Senaste kommentarerna i forumet

Grattis till 2,5 år! Vilken känsla det måste vara och vilken livsförändring. Bra jobbat. Säger som vi ofta gör här: Jag kommer efter, men hoppas att jag aldrig kommer ikapp.

Ha en fin helg! Kram

Vad skönt att höra att du fått bra respons av personalen på skolan.
Hoppas, hoppas att tillvaron för din son ska bli bättre!

När det gäller din relation till din man så känns det som att du har sprungit ifrån honom med hästlängder (vilken liknelse..) då du har kommit till så många nya insikter om dig själv.

Han däremot, står kvar på samma fläck utan att ha utvecklats ett enda dugg.
Du har vidareutbildat dig, har utvecklat förmågan att analysera känslor och börjar förstå varför de uppstår.
Det är ju som att du lärt dig ett nytt språk som han inte förstår.
Och nu kan du inte gå tillbaka till det gamla språket för då känns det som ett halvt sätt att leva. Så det är inte konstigt att du känner dig frustrerad.
Men jag är övertygad om att du kommer ur det här när det är dags.
Vissa saker måste få ha sin tid.
Kram, du är klok och stark????

Fy vad jag känner igen mig! Just nu har jag slutat dricka, ett underbart beslut när man väl kommit över tröskeln. Det finns inget som kan få mig att dricka just nu. Det jävliga kommer om några veckor, när jag varit nykter, är stark och glad. Då kommer de där tankarna en kväll när jag har fått ett tillfälle - 'några folköl skadar inte, ingen kommer märka något'. Och så tar man första steget in i karusellen igen..

Här har du nu startat en egen tråd i forumet. Bra gjort!

Du berättar på ett ärligt och öppet sätt hur det är för dig, vad du gått igenom och nu att du vill jobba med dina alkoholvanor. Det finns saker i livet som är viktiga för dig och du vill lägga kraft och energi på det istället för att låta alkoholen ta kontrollen.
Du har klarat av flera förändringar, du måste vara en stark och klok person. Inga lätta saker du gått igenom. NU är du här och ska ta tag i detta!

Ibland tar det lite tid innan man får fart i sin tråd, skriv gärna flera gånger om du vill få mera svar.

Du kan såklart också läsa runt bara om det känns mer hjälpsamt, det där märker du själv. Nu är du här, välkommen vad du än väljer.

Vänliga hälsningar,

Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

God idé du har att byta tankar med andra. Personen du skriver om här beter sig mycket elakt och respektlöst mot dig. Han har också varit hotfull och våldsam. Kanske är det svårt för en del att veta hur de ska vara dig för att det ska vara hjälpsamt. Oavsett om han dricker eller tar droger är det inte ett ok beteende och visst kanske det hänger ihop med droger eller alkohol samtidigt är det ett stort problem i sig.

Bra att du gjorde valet att byta nummer, gå förbi och ta en annan butik, låta bli att ge dig in i en diskussion. Du håller avstånd och på så sätt bygger upp en tryggare ram runt dig själv, steg för steg. Vad är ok för dig? Hur vill du må? och hur får han dig att må.

Ta hand om dig och fortsätt såklart skriv och läs här.

Vänliga hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Dag två och irritationen har lugnat sig en aning men fy vad jobbigt de första dagarna är!
Just nu ett glas tranbärsjuice med Vichy på balkongen.?
Nu blir det en nykter fredag!??☀

