Senaste kommentarerna i forumet

Tänker mycket på familjen runt den som dricker..Den beroendes tankar kretsar mer och mer kring alkohol...Den anhöriga , barn eller vuxen likaså..Jag kallar den beroende för B och den anhöriga för A..Och deras tankar....A:Hoppas han inte dricker idag..B:Jag ska inte dricka idag..A: Undrar om han har gömt alkohol någonstans i hemmet? B:Måste till bolaget ändå, alla dricker ju..A: Bara det inte blir som förra helgen, jag har en oro i magen just nu..B Hoppas inte jag måste köra ungar imorgon bitti, det får frun göra i så fall. A: Det är retligt om ungarnas kompisar ser honom full igen..B: Några öl får det bli ikväll, det är ju helg, kanske en stänkare också, känner mig lite förkyld och sprit hjälper mot det mesta .A: Jag mår aldrig bra nuförtiden,jag är alltid orolig för hans drickande ...Osv...Det är inte konstigt att anhöriga till oss beroende mår dåligt..Det tar tid för många av oss att inse det..Kram till alla barn och vuxna som har anhöriga som förstör eget och andras liv med alkohol.Tappa inte hoppet, det går sluta dricka men beslutet ligger endast hos den som dricker..

Ja Lerigen, nu är den härliga våren här. Äntligen.

Miss lyckad, det som gör att jag tvekar kring hund är massa olika saker. Pga. Det så tittar jag mest runt och funderar och låter ett beslut växa fram. När barnen kan hjälpa till litegrann med hunden är det dags. Inte att ge dem ansvaret men att ändå veta att de KAN ta en promenad med den.

Inatt hände nåt som verkligen visade vad vidrigt alkohol är. Något raserade totalt. Pga alkohol. Utan alkohol hade allt varit bra nu. Det hände inte mig men någon i vår närhet. Jag riktigt känner de inblandades ångest. Hur livet kan vändas upp och ner. Hur planer kan gå i stöpet. Hur allt kan ta slut. Pga öl!!!!!!!!!!! Hur kan det vara värt det??

Det är inte värt det är ju såklart svaret. Men inte alla fattar det.

...om man inte kan "aktivera" sin ev. ånger och tillhörande skuld & skam.... så är man nog illa ute. Speciellt om man med hjälp av a. håller den borta. Då finns ju inte dom känslorna och reaktionerna i praktiken.

Just därför ska du söka hjälp, din situation är så komplex att du behöver någon utifrån som hjälper dig på rätt väg igen.
Tänk dig att du gått vilse i en snårig skog och behöver en vägvisare ut ur skogen...
Man klarar inte alltid saker och ting själv. Det är omänskligt att kräva det av dig själv.
Så ta hand om dig, imorgon är en ny dag.???

En annan tolkning men dagsböter är ju kopplade till ens inkomst och det borde väl inte vinkla in ett samtal på att sälja allt. Apropå utebliven ånger så bär personen den nog inom sig och vill fly från känslorna och söker därför mer alkohol. Blir en jävla ond spiral det där.

termen medberoende från admi.
Som i språkbruk kanske inte är det rätta för det som många av oss anhöriga dras med.
Alla dessa symtom som många anhöriga kan bocka av och känna igen oss i.
Sånt som man förstår inte är ok eller normalt,men ändå är en del av vår verklighet.

Som vi inte kan skaka av oss eller förändra,trots att vi åtminstone bitvis ser klart.

Det jag funderar på är varför det inte skulle kunna kallas medberoende.
Vad är det annars som driver oss anhöriga in i detta destruktiva beteende?
Där vi varken kan hjälpa oss själva eller den som dricker.
Likt en beroende så återfaller vi i samma mönster trots att vi borde veta bättre.
Även om slöjorna sakta lyfts från våra liv så är det fortfarande så svårt att inte falla tillbaka i relation till andra människor.

Och jag tänker,visst är vi olika
En del arga förbittrade ledsna
Slagna till marken
Arga som bin.
Men likafullt står vi där och våndas och hoppas.

