Senaste kommentarerna i forumet

Dans är väl inte precis mitt förstahandsval heller? men det representerar på något sätt det jag inte klarar av: stå på scen, tala inför grupp osv. Jag låser mig och blir stel men jag försöker intala mig att det går att träna bort...
Det är intressant det du nämner om val, för visst är det så, att göra aktiva val är viktigt. Att något ”bara blir” eller ”bara händer” gillar jag inte och tror inte på det heller. Sen kan man så klart ha en jävla otur ibland. Jag gör inte saker utan att ha en tanke bakom, ha gjort ett val, det händer bara inte. För samtidigt som jag gillar när det är stormigt vill jag ha struktur och kontroll. Min egen struktur och kontroll vill säga... Ogillar starkt när saker och ting är oklara och folk bara flummar omkring utan mål och mening, ogillar det för jag FÖRSTÅR det inte. Men det är nog här det blir besvärligt för mig och det är här det krockar känslomässigt och jag känner mig splittrad. Kaos och ordning är ju liksom varandras motpoler..Att hitta en balans är svårt som fan.
Alkohol t ex, redan som tonåring visste jag att jag hade problem, om jag ska tro mina dagböcker för där står mycket jag förträngt.
Problem, men jag valde ändå att dricka.
Så visst har jag gjort många, många idiotiska val i mitt liv men de har ju varit mina egna aktiva val. Jag kan bli fruktansvärt arg på mig själv men borde nog släppa det och lära mig av det istället...
Om jag förstått det rätt säger du vad du tycker och att folk ibland har svårt för det. Jag önskar ibland att jag var mer så, men när jag befinner mig i sociala sammanhang är jag väldigt kompetent. Om situationen kräver det... Jag ser det som ett jobb tror jag, läser av människor och ser vad de behöver för att det hela ska fungera, njuter sedan av att de, helt ovetande om min kalkylerade inblandning, tycker att allt är så trevligt, blivit så bra etc, etc. Har säkert med min uppväxt att göra då det VAR mitt jobb att få min mamma att må så bra som möjligt och styra henne bort ifrån alla sociala katastrofer?.... Ibland känner jag mig falsk men egentligen så är det väl inte så farligt, jag vill faktiskt aldrig skada någon, använder inte mitt kalkylerande till att förstöra. Jag vill att människor ska må bra, jag vill lyfta och hjälpa, kanske gör jag sånt för andra som jag önskar att andra gjorde för mig. Det händer dock inte för jag har grävt min egen grop. Jag utstrålar inte direkt något som får folk att känna att de behöver ta hand om mig...
Det är bara ni här på forumet som vet hur jag är och hur jag tänker, ni tar hand om mig. Och det är gott så. Tänk om jag inte hade nån?? Det hade ju varit förskräckligt.... Och faktiskt, att inte dricka är ett sätt för mig att ta hand om mig själv.
För övrigt bra sagt:”Men jag vet inte allt ännu”
Så är det ju, man vet inte allt.
Idag börjar jag jobba kl 17 och hoppas på en fartfylld kväll? men fram till dess ska jag bara glida runt här hemma och försöka njuta av att kunna välja vad jag vill göra. Känns bra?
Ha det bra så länge och hoppas vi hörs av framöver!?❤️??‍♀️

Här får och ska du skriva allt du vill. Det är meningen!
Vad glad jag blir för din och eran skull! ❤️
Ju färre orosmoment desto lättare är det att lägga tankar och energi på det som är viktigt för dig.

Jag instämmer i kören: Hoppas ni ha en fin kväll!

