan tro på orden.
Bara se dig. Med värme. Det räcker så❤️

Långcykling med en gammal crush ? så utsikten framför var heeelt ok. Och endorfinerna flödar än.
Dopp i min sjö och nu en kopp kaffe i stillheten hemma.
Jag vet ju att det vänder, att det alltid dyker upp positiva överraskningar om jag chillar och väntar ut paniken. Så även igår kväll, mitt i ensamheten plingar det meddelanden då och då, lite flirtar, lite kompissnack. Och jag sov gott inatt.
Om jag blivit rädd för känslan och försökt bedöva den igår skulle den förmodligen funnits kvar idag, tillsammans med ännu fler obehagliga känslor.
Varje risk-tillfälle det senaste halvåret har stärkt mig.
Jag kan vara ensam hemma en hel helg och utan åtaganden när det gäller hämtningar av barn mm, vara i vilket sinnestillstånd som helst t o m panik och övergivenhet, jag kan under de omständigheterna låta bli att ens kolla om sonen har alkohol på sitt rum (eftersom jag vet att han har massor, men om jag inte ens kollar har jag gett mig själv signaler om att det inte spelar någon roll för jag skall ändå inte ha något) och jag har klarat mig nykter genom perioder av fotskador som hindrat mig från att springa.
Åtta månader helnykter och 17 månader utan ”suparperiod” är egentligen inte lång tid. Men jag har nog inte tidigare klarat mig nykter igenom lika många svårigheter.
Välförtjänt horisontalläge på gräsmattan nu, god lördag på er alla❤️

Hej kära ni..

De har varit några tuffa dagar men jag är nykter och har varit det.
Jag gick utanför dörren i onsdags och skulle handla men kroppen tog mig till AA. Jag går in och där sitter det 9 st äldre män mellan ca 50-75..Ingen kvinnor alls.Jag ville bara krypa in under mitt eget skinn.Men jag satte mig och skulle verka så självsäker. En efter en delade och sen kom det till mig. Jag hade ju självklart bestämt mig att vara tyst men jag delade - Det bara kom. Berättade om suget och att de va mellan AA eller systemet och nu sitter jag här...WOW vilken feedback jag fick när jag sa det sista.Bokstavlingen fick jag tummarna uppåt. Uttryck som - bra gjort,det gjorde du rätt i osv.Jag slutade dela pga jag märkte att tårarna började komma.Alla delningarna efter så påpekade dom att de va bra gjort av mig - Kom tillbaka,vi finns här.Även män som hade delat ville prata igen och dom pratade nästan direkt till mig.Jag bara nickade som en nickdocka pga om j skulle öppnat munnen så skulle jag ha börjat gråta! Och sen efteråt gick jag hem och bara grät som ett barn.Det va som en kännslo bomb som kom över mig - Värmen/stöttningen jag hade fått där, trött på mig,beroendet och situationen i överlag och även lättnad att jag inte hade druckit..!

Gick på ett kvinnomöte i torsdags.Jag vet inte men tycker det känns mer svårare och mer stelt där.Jag vet inte varför (Sen va det bara andra gången j har varit på ett kvinnomöte så jag ska egentligen bara vara tyst ) Där delade jag faktiskt rätt så mycket.Det tog iallafall 2-3 min.Egentligen minns jag inte vad jag sa.Men sen efteråt så skedde en sak som gjorde mig gråtmild och rörd (gud vad jag gråter.Men kanske bättre det än den ilskan jag har burit på) Jag fick en broschyr av en kvinna som satt brevid mig.Hon hade skrivit på den.Och de va så fint -stöttande ord, små tips och råd.Jag tackade så mycket. När jag kom ut så öppnade jag den då hade hon skrivit där oxå. Ca om jag ville ta en fika eller prata så fanns hon där och hon hade skrivit hennes nr..Ring när som 10:00-22:00..!