lite grundligare. Torkar dammet av en mysig ljusstake i form av ett hus med fönster. Drabbas av minnen men utan obehag.... dock väcks behovet att skriva några rader. Ljusstaken köpte jag för den var så vacker, ett hus med vackra förnster och plats för värmeljus inuti. Jag gömde den i en byrålåda med tanken att ta fram den och fira när mannen hade varit nykter 50 dagar. Det måste ha varit alldeles i slutet av 2010, kanske jag hittade den i julhandeln. God Gud så naiv jag var, så okunnig, så .... ja, jag vet inte vad. Länge fick den ligga i byrålådan eftersom den 50:de dagen var långt borta då. Jag påminns om min räkneramsa som jag tog med hit till Det vidare livet, den var mycket viktigt då ännu.
Nu lever vi i nykterhet sen sex år tillbaka och med ett och ett halvt års nästan-nykterhet (om det nu kan finnas nåt sådant) dessförinnan. Livet nu känns stabilt och jag är idag långt mer medveten om att jag lever med en alltid-alkoholist eller en idag nykter alkoholist. Medvetenheten kommer främst ifrån hans egna uttalanden, det jag får ta del av idag. Det var bra att han inte var så öppen tidigare - det hade gett mig höggradig ångest och sannolikt hade mitt kontrollbehov tagit destruktiva uttryck.
Kastanjen blommar, fåglarna sjunger, jag äger min tid mer än nånsin... kanske ända sen jag var barn. Livet är gott så här på den bortre halvan. Vi kan idag också diskutera och planera hur vi kan försöka skapa trygghet i livet om något händer. Hur vi eller en av oss kan leva och bo på ett hanterligt sätt om - eller när - livet förändras. Än så länge är vi friska och rörliga men medvetenheten om att det kan förändras finns närvarande.
Nu är ljushuset dammtorkat. Det står på sin hylla och blickar ut över rummet och vidare mot kastanjen och trädgården. Så rätt, så gott. Jag klappar mig symboliskt på axeln och tackar mig själv och alla jag mött som gett mig styrka och förstånd att ta min plats, att välja min väg. Det är möjligt att ta makten i sitt eget liv! / mt

Hur många gånger har jag inte ställt motsvarande frågor till min man, numera pensionär och ytterst kapabel inom de flesta områden... Tack för påminnelsen! Lycka till med stegarbetet och glad sommar?/ mt

Jag loggar också in för en stunds reflektion? / mt

Herrejösses vad du är bra!
Helt fantastisk!
Jag blir så glad när jag läser det, och det ger mig hopp att tro att även jag en dag ska komma så långt som du gjort.
Fortsätt njuta av livet och ha en underbar helg! ❤️

2,5 år, grattis till det!! Och låt det bli många vita år till ❤?

Jadu Vinäger, jag tänkte just skriva något liknande... pust, Demonerna har lämnat mig, eller nåt. Jag har inga panikattacker, det är en skillnad, mellan oss men annars har jag samma känsla som du. Det är över för den här gången. Det har infunnit sig ett lugn igen. Så skönt!
Undrar om det är en kombination av stress, årstider, balans i kroppen, mörker. Tror att en sv mina värsta triggers är trötthet. Att lösa det med alkohol är det absolut sämsta jag kan göra eftersom jag då sover så dåligt när jag dricker.
Nu tar vi vara på den här lugna perioden och klurar vidare tycker jag. Lycka till Vinäger! Och förresten, hur jag än har fallit, så har det aldrig varit ner på ruta 1. Drickandet skrämmer mig, men aldrig att jag låter det skena iväg som förr. Du kan också stoppa. Och förresten är jag nykter nu o planerar an låååång nykter period. Vi kör tillsammans!

På en dag..Det är först när man slutar försöka som loppet är kört.Klura på du vinäger.Det är så man kommer på idéer och verktyg som passar bäst..Kram

Det är inte fallen som avgör om vi kommer fram utan viljan att resa oss och fortsätta trots fallen❤️

Jag skriver de här raderna för att påminna mig själv om mitt alkoholberoende. Eftersom jag är "periodare" glömmer jag ibland mitt problem. På ett sätt bra eftersom jag då slipper ångesten men också mycket farligt. Flaskan blir mindre farlig när jag "glömmer". Men med några rader här kan jag sätta mitt problem i fokus igen.
Med detta återgår jag till den fantastiska sommaren som anlänt till oss.
Ikaros

Ja, så är det, det känner jag. Nu gäller det att klura ut flera förebyggande åtgärder och strategier. Det finns inte på kartan att jag tänker fortsätta att ha det så här hela livet. Never!

Känner mig starkare igen, panikattackerna har lugnat ner sig både vad gäller styrka och antal. Självklart måste jag fortfarande vara uppmärksam på jobbstressen. Min man mår efter omständigheterna bra och det gör att allt per automatik lugnar ner sig lite inombords.