Kram på dig! ☀️

Hrm... om jag känner igen mig? Inte helt men kanske ändå. Ifall jag börjar med det att vara i tid så har jag väl aldrig varit ute i god tid men det beror lite på vad det gäller. Vet jag att det tar fem minuter att köra till tågstationen så kanske jag vill åka med 8 minuter kvar. Men jag vet ju sådana som ska vara där klart mycket tidigare. Däremot är det ofta jag är ute i sista sekund när något ska göras och det tror jag beror på att jag medvetet eller undervetet vet hur lång tid det tar att göra något. Det blir alltid klart och oftast med bra resultat. Det var dock värre tidigare eftersom jag alltid sköt upp allt. Det viktiga jag lärde mig med tiden var att jag skulle göra ett val. Skjuta upp det är ok så länge jag gör ett aktivt val. Att bara låta tiden gå och sen får det bli vad det blir stressar jag upp mig på bara och det är inte hälsosamt. För om något ska göras är det enklast att göra det direkt nästan med allt. Lätt hänt att man annars har det i huvudet och stressas över det och sen måste man ändå göra det senare och då har man inte kunnat slappna av under tiden man inte gjort det ändå.

Jag är en rätt chill person i grunden men kan likväl växla tempo. Tidigare om jag skulle med ett flyg kunde jag lika gärna vara där två timmar innan som fem minuter innan deadline. Sitta hemma och vänta eller där var samma sak. Jag brukar ju även tänka om det är fem minuter till tåget ska gå och det är på håret att hinna... jaja, det går väl fler :) Har aldrig sprungit efter ett tåg om jag inte med 100% säkerhet vet att jag kommer hinna med det och att det känns viktigt.

Jag tror dock inte fenomenet har med att söka utmaningar. Det att göra saker i sista tid har enbart om intelligens att göra - att man vet att man fixar det! Tror dock inte man kan säga antingen eller eftersom allt är situationsanpassat. Skillnad på stress och vara ute i sista minuten eller vara den "tråkige" som inte litar på sin förmåga och måste vara ute en timme tidigare etc.

Jag tycker man ska bejaka de sidor av en själv som är starkt rotade i ens identitet som man trivs med och förändra sådant man inte helt trivs med. Jag har alltid varit en liten obstinat jävel. Gått min egen väg och sagt det jag känner för. Andra kan uppleva det som obehagligt till viss del men samtidigt vet jag vilka som är nära vänner och inte. Den här sidan försökte jag ändra på för att passa in i normen men då kunde jag lika gärna vara död. Springa runt här och vara någon annan än den jag är - nej tack. Så den får nu plats i mitt liv men där jag numera ser till så han inte ställer till det för mig bara. För anarkisten som finns i mig är den jag varit sen barnsben. Att smälta in är inte något som är önskvärt i mitt liv - som jag skrivit - vem vill vara en kopia av en kopia?

Jag skapar t ex mina egna regler. Ingen annan ska säga åt mig vilka regler jag borde förhålla mig till. Det är jag smart nog att klara av själv. Men det blir ju kaos i många situationer och försöker man då samtidigt minimera kaoset genom att passa in så var alkoholen en del i det hela tror jag. Eller för att bara fly från allt. Haft det till tusen olika saker. Quick fix som bara blev värre med tiden.

Vissa människor har kallat min socialt inkompetent - men en psykolog sa att jag var antisocial (tror jag han kallade det) och menade att jag är social när det är någon jag är intresserad av och som ger mig ett utbyte där jag glöder. Men att bara sitta och snacka om något intetsägande betackar jag mig för. trivs inte alls i sådana situationer och då är jag hellre i mina egna tankar. En kompis till mig nailar alla delar av ett högskoleprov som han finner intressanta (alltså textmässigt) men är helt lost ifall det är en text som inte intresserar honom.

Jag tror vi måste bejaka den vi är. Sen ändra om den som vi inte tycker passar in i bilden om oss själva. Vill vi vara en snäll människa men kanske inte är det måste vi ju jobba på det. Per Holknekt är ju en förebild hos mig och han är nog samma där som oss. Sin egen och det är det som ger en livskraft. Då kan man orka på och storma omkring och känna livsglädje. Annars kommer vi bara känna oss instängda och då mår vi inget bra.

