Senaste kommentarerna i forumet

Jag tycker precis som Sisofys. Och du har helt rätt i att de vuxna ska ha nolltolerans när det gäller mobbning.
Det får inte förekomma helt enkelt!!
Jag tänker på dig och hoppas du får till en förändring.???

Nä, att göra så gott man kan är inte alltid nog... idag har han ont i magen och fick stanna hemma. Detta är inte slut, det har bara börjat. Ni har rätt allihop, att inte dricka och att stå upp för min son är det jag tänker göra, det enda jag kan göra. Det här ska upphöra nu. Han är liten, en liten udda fågel men det var jag också. Jag kom som åttaåring till ny skola i småstaden från hippiehem på landet. Med hemsydda kläder och alltid med någon slags leksak i handen svepte jag in i klassen och lärde mina nya klasskompisar hur man kunde leta saker i containrar och leka på ställen de aldrig hade kommit på tidigare. Jag var vild och annorlunda och även om vissa föräldrar och följaktligen deras barn kallade min familj för teaterpatrask och gjorde sitt bästa för att utesluta mig fungerade det inte. Jag hade redan hunnit skaffa vänner. Det har inte min son, där är vi olika, medan jag hade en enorm social förmåga har han det inte. Vem ställer sig bakom honom i skolan? Lärarna? Möjligtvis. Men fritidsledarna? Det är på fritids de värsta påhoppen har skett och det tänker jag reda ut vad det beror på. Och jag vill veta vad föräldrarna till dessa barn får höra och vad de har att säga.
Jag må vara långt ifrån perfekt men en sak har jag och det är rättspatos. Jag skulle ALDRIG tillåta mitt barn att behandla någon annan illa. Det går emot allt jag tycker och allt jag lärt mig. Så jag undrar verkligen vad dessa föräldrar har att säga... För så mkt förstår jag ju, detta beteende kommer ju någonstans ifrån. Som för dig Ullabulla, det är inte konstigt alls att du hanterade det på det sätt du gjorde, det är mänsklig logik! Våld föder våld heter det ju och är helt sant. Det enda felet är ju att det skulle funnits vuxna som såg, förstod och gick emellan. Och som stoppade det.
Idag känner jag en sak: Jag kommer inte tillåta att mitt barn blir illa behandlat. Det spelar ingen roll vilka åtgärder jag måste ta till men detta slutar nu.
Tack för att ni finns och är mina vänner, jag behöver er❤️❤️❤️❤️

Du skriver att lärarna gör så gott de kan... jag hållet inte med. Han är rätt liten din son, eller hur? När barn i grupp ger sig på en annan, så har det varit flera incidenter tidigare som hade kunnat uppmärksammas och bearbetas. De ska ha en plan mot kränkande behandling och jobba med förebyggande åtgärder. Hade de varit duktiga på det här så kanske det inte skulle hända. Tendenser till att ge sig på nån finns alltid, men lärare kan stoppa det genom förebyggande arbete.
Ställ till ett jäkla liv, tänker jag. Kräv att få veta vilka konkreta åtgärder som skolan gör. Läs skolans plan mor kränkande behandling. Läs skollagens 6 kap. Där står vad skolan är skyldig att göra när sånt här händer. Rektor och huvudman ska informeras och ska utreda, dokumentera. Det finns få saker som gör så ont som när barnen far illa, men det finns också ett signalvärde i att ställa till med ett jäkla liv. Man visar både sitt barn och personal att det inte är ok. Och de har makt att stoppa sånt här, med rätt sätt att arbeta. Det blir svårare och svårare ju äldre barnen blir och ju mer som har accepterats, så jag rekommenderar verkligen att du bråkar som sjutton nu. Kräv konkreta dokumenterade åtgärder, Kräv att de jobbar med planen mot kränkande behandling. Och gläds åt att du är nykter ?, annars hade du kanske också missat det här.
Hoppas det ordnar sig, Amanda!

