Senaste kommentarerna i forumet

Gött mos
Dag 4 ✔️
Jävlar vad bra!
Kram S69

Inget att oroa sig för, jag checkar in dag4 men ryggen rak ?

Började dagen med ett fyspass (läs lassa in ett par kubik ved i boa) och sen iväg med barna till frisör, hämta kompisar etc... haft fullt upp.... har inte hunnit uppdatera mig men gillar inte den nya siten, gillade när man kunde se vilka trådar som hade nytt och klicka in sig på de direkt... sen hade siten loggat ur mig och gjort om min e-post, skitskumt.

Anyhow... jag mår fint, fick sova hela 4h inatt, det ni. Så ärligt är jag sååå trött, väldigt rastlös trots att jag gör saker konstant. Inte sugen men kan inte sticka under stol med att det hade varit gott att känna alkoholens värme och avslappning, men då påminner jag mig fort om timman, att efter den magiska timman är det bara en nedförsbacke ner i gyttjan.

Gubben har börjat få känna av ledan och ångesten, tråkigt att se men det är nyttigt att både genomlida och åskåda.

Vinägermamman. .. Jupp, det senaste halvåret druckit alla dygnets vakna timmar stort sett, t o m på jobbet, fy fasen så pinsamt. Men det är slut med det nu. Finito.

Sigge... ingen oro, du har en like i envishet ?????

Förresten, idag var första gången jag kände hunger på åratal! Minns iaf inte när. Sån där hunger så det suger o kurrar, inte bara sugen. Underbar känsla, blev dock lite väl mätt ?

När de invanda rollerna förändras och en person slutar dricka, vad händer med ens partner då? Att en person missbrukar genererar flera medberoende i en familj. De som har fått anpassa sig och hjälpa till att hemlighålla familjens sjukdom. Lyssnade på närvaropodden, avsnitt 3 om missbruk/beroende. Camilla Kuylenstierna berättade om hur hela familjen ofta behöver hjälp när den beroende blir nykter. Rollerna skakas om och det är inte alltid den medberoende partnen klarar av att huvudpersonen blir nykter. För vem är hen då?

Jag har läst på flera trådar att partnern kommer med a och erbjuder den som valt att sluta pga ett missbruk/beroende. Det är jättejobbigt att ha en partner som dricker när man valt att sluta, men att bli lockad/erbjuden a är katastrof. Det gör också återfallet lättare för man vet att partnern inte kommer att blir arg? eller?

Jag har återfalligt flera gånger och oftast på fest/event men också hemma. När jag vet att maken vill dricka har jag bett honom köpa åt mig också. jag vet att han blev glad över att inte behöva dricka själv, även om han inte lockat med a direkt. Men indirekt har han gjort det genom att tala om att han ska till bolaget efter jobbet. Där ger han mig en öppning...

Detta är min fjärde nyktra omgång och idag är det dag 12. Jag vet att min riskperiod kommer om ca 10-20 dagar, när min hjärna kommer att försöka lura mig att nu kan det väl räcka... Jag planerar nu in lite olika hälso aktiviteter framöver. Jag ska med dotterna på Spa i slutet på månaden och funderar på en hälsokryssning. Jag har återupptagit min Yoga och idag köpte jag en Yoga/massagerulle, lite nya sportkläder, fräsha duschkrämer mm. Vill känna att jag har det bra och inte "förlorat" något.

Testade lite kläder här hemma. Sådanadär som varit för små som man kanske kan ha på sig någongång i framtiden. De som inte har minst ett sådant plagg hemma, ljuger ?

Jag har flera. Testade en klänning iaf, den brukar passa när jag är smal. Och den passade. Vilket var lite weird, för jag är inte smal ännu. Så jag ställde mig på vågen och såg att jag gått ner 10kg.
Ändock, så brukar inte denna klänningen fungera förens jag är på 75kg. Och nu låg jag på 82. Så det är ju lite weird. ?‍♀️

Hur som! Kul att den passade, kanske kan ha den nästa vecka. Den är skitsnygg, en skjortklänning i svart. Smalt bälte i midjan. Lite djungelchick, och jäkligt kort. Såååååå benen ser bananaslånga ut. Och jag har snygga ben. Speciellt nu när de är sådär gyllenbruna och starka oxå ?

Vill fortsätta testa lite kläder men alltså det går inte. Det är för varmt. Hjärnan har lugnat ner sig lite idag, men märker att mina tankar fortfarande är lite hyper.
Lägger fokus på djupandning och tvingar mig att ta det lugnt.