Vuxen är inget jag har intresse av att bli på det sättet. Äldre blir jag ju men mitt sinne kommer alltid vara livligt :) Jag är guds barn. Att bli "vuxen" är ju bara tråkigt. Sen måste jag ju passa in till viss del där. Alla behöver vi ju pengar för överlevnad. Men jag går mina egna vägar där också. 100% kneg är ingen melodi för mig. Gillar inte slaveri :)

Jag gillar också i grunden att kasta mig in i saker jag inte har kontroll på men då för att utvecklas personligen. Dock finns det gränser för mig :D Dans är inte förstavalet när jag ska kasta mig in i något.

Återhämtningen är viktig för oss alla. Hur vi gör det är ju individuellt. Jag behöver skärma av mig från det mesta. Ha noll krav på mig. Slappa bara. Känna mig fri som människa. Men sen kan jag växla upp och storma vidare :) Men jag vet inte allt ännu. För mig är livet en resa fortfarande. I dag mår jag väldigt bra. Men jag försöker ständigt jobba på att utveckla mig som människa på ett eller annat sätt :)

Vet inte om varken du eller jag blev klokare av det här nattinlägget :) Oavsett - ha det gott!

Känner igen mig så väl i dig! Och är också ung precis som du, 26 år. Och min pappa är alkoholist precis som din. När jag var 21, precis som du kunde jag också dricka hemma själv, hur mycket som helst. Det var liksom en lugn stund från ångest och oro som sen bara visade sig komma ikapp en. Det är svårt att veta vad som kom först, ångesten eller alkohol. Det är något som du ska se som en stor livsbonus, utan alkohol kommer också din ångest minska! Gått på kbt två gånger för att få bukt med mina panikattacker, första gången när jag var 17 år. När jag var 21 trodde jag att det bara var en fas som man var i, att när jag blev äldre så skulle jag lugna ner mig med alkoholen. Men det blir ju inte bättre utan tvärtom. Så var så jävla stolt över dig som har den självinsikten redan!! Du kommer klara dig galant och de positiva fördelarna kommer väga över alkoholen, om man ger det tid och tålamod. Jag har idag kunnat sluta med mina antidepressiva mot ångest och oro för den försvinner helt enkelt. Dagarna efter alkoholen låg jag och knappt kunde röra mig för jag hade sådan ångest över livet. Till slut hade jag ångest även under stunderna jag drack. Klart jag kan ha ångest någon gång ibland, men det tar inte över mitt liv längre och den är inte ohanterlig.

Till midsommar, så kan du ju helt enkelt bara säga att du inte dricker. Frågar någon varför så säg bara ”jag gillar det för mycket” så brukar folk förstå vitsen. Säger man att man bara är nykter för en kväll brukar folk tjata på en, säger man att man inte kan hantera det så brukar man få mer förståelse och pepp.

DetGårBättre, jag har en fråga.
Ett typiskt drag hos mig är att jag aldrig är i god tid, inte när det gäller någonting. Om jag t ex ska befinna mig någonstans kl 9:00 och jag vet att restiden är 7 min, ja då beger jag mig 8:53. Att slösa tid eller pengar på att vara ute i god tid går liksom emot hela min natur. Rätt säker på att detta hänger ihop med resten av min vilja att balansera på gränsen i allt, att ständigt söka utmaningar där jag inte är helt säker på hur det kommer gå.
Är detta något du känner igen?? Har försökt förklara konceptet för en del människor men ingen har någonsin begripit. Jag driver min man till vansinne som hellre är en timme för tidig än en minut för sen???
Det jag nu funderar över är om det är ok att acceptera att jag är oansvarig och lite ”utanför lådan” hela tiden...
Jag känner mig alltid som en udda fågel bland jämnåriga kvinnor/mammor, försöker att smälta in men hela mitt väsen skriker av obehag när jag försöker klämma in mig i den (för mig) trånga lådan.
Jag tänker för det mesta lite baklänges, jag kör alltid lite för fort, jag älskar annorlunda, ser inte många gränser eller så skiter jag i dem, tycker ofta att jag inte passar in någonstans.
Det är bl.a. där alkoholen kommit in i bilden. När jag varit full har jag tillåtit mig att vara lite knäpp och annorlunda. Och visst har den givit mig återhämtning från alla skenande tankar och det kaos jag skapar åt mig själv. Kanske har min son faktiskt ärvt sin diagnos ifrån mig. Jag har värdelös uppmärksamhet när det gäller sådant som inte fångar den. Är den fångad däremot är ALLT kristallklart och inte en detalj undgår mig. Fast, skitsamma egentligen. Frågan är om jag ska acceptera och bejaka den lite knäppa och bakvända människa och mamma jag är eller är det mer hälsosamt att jag skärper mig lite och börjar skaffa marginaler? Skulle jag fråga ALLA jag känner skulle de tycka det senare.. men jag tror inte det. Jag tror inte jag mår bra av att begränsa mig med ramar, regler för hur man ”bör” bete sig. Jag har ju verkligen försökt bli vuxen genom åren men vad har det gett mig? Självförakt och alkoholism. Ont. Ont av att föröka klämma in mig i en låda som är för liten. För om jag inte ser några gränser och fortsätter att kasta mig in i saker utan att veta hur det kommer sluta, ja, då tror jag att jag kommer komma lite längre?
Men vår återhämtning måste vi finna någon annanstans än i fyllans hjärndödande värld.... För det funkar inte så bra?
Kram!❤️??‍♀️