Tänker att det är smart att göra flera förändringar i mitt liv. Att det kan vara bra att slippa ha fokus på alkohol hela tiden, oavsett om det handlar om att dricka eller låta bli. Att naturligt få bort tankarna på A åtminstone del av dygnet.

Något ska jag banne mig klura ut som gör att jag hittar tillbaka till min nyktra period - och stannar kvar där! Jag tänker aldrig ge upp kampen för att komma dit.

FinaLisa, nu kör vi tillsammans!

I dag är jag nykter!

Fina vänner!! Tack alla för ert stöd!! Jag behöver det ska gudarna veta.... Skrev igår ett mail till lärarna, jag berättade vad som hänt på fritids och att jag känner att det inte är en trygg plats för min son. Och att jag vill veta hur det ska gå till för att inte detsamma händer i klassen, där han fortfarande är trygg under deras vakande öga, för det tror jag faktiskt. De är tre väldigt fina kvinnor som jag har förtroende för, ännu så länge... De sa i morse när jag lämnade honom att mitt mail var sååå fint och att de redan börjat ta tag i detta. Hur hann jag inte få förklarat för mig så vi får väl se...
Men om jag så ska vända upp och ner på hela skolan ska inte min son någonsin fråga mig igen varför alla barn hatar honom!!!
Idag är jag inte trött trots att det känns som om jag står ensam på barrikaderna (dock med er med mig i tanken så helt ensam är jag inte) för att skydda min familj. Vad min man lever i för verklighet vet jag inte. Ibland undrar jag om han är dum på riktigt... Det känns som om ju mer jag öppnar mig och ju fler kort jag lägger på bordet desto mer sluten blir han, just nu är han en parodi på sig själv! det värsta av allt är att jag börjar misstänka att det är för sent, jag väntade för länge. I 15 år har jag trott att han ska släppa in mig i sin tankevärld, börja prata om vad han verkligen känner, sätta ord på sånt han bär på. Men inte ens nu när det käraste vi har, våra barn, blir hotade förändrar han sitt beteende. Det är som om han fortfarande är kvar i spädbarnstadiet och inte utvecklat någon objektpermanens!! Det som inte syns finns inte! Det ter sig mer och mer obegripligt för mig hur han fungerar för detta är inte bara alkoholrelaterat, jag har till min fasa upptäckt att hans mamma är likadan. Den ibland grymma verkligheten vi människor lever i skrämmer dem till förnekelse och tystnad. Och det är inte det att jag kräver att de ska sitta varje kväll och ha terapisamtal med mig men något annat än total tystnad hade nog varit till hjälp för hela situationen...
Men de tycker nog att jag är en hysterika som blåser upp allt. Jag vet att jag inte gör det men i deras värld är allting mellanmjölk....
Jag undrar hur jag någonsin kunde tro att jag skulle passa in i deras familj? I deras värld? Det är som om jag försökt pressa in mig i ett par jeans som är 5 nr för små i 15 års tid utan att fatta det. Kommer jag torka ihop och dö i den här insiktslösa miljön?
Han ringde nu. Första dagen i hans 45-åriga liv på ett "vanligt" jobb... Efter en livslång karriär i hästbranschen tvingade jag honom att skaffa ett extra jobb. Han tycker det är toppen men jag var ju ändå tvungen att visa honom vägen och pusha honom dit.
Kanske är jag orättvis, kanske har han en depression som varat hela hans vuxna liv. Antagligen. Men för helvete, han är och har varit vuxen länge. Allt kan väl inte vara mitt ansvar, eller?
Vad det är skönt att spy lite galla...
Jag är tacksam över att jag hittade hit till er, tacksam över att ha nått insikt om mitt missbruk av alkohol, tacksam över att äntligen kunna se mig själv med lite blidare ögon och djupt tacksam över den styrka och energi ett liv utan alkohol skänker mig.
Men jag håller med Indras dotter: "Det är synd om människorna..."

