Senaste kommentarerna i forumet

... kör vi numera Fuck off, vad gäller A. ?

Beklagar så mycket för din syster bortgång❤️.Kan inte ens föreställa mig hur du mår och hur det känns.Min egen syster är fri från sitt narkotika missbruk.(tar supetex )Men minns hopplösheten.Va som man bara kunde "sitta och titta på" för hon var inte där..
Snälla du känner inte dubbelskam för att du har kommit lite snett.Du har känslor och du har tagit det som har hjälp dig för stunden.Detta är ju inget du har planerat. A är beroende, men de är ju inte det första man tänker på när man bara vill må lite bättre. Vare sig hur kloka,logisk och intelligent man är så kan man göra fel och ta fel väg.Men du ser det och de är det som har betydelse.De är då man kan vända och ta en annan riktning.Sen tar de olika tid för oss alla ❤️..

Så man kan endast ha fysisk beroende medans man dricker och även när man har "avgiftning" Sen är de endast hjärnan som manipulerar,styr och lurar en ? Jag har tänkt tillbaka till när jag har fått/haft vissa av mina sug (därför jag reflekterar om detta nu) så kan jag inte riktigt förklara det.Det känns som suget kommer först, och sen kommer tankarna och känslor som prövar att hitta ursäkter och anledningar för att dricka. Och då stärks suget ännu mera, som om man framkallar suget ännu mer. Men om suget känns först (De är iallafall de jag tror jag känner iboand) så får jag se det som en förvarning! Så jag kanske kan stoppa dom negativa tankar och känslor innan dom kommer.upp till ytan ( Dom medvetna då ?)
Hur!? Vetefan ?

Pga jag har kommit in i min maniska grubblande ang detta här så måste jag släppa detta nu.Tar mycket på krafterna!Tankarna går bara runt och runt.Jag läser för att få veta svar, men då kommer nya frågor upp och då måste jag ha svar på dom.Jag får hela tiden fler frågor i en fråga och även i ett svar. Det är en spiral jag inte kan stoppa..! ?

Psss! Ansa så härligt att höra ?

Nu är vi i Rom. Vi har hyrt en liten lägenhet i närheten av Peterskyrkan. Staden har mycket att erbjuda faktiskt kan jag känna att det är väl mycket. På fjorton dagar hinner vi bara en bråkdel och så vill vi njuta av livet och stämningen också!
Tankar kommer och går hela tiden ger omgivningen impulser. Det var länge sedan jag upplevde så många minnen. Ibland väcker en kalksten en tanke, ibland väcker ljuden och språket känslor som varit gömda och ibland känner jag mig enbart närvarande.
Känslan av att vara privilegierad är påtaglig praktiskt taget hela tiden. Och alkoholen slipper jag. I dag en självklarhet men vad vet jag om i morgon.
Ikaros

Kunna prata på riktigt med dig.
Trots att det inte är samma problem vi har så är ändå symptomen lika..

Skriv mer så svarar jag så gott jag kan.

Jag skulle gärna vilja. Vilja våga. Jag vet bara inte vad detta är riktigt. Helt klart har alkoholen förvärrat allt men är det den enda spelaren på planen? Detta känns så fysiologiskt på något sätt. Min hud beter sig också underligt, hade ett par strumpbyxor en dag, du vet såna där man får märken av på magen efter sömmen... Märkena satt kvar i två dagar. Känns inte helt normalt... Samtidigt som jag ser ut som hälsan själv i övrigt, bortsett från tilltagande ringar under ögonen då.. Känner mig förvirrad, vad är det för fel på mig? ÄR det ens nåt fel på mig?

Nu på em föreslog chefen att jag skulle åka hem och förbereda en förestående konferens.

Det tog mindre än en hundradels sekund för A-hjärnan att både registrera orden, analysera och komma fram till att ledig ensam ett par timmar = då kan du ju passa på att köpa lite öl eller vin och ta ett par glas innan övriga i huset kommer hem!