Jag hade helt missat detta om din man, Vinäger - förlåt för det!

Jätteglad för er skull, det ska ni absolut fira. Nyktra, glada och friska!

Vad skönt! En sten som fallit bort. Hoppas ni får en trevlig stund då! ;)

Hoppas ni får en riktigt go kväll tillsammans ?

För din skull, för hans skull och för er skull❤️

Och du, man får skriva vad man vill i sin egentligen tråd! Speciellt sådant som gör en glad. Många gånger är kampen mot alkoholen så mörk, den tar så mkt energi. Kan man då sprida lite ljus och glädje emellanåt tycker jag man ska göra det ?

Äntligen, har gått som en osalig ande hela dagen (och läst, läst och åter läst här):

Måste berätta för precis alla - nåja, för hela forumet i alla fall - att min man nyss ringde och sa att han har fått positivt besked från sjukhuset.

Just nu vill jag ta hela världen i famn! ♡

Flera månaders orolig väntan är över och den operation han gjorde för några veckor sedan har gått över förväntan.

Tror att detta kommer att göra mitt inre mer tillfreds och att min energi nu kan omvandlas från oro till att användas för den krävande och närvarande kampen mot ett nyktert liv. Jag kommer nämligen aldrig att ge upp den!

I kväll ska vi fira med A-fritt bubbel - och efterlängtat sex (hoppas att det är ok att skriva så)! ?

Fem veckor, det är ju kanon! ♡

Det kanske helt enkelt är så att du är mer beredd den här gången, du vet att det kan bli tuffare, vilket gör att du inte törs ta ut någon vinst i förskott. Så har det varit för mig, första gången, plättlätt! "Det här går ju som en dans." Nu VET jag att det inte är så enkelt.

Förhoppningsvis gör det oss klokare och i längden mer motståndskraftiga. Det är nog få som kan säga att hela resan med en livslång nykterhet har varit enkel. Vi får helt enkelt använda vår erfarenhet till att bygga upp de murar vi behöver.

Kram till dig!

Tack för inlägget kära du,

det värmde!

Ja, du och jag har varit vapendragare här under lång tid nu. Du är väl drygt ett halvår (?) före mig i tiden, va? Det försprånget kan du fortsätta och ha, tycker jag. ;-) Det har betytt oerhört mycket att kunna skriva här med dig och alla andra. Jag hade faktiskt inte klarat det här själv och jag är dig stort tacksam för att du orkat läsa och stötta mig under så lång tid. <3<3<3 Det påminner mig samtidigt, med sorg i hjärtat, om de som inte skriver här längre och som det inte gått lika bra för...

