Senaste kommentarerna i forumet

Du är värd att lyckas och njut av nykterheten?☀?

Snart går jag på långledighet utan att ha planerat, räknat, smusslat med alkohol. Nu ska jag bara vara ledig och njuta av den tillsammans med familjen.

Krama henne istället, låt henne luta huvudet mot din axel, håll om henne så hon känner sig trygg nog att vila

Att vara betydelsefull för någon annan är också att vara värdefull enkom genom sin existens. Genom att älska någon - en partner, vän, barn, förälder, husdjur - kan man också lära sig älska sig själv.

Att älska sej själv !
Ibland tänker jag att om det händer mej något, vad har det för betydelse ? Jo, mina närmaste blir såklart påverkade en period men som alltid går livet vidare. Men jag glömmer alltid en i dessa tankar...... Mej själv , den viktigaste personen i mitt liv! För utan mej så finns jag ju inte....
”Den mest inflytelserika person du kommer att prata med idag är du, så var noga med vad du säger till dig själv.”
– Anders Haglund

" Idag är jag ingen alkoholist.Jag tar en paus.Idag kommer jag endast vara Tina"

Alkoholisten tar för stor plats.Den är i centrum hela tiden och får all uppmärksamhet.Och det är precis det den vill. Den är inte min identitet den är en endast en del av mig, så den ska inte vara den som ska vara den viktigaste. Iallafall inte idag. Idag handlar allt om mig.Vad jag vill eller inte, och de jag känner är vad jag känner. Idag kommer jag ge MIG själv all uppmärksamhet.Idag är det min dag och min dag endast.

" Idag är jag ingen alkoholist"

1 månad nykter idag så jag är värd att få vara endast Tina..

Många kramar till er ❤️

i Amandas tråd:

"Vad innebär det att vara duktig?
Och när är man inte det?
Är duktig att anpassa sig? Följa normer? Ta ansvar? Vara bättre än andra (och vilka andra isåfall?) på något?
Är det den naturliga tendensen att bedöma och värdera som spökar?
För att kunna vara duktig måste det ju sättas i relation till icke-duktig, eller?
Värdet som människa är absolut. Omätbart. Ovillkorat.
Betvivlar vi värdet, att vara värdefull bara för att man finns, hittar vi andra sätt att känna oss värdefulla"

Jag har fortfarande visioner om att jag ska vara smalare,snyggare och yngre? än vad jag är.
Liksom den här ouppnåeliga bilden av mig själv som jag per automatik inte lyckas med.

Då får jag bevisen för mig själv att jag faktiskt inte duger eller räcker till.
En självuppfyllande profetia som är helt befängd.
Hur slår man hål på den idiotin och med vad?

När jag inte får spela mina gamla invanda roller där jag får min belöning och mina bevis så står jag där naken och sårbar och bara är.
Och ibland i det så lyckas jag uppnå en acceptans i varandet.
Att jag duger,inte bara som något sorts hittepå.
Utan på riktigt.

Hur få den känslan att rota sig inuti på riktigt och inte på låtsas.
Genom att hålla fast vid känslan.
Lita på sig själv och tro att det faktiskt är sant.
På samma sätt som man ibland kan älska en partner,ett barn eller ett älskat husdjur.
En ovillkorlig kärlek som är ren och hel och som inte villkorar någonting.
Utan faktiskt bara finns där oavsett prestation.

Varför tror man inte att man i omvänd ordning kan få ha rätten att vara mottagare för detsamma?

Och när är man inte det?
Är duktig att anpassa sig? Följa normer? Ta ansvar? Vara bättre än andra (och vilka andra isåfall?) på något?
Är det den naturliga tendensen att bedöma och värdera som spökar?
För att kunna vara duktig måste det ju sättas i relation till icke-duktig, eller?
Värdet som människa är absolut. Omätbart. Ovillkorat.
Betvivlar vi värdet, att vara värdefull bara för att man finns, hittar vi andra sätt att känna oss värdefulla.
Du är värdefull för att du lever, Amanda. Duktig eller ej
Kram

Vad du skriver tänkvärda saker.
Visst var det mitt medberoende som drev mig in i måbra fållan.
Det var det som fick mig att uppfyllas av boost,kanske som med alkohol för er.
Utan den energin så blev jag som ett urblåst kärl med möjligen lite damm på botten.

Jag fick titta långt runt mig innan jag kunde börja fylla kärlet med vettiga saker.