Och visst,vi kan alla bli friska på vårt sätt.
Både den som dricker och den som står bredvid.
Men likt att den beroende behöver avstå drogen så kan jag om jag väljer det på samma sätt avstå mitt sätt till att finnas till för andra på min egen bekostnad.
Det är ett livslångt projekt i mitt fall.
Är jag då inte "värd" en diagnos.
Som kan hjälpa mig att identifiera och ringa in det jag är i.
Kanske söka kunskap och hjälp och ändra riktning i mitt liv.
Vad ska jag annars benämna min svaghet eller mitt tillstånd?

Jag delar den med så många andra som också befinner sig i samma situation.

Just vikten av att få till höra en grupp av likasinnade som bär på liknande problem,symtom och svårigheter är väldigt värdefullt.
Det är inget man kan dela med någon som inte varit där.
I mörkret och våndan av att inte kunna hjälpa den man älskar.
Eller ännu värre,inte förmå att bryta sig fri om det är det man innerst inne strävar efter.

Det var mina tankar om termens medberoende vara eller icke vara.

Hej ni fantastiska

Jag läste de jag skrev igår (relativt nykter) Jag förstår att man kan tolka de på olika sätt.Och de var inte min mening.De jag skrev va en positiv stund/ögonblick.Även om de kanske inte låter som det när man läser det.Men när j stod där så var jag bara så närvarande i mig själv.De var bara här och då.De vara bara en "skum" känsla från motivation,styrka och viljekraft.Och sen att det inte gick som jag ville är ju en annan sak.Men tyvärr kan man inte styra allt vad som sker i livet.Mycket men inte allt.

Jag har nått min botten.Även om mitt liv inte skiljer sig så mycket med A-missbruket nu som dom senaste åren.Men nu orkar jag inte mer.Jag vill inte mer.Jag slösar bort mitt liv helt och hållet.Jag är så trött på lögnerna.trött på att jag inte kan gå framåt.Trött på ömkan.Att erkänna för mig själv att min ångest förtär mig och styr mig 24 h om dygnet.Och de har den gjort för länge nu.Har haft självskadebeteende från och till sen jag va i tonåren.Har blivit erbjuden hjälp en antal gånger, från terapi till medicin.Men har varit så anti.Att jag ska klara det själv.Om man är tillräckligt stark så klarar man det. Men nu sitter jag här som en 34-åring och är långt ifrån stolt hur mitt liv har blivit.Vissa saker har jag inte kunnat styra men jag måste ändå ta mitt ansvar för vissa val och beslut jag har tagit.Och mitt beteende.Svårt att erkänna.Ibland har jag/man rätt att tycka synd om sig.Ha sina "tycka synd om dagar" men det måste även ta ett slut.Om jag vill ha förändring så måste jag "ställa" mig upp och ta itu med dom.lättare sagt än gjort.Men det ligger hos mig nu.Jag kan inte skylla på saker som har skett eller inte.Jag går runt och är så arg, och säkert lite bitter.Ingen charmig känsla.
Man kan inte förändra det som har varit.Men nu ligger allt hos mig det vet jag. Men vet inte riktigt hur när hjärnan inbillar en att man mår bättre när man dricker. För i stunden så gör man det.(iallafall först )

Igår när jag bara låg och tänkte så kom en tjej upp i huvudet på mig som jag träffade 2009.Det var en av min väns vännina.Vi alla tre träffades upp på en pub.Hon var 21 år då.Och medans vi satt där så kom det upp att hon hade bröstcancer.Jag blev lite paff för man "såg" inte att hon var sjuk..! Vi pratade lite om de och hon berättade även att hon hade peruk på sig.Resterande av kvällen/natten var super. Hon "fascinerade" mig på ett visst sett.Hon va så lugn och så positiv.Efter ca 1 år så träffade jag henne av en slump på ett uteställe.Hon kom fram till mig och kramade om mig och va så glad.Först hade jag svårt att placeras henne men efter några sek så visste jag vem hon va.anledningen varför j inte riktigt kände igen henne va att hon inte hade peruken på sig.Hon såg så stark ut..!Efter några månader fick j veta att hon tyvärr hade gott bort.Jag blev ledsen även om jag inte kände henne.Men hon hade sådan livsglädje och kämparglöd som va så fantastiskt.Hon ville leva men fick tyvärr inte chansen..!