Du skriver att vi vann slaget. Jag vågar knappt tänka så. Rädd att när jag släpper ner garden, så går det åt skogen. Men så kan jag inte tänka resten av livet. Jag måste ju också våga glädjas åt att det där med alkohol inte är en så förtvivlat stor del av livet längre. :-D Tiden får väl göra sitt i den frågan liksom.

Hoppas att du har det bra i rödvinsbältet och att du mår gott i övrigt min vän.
Bamsekramen

Tack för kommentar! Jag tycker nog att det är skillnad när man reagerar och agerar som anhörig. Då gör man det ju ifrån ett känslomässigt engagemang, sin kärlek och omtanke, en önskan att förbättra relationen med och livskvaliteten för den som dricker. Från arbetsgivaren blir det närmast något slags moraliserande, ibland omedvetet kopplat till en negativ syn på alkoholister i allmänhet. Min mans chef förbjöd honom att köra bil i tjänsten trots att poolbilarna var utrustade med alkolås "för att det är möjligt att manipulera sådana lås". En syn på alkoholisten som lögnaktig och opålitlig i allmänhet, snarare än en uppfattning om honom som medarbetare.

Men, du har rätt i att något slags övergrepp är det väl ändå. Att man som anhörig ger sig på något som är så personligt som ett beroende. Har synpunkter på vad man häller i sig och när. Och det blir ju för den som dricker ett moraliserande där vi tycker oss ha rätt, och de fel. Det är klart att man värjer sig mot det! Och själv hade jag inte kunnat sluta med mitt vanedrickande på uppmaning av någon annan.

Min man blev till slut skickad på en månads behandlingshem, något han uppfattade som mycket förnedrande. Vi fick inte ha någon kontakt under tiden. När han kom hem var han inställd på att fortsätta ett nyktert liv, men lyckades inte förmedla den viljan till mig. Eller rättare sagt, han hade önskat att jag också gick in i en nykter period. Det anade jag. Men, var inte inställd på det just då. Alltså, jag som i åratal hade hållit på med att försöka ta mig in i en längre sammanhängande period av nykterhet klarade inte av att ställa om - från ett bekvämt helgsupande som jag ägnat mig åt under hans frånvaro - till en ny nykterhet! Den makten har beroendet över oss. Det var inte rätt läge för mig. Så jag avstod från att träffas vissa helger och drack för mig själv som vanligt. Efter ett par tre månader hade han fått nog och sa ifrån på skarpen. Då tog jag mig i kragen, men för hans del var det redan för sent. Han hade gett upp. Inte fått mitt stöd, och arbetsgivaren krävde fortsatta blodprover m.m. Det blev ingen förändring till det bättre där heller.

Av det kan man lära sig två saker: Det spelar ingen roll vad som händer runtomkring oss. Vilka krav som ställs, uttalade eller inte. Det är först när man själv känner att "nu är det dags" och tror på det som man kan ta sig ut ur ett beroende. Och, man måste göra det framför allt för sin egen skull. Inte förvänta sig en stor förändring och positiv uppskattning i alla lägen. Förändring är möjlig - men viljan måste komma inifrån.

Nu har jag varit nykter i 5 vecka.Det känns jätte härligt men fy vilken stor skillnad de är från förra gången.Jag minns när jag skrev i min dagbok då jag hade varit nykter i 5 veckor -Vilken rus och lycka - Jag mot världen ungefär. Nu när jag skrev så kändes det mer -sluta inte kämpa det kommer bli bättre.Men det bästa är att jag känner ingen bitterhet att jag ännu en gång är här i min 5 vecka.Det är 5 veckor av nykterhet hur kan man vara bitter då?.Förra gången njöt jag "bara" av nykterheten i sig.Idag är det en känsla av ett måste! Det är ett måste jag vill men glädjen finns inte riktigt.Det är kanske på grund av att jag tar det mer på allvar den här gången, och jag vet att jag inte kan ha en relation med A-holen längre.De är den eller mitt liv det handlar om och så är det bara. Och det är ett hårt uppvaknande som man vill förneka ibland.

Jag vet inte riktigt hur jag känner för mitt liv just nu.Men det jag vet är att jag hatade mitt liv när jag drack..

