Senaste kommentarerna i forumet

Du förstår ditt eget drickande..Det gör det hela bättre och ”enklare” Du/vi har redan försökt massor av gånger att minska, byta sorter, festliga tillfällen, osv..Det funkar ett tag, men inte i längden..Ta hand om dig på bästa sätt..Du är inte ensam om att känna dig usel..Vi har alla haft den känslan..Men vi vet också att det går över..Håll dig nykter och upp på hästen igen..Varm kram till fina dig..

Bäst vore ju förstås om din syster gjorde som du bad henne, så att du får be om hennes stöd den dagen du är redo istället. Tänker på dig! Kram

Jag blir också rädd när jag läser... Rädd för att hamna i samma sits. För det är ditåt vägen hand i hand med A bär, iaf efter att man passerat den där gränsen, som ingen riktigt vet var den är. Du ska ta dig ur det här Vinäger. Och jag hänger med dig åt rätt håll. Jag behöver verkligen inte gå samma väg där du redan varit, bara för att kolla om det verkligen är så illa som det låter. Jag tar dig på orden! Kram

och genomtänkt är din hållning, Vinäger! Du har förutsättningar att lyckas med det du åtagit dig, tror jag.

Tror att du behöver det lite extra nu. ♡ Hoppas att det ordnar sig med syrran. Kram

Jag håller på dig enda in i benmärgen... :-)

Har haft en klump i magen sedan jag skrev det tidigare inlägget. Är sedan uppväxten så rädd att göra fel och hamna i konflikt.

Vet att du har en annan problematik och respekterar det fullt ut. Alla kämpar vi på olika sätt, som sagt.

Just nu är jag i ett mörkt hål och famlar efter ljuset. Det finns där, jag vet, ska bara ta mig upp. Min psykiska baksmälla är tusen gånger värre än den fysiska.

Fortfarande vill jag mycket hellre vara duktig, rolig och peppa istället för att klaga. Men just nu är det väl det jag behöver, skriva av mig mina mörka tankar.

Nu tar vi nya tag! ♡ Stor kram tillbaka, John.

Det bli kortare nu. Men tack för att du ger mig ett personligt svar. Stort tack!
Vi har olika sätt du och jag och varierande tillstånd beroende av A. Jag är ju här för att må mindre dåligt eller
för att få ett bättre förhållningssätt till A. Är skör som alla andra här.
I förra inlägget skrev jag att jag hade en tår i ögat. Jag har det nu också..
Inget du skriver har sårat mig. Jag hoppas att du kommer att må bättre snart.
Björnkram...

John

Väljer att skriva ett eget svar till dig. Upplever dig som en mycket sympatisk och peppande man. Hoppas att du inte tar illa upp av mitt inlägg nu. Självklart ska vi fortsätta stödja varandra här...

När det gäller synen på A-problematiken står vi dock långt ifrån varandra, mycket långt. Jag var inte "busig" i helgen, jag var ledsen, uppgiven och skräckslagen.

För mig handlar det inte om att fasa ut A, jag vill och kan inte dricka skiten.

Jag vill absolut inte räkna enheter och försöka mig på ett så kallat normaldrickande. Jag kommer ändå aldrig att klara det, som så många andra.

Någon "terapeutisk fylla" existerar definitivt inte för mig. Kanske för någon annan, men inte för mig.

Jag vill leva, inte bara med nöd och näppe överleva, det är det enda som räknas just nu. Jag vet också att jag inte är ensam om känslan.

De senaste återfallen har som sagt gjort mig skräckslagen. Det handlar inte om ett par glas vin, det har eskalerat de senaste åren och nu finns det ingen återvändo. Jag dricker inte längre, jag bara super.

Jag vill så förtvivlat gärna bli nykter, helvit. Att det går har jag sett flera bevis på här och jag ska klara det. Självklart ska jag det, jag måste. Det finns helt enkelt inget alternativ!

I'm back! Jag bara är så illa tvungen. ♡

FinaLisa, vilka tänkvärda ord. Så viktiga och helande. Tack för att du delade dem just i dag. De bär jag med mig länge nu.

Jasmine, tack ännu en gång för stöd. Förstår självklart att alla när på erfarenheter och utkämpar sina slag, men det här beteendet skrämmer mig. Har alltid druckit mycket när tillfälle getts (typ alla helger...) Men att börja på morgonen har inte varit en helgvana förrän för kanske ett par år sedan. Tidigare gjorde jag som många andra, tog en drink eller ett glas vin/öl under matlagningen. Ihåg inser nu att jag är farligt ute...