Jag är verkligen inderligen trött på detta.Man kan inte fly ifrån problemet,gömma sig och låsas som ingenting.Det kan man göra med mång och mycket men inte sitt beroende.Man måste ta tag i det för det försvinner inte av sig själv.Man har gjort så man har fått en kronisk sjukdom och det är något som man inte kan göra ETT skit åt nu.Den finns där och det ända man kan göra är att kämpa och kämpa och om man inte gör det så raseras ens liv. Jag känner mig så maktlös och att veta att detta kommer finnas med mig resten av mitt liv gör mig så ledsen och förtvivlad.Jag vet att det blir bättre men ändå kommer de vara ett livs arbete som aldrig kommer att ta slut..!
Jag vill inte vara en alkoholist.Att jag aldrig kommer få dricka kan jag kanske acceptera men har svårt att acceptera att detta kommer vara en kamp från och till i mitt liv..Jag har kommit till insikt och min förnekelse börjar helt och hållet försvinna.Finns inga fler ursäkter längre,ingen kryphål att försöka hitta.Finns ingen andra lösningar än mig själv och min vilja! Och detta gör mig vettskrämd..

Hade en liknande summa när jag åkte sist. Kände brännande blickar när jag stod och matade. Fick ta paus då och då för att släppa fram folk. I kassan mumlade jag något om fest när jag lämnade över kvittot. Men som du säger det är ju en mindre summa med tanke på inköpspriset. Härligt att du tog tag i det!
Loggar 35 dagar nu och det känns lovande men inte över. Fler fördelar börjar smyga fram ur hörnen. Hos bekanta där vi är nu stod det ett gäng 3,5:or i kylen och jag fick en chock/låsning och bara stirrade på dem. Tog ut en och höll i handen, en drickrörelse. Sen ställde jag tillbaka den. Kändes konstigt.

Hej Jasmine och tack för ditt inlägg. Jag tänkte på att det är inte en kamp egentligen för mig och har inte varit det sedan jag slutade denna gång. För jag hade bestämt mig 100 procent att det var nog. Så när jag hade starka sug förut mer de första månaderna så bara red jag ut det. Jag lät inte mig själv tänka att suget skulle ens kunna leda till att dricka. Jag såg på det som en ren omöjlighet och då gjorde suget det jobbigt men jag slapp iallafall plågan av att dividera och planera att dricka. Jag hade "bara" känslan av sug att övervinna.

Förra sommaren hade jag en veckas ganska konstant sug och det var så jobbigt. Men jag visste att jag inte fick dricka för jag hade ju bestämt det. Men jag var orolig att jag skulle känna så för alltid. Men sedan passerade det! Och numera kan jag ha nån form av "sug" i kanske fem minuter men jag bara låter det passera. Det leder ingenstans utan nån minut senare har jag glömt bort känslan och gör nåt annat. Jag tror att för mig är det som att jag har lärt min hjärna att förstå att det där suget inte är en känsla att agera på. Ungefär som när man blir arg och räknar till tio och man hinner förstå känslan och lugna den. Min hjärna är trygg i att slippa dricka.

Sugen jag får nu är egentligen inte heller sug efter alkohol utan snarare minnen från när jag drack nån gång. Kroppen vill inte ha alkohol och jag får inte sug på samma sätt som förut. Jag kan lika gärna ta en kopp kaffe eller en halv alkoholfri öl.

Jasmine, du kan absolut uppnå det tillstånd jag är i nu. Till och med utan att det känns som en kamp. Men det måste gå tid och man måste ge sig den på att rida ut suget. Och ju oftare man klarar det desto lättare blir det.

Massa kramar till er alla och trevlig helg!

Vilken kämpe du är!

Önskar dig en nykter lördag. Allt de där med fin och trevlig får vara tills vidare. Låt lördagen vara som den är rent känslomässigt, det verkar du ha stenkoll på.

Och när jag skrev att jag hamnade i en av groparna menade jag känslomässigt, inte att jag drack. Det är den stora och underbara insikten. Varje gång jag ser ett riskläge och kommer igenom nykter är jag lika glad och förundrad över hur det bara funkar, att låta allt få finnas och bara känna?