Jag har chansen men "väljer" ändå att slösa bort de

...drev ensamheten och tystnaden mig till att dricka. Jag vet, nu låter det som ”skylla ifrån sig på omständigheter”, men vad jag vill komma till är att det under hela vårt liv tillsammans var enda gången jag var den svaga, när jag vek mig för drickandet.
När inte sjukskrivning pga utmattning räckte för att bli sedd, när inte skyhögt blodtryck och bröstsmärtor togs på allvar, inga ord om hur jag mådde gick fram, inga tydliga och känslosamma vädjanden om omsorg och tröst blev lyssnade på....enda sättet att slippa ansvar och enda sättet att visa att jag fått nog var att gå in i missbrukarrollen.
Sedan fanns det så klart andra faktorer också, men jag kom att tänka på detta när jag läste ditt inlägg, Amanda.
Kram

Jag vet vad som hände tror jag. Någonstans har jag hela tiden haft en ambivalens när det gäller alkoholens vara eller icke vara. Utan att jag uttalat det vare sig för mig själv eller någon annan. Det har funnits en tvekan att kanske har alkoholen ändå haft något att ge mig, något positivt.
Idag kan jag nog lugnt påstå att det inte är så...
Det finns ingenting positivt.
Ingen förstärkt glädje, lyckokänsla osv. Kanske var jag bara tvungen att få det bekräftat.
Kanske var det också bra för min man att se det. Jag skrämde skiten ur honom faktiskt....
Vilket resulterade i att han lovade att sluta vardagsdricka, hur det sen går får vi väl se.
Men vad gäller mig själv känns det väldigt tydligt idag. Jag kommer aldrig få ut något positivt av att dricka. Det finns ingen mening med att göra det.
Enbart förstörelse. Jag kan inte leva mitt liv så. Så enkelt är det.

Det finns verkligen inget lätt sätt att skriva ord som tröstar och få dig att må bättre.
I trådarna på forumet här kan du se många som har kommit ur ett självdestruktivt och jagförstörande beteende.
Läs i trådarna för att se att det verkligen är många som klarat sig och inte mår lika dåligt som tidigare
Det första jag tänker på är att det ju finns mediciner som tar bort ångest och att hjälp finns att få för alla människor i situationer
liknande din. Men man måste kontakta vården för att få hjälp. Du får då adekvat och rätt behandling för just dig.
Anpassad för dig.. Hoppas att du orkar ta tag i det... Alla har rätt till hjälp och att få må bra hela tiden..

Hoppas att du grejar detta!

Kämpa på vännen :-)

Många kramar

John

Tack för att du skriver om dina tankar här! Det gör att vi har möjlighet att stödja dig, för du ska veta att du inte är ensam! Du är medveten och insiktsfull när du skriver att så har kan det inte fortsätta. Du vill inte ha det så här längre. Grattis till det beslutet, för det finns möjligheter att förändra sitt liv! Det kan vara förenat med stora utmaningar men också många framsteg och lyckanden.

Men som du skriver, det kan vara svårt att klara det själv. Tänka bara på idrottsmän, hur många de har som stödjer dem för att klara sina mål! Därför vore det kanonbra om du sökte hjälp, exempelvis av landstinget eller kommunen. Men det ser så olika ut på olika orter vad de erbjuder och vad de har för rutiner. Så mitt tips är att du ringer och bokar tid och testar dig fram och ser vad som kan passa dig bäst.

Hoppas du vill skriva mera här och berätta hur du går vidare!

Varma hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du måste ta dig till en vårdcentral och berätta om dina problem. Jag blir orolig på riktigt när jag läser vad du skriver....
Lova att söka hjälp!
Kramar från mig, jag tänker på dig??

Läs din tråd och tänk tillbaka på alla fina stunder du haft som nykter. Jag tänker på dig och hoppas att du hittar tillbaka. Du har inspirerat så många här med dina fina och kloka inlägg. Var snäll mot dig själv. Kram <3

Allright. Det blev ett bakslag. Mycket vanligt som vi också kan läsa från andra medlemmar här. Vad var det som hände? Något av detta kanske?
https://alkoholhjalpen.se/node/46314

Vad är det bästa du kan göra nu för att fortsätta vidare på den bana som du vill?