Inteengångtill, jag uppskattar din omtanke. Verkligen! Vi måste komma igen, hur ska det annars gå?

Kram till er! ♡

När jag drack var jag expert på olika saker(försökte i alla fall), hälla upp vin i glas så tyst som möjligt, svepa ett glas vin på ett par klunkar, sminka över ett fyllerött ansikte, öppna ölburkar så tyst som möjligt med öppen vattenkran på, hitta nya gömställen för alkohol, hitta på ärenden i olika städer för att gå på olika bolag, dölja alkoholandedräkt, kompensationshandla åt barnen för mitt dåliga samvete...mm, mm..Idag bor jag i eget hus, glada och nöjda barn både stora och mindre, kan svinga en yxa elegant när jag hugger ved(eldar med ved numera) fixar och donar med hus och hem, umgås endast med folk jag tycker om, känner mig oftast nöjd både till kropp och själ, tittar folk rakt i ögonen utan att skämmas, har inga alkoholrelaterade krämpor..Slutförgiftat med substansen alkohol för gott hoppas jag..Varför drack jag när livet är friskt och ärligt härligt som nykter..Sinnesförändrande medel som ger så många ett beroende..Och ett jobbigt liv..Tur att det går att sluta, jag trodde det skulle vara mycket svårare.. kram

Suverän signatur! :-))
I morgon skulle vara en bra dag att börja igen med nykterhet. Ska vi inte göra det tillsammans?
Hur många hänger med? Kanske kan vi ge styrka till varandra under resan.
Skriver till dig men även övriga (oss) som inte riktigt kan härda ut och trillar.
Visst kan vi läsa om de som har lättare här på forumet och de som verkligen har förstått.
Vi som inte riktigt vill förstå och fasa ut A än... Vi måste reducera A men det kommer att ske på villkor som vi själv bestämmer eller?
Själv tänker jag fasa ut och göra detta men min följeslagare sedan många år måste få tillträde och befria mig ibland. Så är det.. Skäms givetvis. men ändå..Någon myntade: en terapeutisk fylla kan rensa. Men då utan ångest dagen efter för då blir fyllan inte särskilt terapeutisk.
Man ska må bra 100% av tiden. Om inte så har man agerat fel.. Bra måttstock eller hur?.....
Jag är på nyktra tåget i morgon... någon som hänger på?

John

... att kopiera inlägget från min tråd. Det var ju fantastiskt bra! Kanske go viral i massa trådar??

Har också trillat dit igen. Men är nu på väg upp igen. Nu slutar vi med den här skiten och tar ledigt från drickandet och allt smusslande. Fr.o.m.imorgon så ... Hoppas det går åt rätt håll för din man. Det är så himla lätt att ta till A för att lindra smärta och jobbig oro.

Jag förstår om du blir rädd! Jag har ingen förklaring och känner (i alla fall inte ännu) inte igen mig i situationen, men det låter obehagligt att bara trilla dit ”utan anledning” om jag förstått det rätt. Är det här något nytt eller har det här hänt tidigare? Kram?

Jag kan lita på henne! Vi är nära men ändå inte nu för tiden (komplicerat relation).Vi har haft det kämpigt båda två.Hon vet eller säkerligen misstänkte att jag drack väldigt mycket för några år sen.Pga då va jag i ett väldigt destruktivt förhållande.Fysisk som psykisk misshandel.Då va hon där och stöttade mig så gott hon kunde.Men hon vet absolut inte att de är/har blivit som jag skrev i mitt förra meddelandet. Känns som jag tappar fotfästet nu.Som du skrev - avgrunden öppnar sig under mina fötter..Paniken i mig är så hög just nu..Hon skulle aldrig medveten skada mig.Men detta kan absolut påverka vår relation.Jag kommer backa.Både pga skamen och sen ilskan om hon har läst de även om jag har bett henne att inte göra det.Sms:att henne för en stund sen.Men har inte fått en svar än.Jag skulle inte gett mig medans vi pratade i mobilen då bad jag henne redan då att radera det men hon visste inte hur hon skulle göra det medans vi pratade..! Allt bara snurrar..?