Ännu en uppdatering samtidigt som någon annan. Är i och för sig tacksam, då det tyder på aktivitet i tråden.

Förstår dina tankar kring en relation. För mig som seriöst har världens (!) bästa äktenskap sedan ca trettio år, blir tankarna tvärtom. Hur kan jag, som har det så bra, välja att dricka alkohol? Dessutom på de mest förnedrande sätt: slattar ur flaskor, klunkar ur vintetror (ja, de är ju lättast att vika ihop och få ner i en sopkorg någonstans).

Självklart är jag glad över att jag har min man, men det gör som sagt mina skuldkänslor större: "Jag borde ju kunna bättre, jag som har så fin stöttning..."

Nä, nu gör vi ett nytt försök! Det viktigaste är ju att aldrig ge upp. En dag är vi där vi vill vara. ♡

Tack för dina fina ord. ♡

Jag är verkligen specialist på att skriva osynkade inlägg (de som följt mig länge vet att det är så... ?). Uppdaterar ofta samtidigt som någon annan.

Är också innerst inne glad över att jag tillåter mig att känna alla känslor, samtidigt som jag är ledsen över att de finns.

Är så glad för din skull, alla dina senare inlägg skänker hopp och glädje. Hoppas att det inte dröjer alltför länge innan mina förmedlar positiva känslor igen.

... för din omtanke! Förstår vad du menar med att man inte fattar varför det ska vara så svårt. Och jag tänker att om jag bara hade en vettig relation så skulle allt vara enklare. Men, det har ju du och många andra här och det verkar inte göra saken lättare så allt är väl bara bortförklaringar. Oavsett livssituation verkar det vara otroligt svårt att stå emot A-rösten, det är en kamp för oss alla. En kamp jag tycker vi satsar på att vinna idag i alla fall;)

Kram till dig!!!

En av mina trogna vapendragare. ♡

Det går sådär, om jag ska vara ärlig, och det ska jag förstås. Fattar inte varför det ska vara så svårt, eller egentligen vet jag ju varför... Är nog mest besviken för att det var så enkelt i början, piece of cake, liksom.

Dricker mig berusad, men inte så att någon annan märker. Att vara specialist på detta är knappast något att ta upp i sitt CV. Inget att vara stolt över. Usch! I går kväll blev det en liter vin mellan halv åtta och halv elva (fritt fram p g a fotboll). Fy fabian för alkohol. Åh, vad jag saknar och längtar efter mitt nyktra liv, min naturligt vita vardag.

Hoppas att det ordnar sig för dig. Vi fortsätter att kämpa. ♡ Kram till dig och alla andra som behöver en

Det gör du verkligen!

Att falla, famla eller inte gå den raka smala vägen är en del av livet. Vi väljer inte alltid rätt. Ibland låter vi det hända, ibland gör vi medvetna dåliga val. Det är sådana vi är, för vi är inte perfekta men VI DUGER PRECIS SOM VI ÄR och vi är värda att älskas.

Att vara (obotlig) optimist betyder inte att man inte har dåliga dagar, mörka känslor. Dessa är också en del av dig. Själv försökte jag trycka undan alla sådana känslor väldigt länge och har nu insett att det inte är värt det i längden. Nu låter jag dem komma, jag låter dem skölja över mig när det behövs. Sedan är jag klar med det, sedan går det över. Det tar så mycket mindre energi än att försöka kväva den del av mig själv.

XXX

Det går dåligt även för mig, men vi får kämpa vidare. Läste just ett inlägg från Lim som beskrev så bra varför man inte ska dricka alls. Jag har inte druckit mycket på sistone, alltså inte blivit direkt berusad, men det tar ändå så mycket energi och tankekraft. Som Lim skrev, varje glas blir en transportsträcka till nästa.

Kram Vinäger- idag är vi nyktra;)

Du beskrev det så bra! Jag har inte riktigt kunnat konkretisera vad problemet är med att dricka ett glas vin i sociala sammanhang då och då. Men, det är precis som du skriver... det påverkar tankarna hela tiden.. och det tar så mycket energi.