"Vad hade jag sagt till min bästa kompis tänket", ni vet.
Ta ett jävla chillpill. Så det gör jag. Chillar alltså, utan piller.

Fridens ?

Eftersom jag var sjukt hyper igår tog jag theralen vid sängående också. Poff sa det och 12h sömn.
Gillar inte riktigt theralen, men väldigt oklart om jag skulle kunnat somna utan det igår.
Satan vad fuktigt det var i Sthlm i går också, helt fuktigt inomhus.

Vaknade upp och var sugen på godis, så det blev det. En påse gott och blandat och en pingvinstång. Med en kopp kaffe och en protteshake... bra Där! Lol.

Idag ska jag träffa lite polare och gå till Pride. Det kanske ni inte visste om mig, men jag är väldigt insatt i hbtq rörelsen.
Mer kärlek och fri kärlek till alla, oavsett vilket kön man identifierar sig som eller attraheras till. Det finns mer är hetro och monos här i samhället. Tacka gudarna för det ?
?❤️?

Eftersom jag var sjukt hyper igår tog jag theralen vid sängående också. Poff sa det och 12h sömn.
Gillar inte riktigt theralen, men väldigt oklart om jag skulle kunnat somna utan det igår.
Satan vad fuktigt det var i Sthlm i går också, helt fuktigt inomhus.

Vaknade upp och var sugen på godis, så det blev det. En påse gott och blandat och en pingvinstång. Med en kopp kaffe och en protteshake... bra Där! Lol.

Idag ska jag träffa lite polare och gå till Pride. Det kanske ni inte visste om mig, men jag är väldigt insatt i hbtq rörelsen.
Mer kärlek och fri kärlek till alla, oavsett vilket kön man identifierar sig som eller attraheras till. Det finns mer är hetro och monos här i samhället. Tacka gudarna för det ?
?❤️?

Hej M
Hoppas du har det okej!
Har koll på dig och blir lite orolig, när du inte uppdaterar din tråd.
Skriv gärna ❤️
Kram S69

dag 86.

spydde upp antabusen.

tisdag och torsdag ska jag ta antabus. Har aldrig gillat smaken av antabus och har alltid kväljningar.

Så idag när jag drack antabus så kräktes jag, frukosten flög upp den med.

Skulle kanske kunna dricka antabus om man blandade ut det i saft eller något. Någon som har testat?

För jag tänker inte dricka antabus igen. Hatar smaken så in i norden. Usch.

Tänker på dig undrar hur du mår. Har du sovit? Tycker att du är strong. Läste din förra tråd om att du behövde ha ett vinglas på natten t.o.m. Men det känns som att du har ett inre starkt driv och nu har bestämt dig. Peppkram!

Om du blir tagen för VAB två gånger på ett år så inleds en körkortsutredning. Om du tar hjälp kommer du inte vara orolig för ditt körkort, inte ens om du ska vara yrkeschaufför. Ursäkta jag skriver så här men att vara alkoholist är som att ha en annan typ av medicinsk sjukdom som ex diabetes. Sjukdomarna och dess symtom är ju helt olika och har lite olika konsekvenser. Så ta du all hjälp du kan få för ensam är inte stark.

Som att du skulle behöva en stödgrupp?
Länkarna AA eller någon samtalsgrupp som är i samma sits som du.
Trött på drickandet,men med svårigheter att starta om ett nytt liv där alkohol inte ingår.

För mig som medberoende så har resan varit på liknande sätt.
Substansberoende har jag inte varit.
Men av relationer och framför allt dysfunktionella där jag fått vara hjältinna.

När jag styrde om mot nya mål så kändes det som att det inte fanns några alls.

Livet var tomt och meningslöst och jag halkade hela tiden tillbaka till gamla beteenden.

Så det är ju inte bara att avstå det som bryter ned en.
Det är ju också att veta var man ska styra skutan.
Men nu skriver du igen.

Det är ett gott tecken.

Visserligen inte 100% lchf - men jag var tvungen att få ägg och kaviarmacka på knäcke. Kroppen skriker efter salt ! Mmmmmm ?

Har en massa negativa tankar just nu.