Håller tummarna för dig! Vi finns här för dig!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Nä...Idag gick åt helvete.

Nä...Idag gick åt helvete.

För det första tack för faktan hur jag ska gå till väga ang de detta.Det är något jag måste..Så tack..?
Minns för en antal år sen när de var destruktivt med alkoholen och allt i mitt liv.Jag var ute med min vofse.Jag bodde i Malmö då.De fann en liten bro nära mig.Där tågen gick.de var kväll och månen var så klar.Fanns en litet staxet där brevid.Jag stod där och pratade med mig själv.Kommer ihåg att jag prövade pucha mig själv- Jag ska fixa detta,allt kommer att fixa sig.Jag kommer inte ge upp..! (Ca så) Kan fortfarande känna känslan när jag står där.Ser bilarna som kör nere.Tåget som kör över mig
.!! De var ett lugn..! tyvärr så blev de värre efter det.Men jag minns den kvällen så klart..!! Den var perfekt. !!

Det känns bra mitt i eländet som varit att man inte är ensam om idiotin som beroendet drar in oss i..Vill tipsa om en dokumentär på SVT play. Louise Theroxe har gjort flera filmer..En handlar om alkohol..Skrämmande om personer i England som är alkoholberoende..En naken film som visar helvetet som man hamnar i vid alkoholism..

Är ingen dum idé..Man kan ju kolla på olika hundsidor på nätet..Jag kollade närmre 2 år innan köp. Sa inget till barnen för då tjatade dom för mycket. Eftersom det alltid är dom vuxna som får ansvaret ville jag välja ras..Alla valpar är söta, men man ska trivas med hunden i många år..Vår första hund har varit med när jag var full emellanåt. Den andra hunden har endast sett mig nykter..Jag märkte på vår första hund att hon ogillar fulla personer..Hon ser att dom är opålitliga..Lycka till om det blir hund såsmåningom..Kram

Bara göra ingenting, låt det vråla. Sitt på händerna. Använd mantrat - gör ingenting, eller vad som helst, men gör det inte värre”
Håll ut och andas❤️

Idag viskas ingenting. Idag vrålas det.... så tydligen kan det börja köpslås när som helst i min hjärna. Jag antar att jag kan tolka detta som att jag definitivt har ett alkoholberoende som inte ger sig så lätt. Just nu vet jag faktiskt inte vad jag ska göra. Inte alls faktiskt.

You’ve got it!

Skriver inte så mkt mer, läser inte heller- det bara tog stopp. Någon alkohol blir det inte heller så allt går som det ska.

Håller tummarna för dig! Kastar ut styrkekramar och pussar, vill ge dig kraft att kämpa vidare.

Orden räcker liksom inte till ?

Jag vände mig till beroendemottagningen. Där funkade det så att man var tvungen att gå dit för att få tabletter och ta dom där. Det var två gånger i veckan för mig vilket inte funkade med jobb och liknande då mottagningen låg en bit bort. Man kan dock få det via vårdcentralen som jag förstått och därmed ta dom hemma men det verkade mer eller mindre omöjligt för mig i min kommun iaf.
I övrigt fick jag jättebra bemötande inom vården och alla möjliga alternativ kring behandling.

Min resa började hos riskbruksenheten på sjukhuset. Samtal. Orosanmälan till socialtjänsten. Ville inte gå dit fler gånger.

Jag vände mig till kommunens missbruksenhet här i staden.
Eftersom jag har minderåriga barn hemma så upprättas en orosanmälan till socialtjänsten. Jag fick gå på möte tillsammans med min fru och min äldsta dotters mamma.
Det var enbart för barnens skull och för att se att de inte farit elller far illa pga mitt drickande. Då jag visade viljan att förändra mitt drickande så skrevs ärendet av direkt.

För Antabus ringde jag bara min vårdcentral och fick läkartid.
Jag ska ta 3 tabletter i veckan och jag tar dessa själv.

Det kändes enormt stort och faktiskt riktigt skrämmande att ta de där stegen, men de jobbar ju för att hjälpa oss.
Nu, dagen efter läkarbesök och efter att varit på missbruksenheten, känns det bara skönt att tagit hjälp.

Vi finns här för dig!