Men min eminenta och konsekvensberäknande N-hjärna slog världsrekord, det tog bara en tusendels sekund för den att svara: Fuck off!

Lite imponerad blev jag allt!

Gå till ett aa-möte?
Där finns det så många som har det som du.
Eller har haft.
Lindringen i att känna att man inte är ensam är stor.

Härlig läsning .. Och vet du Lim .. jag kan bara instämma i dina rader .. Jag är också nykter .. Lycka ?

Fast på något sätt förstår jag att jag är trasig. Något i mig är trasigt. In i det sista trodde jag nog att om jag slutade dricka, om jag gjorde val i livet som betyder att jag tar hand om mig själv så skulle jag läka. Det har inte blivit så. Det blir bara värre.
Det senaste året har diffusa symptom börjat uppstå, yrsel när jag ligger ner, vita och bortdomnade fingrar och nu skakningar som om jag fryser, kallsvettas. Skakningarna är värst, jag kan inte kontrollera dem och de är långvariga. Allt detta uppstår vid minsta lilla press eller hot utifrån, det kan gälla allt ifrån en räkning jag inte är förberedd på, ett meddelande ifrån mamman till min mans andra barn som alltid medför någon form av konflikt till kommentarer från någon som inte ens är illa menade. Ibland uppstår dessa fysiska tillstånd utan att jag ens uppfattat att det finns något hot. Intellektuellt sett kan jag resonera mig fram till att det inte är någon fara på taket, situationen är inte allvarlig men det är som om min kropp drar igång flykt/strid systemet av sig själv. Och jag kan inte hejda det, det skenar okontrollerat och håller i sig... Senaste tiden känns det som om det håller sig konstant under ytan. Kallsvetten ligger som en kall hinna över huden från det jag vaknar tills jag somnar.
Det känns som om det finns en nervskada någonstans, eller en felkoppling. Nu när jag börjar se ett mönster känner jag att jag börjar undvika alla tänkbara situationer där systemet kan dra igång... Så kan jag ju inte ha det men överväger starkt att t ex lämna in kompletteringsuppgiften istället för att göra gruppredovisningen som är obligatorisk inför nästa tenta.... Det vill jag ju inte, jag vill inte vara den som inte kan tala inför andra, det sätter stopp för hela min karriär men jag kan ju inte stå där och skaka så kraftigt så min röst inte bär? Det fixar jag inte.
Först den 17 maj kunde jag få tala med någon... Det känns oändligt långt bort och jag undrar vilken strategi jag ska ta till nu?
I fredags kväll valde jag en strategi jag alltför väl känner till.... Skakningarna och frossan lade sig inte, de började på eftermiddagen och när kvällen kom stod jag inte ut längre, hade försökt att andas, tänka lugnande tankar, you name it... Tre snabba glas vin och de avtog. Jag hatade mig själv för det men ändå på något sätt kände jag förståelse för det. Jag drack inte för att bli glad eller glömma. Jag ville bara sluta skaka. Det jag sedan kände tänker jag bära med mig som en skatt, något jag aldrig får glömma: Jag kände trögheten i hjärnan och den var äcklig. Jag kände hur lite alkoholen gav mig, hur ihålig den tillfälliga lindringen är. Det är inte längre lösningen för mig.
Så något positivt får jag nog ändå säga att det hela gav mig.
Men jag är väldigt ledsen just nu, ledsen över hur jag har blivit och ledsen över att jag inte klarar att laga mig själv på egen hand. Ledsen över att det gått för långt.
Vi är många ledsna människor här i världen, är det meningen att det ska vara så?

Vi ska ju sluta med alkohol för vår egen skull, men för våra nära och kära blir då också livet lättare att leva..Det är jättehärligt för våra ungar med nykterheten lim..Jag bearbetar mitt supande med mina yngsta barn som bott hemma när jag drack.Jag säger till dom att dom får prata och vara arga på mig om dom vill.Jag försöker bearbeta om dom vill ventilera eller fråga om mitt missbruk, deras skam och skuldkänslor. Idag har jag en ren och helt ärlig relation med barnen..Vi får aldrig tillbaka tiden, utan får se till att göra bra val resten av livet..Ha en fin Söndagskväll lim?