Jag har försökt att styra upp livet så gott jag kunnat, samma gamla känsla gnager i hjärnan på mig.
Ingenting förändras av sig själv. Det jag har förändrat är mitt drickande, inget annat.
Inga försök tycks goda nog, och i det stora hela har ingenting egentligen förändrats.
Samma gamla skit, rent ut sagt. Jag skulle vilja skylla ifrån mig, men det kan jag inte.
Jag har ingen motivation, ingen viljestyrka, ingen karaktär att tala om.
Lallar omkring bara, jag väntar inte ens på bättre tider, för som jag sa:
Ingenting förändras av sig själv.
Det känns som om det gör varken från eller till om jag dricker eller inte.
Och det gör det inte heller. Vet inte vem jag försökte lura.
Ständigt som ett jävla mantra:
Ingenting förändras av sig själv.
Men vad fan ska jag göra?
Lust att spy ut alla jävla tankar som galla och börja om igen.
Men det löser sig väl, eller också inte.
Som jag ser det just ikväll, inte.

Nu har jag gnällt lite som en av kungarna i sandlådan.

Min hjärna spinner idag. Spinner spinner och tänker massor. Alla tankar går i 300kmh. Googlade bieffekter på voxran om det kunde vara något, men hittade inget om det. Svårt att sitta stil. Sjukt med energi. Googlade mani och hypermani också, men icke. Passade inte heller in. Skönt ifs. Kanske behöver jag fysisk aktivitet varje dag helt enkelt? Som en hund? De behöver ju olika beroende på ras.

Kan ju vara så min hjärna fungerar? Alla synapser börjar connekta med varandra igen. Svårt att hålla koncentrationen. Förutom på honom, exet. Läser hans meddelande igen. Ser olika vägar på hur detta kan gå. Allt från att vi redan är
Tillsammans igen till att inget händer till att vi blir kks...

Vad menade han med att han tänker på mig, mycket.
Är det ett sätt av saknad eller är det att han vill ses för avslut.
Borde egentligen försöka lägga alla tankar kring honom på is. Såg att han hade spelning i kväll.
Lite tråkigt att inte se den, men vi är inte där ännu.

Fick en fjäril i magen tidigare idag, farligt. Men hellre en fjäril än tårar. Fan kärlek gör en koko.

Och mina grannar röker seriöst en gång i kvarten. Störigt, idag har jag nikotinabstinens. Men just idag är jag rökfri hela dagen ;p

Bröööööööl kan man stänga av hjärnan? Bara sätta den på standby 15 minuter en kvart?
(Här tror jag många använder alkohol för att stänga av) (jag tror jag kan ha gjort det också) (förut alltså, inte nu...) (vaddå tänker på mig, mycket..... ?!?)

?

Väldigt fint skrivet!
Kärleken är det viktigaste <3.

Kram

John

s***n vad trött jag är. Nåväl, det är hettan, fysiskt arbete och säkert lite undersövd med. Sov så himla gott när älsklingen var här förra veckan. Saknar det, våra kvällsdopp för att svalka oss, glittret av månen i vattnet, båtresan.

Han vet allt om resan jag gjort och den jag gör just nu. Är som en fyr som lyser klart när tjockan lägger sej. Han är fysiskt stor, mentalt en force of nature och han har söta fötter. Och han är helt normal.

Han kommer aldrig att läsa detta men älsklingen, tack för att du lindar in mej i din trygghet och för att jag får vara liten, rädd och stark samtidigt. Du förstår nu mitt behov av total ärlighet och uppriktighet och du är modig och rak. Du mådde inte så bra vissa stunder heller för det tar att skilja sej och att få jobba dubbelt på jobbet för att man är så lojal och stormar fram med empatin som en supermancape fladdrandes bakom sig men jag har gjort samma resa och jag vet att det krävs styrka och uthållighet. Tack för att du vågade tro på kärleken fast du var trött och nollställd efter ett långt förhållande där du gett allt, tills inget fanns kvar.

Jag älskar dej. Jag skall göra din börda lätt. Ikväll och för alltid är för dej.

All min kärlek.