Jag vill citera ett stycke ur boken "Ångest" av Christer L Nordlund.
På sidan 135 i kapitlet om Tvångsmässigt drickande:

Ett återfall betyder mycket litet om jag inte blir besviken och ger slaget förlorat. Förberedelsen bör bla innebära att jag ställer in mig på att avbryta drickandet så snabbt som möjligt, och inte fortsätta "eftersom jag ändå trillat dit"
Dessutom bör jag berömma mig själv för varje dag utan sprit och vid återfallet betona hur duktig jag varit som klarat mig så många dagar."

att någon drar nytta av mina inlägg :) tack för uppskattning, det värmer och motiverar :)
Jag har konstaterat att många här på forum undviker "farliga" situationer som fest, träff med vänner osv. Det är tryggare att sitta hemma, man undviker frestelsen. Och det är nog helt rätt. I början. För att festen frestar, vännerna kanske ringer och hemma ... känns det så tråkigt och man deppar för att man ser alkoholismen som ett hinder.
Jag har ganska snabbt kommit på (när jag slutade dricka) att jag måste identifiera mina triggers. En del var faktiskt självklara, min hjärna går igång när jag ser en vinflaska, ett vinglas, när jag känner doften av vin, när det är fredag och lördag, när det är fest, när jag är ute och ska äta. En del var mindre självkära. När jag ska träffa en viss person. När jag ska flyga. När jag ska läsa en bok. Osv.
Jag har i börjat eliminerat alla triggers och det lämnade ett stort svart hål i min tillvaro, och stora svarta hål har tendens att dra in materia, even levande materia som jag är. Så med ett ord var det trist för mig och även himla tråkigt för min familj.
Jag höll på att svälta dem. En av mina triggers var "att laga mat". Jag drack alltid ett glas vin till matlagningen. Vid sidan av det officiella glaset tömde jag en flaska i smög. Så, jag slutade att laga mat. Det var inget populärt beslut. Hade dåligt samvete. (även trots det att jag var ganska bestämt just då att fokusera på mitt eget bästa, för att om jag inte tar hand om mig själv, kan jag inte ge något till någon, så jag tänkte lite: jag, jag, jag!) Jag behövde faktiskt äta någonting också. Även om det inte var lika ofta och lika mycket som tonåringen hemma. Jag bestämde mig att exponera mig för denna trigger och kom på en smart knep.
När jag lagade maten som min mamma gjorde när jag var barn, var suget mycket mindre. Jag ändrade helt menyn hemma. Jag fick faktiskt lite kick av de maträtterna, en mysig känsla av att vara hemma. Mamma trodde först att jag var galen när jag ringde varannan dag och frågade om recept, men sen började hon bara blomma av uppskattning. Familjen var uthungrad, så de åt vad som helst och hur mycket som helst. Idag är denna triggers borta. Totalt.
Jag vill egentligen säga att triggers kommer inte att magiskt förintas efter det att man slutar dricka.
Man måste arbeta med dem. Först identifiera, sedan ta små steg för att lura vårt beroende centrum, skaffa andra referenser. Helst i en trygg situation, men någon som kan stötta och stå vid sidan måste man exponera sig för dem. Det tar himla mycket energi.
Jag tror att många av oss gör det omedvetet, känner att man inte kan låsa in sig inomhus och bryta kontakter med alla vänner. Jag tycker att ju mer medvetet man gör det, desto bättre effekt. Annars är risken stor att man tar ett återfall och det är kanske min strategi som har så länge räddad mig från återfall?
Det är svårt att bara gå på fest och återuppleva exakt samma situation som när man drack. Då känner man bara att det blir tråkigt, man själv är inte social, suget är stark och det är bara en trist kamp. Nästa dag är man nöjd med sig själv, men för mig räckte det inte. Jag var tvungen att hitta andra kickar på festen. Jag gick bara till fester som kunde ge mig något mer.
Man kan dansa vild, om det hjälper. Man kan ragga en snygging och få honom att berätta komplimanger. Man kan prata med någon som har samma intressen. Man kan se sjukt snyggt ut och få massa komplimanger, bli allmänt beundrad. Man kan träffa någon mycket spännande person, typ en känd författare och njuta av det att denna person vill konversera med mig. Man kan träffa någon som har samma passion. Eller bara hjälpa en främling som behöver hjälp.
Det ger mig kickar. Det är mina antitriggers.
Alla har sina egna antitriggers. Det är bara att leta, känna efter och sånt.