Åh tack för ditt svar Ellan! En tröst är alltid att man inte är den enda som känner såhär. Jag har inte gått på AA, jag har min pojkvän som stöttar mig endel. Jag läste på om alkohol, böcker, läste mycket på detta forum. Inombords kände jag verkligen att det inte höll längre. Jag växte upp med en pappa som är alkoholist och jag började se spår av mig i honom. Aldrig nöjd, drack i smyg, vardag, helger, drack dagen efter fylla. Så jag gick bara ut offentligt med att jag hade alkoholproblem och nu får det vara bra. Men samtidigt har jag ingen i vardagen som har mina problem, så det är lite jobbigt att inte ha någon att prata med som verkligen förstår. Terapi har jag gått i andra perioder i andra delar av livet av andra anledningar.
Men ja, precis som du säger så behöver jag nog bli vän med mig själv. För just nu är jag mest besviken på mig själv hela tiden och pratar ner mig. Känns som jag gått ner mig och bara känner för att stanna där. Stort tack för ditt stöd och grymt gjort av dig med två år!!❤️

Hej,
Jag känner igen mig i din beskrivning och har nu varit nykter i lite mer än två år. Är lite äldre än du dock och har familj.
För mig blev lösningen att börja bli vän med mig själv. Lära känna den nyktra tjejen och komma underfund med henne. Jag hade en period där jag kände mig som du beskriver det. Jag var vilsen och visste knappt vem jag var längre. Vad uppskattade jag i livet? Vad gillade jag att göra? Vilken färg på väggarna ville jag ha? Alla frågor blev stora... men sakta kröp den nya tjejen fram. Jag fick ta det lugnt och känna mig för. Göra om och lära om. Nu funderar jag på att skola om mig och byta jobb. För den som sitter framför datorn hela dagarna med siffror högt och lågt är inte den jag är idag. Men det får ta sin tid tänker jag.
Starkt att du håller i nykterheten.❤️ Har du något stöd i detta? Några möten eller samtal som hjälper dig? Själv går jag på AA vilket jag trivs med men har även vänt ut och in på mig själv i terapi. Bitarna faller på plats om vi gör små små saker i taget.
Kram
Ellan

Ja vinäger, så är det förstås. Många jobb innehåller mycket av det du beskriver.

Jag tror jag liksom fantiserade ihop hur det skulle vara för mig att jobba där. Men jag har ju också massor av hat mot alkohol så det är ju kanske inte så konstigt att jag ogillar systemet ? Jag skulle må rätt dåligt av att jobba i en affär som säljer hockeyutrustning också ?

Men ja... hela grejen med att alkohol är en laglig drog är för mig helt obegripligt numera.

Läste en artikel om Gudrun Schyman och en kommande dokumentär om henne (tror jag det var). Rubriken var något liknande "hela vårt samhälle är alkoholiserat" och hon pratade om alkoholnormen vi har. Just alkoholnormen har jag skrivit mkt om i mina inlägg förut. För den påverkade mig enormt förut, även under mina långa nyktra perioder. Och kanske även nu... Jag tyckte det var rätt klockrent att beskriva hela vårt samhälle som alkoholiserat. Det ÄR ju så. Och jag vet inte men jag känner att systembolaget och klirret från en systemetpåse symboliserar hela den samhällsalkoholiseringen. Jag har aldrig sparat påsar därifrån och typ haft min matlåda i en sån. Jag har alltid kastat dem. Alltid. De synliggör nåt så sorgligt med vårt samhälle.

De flesta är så oskyldiga i den här röran. Man föds ju in i det nästan. Och det är ju det som är problemet. Hade inte alkoholnormen varit så oerhört stark hade jag aldrig druckit. Jag drack inte förrän sista året i gymnasiet och jag gjorde det ENBART för att passa in. Det gick knappt annars. Men jag undvek alkohol så länge jag kunde. Önskar jag hade haft starka nyktra förebilder runt mig men det hade jag inte. Jag tror snarare de runt mig drog en lättnadens suck när jag äntligen blev "normal" och började dricka.

Jag ska i alla fall alltid vara den nyktra starka förebilden för mina barn. De ska alltid kunna känna att det är normalt att inte dricka.

Ha en skön kväll och god natt allihop ❤

... skickar jag över nätet. Jag kan inte påstå att jag vet hur det känns att vara i din situation, men du har min omtanke <3

Tack för att du delar med dig av ditt liv.
Visst är det sorgligt att rädsla kan sprida sig som elakheter mellan människor.
Inte är du bitter, du skriver ju att du är ledsen. Och ensam. Skönt att du kan dela känslorna här och inte dricka bort dem.
Och visst hör hela livssituationen hemma på det här forumet, för behovet att fly hänger ju ihop med det.
Kärlek till dig

Hur jag blev lite utsatt i sjuan på högstadiet.
Kom lite på kant och utanför.
Försökte passa in och var kanske inget regelrätt mobbingoffer.