Jag har inte lyckats ta mig till det tillstånd där du befinner dig, men jag hoppas uppnå det en dag. Eller hoppas och hoppas, jag förstår ju att det inte bara "händer", att kampen dit är lång. Tack för ännu ett tänkvärt inlägg!!

Ja det var pinsamt och tog en jävla tid vid automaten , men nu är huset förrådet och dom flesta gömmor tömda på pantburkar ! Känns rätt skönt att slippa se eländet och en rejäl tankeställare över hur mycket det har kostat att köpa hem allt . Antalet kcal hade satt stop för världens svält en vecka minst ? Eventuellt kommer även råvarupriset på aluminium dippa en aning imorgon vi får se .. ha en bra helg alla kämpar !!

och det gör så ont att falla. När man fallit och flutit upp igen , oftast på tårar, så är man så dränerad och uttömd på kraft att det tar väldigt lång tid att samla ihop kroppen och resa sej. Man vill inte ens för man har inte ork. Där någonstans, när man har låtit sej själv flyta omkring vaknar överlevnadsinstinkten .... fan , jag vill nog inte sjunka! Man kämpar sej upp på torra land och ligger där, hämtar andan och inser att man lever , trots allt ... kram?

för stå still är för svårt. Det var lika djupt och gjorde precis så ont som jag trodde.
Om man fyller hålet med tårar flyter man upp.
Lika ensam, men ok?

God kväll.

Sitter och funderar på varför jag inte kan dricka. Tänker typ "det är väl bara att göra det nångång ibland". Och försöker minnas hur det var när jag drack. Jo. Om jag drack låt säga 3 gånger per månad så var dagarna mellan tillfällena jag drack som en transportsträcka till nästa gång.

När drickandet eskalerade och jag drack kanske 3 gånger per vecka istället så var det samma sak. Drack jag på fredagen kändes det dumt att inte dricka på lördagen. För jag visste att jag skulle vara orolig på lördagen eftersom jag drack på fredagen. Så då drack jag båda dagarna.

Att dricka en gång startar ju nåt som gör att nyktra dagar är oroliga och även dagar man dricker blir oroliga. Alkoholen påverkar ju en hela tiden... förändrar nåt i hjärnan. Det är inte samma sak som att bestämma sig för att dricka läsk två gånger i månaden max eller dricka max ett glas läsk per tillfälle. Det är ju lätt. Eftersom det inte är en drog. Man råkar inte svepa 2-3 liter cola hux flux och känner dagen efter att man skulle vilja ha några liter till fastän man mådde pyton av det dagen innan.

Så. Det är inte värt att dricka någongång ibland bara eftersom det ger en oro även de veckor eller dagar jag är nykter. Mängd spelar ingen roll egentligen. Skulle jag dricka ett glas vin ikväll så skulle det säkert kunna kännas lite skönt och pang! Transportsträckan till nästa glas har börjat. Och det gör hela min tillvaro orolig och nervös.

Kram till er alla och kämpa er igenom eventuella sug!

Att inte vara den där personen som man ibland kan se på gatorna som det fullkomligt lyser ensamhet om.
Jag är också den där som skrattar och är glad och har människor runt mig där jag är någon.

Men där i min ensamhet när jag faktiskt är just..ensam så kan det ibland svärta ned en.
Att våga känna så istället för att haka fast sig och upp på en annan är svårt.

Men ju fler såna stunder jag har haft,ju mer har jag förlikat mig med känslan.
Det är ju faktiskt så det är,vi är ensamma.

Ibland i möte med en partner,vän eller ett barn eller tom ett djur så kan man känna denna djupa känsla av samhörighet.
Och ibland lever man sida vid sida i en relation fullständigt isolerad från varann.
Men när man som du beskriver det öppnar upp såret,vidgar sitt innersta för beskådan och inte alltid får det gensvar man behöver just då så gör det extra ont.
Då vill man springa och gömma sig under en sten och bannar sig själv för hur man kunde vara så dum och tro.