Är just idag övertygad att det är något allvarligt fel på mig... På något sätt trodde jag att jag skulle bli en fantastisk människa bara jag slutade dricka. Dvs, normal mamma, som har tålamod att leka med sina barn, baka bullar, ja, ni fattar. Men nä, detta var tydligen inte alkoholrelaterat, bristen på dessa kvaliteter.
Idag har det för mig varit en fullständigt vidrig dag, spenderad på Liseberg. Min enda lediga dag på över en vecka och jag hade hellre varit på jobbet...
Vad är det med mig och såna ställen!? Har aldrig tyckt de är de minsta roliga och försöker undvika dem in i det sista, vilket såklart drabbar mina barn. Men så åkte vi idag, med kusin och allt, och jag vaknade svart i blicken och är det fortfarande. Väl där får jag använda all kraft jag har till att dölja hur jag känner och efter fem timmar är jag mentalt slut. Just nu undrar jag om det kanske är jag som är i behov av en diagnos, inte min son.... Jag blir inte bara lite less och irriterad, jag blir aggressiv och behovet att strypa någon blir oroväckande starkt. Det kryper i skinnet och jag väntar på att jag ska explodera.
Suget då? Suget att dricka? Enormt naturligtvis.
Men det är klart, jag kan inte skylla ALLT på Liseberg, så mycket annat är skit och om det inte varit det hade jag inte varit lika mordisk.
Det är bara det att det är jobbigt att inse att allt blir inte bra bara för att man slutar dricka.
Man blir inte en fantastisk och fin människa per automatik, livet slutar inte att ge en käftsmällar och knivhugga en i ryggen. Snarare känner jag att Livet är som människor som sparkar neråt. Sparkar på de som ligger eller står på knä. Sånt är livet, inte rättvist, inte lätt, inte vänligt.
Jag blir förbannad, jag läser vad MM skriver om sin dotter och det hon går igenom och blir så ledsen (inser att en dag på Liseberg inte är hela världen...), läser om ADHD och blir ledsen över att ingen kamp någonsin tar slut egentligen och gör de det så uppstår bara en ny...(Lättad dock att det inte var KOL min vän!)
Tänk om det kunde vara enkelt någon gång ibland.

Jobbat en och en halv vecka redan. Känns längre. Har inte saknat alkoholen nämnvärt men suget kommer väl när jag minst anar det. Får hålla koll på vad som orsakar det värsta suget. Och lära mig av det.
Har varit på ruskigt dåligt humör dock. Och trött. Jag har hemsk pms och det brukar vara en trigger. Så nu går mitt hemska humör ut över älsklingen... Jag försöker verkligen bita ihop men ibland bara ramlar de elaka orden ur munnen. Skärpning!

Jag mustar äpplen som först får jäsa till cider och sedan fermenteras till vinäger. Har nu provat att smaksätta med hallon resp svarta vinbär. Blev kanon! Har inte kommit igång med mjölksyrning än, men det kommer nog. Kul med kimchi och kombucha!

Tänkte jag skulle dela med mig lite om min relation till alkohol.

Jag hade en period på några månader när jag gick till tre olika systembolag.

Jag kunde inte gå in på ett och samma två gånger per vecka. "Tänk om personalen ser en med alkoholproblem om jag går in på ett och samma systembolag två eller tre gånger på en och samma vecka" Tänkte jag.

Jag delade istället upp veckans alkoholhandel på tre olika systembolag och blundade för att jag faktiskt har en osund relation till alkohol. Så länge jag verkar okej utåt så spelar det ingen roll hur jag egentligen mår. Jag var stålmannen på jobbet, min familj såg en som tränar och håller igång. Mina vänner såg ingenting.

Ingen normal dricker tre gånger per vecka. Det visste jag. Men jag fortsatte min lilla charad. Ingen skulle få reda på mina problem. Inte familj, inte vänner, inte ens kassörskorna på systembolaget.

En dag fick kroppen nog, det brast i mig, hela jag tog slut. Jag klarade inte längre av alla positiva symptom från min schizofreni som jag haft i två år samtidigt som jag drack 24 starköl i veckan.

Jag har fortfarande inte återupphämtat mig.

Men det blir bättre med tiden, tiden läker alla sår. Jag hoppas bara att jag inte kommer behöva leva med schizofrenin om jag fortsätter nykter. Och samtidigt som jag tar min medicin.

Läste någonstans att 1/3 fortsätter vara sjuka, 1/3 lär sig leva med schizofrenin, 1/3 blir friska.

Jag vill vara den tredjedel som blir helt frisk.