Men någon sorts förskjutning där jag fick lite hack här och där hade blivit verklighet

Men sen till min "smala lycka" så hittade klassen en annan tjej.
Vem gick först i ledet,jo ullabulla i sin iver att skjuta det som påbörjats mot mig till någon annan.

Det gick rätt långt,den stackars tjejen blev lite av ett hatobjekt och krismöte kom.
Men jag satt där och försvarade min rätt att utesluta och tracka ned denna tjej.

Jag har förstått att det var min egen rädsla att hamna i utanförskap som drev mig.
Också hennes oförmåga och ovilja att anpassa sig som jag i alla fall tror,gjorde att det eskalerade.

Det är ett svart och fult minne som jag inte kan radera bort.

Jag har ofta plockat fram det och försökt förstå bortom det som hände.

Jag tror tyvärr att vi inte alltid är så utvecklade som vi önskar.

Som på något vis gör att vi gaddar ihop oss mot den som inte kan eller vill eller ens förstår hur den ska anpassa sig.

Grymt och omänskligt,men likafullt vanligt förekommande på skolor och arbetsplatser.

Jag lider med dig och din son amanda..
Jag hoppas att skolan kan hitta något sätt att skydda honom så långt det är möjligt.

Idag är mitt förhållande med A inte så trassligt, idag är det slut mellan oss. Mest för att så mycket annat är trassligt... Viktigare saker än mitt idiotiska behov av att låtsas som det regnar.
Jag skriver här om detta för att jag är så ledsen, orolig och arg och måste få det ur mig. Här hemma vill ingen lyssna på mina känslor, de är trötta på dem tror jag...(”De” är alltså min man och min svärmor, de enda vuxna jag har att tillgå just nu.) Ännu en gång har min yngsta son med språkstörning blivit utsatt för elakheter på fritids. Denna gång även av en flicka som tidigare varit hans vän vilket för honom gjorde sveket än värre. Lärare och fritidsledare gör så gott de kan och de pratar med barnen som är inblandade och de säger förlåt... sedan börjar det om någon vecka senare. Jag blir så ledsen över att vi människor har denna funktion i oss, ”vi och dom”, rädslan för det vi inte förstår, vår drift att vilja skada de som inte är normativa och passar in. För detta gäller inte bara mitt barn, detta gäller alla som är annorlunda. Jämfört med vad kan man ju undra... Vi här på forumet till exempel, detta forum som är så viktigt för oss, här kan vi visa vilka vi är i skydd av anonymiteten och finna samhörighet, värme och stöd som vi inte tror oss kunna få ute i samhället. För där skulle vi sticka ut, bli bedömda och dömda. Även om många av oss blir förvånade över hur mkt stöd vi ändå får när vi ”kommer ut” med vår problematik så har vi nog alla tvekat av både rädsla och skam.
Min son är snäll, glad och kreativ, han gör bokstavligen inte en fluga förnär men han förstår inte de oskrivna reglerna för hur lekar fungerar, han beter sig udda många gånger men aldrig med avsikt att skada någon. Lärarna beskriver hur de får hjälpa honom in i leken med andra barn och jag förstår precis vad de menar, han har ett språk och kroppsspråk som barnen inte förstår och han förstår inte dem. Jag känner mig så hjälplös... De barn som varit dumma med honom kom fram och bad mig om ursäkt, jag försökte vara pedagogisk men helst ville jag bara strypa dem... Det får man kanske inte säga att man vill men det skiter jag i, jag ville bara skrika åt dem hur äckliga de är som i grupp ger sig på en person bara för att han inte är som dem... Det gjorde jag som tur är inte men när det händer igen vet jag inte hur jag reagerar. För det som gör mig så förtvivlad är att jag har svårt att föreställa mig att det INTE kommer hända igen, för sån är världen och sådana är vi människor. Som AlkoD sa till mig en gång, människan föds inte ond och vårt mål är kärlek. Det är sant men ändå lyckas inte alla nå detta mål, vi formas av det och formar vår omgivning, istället odlas hatet och det är en så stor sorg för mig att se detta konkretiseras i min sons öde. Jag blir bara så ledsen och idag tycker jag väldigt, väldigt illa om mänskligheten och dess jävla komplexitet. Varför kan inte en liten vänlig pojke med lite roliga tics bara få samla på sina insekter på rasten utan att bli inträngd i ett hörn av ett antal barn som inte står ut med att han inte är som dem? Jag har till och med frågat lärarna om han provocerar dem för jag förstår inte behovet av att utsätta en annan människa för förnedring.
Vad jag frågar mig idag är vad det är för fel på oss människor? Var kommer vår destruktivitet ifrån och skulle världen se ut sån här om alla föräldrar såg till att lära sina barn människovärde.... för idag, när allt jag känner är raseri över att någon skadat mitt barn är jag hämndlysten och hatisk, då har jag fullständigt tappat min objektivitet och glömt allt det fina vi människor är kapabla till. Då förstår jag varför vi människor inte kan låta bli att skada varandra...
Jag hoppas alla haft en bättre dag och känner vackrare känslor än jag gör just nu. Detta inlägg kanske inte har med A att göra men det skiter jag i, vi är människor, inte bara alkoholister, livet pågår hela tiden och alkohol hjälper oss sannerligen inte att leva det.
Not one bit....