Det räcker kanske inte med underkläder eller maxpoäng på tentan.
Det handlar kanske om ron infrån och ut som måste få chansen att bygga bo.

Sen kan du vingla på i tango eller foxtrot.
Salsan kan gå någon annanstans och härja,den behövs inte längre.

För att jag skulle ha rätten att existera så var det på bekostnad av mig själv.
Att jag var duktig,räckte till och fanns för alla andra som kunde tänkas behöva.

Läste en fin artikel om att tåget kommer faktiskt tillbaka på samma station.
Man kan låta det passera några vändor innan man kliver på det för att åka med.

Och att man ska slå sin duktiga flicka på käften,hårt..så hon går och tar lite sovmorgon istället för att hålla på och studsa omkring och göra sig användbar.

Återigen intressanta och filosofiska tankar från dig.
Har du prövat dansa salsa i köket utan alkohol?
Om inte, så börja träna på det. Jag tror att man kan lära upp sin hjärna att släppa kontrollen och dans är ju så lustfylld och befriar så mycket spänningar och känslor man har i kroppen.
Titta bara på Stina Wollter och hennes ensamdans?
Eftersom jag inte kommer ut och dansar som förr så får jag det behovet uppfyllt av mina gympa pass på Friskis och Svettis. Där är det mycket musik och rörelse som jag tycker är kul.
Om du inte bor nära någon sådan förening har de ju DVD som går att köpa och så kan man träna hemma framför TVn.
Men jag är också väldigt sugen på att dansa när jag har druckit, det händer att jag sätter i mina hörlurar och ger järnet till Lady Gaga eller Jennifer Lopez...!
Och jag tror inte vi kan ändra den personligheten vi har inom oss.
Däremot tror jag vi kan träna oss att våga mer, att släppa fram mer inom oss utan alkohol.
Det är ju en vanesak, herregud jag har druckit sedan jag var 13-14 år och nu är jag 60+!!
Framtill för fyra år sedan har jag druckit på ungefär samma sätt. Blivit mer eller mindre berusad 1-2 gånger i veckan. Eftersom jag har alkoholism i släkten har jag också varit medveten om risken därför sett till att inte gå över gränsen.
Ändå tappade jag kontrollen för ca fyra år sedan.
Men nu känns det som jag sakta tar tillbaka den och forumet här har hjälpt mig mycket.
Jag har som första mål att klara tre månader helnykter även om jag tänker dag för dag. Igår var jag på en studentexamen där det bjöds friskt men jag kände att tar jag bara en droppe så är det kört!
Då kommer jag hinka i mig allt som är öppnat hemma när jag kommer dit.
Så, nej, jag klarade det och är så glad för detta idag!
Ha en trevlig helg Amanda och sätt på en skön salsa!?
Kramar??

Damma inte av gamla Ullabulla. Som jag önskar jag hade någon som stod pall. Och som inte var beroende av mitt fixande och min suveränitet.
Du klarar av att möta denna mer eller mindre hela människa, ibland måste vi tro på att även andra kan läka sår.

och jag känner igen mig i all precis allt. Förutom att jag är man. Funderar över det du benämner "alkoenergi". Tänkvärt. Är det en superkraft som bara används till fel sak? Att sluta dricka handlar om att rikta kraften mot något bättre, något livsbejakande så ger livskvalitet.