Om jag blivit sjuk pga av alkoholen enbart tror jag inte. Det är så många olika faktorer som spelar in. Men jag tror knappast att den har hjälpt mig på något vis.

har jag och andra ibland kallat denna plats för delande av tankar. Faktiskt så är ju missbruk, nykterhet, medberoende en del av livet och vardagen. Finns med under tiden livet pågår och växlar skeden. Häromdagen fick vi oväntat besök av ett barnbarn som tillbringat mycket tid hos oss sen blöjåldern. Nu en ung kvinna med ytterst bestämda åsikter och levnadsvanor. Allt i sund och god riktning om än rätt så radikal. Plötsligt, när hon åkt iväg hem till sitt, drabbades jag av sorg. Sorg och längtan efter förflydda dagar med lek och samvaro i barnets värld. Samtidigt fullt medveten om att allt är som det ska vara, ingalunda skulle jag önska att barnbarnen stannar i växt och utveckling... men ändå... en så egendomlig tomhet. Ganska direkt gick mina tankar till MM, monday morning som förlorat - förhoppningsvis tillfälligt och kortvarigt - sin dotter till en sekt med sekters kännetecken och metoder. Jag kände många känslor samtidigt; att barnbarnet är ute på livets väg som den ska vara, att min känsla är något som också har att göra med att livets gång, min min plats på livsstegen gör sig påmind, att allt det jag upplever här-och-nu-i -stunden är helt naturligt.... men ögonblicket när förlustens hugg träffar själen kanske är liknande. Kanske. Hur som helst så fylldes jag av en så stark medkänsla djupt i mitt hjärta. Smärtsamt men också delandets värme.
Känslan satt kvar flera timmar, sen bleknade den långsamt bort... efterlämnar, inte ett hål idag men ett stygn och ett ärr, en påminnelse om smärtan i allt jag, och alla vi andra ska lämna. En får vara tacksam när påminnelserna kommer på ett sätt som är naturligt i livets gång. Att förlora nära & kära till sekter, sprit, knark och annat demoniskt är ju inte jämförbart. Jag kan när som helst minnas tiden när jag inte kunde nå min man som förvandlats till någon jag inte kände igen... inte ens i våra djupaste gemensamma värderingar... fortfarande skrämmande att inse vart missbruk kan driva en människa.

Många generationer har kommit och lämnat forum under mina år här... Jag har fortsatt lämna livsavtryck. Det är bra för min sinnesro att formulera mina erfarenheter och det här är än så länge min hemmahamn för skrivande. Jag vet inte till vad jag skulle fly utan den kunskap tolvstegen och forum gett mig. Kanske drunkna i känslor utan att bli ren-och-fri av känslodoppet. Kanske till nåt drogande - det finns många fler alternativ än alkoholen.... Nu kan jag vara i min känsla i trygghet att det är som det ska vara, det känns och det kommer att gå över.

På fredag åker vi till Karlstad, till AAs och Alanons landsmöte, mitt sjunde. Där kommer jag högst sannolikt att möta människor jag mött varje år tidigare. Människor jag känner djup gemenskap med, människor jag gråtit med och skrattat. En del av dem har jag blivit mer personlig vän med men många har jag ingen kontakt med i andra sammanhang. Vi känner varandra från insidan, de traditionella frågorna om yrke, bostadsort och familj är oväsentliga och lyser med sin frånvaro. Så nära, så äkta, så läkande. Jag grät mig igenom mina, kanske fyra första landsmöten... många minns mina tårar och det är härligt att mötas nu, i ett efteråt där behovet att sörja inte är levande på samma sätt. Jag känner att jag försonats med så mycket och är innerligt tacksam för gemenskapen i Alanon som gett plats för det.

Nu låter jag hänförd... och jag är det. Jag förnuftiga, fyrkantiga människa med fötterna på jorden. Men min tacksamhet mot forum och tolvstegsgemenskapen är oändlig. Att få möta och bearbeta mina erfarenheter har gett mig redskap att ta makten i mitt liv. Tacksam ❤️?/ mt

tack honungsblomman <3

Ja a du Sm,1, tack för komplimangen. Och tillbakakaka delux på den.
2, du kan ha rätt i det du skriver. Tanken har slagit mig med nämligen. Kanske fick jag ett avslut iom att han vill ha mig tillbaka? Att jag slipper gå och sakna/längta efter något jag inte kan få... (nu vet jag inte om han vill ha mig tillbaka, men känslan blev så i våran konversation. Han skrev bland annat "är vi redo för detta", så jag tolkar det som det. Men jag vet faktiskt inte. Jag trodde inte han och jag var ett vi länge)
Jag mår jättte bra i mitt singelskap och med mig själv. Det är något jag kommer värna om, mig själv.