Min fina frisörska som jag biktade mig för och som jag berättade om mina dåvarande kärleksproblem för sa:
Är han värd det?
Vill du verkligen ha honom?

Berätta då och ta risken att bli avvisad och sårad.
Jag gjorde det,blottade mitt allra innersta och sakta hittade vi tillbaka till varann.
Han står stadigt i sig själv och triggar min flykt och min panik med jämna mellanrum då han inte förstår värdet av bekräftelse då han själv inte behöver så mycket av den varan. Han är varken kapabel eller villig att fylla det inre hål som jag måste fylla själv.

Det skrivs så mycket om det viktiga i att stå själv,vara stålkvinnan och inte behöva något eller någon.
Att man först då i nästan total isolation är en stark människa.

Jag håller inte med.
När jag av olika anledningar lyckats tvinga in mig i den sitsen att jag burit upp hela världen och lite till så har jag inte lämnat en millimeters blotta för någon annan att ta sig in i min rustning.

Men när min började spricka så fanns alla där runt mig och kom med både plåster och choklad.
Att våga vara sårbar och blotta även det fula och svåra tror jag är enda vägen för att kunna gå in i en relation fullt ut.

Att ibland vara väldigt liten och behövande.
Andra dagar vara den starka som orkar och bär både sig själv och någon annan.

Så stoppa bort stålkvinnan och se vem alkohyper är idag.
Utan sin alkohol och sina flyktvägar.
Jag tror att hon är en alldlees förnämlig person med så många fler egenskaper som kanske vågar sig fram om du tillåter det.
Med eller utan en vacker vän vid din sida.
Kram på dig

Vad den är tung. Omgiven av människor, stort socialt nätverk och ändå - ensam.
Jag sörjer verkligen ett helt liv av ensamhet. Känslomässig ensamhet.
Förstår att det måste få kännas tungt och är tacksam för att kunna känna sorgen och kunna inse behov som aldrig blivit erkända. Längtan efter ömsesidig kärlek. Längtar efter att vara efterlängtad.
Jag har barnen. Ovillkorlig och ömsesidig kärlek. Men det är jag som ger - så som det ska vara - tar hand om, ger omsorg. De tankar och jag fyller på, det ger mig glädje och är inte betungande. Stålkvinnekostymen däremot, den som håller mig uppe, väger samtidigt flera ton ibland. Frågan är om det går på jämnt ut där. Kraften kostymen ger och tar.
Just nu känns ensamheten extra svår. Såret är öppet. Jag tog av mig stålkostymen och öppnade såret, blottade mig, gick emot mina djupaste rädslor. Det gjorde ont. För man kan aldrig begära att ett hål som är omättligt ska kunna fyllas. Minsta tecken (även oavsiktligt) på icke-kontakt eller avvisande får såret att blöda.
Nu kämpar jag i ambivalensen mellan att klara mig själv, släcka behoven, vara den starka ensamkrigaren och bevara min stolthet. Eller ge efter för känslorna och fortsätta utsätta mig för risken att bli sårad.
Jag vet inte vad som är bäst för mig just nu.
Rustningen har fyllt en funktion och även om jag är stabil i min nykterhet just nu vet jag hur fallgroparna sett ut tidigare. Och jag står mellan två lika djupa.
Ok. Stå still. Det ordnar sig.

Hej i stugan!
Hur har du det?
Hoppas du mår bra!

Kram!

Hej... har sett att du e ganska aktiv i trådar... hur länge har du varit nykter? Om du nu r de? ?

Och döm inte dej själv för något. Du har gått igenom mycket, förstår jag. Det är kanske inte så konstigt att du vacklar just nu. Skönt att läsa att din man fick positiva besked. Men det tar kanske tid att ”smälta allt” som ni gått igenom.
Bra råd från Tofslan, i föregående kommentar. Det ska jag också ta till mej. Nu kämpar vi vidare ?
Kram ?

Hej Miss_blondy... känner igen mig så mkt i dig... vilken stad bor du i? På måndag börjar mitt liv i nykterhet och redan så pockar ångesten på exakt där ja vet att den kommer kännas ...