Jag skulle vilja berätta en sak om mig själv.
Jag är duktig. Duktig på att vara alkoholist, duktig på att dölja det, duktig på att sluta dricka, duktig på att vara insiktsfull, duktig på att vara "Amanda igen" som skriver fina saker som inspirerar andra, duktig på att vara nykter, duktig på att vara "snart-40-och-vända-sitt-liv", duktig på att vara en fantastisk hustru (ja, jag vaknar varje morgon med vaxade ben, perfekt make-up och snygga underkläder, jag har kontroll, såklart...), duktig på att vara en fantastisk mamma som är fullständigt insatt i sin sons problematik, duktig student som inväntar svar på sista tentan för terminen för att se om den matchar de senaste fem toppbetygen, duktig på mitt nya jobb till den milda grad att de helst inte vill att jag går hem.... Listan kan göras väldigt lång men jag skulle vilja vilja berätta andra saker jag också är duktig på. Som nödvändigtvis inte egentligen går att förknippa med ordet "duktig" men ändå på något sätt...
Jag är duktig på att vara den jag skulle vilja vara, när jag har druckit, jag är otroligt duktig på att dansa salsa ensam i mitt kök och är hur sexig som helst efter jag har druckit upp min svärmors "slattar" som förmodligen motsvarar 2 vinare,. Kommer vara skicklig som fan på att ta mig tidigt till bolaget i morgon för att köpa småflaskor av rött, vitt samt rose´ som jag kan hälla tillbaka i flaskorna som är tomma. Hon kommer hem i morgon förmiddag men kommer inte vilja ta ett glas före tolv så om jag fyllt det vita med vatten och rose´n med Kiviks smultrondryck ikväll kommer kvitta.
Det jag vill komma till är att vi är så otroligt skickliga på många saker men tänk om vi kunde använda vår "alkoenergi" till något som faktiskt gynnar oss?
Jag är riktigt förbannad och ledsen över att jag har den här sjukdomen, den här jävla skiten att dras med. Det gör verkligen ont att jag inte kan dansa salsa i köket utan alkohol i blodet, jag har ont i själen över att jag behöver ha ett hjälpmedel för att uttrycka mig själv så som jag skulle vilja. Det är verkligen sorgligt.
Varför blev jag alkoholberoende? Varför är det så svårt att leva i sitt eget skinn? Det är där lösningen finns för mig, i svaret på den sista frågan. Mitt ideal ligger för långt ifrån det reella, när jag är full nuddar jag vid mitt ideal. Enkelt, men inte det minsta enkelt när man inte kan stoppa vid full... Och där är jag fortfarande, fortfarande efter nästan 10 månaders nykterhet, bortsett från något enstaka återfall.
Ge mig ett glas och du kan lika gärna ge mig 20 på en gång för det är där jag hamnar, till slut.
Jag önskar jag kunde förklara, jag vet att det går diskussioner här på forumet huruvida alkoholism har med egoism att göra. Det får mig att vilja gråta lite grann, det påminner mig om hur vi människor är. Vi grupperar oss och behandlar varandra illa. Anhörig eller alkoholist, spelar ingen roll egntligen, vi är bara människor som inte förstår varandra.
Jag tror att vi som dricker, dricker av olika anledningar men när vi väl passerat tvångets gyllene gräns, ja, då är vi förlorade. Vår hjärna är programmerad att skydda en sak: det som får oss att må bra.
Jag skulle inte kalla det egoism, jag skulle kalla det falsk överlevnads instinkt.

Idag vet jag faktiskt inte vad som skulle få mig att inte vilja dricka igen. Dock vet jag varför jag inte vare sig kan eller vill dricka på samma sätt som jag gjort tidigare, men faktum kvarstår: jag har väldigt svårt för att utesluta alkohol ur mitt system, alkohol (i lagom, tillräcklig mängd) får mig att bli den jag vill vara. Problemet är att jag KAN inte stanna vid lagom. Och driften att uppnå vårt ideal är stark. Urstark, skulle säga att det är en av de starkaste drifter jag har. Jag som är, och måste vara, så duktig på allt.
Kram på er alla<3<3<3
Jag kommer klara av att leva mitt liv. Men jag önskar att jag slapp leva det med vetskapen om jag är jävligt bra på en massa saker som inte är ok att var bra på. Och jag önskar att jag kunde dansa salsa utan alkohol i blodet.

Ett litet kärleksbrev till min särbo.
Som orkar och står kvar i sig själv.
När ullabullas ilska blåser upp till storm.
Hennes frustration, ångest och vånda tar oanade proportioner.

Och likt gamla betingningar så måste jag skylla på min partner nu när jag faktiskt har någon att skjuta pil mot.
Visst finns det en del sanningar i det jag säger.

En del oförstånd och oförmågor att möta det jag behöver och vill ha.
Men vore det rätt att alltid försöka tillmötesgå mina nycker och infall om det samtidigt strider mot hans vilja och förnuft.
Nej är svaret och det nejet gör att jag så ofta snubblar på mig själv och de fällor jag lagt ut för mig själv både här och där utan att veta om det.

Bygger upp frustration när mina verkliga och inbillade behov inte tillgodoses.
Skjuter iväg projektiler av ångest för att få ur mig den.
Kanaliserar min rädsla så att den går utanför mig själv och in i någon annans handlande eller icke handlande.

Dvs försöker likt en gökmamma lägga mina ägg i någon annans bo.
Men han vägrar.
Han försöker se och förstå,men går ofta bet då vi i grunden är så olika.
Han ser och förstår sig själv,och har inte samma förmåga att se mig och det jag behöver.