Känner människor som arbetar där och gjort under många år. Åtminstone två av dem har egna erfarenheter av vad A kan ställa till med. Tänker att de ser det som att kunna hjälpa med några ord då och då. Och alternativet att alkohol säljs i livsmedelsaffärer, då är detta för dem bättre. Dessutom, hur många arbeten innehåller inte misär och tveksamma beslut, speciellt inom psykiatrin och socialförvaltningen, framför allt då det är barn inblandade? Men förstår tankegångarna, det är knappast ett drömjobb för mig heller.

Ha en bra dag!

Jaa de borde ju se mycket. Men å andra sidan sitter de där och säljer... Jag undrar om man kan det ett långt yrkesliv om man ens anar vad alkohol gör med människor och familjer. Alltså om man har den insikten överhuvudtaget... kan man ens arbeta på en sådan absurd plats?

Jag känner också en som arbetar på systemet. Har aldrig hört honom prata om kunder alls... det kanske hör till deras policy att inte göra det. Och det är i så fall bra tycker jag. Men jag vet inte om det är därför han inte pratar eller om det är för att han inte tänker på människorna bakom inköpen.

Vill inte förolämpa nån som kanske har anhöriga eller dylikt som arbetar där. Men för mig är det ett obegripligt ställe att jobba på. Så himla sjukt ställe. Så har jag alltid känt. Att det är ett sjukt ställe. Jag har aldrig nånsin känt mig bekväm där. Inte ens långt innan mitt eget missbruk började. Har alltid känt att det stället är fel. Nu menar jag inte att systembolaget som idé är fel. Jag är glad att det inte finns starkare än folköl på mataffären. Jag menar bara att alkohol som den enda varan i en butik känns fel och sjuk.

Som sagt, menar inte och vill inte förolämpa nån.

Jag är åter igen vaken mitt i natten pga stress över mitt jobb. Känns inte så trevligt att vara klarvaken när klockan snart är två på natten. Jag vågar inte ens ställa klockan för då kommer jag se hur få timmar jag har på mig att få lite sömn. Usch... 3 h blir det ungefär om jag somnar nu. Den vetenskapen gör att jag absolut inte kommer kunna sova.

Mitt arbete ter sig också lite sjukt nu inser jag. När det gör att jag ligger vaken såhär.

Men imorgon kommer en ny natt och då kommer jag nog sova bättre. Det får vara trösten.

Godnatt allihopa och god morgon ?

Ligger i min hytt!! Att det skulle ta över 30 år innan jag kom ut på sjön igen.Kom fram nu på natten..Lite bök innan jag hittade parkering och vaken personal..Det känns suveränt bra..Hemtamt..Hoppas det känns bra hela vägen..Skulle aldrig kunnat jobba på sjön för 5 år sedan..Hade aldrig vågat för att jag hade missbruk.Inte lämna mindre barn med exet heller. Just nu denna natt känns livet magiskt..Sov gott..Kram..

Suttit och funderat på vad man kan göra under sommaren. Tristess kan bli ett problem för mig.Det var nog en av anledningarna att återfallet kom på besök. Har blivit bjuden till Norge till ett par vänner.Men jag minns hur det blev förra sommaren.Så nä tack ? Får bara rysningar bara jag tänker på det.Vi söp som svin och när vi inte gjorde det så sprang jag ändå upp titt som tätt till mitt rum och tog några klunkar från vodka flaskan som jag hade med mig i väskan!