1.a dagen på båtjobbet, kom jag att tänka på mitt datum. Varit nykter 2 och ett halvt år..Tänker inte på tiden så mycket längre.Det bara rullar på.Så är livet, om vi inte tar tag i problemen, så har tiden bara rusat iväg.Jag vill inte bli ett gammalt fyllo.Jag vill leva, och ha det fint.Min enda väg är total nykterhet. Jag söker mig ofta till människor som inte dricker, eller har annat beroende.Det syns på många på båten att dom har alkoholproblem.Jag tycker synd om dom.Fan för att vara fast i ett beroende.Tankarna på sitt stimuli, mest hela tiden. Skam, skuld,, dåligt samvete som gnager på ens själ..Tack, universum och min omgivning, som hejar och peppar mig på min livsväg..Ha en fin och solig dag forumsvänner..Kram från en miss lyckad som gör sista intropasset ombord?

Vänt och vridit mig ett tag nu.Har en konstig känsla och obehag i kroppen.Så nu har jag satt på mig och går en runda runt kvarteret och andas in lite luft. Tagit en liten lugnande tablett och väntar på att den ska slå in. Kan inte riktigt sätta fingret på vad jag känner eller inte känner.Känner att ångesten pyr under ytan men det är bästa att den får stanna där. En känsla av tomhet eller likgiltighet men samtidigt så känner jag mig gråtmild tror jag. Känns så förvirrat!! Har inget sug, så även om jag skulle haft en drink framför mig nu så skulle jag inte ha druckit den. Men att känna sig som en zombie är ju inget man strävar efter eller..

Vad vill man? Vad känner man? Vad ska man? Vad kan man? - Just nu vet iallafall inte jag! Förutom att jag är SÅ trött på denna hjärna just nu..!

Känsla för känsla, tanke för tanke, Steg för steg och dag för dag. Det låter kanske lätt i praktiken men att leva efter det är som en labyrint.

Nu börjar ögonen bli tunga så nu väntar kudden på mig äntligen..
Och sen vet jag att man kommer vakna till sol och värme imorgon så det ger ju ett litet positivt ljus ...

natti natti

Ett förlåt från barnen är en liten början men jag känner att det behöver bli mer än så. Har liknande erfarenhet med ett av mina barn och som förälder blir man helt galen. Stå på dig Amanda och acceptera inte några ord utan det är handling som krävs. Lärare och personal behöver agera. Samtal med berörda barn och deras föräldrar kan vara en start. Efter ett flertal kränkningsanmälningar fick jag nog. När dottern vägrade gå till skolan så fick hon vara hemma och vi sa precis som det var till läraren. Skolan ska vara en trygg miljö och för att få till en hållbar förändring så behövs resurser. Dotterns klass har nu under ett år fått jobba med grundläggande värderingar, samspel, respekt mm. Mycket av detta har flera med sig hemifrån men tyvärr inte alla.
Jag förstår din frustration och din ilska. Använd den till något positivt och som bränsle till att orka.
Tänk om vi kunde lära våra barn att inkludera istället för att exkludera det som är annorlunda. Men där behöver vi säkert börja med oss själva.
Ge dig själv en lugn stund och som du skriver alkoholen löser inget. Våga be om hjälp när orken tryter för du behövs.
Kram
Ellan❤️

Vad imponerad jag blir av dig!
En sådan självinsikt och mod att ta beslutet att sluta dricka alkohol?
Du är bara 26 år och så klok. Håll fast i din nykterhet och du ska se hur mycket du vinner i längden.
Hitta andra nätverk och intressen som ger dig nya vänner.
Du är värd allt beröm???