Och framför allt,han tycker inte att det är hans uppgift att tillgodose dessa behov.
Det är faktiskt ullabulla själv som måste fixa detta.

Oj vilken jobbig läxa,ibland alldeles omöjlig.
Jag som är van att ha min snälla alkis som sopade banan när han var nykter,vilket var för det mesta.
Som såg som sin livsuppgift att hålla mig nöjd i alla de roller och åtaganden jag hade förut.

Nu är hon bara ullabulla en alldeles vanlig lite halvgammal tant som gör sitt bästa för att livet ska var njutbart att leva.
Och vid sin sida har hon en man som sen länge förstått detta enkla faktum:
"Man är sin egen lyckas smed"

Så likt jag skrivit så många gånger förr.
Antingen klarar jag detta att möta någon som är mer eller mindre hel.
Eller så söker jag upp någon ny med beroendeproblematik eller kanske psykiskt dåligt mående.
Då får jag damma av gamla ullabulla och låta henne blomma upp igen.

När man läker andra läker man sig själv samtidigt... Jag är med dig Ullabulla, i tanke , i hjärta och själ! I förmiddags ringde jag min man för att kontrollera att han hittar appen på sin telefon där hans tågbiljett finns. Ringde honom från ett jobb där jag knappt har tid att gå på toaletten... Kärlek till dig för att du har insikt och försöker, fan ta oss människor om vi gör något annat!! <3<3

Jag läste för flera år sedan en artikel/inlägg minns inte vilket som påstådde att medberoende är lika hög form av egoism som alkoholism.
Jag protesterade våldsamt inombords.

Vi anhöriga som gör så mycket för andra och så sällan för oss själva.
Hur i hela friden ska vi kunna kallas för egoister?
När vår egen lycka är det sista vi tänker på.

Men jag har tagit till mig frasen om och om igen och tittat på den ur ett vidare perspektiv.
Kanske är det så,att även vi medberoende är egoister.

Att vi likt alkoholisten vägrar inse fakta.
Att vårt liv bitvis är bortslösat och att vi väntar på något som aldrig/förmodligen kommer att inträffa.
Att den vi lever med väljer att bli nykter och lyckas hålla fast vid det.

Vi trotsar våra vänner, våra barns välfärd vår egen hälsa och kanske ibland tom vårt eget förstånd.

Allt detta i syfte att stanna kvar hos den som dricker.
Det är inte sunt och inte snällt mot oss själva eller vår omgivning.

Är det då ett egoistiskt val,eller ett ickeval av den som inte längre förmår ändra sin situation?
Jag vet inte svaret på det.

Men ska jag backa mitt band 4 år tillbaka då jag och min drickande exsambo separerade så var det i mitt fall egoism att jag inte hade förmågan eller förståndet att bryta.

Det var fortfarande för många vinster för mig att göra i att stanna kvar.
Jag slapp så mycket av det som jag nu varit tvungen att se över de sista åren med stor själslig vånda på köpet.
Jag hade kanske sluppit det om jag varit kvar.
Varit kvar i min "dimma" där jag någonstans ändå fungerade hjälpligt.
Alltid var den starka och som hade råd och var spindeln i nätet.

På något sätt skiftar det fokus för mig när jag vågar tänka tanken.
Att det självuppoffrande liv jag levde i viss mån bottnade i egoism.

Att jag vägrade inse min egen roll i det hela där jag lyfte min alkis när han behövde,underlättade och smekte medhårs för att han skulle må lite bättre och kanske dricka lite mindre.
Få tacksamhet och gottgörelse i betalning, och den starka grundtrygghet det gav att veta att jag inte skulle bli lämnad.

Till sist gjorde jag mig ändå fri.
Ställde ultimatum som han inte kunde hålla och vi gick skilda vägar.

Men jag kan ändå inte låta bli att undra då jag i dagsläget så ofta stöter på detta enkla faktum.
Mina medmänniskor,kärlekar vänner osv gör rätt sällan som ullabulla vill.
Det skapar friktion och konflikter inom ullabulla.

Att måsta acceptera att andra människor gör egna val, som bottnar i dom själva och som ibland också skadar mig då jag inte vill acceptera att vi alla tänker tycker och agerar olika.

Så mycket enklare förr när jag höll i både piska och morot...