När han och jag hängde bråkade vi väääääääääääldigt mycket. Vi tog fram det värsta ur varandra och det finaste ur varandra. Tror jag skrev det tidigare, det var ett intensivt, passionerat förhållande. Onekligen. Jag dumpade honom (på fyllan) en vecka innan han dumpade mig egentligen. komplicerat. Stormigt, dramatiskt. Kanske lite destruktivt när jag tänker efter.
Utan att försvara den relationen nu, MEN den startade i helt fel tillfälle i livet. Jag tror vår första riktiga dejt var att han följde med mig till abortmottagningen. Alltså... ja *facepalm*.
Och någonstans i vår relation blev jag väldigt beroende av honom, eftersom jag tappade bort mig själv mer och mer. Jag var inte sjukskriven när vi träffades tex. Han fick dra en fantastiskt stor last av mig. Samtidigt är inte han helt jävla funtad i huvudet heller, och har också ett mörker i sig. Vem har inte det egentligen? (han dricker dock aldrig. Han gillar inte personlighetsförändringen som sker med människor när de dricker, och han ser ju fylla mycket och ofta iom hans arbete)

Så vi får faktiskt helt enkelt se nästa vecka hur det känns. Han är modig som vågar igen.
Det trodde jag inte, det är inte likt honom. Så något speciellt måste det vara.

Ja a ni...
Lol kansnke borde flytta min tråd till "vidare livet" eftersom den handlar mer om relationer och mitt vardagsliv än förändrat drickande.

Men jag gör det ändå. Jag läser ju allt du skriver och allt om killen etc. Men du har blivit så stark i dig själv och jag tror att du mår rätt bra av den "ensamhet" du nu funnit. Du håller på att hitta ditt nyktra jag på riktigt. Och jag är inte helt säker på att du kommer vilja ha en relation med honom när ni träffas, det är bara en magkänsla jag har av det du skriver. Jag kan ha helt fel, jag hoppas att jag har helt fel. Men din attityd ändrades lite när han hörde av sig tillbaka. Bara nyansskillnader men ändå något som är svårt att ta på. Jag tror att det är bra att du träffar honom, jag tycker att ni båda är modiga. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att vad som än händer är det DU själv vill och känner är bra för DIG.

Jag vill att du ska må bra, att fortsätta vara stark, fortsätta jobba med att vara lycklig (som du skriver, lycka är en färskvara) och att du är lycklig i dig själv, oavsett folk runt omkring. Hoppas du förstår vad jag menar och inte tar illa upp.

Och som jag log åt din smörtanke, det där är faktiskt en sån där pyttesak som man kan bli så himla glad för. Jag är precis likadan nämligen.

Jag tycker om dig studenten, du är bra, du är tankfull, analyserande och positiv. Du har så många fina år framför dig och jag är hundra på att du kommer lyckas.

Kram

Sigge och Nurture... haha jag förstod att ni och många andra har igenkänningsfaktor på det här med humöret ?? och man tänder till fort som attan med! Stackars min gubbe, han är inte alls sån. Den enda nära o kära jag har förutom barnen.
Känns lovely att kroppen renas och läker. Ett av mina mål är att få tillbaka balansen i magen igen, bort med vinpluffset och ballongen, det alltid ömma och oroliga. Få schyssta levervärden igen. Blodkroppar, ja allt ni vet. Bort med rödsprängda ögon. Undrans hur fort det kan gå, den som lever får se.

Blev lite rädd inatt ändå, när jag var sådär nääästan höll på att somna, ja då började kroppen rycka till med jämna mellanrum. Well, inatt hoppas jag på att få sova lite mer iaf.

Vinägermamman... fermenterar det mesta, kål och just nu gurkor i stora lass! Drycker, kimchi... sen pysslar jag med kombucha. Hur gör du din vinäger, jag älskar det!

Möjligtvis. Det är psykiatrin som tycker jag verkar vara aningen autistisk. Så de sa att om jag gör utredningen och jag får diagnosen så kan jag få en massa hjälp utöver vad jag får nu. Det tyckte jag lät bra.

Jag vet inte vad jag ska tänka och tro. Jag har autistiska syskon och mina föräldrar är ganska så speciella.

Ibland kan jag se mig själv som autistisk men ibland tycker jag att jag är ganska så "normal" för den delen också.

Så jag vet inte vad utredningen kommer visa om jag ska vara helt ärlig.

Det är ganska så svårt att se sig själv ur tredje persons perspektiv. hehe.

Det måste vara skönt att få det på papper om vad man har för svårigheter osv.