Du är långt ifrån ensam att känna som du gör. Skönt att du har en pojkvän som stöttar dig i detta. Det är långt ifrån enkelt men det fantastiska är ju att det faktiskt går att leva nyktert. Jag tänkte tidigt att lika roligt som jag har haft onykter kommer jag inte att ha igen. Det är ju på ett sätt sant då den kicken vi får av kemiska substanser är så extrem. Sedan var det inte så roligt på slutet.., snarare ångestfyllt och nattsvart. Vilket enkelt går att förtränga... Det som är det bästa är dock att det blir roligt på ett nytt sätt. Det känns äkta. Men jag har fått prova mig fram. Långa middagar med mat och dryck inpå småtimmarna som jag tidigare älskat går bort. Jag tycker helt enkelt inte att det är roligt längre. Konserter fungerar fortfarande, det är tom roligare nu. Nu kan jag liksom vara med och diskutera låtlistan etc med de övriga. Prestationsinriktad träning har bytts ut mot yoga och skönlöpning. Du får undersöka och jag gissar att du kommer att upptäcka nya saker och sidor hos dig själv som du kommer att uppskatta.
Ge dig själv lite egenkärlek. Gör sådant du mår bra av. Att du varit nykter i 8 mån är fantastiskt bra gjort och du ska vara stolt. Sedan kan känslan av tomhet komma men det är kanske dags för nästa steg för dig. Finns det något du skulle vilja göra men som tidigare inte varit möjligt? Blir det för tufft så finns det möten att besöka och så forumet såklart.
Fortsätt skriv.
Kram
Ellan❤️

Ja Vinäger, hur komma tillbaka till styrkan vi hade, det är den stora frågan just nu...känner precis som du men blir också förbannad på situationen parallellt med ångesten. Panikattack har jag inte haft sedan i höstas tack o lov.
Min plan är att fortfarande försöka själv, måste klara detta!??

Min hund och jag mår prima i solen.
Min luriga följare ullabulla vilar snällt.

Ibland så vaknar hon till.
Regerar och gapar och tycker att hon minsann har rätt till..

Och visst är det så.
Visst har jag rätt till och är förtjänt av.
Men att jag som en besinningslös hoppar på en kaviartub för att klämma fram Min lösning eller min väg är inte rätt väg att gå.

Jag har skaffat mig sponsor och vi har börjat om från första steget.
Om och om igen så påminns jag om att min väg visserligen är påbörjad och en hel del hinder avverkade.

Men detta enkla och fundamentala:
Jag kan endast ha rätten att ta beslut för egen del utifrån vem jag är.
När jag blundar lite så sidosteppar jag så gärna över på andras gränser för att fösa ihop lite makt och kontroll.

Sa åt min särbo idag:
Du åt väl frukost?

Han är 53 år..
Sen kom jag på mig.
Vad har jag med det att göra?
Nä, sa han. Det är nog mitt problem.

Så grodorna ramlar liksom ur per automatik.
Må så vara om det bara är en frukost.
Men ibland har jag mycket tyngre artilleri och låter mig inte nöja med ett ickesvar.

Nåja..vågorna kluckar vidare,med eller utan frukost i magen.

Skulle tänka på mig själv och dra ner på jobbstressen, så tog semester i går. Alltså, det funkar inte att ha "fritt fram" för mig. Två liter (!) vin lyckades jag få i mig + 1 liter i måndags kväll. Det mest skrämmande är att jag tål mängden. Visserligen under flera timmar, men ändå... Sluddrar inte, balansen är ok, ingen märker något... Jo, jag somnar fortare än M, vilket aldrig händer annars. Men om det kommer upp kan jag skylla på att jag tagit en sömntablett.

Kollade i morse för första gången beroendecentrum i min kommundel och man kan komma på stödsamtal utan att journalanteckningar görs. Vet inte om det är den vägen jag ska gå eller om jag ska söka vc för mina panikångestattacker. Visst, det hör säkert ihop, men panikattacker vid stress fick jag innan jag började dricka på vardagar. Har dessutom en jättebra husläkare. Lite rädd dock att det tas prover och syns att jag dricker.

Fattar bara inte att allt gick så bra i början av mitt försök att bli nykter. Kanske går jag fortfarande och hoppas att den perioden ska komma tillbaka. Även för två år sedan hade jag ett uppehåll på ca 50 dagar som gick utan kamp.

Nu ger jag det till på måndag att bestämma mig. Är panikattackerna värre söker jag hjälp. Blir nog en nykter helg i alla fall, då M är med och vi inte tar något då vi är ensamma hemma. Skönt, men otroligt att jag inte klarar att fixa det själv. Den där stoltheten över alla nyktra dagar känns rätt avlägsen just nu. Bläää....