Städningen och när man liksom kommer på nya saker hela tiden, så inget blir klart?.
(Förlåt om detta inlägg kom lite sent med tanke på den nya diskussionen, blev bara så glad att det finns fler som är virriga?‍♀️)

Hej Miss_blondy
Jag hade egentligen tänkt göra en lite längre paus i mitt skrivande här på forumet. Men dina funderingar är så intressanta så jag vill vara med och dela mina tankar och erfarenheter om det psykiska och fysiska alkoholberoendet.

Jag hade en syster som åkte in och ut på beroendekliniken för avgiftning från
alkohol. Hennes fysiska abstinens var svettningar, hjärtklappning, ångest darrningar och skakningar.
Hon låg inne ca 10 dagar varje gång och när hon kom ut hade den fysiska abstinensen klingat av.
Därefter satte den psykiska abstinensen igång.
Och det är som du säger, varje gång man gjort något praktiskt som man är nöjd med så vill man ha en belöning.
Den känslan är så lurig för den kommer som en blixt och då gäller det att vara beredd med en "mot-tanke" om det är Alko man vill ha.
När det gäller känslan i halsen och magen så är det nog att ditt psyke föreställer sig känslan av när du sväljer alkoholen så sprider sig det där varma ner i halsen och magen för att sekunder efteråt stiga upp i hjärnan och det där välbekanta och behagliga surret sprider sig.
Men vi vet ju att det är en falsk känsla som bedövar vårt verkliga jag.
Och min syster klarade aldrig nykterheten, hennes inre var så skadat att hon var tvungen att bedöva sig med alkohol och Benzo tills hennes kropp en dag tog slut.
Mitt egna dilemma är att efter hennes död börjat dricka för mycket och det är en dubbelskam för mig som under alla år försökt få henne på fötter....
Jag har inte varit så långt gången som hon men jag är orolig för att jag kan tappa taget om jag inte bromsar nu.
Jag började läsa här i höstas och började skriva i februari då jag inte druckit på 8 dagar. Höll i 18 dagar tog ett återfall, höll 8 dagar, och blev så trött på mig själv när jag återigen gick till systemet. Kände att jag inte var klar med hur jag ska klara av detta.
Ja, nu börjar jag babbla igen, det känns som jag står i ett kärr och bara trampar..
Men jag skickar en styrkekram till dig och alla andra. ????
Jag läser och skriver kanske då och då, jag har ju en egen tråd.
Idag är dag 3 igen och det är bättre än igår då jag var arg hela dagen. ?

Jag känner sådan enorm glädje och tacksamhet över att jag slutade dricka i tid. För mina barn allra mest.

Jag tänker tillbaka på tidigare långa nyktra perioder jag haft när barnen var ännu mindre och det är så fina minnen. Jag minns glädjen med barnen och jag minns min egen hälsa och mitt fokus på rätt saker.

Sedan började jag dricka och jag har dåliga minnen från det. Särskilt min näst sista aktiva vinter. Jag är så glad att jag aldrig igen ska må sådär.

Jag är så glad att jag åter igen är den där mamman jag var förut när jag var nykter. Jag tappade bara bort mig ett tag men jag är tillbaka. För att stanna.

Det känns som att jag också nu renat hemmet helt och hållet från mitt förra liv. Jag har kastat massa saker och jag har fått ett nytt förhållande till mitt hem. Det känns som att jag respekterar mina medmänniskor, mig själv och min omgivning. Och jag ger barnen vad de har rätt till.

Jag har tur som inte har druckit mkt av mina barns liv. Jag vet inte hur jag hade mått om jag vetat att jag druckit bort deras uppväxt. Det måste kännas fruktansvärt för de som faktiskt har såna samvetskval och ånger.

Jag älskar att vara nykterist!! Saknar inte alkohol ett enda dugg.