Står ni nära varandra, du och din syster? Är hon en person du annars vänder dig till för att få stöd i livet? Förstår att det känns riktigt riktigt jobbigt... Som om avgrunden öppnar sig under dina fötter... Du har gjort vad du kan i det här läget. Resten beror ju på vilken sorts person din syster är och vilken sorts förhållande ni har till varandra. Hon skulle väl inte medvetet skada dig på något sätt väl? Min familj är bindgalna och rätt svåra att hantera, men de skulle aldrig någonsin svika mitt förtroende eller medvetet orsaka skada för mig... De skulle vilja hjälpa däremot. Kan din syster hjälpa dig på något sätt, vara ett stöd för dig nu när du har slirat av vägen? Kram

Vad fan har jag gjort.Tårarna bara rinner här.Meddeladet jag skrev här igår skickade jag av misstag i ett sms till min storasyster.Hade kopierat de till mina noteringar. jag ringde henne och bad henne att inte läsa det och radera det.Men jag vet inte hur mycket jag kan lita på det.Man ser ju alltid några av meningarna även innan man öppnar det.Så nyfikenhet kanske tar över. Min ångest nu är 100 % .Vad har jag gjort..

Du om någon har styrkan att hålla dig från A nu ett tag.
Om en vecka är det glömt och allt är business as usual.
Håller tummarna för dig...Hoppas du hittar tillbaka fort..

John

i dag är det mulet i Rom. När jag ser ut genom fönstret kan jag bara konstatera att det inte är lämpligt för någon längre promenad i dag. Klockan i den näraliggande kyrkan ringer och jag konstaterar att jag är trött och har en lätt oro inom mig. Inga krav finns och då är det dags för de mer diffusa känslorna. Känslor som inte sällan föregått ett återfall. Jag måste fortfarande försöka lära mig se mycket tidiga varningssignaler. Det är inte lätt och jag är långt i från säker på att mina iakttagelser är korrekta. Men det spelar egentligen ingen roll eftersom det viktiga är att jag är observant på faran.
Min sambo och jag har annars en fin tillvaro här. Hon kopplar av med sin LapTop och jag läser litet och spelar schack på nätet och när vi känner för det gör vi en utflykt. Petersplatsen ligger inom gångavstånd varför vi gärna sitter där någon timme och insuper(!) atmosfären. Här finns människor från hela världen och alla barn älskar att jaga duvorna.
Ja, det var vad jag hade på hjärtat i dag, denna förstamaj.
Ikaros

Det är något konstigt med mig. Jag läser mycket om ett glas vin hit eller en öl dit. Jag är uppriktigt sagt inte ett dugg sugen på det sedan några veckor. Tänker inte ens tanken på att dricka framåt, oavsett om det gäller bröllop, firmafest eller i solen på en uteservering. Ser mig helt nykter i framtiden.

Ändå har jag tvångsdruckit mängder nästan maniskt från sju på morgonen två fyra-dagars-helger på kort tid. Varför i hela friden? Jag litar inte på mig själv alls nu. Jag är rädd, rädd på riktigt.

Att jag inte fixar tillgängligheten hemma vet jag, därför är all A inlåst. Men Systemet kan ju knappast ha låst för min skull, inte alla barer heller, även om jag inte brukar hänga på dessa.

Vet att jag är på jobbet som vanligt igen i morgon. Kommer säkert att undvika allt som har med A att göra under lång tid. Men det känns som att jag inte har koll, ingen koll alls på livet längre. Och det skrämmer mig som f-n.

Ta dig igenom dagen, låt giftet gå ur kroppen, ät något, ta en promenad om du orkar. Du kommer igen nu, skriv här om du behöver mer pepp. ♡ Kram

Så jobbar ullabulla med självet utan förstoringsglas eller pekpinnar.
Försöker omfamna den nya människan som faktiskt är riktigt ok.
Duger och räcker till för det jag vill räcka till för.
Det jag tidigare också hann med på en kafferast ryms inte längre.
Jag skar rätt rejält för snar1,5 år sedan då jag i stort sett halverade mitt liv och mina åtaganden. Sen fortsatte jag och tog bort en halva till.

Nu står jag här och har börjat plocka tillbaka en del av de bitar som jag trodde skulle rymmas eller få finnas där.

Men de ryms inte längre på samma sätt.
Har inte samma betydelse och ger mig inte längre samma glädje.

Att då faktiskt säga tack,men nej tack till påtåren låter sig inte göras så enkelt.
Jag smakar och spottar ut och vinglar på rätt rejält mellan varven.

Men här och där så känner jag hur hålen som jag tidigare upplevt fanns trots att mitt liv var så överfullt nu är fyllt med andra saker som jag faktiskt vill ha kvar där.

Utanpåverket som jag nu försöker pressa dit,är inte riktigt förenligt med mitt nya jag och mitt nya liv.
Svårt svårt och nyttigt och faktiskt också ganska roligt.

Uppbyggnadsfasen,eller nyorienteringsfasen kallas det väl i fackmannatermer.
Hoppas jag har förstånd att göra halt mellan varven och se mig omkring istället för att bara ånga påsom jag alltid gjort.