Har märkt att när jag tar upp alkoholmissbruk, med människor jag möter, är det många som har eller har haft problem..Pratade med en man på jobbet, som berättade om att han slutat dricka..Han hade haft en bror som söp ihjäl sig och var i 40-års ålder..Brodern hade supit bort 3 förhållanden och sina barn..Till slut hade han hittats död i sin lägenhet..I en misär dit ingen ville komma för att se hans elände..En man som fått många händer framsträckta för hjälp..Både från sitt jobb, men också från anhöriga..Han tog/orkade inte ta hjälpen..Tragiskt..Tror alkoholen skördar fler offer än vi anar..Många cancerfall, självmord, och andra dödsfall är alkoholrelaterade..Vi är så maktlösa när personen inte vill/orkar ta bättre beslut..Kram

...att höra! Fortsätt berätta om du vill!

/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jag gör det ofta och gärna.
Fixar andra.
Men med min särbo så stöter jag på patrull.
Agerar dramaqueen ibland för att väcka reaktioner och han drar sig stillsamt tillbaka när jag gör så.
Där står jag som ett bortskämt barn med uppdämda frustration och ilska för att han inte "lyder eller gör som jag tycker han ska göra.

Mycket svårt och mycket nyttigt för ullabulla.

Mina egna svaga punkter kommer då ut i ljuset och jag tvingas se min egen ofullständighet.
Tar till mig den och lagar mig själv,förlåter min oförmåga och kliver vidare i detta som kallas livet..

säger jag också ?
Är det ett drag vi medberoende har, att ”fixa andra” och hitta lösningar... till andra ?
En kompis berömde mej: Vad du är klok, jag blir avundsjuk ! Ja svarade jag, det är lätt att hitta lösningar till andra ( för då slipper jag lösa mej själv )

Slutade med FB och instagram för länge sedan. Även vänner som har allvarliga problem i vardagen har en FB fasad av påklistrad lycka. Jag har inte saknat det en sekund. När jag träffar vänner nu för tiden så har vi mycket mer att prata om och jag slipper deras oäkta sida.
Jag försökte hålla det till att bara koppla upp till mina närmsta för att kunna lägga ut mer ärliga inlägg men det gick inte och till slut så sprutade det myskvällar, nya terasser och utlandsresor i mitt flöde och stressen gick upp.
Jag gillar verkligen det här forumet, det är precis som anti-facebook :) Här pratar och visar vi våra verklighet, inte den vi vill att andra ska tro att vi har.

Om du har möjlighet att byta jobb så överväg det. 8 timmar om dagen fram till du fyller minst 65 är väldigt mycket tid att lägga på att vantrivas. Som dessutom spiller över till resterande vaken tid om det är illa. Jag vet att det ofta är lättare sagt än gjort, men det kostar lite energi i jämförelse att se sig om efter nya möjligheter.

Tack Sisyfos, finalisa och AlkoDHyperD för era kloka svar. Jag läste dem långsamt allihop och tog åt mig. Tack.

Jag skrev ett ganska långt inlägg inatt men det försvann när jag skulle posta. Dåligt internet antar jag.

Mådde inte så bra igår. Har för mkt just nu med allt. Orkar inte ens skriva om det igen för jag känner hur stressen ökar när jag tänker på det (det är mest mitt jobb som gör att jag mår dåligt. En enorm arbetsbörda har vi).

I alla fall så har jag mått bra idag igen.

Och som vanligt är jag oerhört tacksam över att jag lever ett helt totalt nyktert liv. I med och motgång.

Ha en fin kväll allihop. Kram till er.

Sen 2,5 år..Lämnade mannen som inte ville/orkade sluta dricka..Jag hade bestämt mig under min första nyktra tid att slutar inte han dricka, så vill inte jag leva med honom..Mitt välmående går först..Det är det viktigaste jag har..Förstår hur jobbigt du stundtals tycker att det är..Livet är nu, och alkoholen har förstört tillräckligt för oss..Du får ta vara på dom goda stunderna med familjen..Så fint att du är en nykter mamma och mormor/farmor..Känner du skuld så säg det till barnen..Allt kan läkas..

Har läst hela din tråd nu och vill bara säga att det var en så fin läsning.
Vilken kraft och kämpaglöd du har!
Du är inspirerande och ger hopp!
Själv är jag på dag 8 idag och det känns bra att vakna nykter?
Kram till dig?

Det är jätteinspirerande att läsa om din framgång!