Jag kan inte göra något storslaget. Ekonomin tillåter inte det.De man hann spara under månaderna man var nykter har nu gått till hundens vetrinärs kostnader ink mina tänder. Innan söp jag upp varje krona som va över efter räkningarna va betalda så blev aldrig något sparat. Så nu är man lite besviken att man inte kan göra något speciellt i sommar ( men varje krona va vofsen värd) Men ska ändå pröva att tänka positivt. De finns säkert mycket att göra om fantasin tillåter det.Men vad ? Funderat på att köpa en billig cykel (som är tillräcklig bra så man njuter av att cykla på den) älskar/älskade att cykla förut, och då träna. Funderat på zumba.Dans har alltid varit en stor passion. Men de va även en av ursäkterna som jag använde när folk påpekade att jag va ute och festade mycket - Ja men jag älskar att dansa,var ska jag annars göra det någonstans (men jag stod vid baren/bordet och rörde mig lite medans man hinkade i sig istället ) I Skåne kan man köpa ett sommar kort som varar hela sommaren och man får åka var som helst i Skåne när som helst.Men var och vad kan man se ?..Är lite tom i Hjärnkontoret men känner att jag måste ha något mål, något att se framemot! Får googla lite imorgon..☺️

Natti natti..

Känner 2 kvinnor som jobbar på bolaget.Det måste ju finnas massor av personer personalen ser har problem..Undrar hur det känns att sälja till dom. Kanske man blir extra ilsken när exet fortfarande super och våra barn mår dåligt av det..Kram fina lim..Så skönt att ha ledigt när solen skiner..

Tack Sessi. Jag har inga andra planer än att fortsätta leva nykter.

Ja visst har det spenderats pengar. Onödiga summor och med ångest som resultat.

Idag har vi varit på roligheter (en ledig skön underbar måndag fick vi). När vi var tillbaka i stan satte vi oss på ett café i skuggan och fikade innan vi begav oss hem.

Vi tog en sväng förbi en mataffär för att köpa frukost till imorgon. Den ligger bredvid ett systembolag. Jag gick ju sällan till systemet för jag köpte ju folköl på vanliga mataffärer oftast. Men jag känner ändå en stolthet och lättnad av att slippa dividera med mig själv om att "passa på" att köpa nåt där när jag för ovanlighetens skull är nära.

Jag sneglade in genom glasrutorna och där inne gick folk runt och tittade i hyllorna. En måndag i maj. Hur mycket kommer de dricka denna sommar tro? Tjusiga damer och herrar bland andra.

Så skönt att slippa svänga in och göra dem sällskap bland de alkoholfyllda äckliga gångarna. Fy fan vilken vidrig affär det där är. Som ett inferno av gift.

Det är underbart (!!!!!) att slippa känslan av att gå in där och skamfyllt köpa nåt.

Länge leve det vita livet!

Tack, jag ska bli bättre på att prioritera mig själv. Ska börja med jobbstressen.

Smart strategi att filma när du mår som sämst. Jag fotade mig en gång när jag var mitt uppe i den värsta sortens panikattack. Jag visade bilden i en mindre grupp och en av medlemmarna skrev genast: "Du är min idol! De där bilderna får vi normalt aldrig se, så de är superviktiga."

Hoppas att du får lite ro snart! ♡

Mår lite bättre så kör en ordvits. Hoppas att det är ok.

- Vad blir man om man super i smyg?
- Hemlighetsfull!

skuld kände jag idag när jag inhandlade ett par shorts för 179 spänn. Om jag räknar bort moms, frakt, minst 2 vinstandelar, importskatt, material så blir det inte mycket kvar till kraken som syr dem.
Jag får hälsa välkommen till pensionärsgänget lite i förskott ! Bingo, boule, Eckerölinjen, PRO, gammeldans......mycket som väntar på att utforskas :-) Eller så kan man bara göra bra saker för sin egen skull och inte gå i pensionärsfällan :-)

join them. Ett ordspråk med okänt ursprung som står sig alldeles utmärkt idag. Jag har just kommit hem efter knappt två veckor på flyg, i bilar och på fabriker, och trädgården är ett gult hav av maskrosor. Så nu har jag bestämt mig för att maskrosor är vackra. På sätt och vis är dom ju det, men det finns väl nackdelar också antar jag, annars skulle väl inte min far ha bekämpat dem med så stor frenesi. Han hade snickrat ihop ett specialverktyg av ett gammalt armeringsjärn och ett stämjärn som tillät honom att gå rak i ryggen och döda de små eländena ända upp i nittioårsåldern. Jag kommer väl ihåg hur det såg ut, så endera dagen ska jag knåpa ihop en kopia och, jag också, gå runt i trädgården med det magiska verktyget och muttra svordomar för mig själv.