Kramar till er ?

Hej! Vad starkt att du har lyckats ta ett beslut o fullföljt det och kommit så långt! Jag har bestämt mig, hamnade i fyllecell 3 gånger i våras och nu är det nog! Min ensamhet tycker jag känns igen i din beskrivning. Väldigt mycket, fast jag drack. Det som gör mig uppfylld av hopp är att jag har börjat besöka AA möten, fått en sponsor där som verkar helt underbar, kanske blir en ny vän?, och så har jag min terapi ☺️ min plan är att börja med en ny social hobby där folk inte använder alkohol för att ha kul. Nu har jag bara varit nykter i 5 dagar, men är fast besluten, tar antabus, campral och all hjälp jag kan få av min omgivning.

Mvh
Hugo

Loggar själv 29 dagar och dryga 12 timmar. Tycker vi är värda en... jaa vaddå? Stor snus, kaffe utan mjölk, red bull eller något annat äventyrligt!
Men nu när man känner sig bra får man säkert passa sig extra noga för att inte bara ta ”en”.
Snyggt jobbat!

Sitter i skrivande stund och tittar på mina yngsta avkommor som äter sina mackor medan jag dricker kaffe.
Det var åtta veckor sedan jag drack senast. Den här söndagen. Då handlade det enbart om att bota ångesten som veckans krökande hade medfört.
Jag måste för min egen skull satsa på en helt tidsobegränsad nykterhet, och hur länge den varar vet jag inte.
Håller mig där inne tills jag vet. ?
Du är grym! ??

Och kommer på att det är svårt, för det handlar om känslan jag får när jag läser. Värme och glädje (som tacksamhet) tror jag är bäst beskrivning. Självinsikt.
Det du skrev om att en av alkoholens tidigare funktioner kan ha varit att döva självmedvetenheten låter rimligt. Självmedvetenhet som i att se sig själv och döma. Bedöma sig. Alkoholen suddar ut självdömandet men också förmågan att se.
Självinsikt är att se sig själv utan att döma.
Det känns bra att läsa dina beskrivningar om dig. Läser du dem själv ibland? Visst är det lätt att känna respekt för och tycka om personen bakom texten❤️

Ja, du duger verkligen som du är!
Så många fina inlägg du gjort och gör både i din och andras trådar.
Din klokhet och empati gör dig till en sann humanist.

Du kämpar och stretar med en sådan envishet och jag är övertygad om att du kommer lyckas fullt ut om ett tag.

Som vi så många gånger sagt tidigare så är det inte gjort i en handvändning att ställa om hur hjärnan ska fungera utan alkohol.
Ha en fin söndag!
Kram?

Jagad av ångest, piskad av plikt eller driven av lust?
Aktivitet, eller överaktivitet om man så vill, kan ha samma utseende men olika funktion.
Idag är jag fortfarande aktiv, ibland överaktiv, i perioder. Men inte jagad av mina egna demoner.
Jag flyr inte längre från mig själv och från ångesten och tomheten som kallas rastlöshet. Jag är aktiv för att lösa uppgifter och jag är aktiv av lust på upplevelser.
När jag läser om att vara uttråkad och inte veta vad man ska göra med all tid som använts till att dricka, vara berusad eller återhämta sig från fyllan, kan en tanke av avund fara genom huvudet. Den försvinner så fort jag ser den och lyfter blicken inåt och utåt. Den sortens håglöshet vill jag inte tillbaka till.
Det är inte vilsamt att vara rastlös på insidan och samtidigt sakna ork och lust.

Lyxproblemet är för egen del att det finns alldeles för lite tid för allt jag har lust med. Så mycket jag vill lära mig, uppleva och vara delaktig i. Och det är ett lyxproblem för jag måste inte allt jag vill. Måste inte fylla tiden hela tiden.

Min rastlöshet har fått konturer.
Den kan undersökas för jag vet vad jag ska leta efter.
Känslorna har börjat prata med mig efter ett helt liv som levande begravda. Ibland är de som vålnader, som dimstråk; ogreppbara och nästan osynliga.
Det får vara så. Det tar kanske lite tid innan det som återuppstått tar form.
Sinnesro är inte avsaknad av obehagliga känslor. Det är erkännandet av dem. Tillåtelse, förståelse och självmedkänsla.

Visst är jag förtvivlad ibland. Uppgiven. Överväldigad.
När tanken på att zooma ut och släcka ner mig med alkohol kommer tar jag det som en signal för att stanna upp och lyssna inåt eller analysera situationen; ’vad hände?’ ’vad är det för känsla och hur uppkom den?’ ’är jag trött eller har det blivit för mycket och för fort nu?’

Självmedkänsla fungerar. Se sig själv med värme och omsorg fungerar. Självtröst fungerar. Att inte försöka bli av med ångest (eller vilka oönskade känslor som helst) fungerar för att så fort de blir företeelser i form av normala mänskliga reaktioner istället för hot så försvinner behovet av att döva dem.

Med detta vill jag säga att jag mår bra ibland och skit ibland men har blivit vän med alla mina måenden och behöver varken springa ifrån mig själv eller radera mig.
Och när jag behöver zooma ut spelar jag piano, drar mig undan för att kamma tankarna, läser eller skriver.

Ikväll har vi varit på fest. Barnen var med så vid 22 åkte vi hemåt. Det var en nykter fest. Ett par stycken kanske drack men då gjorde de det isåfall väldigt diskret.

Det knasiga är att jag har en slags ångest nu? Som om jag betett mig fel på festen. Herregud vilken tur att jag inte drack dessutom. Då hade jag väl vridit mig i ångestplågor nu ?? Det var mycket folk där och jag kände bara fyra personer. Hade detta varit när jag drack hade jag nog tagit nåt glas hemma innan för att lätta på nervositeten. Och det hade bara gjort allt värre i slutändan.

Känner mig lite stolt över att jag klivit ur min bekvämlighetszon idag och gjorde det nykter. Nåt som jag nog inte hade klarat för 1,5 år sedan.

Med det sagt så tycker jag inte man ska kräva av sig att göra saker man är obekväm med bara "för att". Men ibland är det bra.

Det blev en rolig kväll för både mig och barnen och det känns bra. Min ångest har nog med min egen starka självmedvetenhet att göra. Det kanske är den jag tillfälligt har botat med alkohol förut? Men som såklart bara förvärrade känslan sedan i efterhand.

Nåväl. Nu är det dags att krypa ner i sängen. Tror jag ska beställa hem ett paket valerina. När jag har sån här mild ångest en längre period brukar det gå ut över min sömn och valerina brukar faktiskt stabilisera detta rätt bra för mig. Helt säker på att det inte är placebo för det har funkat många gånger för mig att ta det.

Godnatt allihopa ??

Hoppas du hänger du med !

Starkt jobbat av dig!
Ganska skön känsla va?

Ha en fin helg!

Jo det är ett eget citat - för det är ca så jag känner och ser det.

Precis i detta tropiska vädret så tänker jag bara på när man vaknar bakis och är uttorkad och luktar peka..! Värre än när det är vinter/höst.Så just de gör så jag tänker efter när suget kommer..

Kunde inte uttryckt det bättre -omänskligt tempo..!Har hört folk som har berättat deras intag för en kväll och hur dyng raka dom hade blivit.Deras intag då va ca de jag drack när det var lagom.Då kände man skammen i sig.Men kunde ändå uttrycka sig ex - Oj jäklar de var en del.Gud vad du måste mått dåligt osv!..

Jag följer dag för dag super hårt.Allt jag gör är just för stunden.Planerar inte eller tar beslut framåt.För jag kan omöjligt veta hur det är då.Sen har jag mål självklart.Men de priminiära är att jag ska hitta mig själv och må bra.Och när de kommer så kommer andra pussel bitar på plats automatiskt.
Så om det blir A-fritt så är det ett beslut jag tar där och då.Inhen press eller stress ?