Fast nog känns det lite tungt för närvarande, i morgon bär det iväg till flygplatsen igen för ännu en tid på resa. En dag fick jag hemma och den har till stor del gått åt till att tvätta, reda upp affärer och packa om väskan. Inte riktigt som jag hade tänkt mig mitt liv som pensionär, även om det faktiskt är rätt kul att fortfarande vara efterfrågad. Min sextiofemårsdag kommer jag att tillbringa på ett hotellrum någonstans ute i världen och det är lika gott så, jag är ju allt annat än social så en fest hade varit mer en plåga än ett nöje för mig. Är jag så borta tillräckligt länge så blir det ju för sent att ta det när jag kommer hem igen, så med lite tur rinner det hela ut i sanden.

Förra veckan tillbringade jag i en fattig del av världen, där folk jobbar tolv timmar per dag, sex dagar i veckan, och tjänar cirka tretusen kronor i månaden. Visst var maten billig där, men inte så till den grad att det skulle gå att leva på den sortens pengar. Jag förstår ärligt talat inte hur dom får till det. Jag klev på flyget hem med blandade känslor, tacksamhet för att jag är född i ett land där jag kan tillåta mig att gnälla över att jag inte kan sluta röka cigarretter för tusentals kronor varje månad, skuld för att jag, tja, kan göra just det. Jag inser ju att det inte tjänar något till att bara gå runt och känna skuld, tvärtom försöker jag se det positiva i tillvaron, min egen i alla fall, men nog är det svårt när man ser dessa människor på nära håll. Ändå är dom glada, dom skämtar och skrattar som om dom inte hade ett bekymmer i världen. Människans anpassningsförmåga upphör aldrig att förvåna mig.

Ha det gott alla!

Är också sugen på det, kanske ngt volontärt då jag gått ner I tid på mitt vanliga jobb!

Ikväll går jag ombord på min nya arbetsplats..Har sjungtit och tagit smådanssteg för mig själv nu på förmiddagen..Ska på introduktion på båten imorgon och några dagar framöver.Lite spänd förväntan..Det blir nog bra bara jag kommer ombord..Lite oro för sonens sommarlov har poppat upp..En pappa som har alkoholproblem som blir större ju mer solen lyser, och ledigheten närmar sig..Jag får se till så det finns plan B hela tiden..Involvera mina vänner som kan stötta om det skiter sig..Blir bra när sonen blir äldre..Hans pappa får ta sina konsekvenser, när sonen är vuxen..Det går fort, det är viktigt att tänka på som förälder..Kram

..även att de är lite shaky just nu.

Imorse mådde jag sämst, har på riktigt aldrig mått så dåligt I hela mitt liv ( tja kanske någon tonårig kärlekssorg då ?) då spelade jag in en video med mig själv, rödgråten o uppsvälld o den ska jag fanimej titta på så fort jag mår lite dåligt nån annan gång. Av tacksamhet.

Ta lite ledigt om du kan, sätt dig I första Rummet. Gör något som får dig att må bra! ?

Jag tänkte ju givetvis skriva när du återvände. Men jag kan ju inte ha välkomnat dig tillbaka. Vad jobbigt du verkar ha. Och du, ett destruktivt förhållande... Har provat det och när man kom ifrån det så ser man att man behöver omge sig med människor som stärker. Inte de som söndrar. Men när man är inne i det mår man inte tillräckligt bra. Och du mår ju uppenbarligen inte bra. Hoppas du kan hitta tillbaka till det självförtroende och den livsglädje som du utstrålade för ett tag sedan. Fast jag är tveksam till om du kan det med någon som står dig nära och som bryter ner dig. Det tar i alla fall längre tid. Omge dig med vänner, vila, se på den fantastiska människa du är. Det lyste igenom här på forumet. Så snälla, släpp tillbaka henne! Hon är värd att må bra igen.