Blir glad av att läsa era kommentarer. Tack! Undrar om jag uppfattas så IRL som snälla Miss_blonde beskriver här. Själv ser jag mig inte riktigt så. Upplever nog att jag är mera "skit också, nu misslyckades jag igen" om mycket. Åtminstone har det varit så, kanske har jag blivit mer ödmjuk med åren, inte minst de senaste månaderna.

Angående långa trådar gör jag lika, läser början och slutet, men visst missar man många gånger själva resan då.

Att backa och sluta leverera kräver mod. De som inte slipper sitt ansvar, eller plötsligt själva får ta konsekvenser har ju tagit för givet att man finns där och löser allt. Och så var det ju det här med lidande tredje part i ekvationen :P

Vilken intressant diskussion. Jag vet inte heller om jag har mer än psykiskt beroende. Och jäkligt svårt att låta bli att fortsätta dricka efter glas nr 1-2-3. Samt att jag ”gillar” att dricka när jag är ensam.
Jag har inte haft kroppsliga anstinensbesvär när kag slutade dricka. Men drack inte varje dag heller. Drack väldigt oregelbundet faktiskt. Ibland inget på 2 veckor och sen fredag plus lördag. Och om maken åkte bort så kunde det bli något varje dag han var bortrest.
Hm... intressant fråga isf.

Men man vill ju så gärna ha den där bekräftelsen på att man är viktig och duktig.
Utan den så står man sig liksom slätt.
I alla fall jag blev ingen utan all den där kosmetikan som andra smetade på mig och som jag själv gärna tog emot.
Men naken och utan smink duger man rätt bra också,men det tar ett tag att fatta det.
Både för sig själv och omgivningen.

Jag har fått ta en hel del skit för att jag backat från tidigare ansvarsområden och beteenden.
Där andra slapp det som egentligen var deras.

Jag förstår precis hur du menar. Det är svårt att veta. Jag antar att man får besked direkt man slutar dricka...
När jag slutade blev jag så himla fysiskt dålig. Svettades, darrade, feberkänslor, värk. I 3 dagar och nätter.

Jag har alltid trott att jag 'bara' är psykiskt beroende. Att jag skulle kunna göra ett uppehåll en dag utan att känna något särskilt i kroppen. Men de senaste 2-3 åren har jag druckit precis varje dag så har inte testat. Förrns nu när jag slutade på riktigt.
Den fysiska abstinensen kom som en chock. Lite konstigt- har man druckit dagligen så länge som jag borde jag kunnat räkna ut att jag skulle bli beroende även fysiskt. Men har på något konstigt sätt inte fattat hur långt det gått.

Nu när det gått ett par veckor och jag inte längre har fysisk abstinens så antar jag att det räknas som att mitt fysiska beroende är över. Men att jag kanske får slåss mot mitt psykiska beroende resten av livet. Men det kommer bli lättare och lättare.

Kan man inte säga så helt enkelt att det psykiska beroendet sitter i tankarna och det fysiska i kroppen?

Det blev mycket att fundera på... Jag har aldrig upplevt den senare typen av sug, som känns i kroppen. Det är stor skillnad mot när jag slutade röka. Då upplevde jag verkligen ett rent kroppsligt sug. Det kröp i hela kroppen. Huvudet frös på nåt märkligt vis. Jag trodde jag skulle bli galen. Jag hade nog i riktigt svåra stunder kunnat råna närmsta intet ont anande rökare på hens cigarettbestånd. Så har det aldrig känts att avstå från alkohol, utan det behovet handlar om tankar och känslor som jag vill ta udden av med ett behagligt rus. Ibland tar jag i litet väl mycket, så att ruset blir starkare än planerat, men inga karatefyllor. Eller jo, med några års mellanrum kan jag råka hamna i det också. Pga bristen på kroppsligt obehag tänker jag att mitt beroende, om det ens kan kallas så när det nu framstår som så futtigt mot många andras, är av helt psykologisk art.

Jag kanske har missförstått det helt och hållet.Men om inte. så kan de ge mig en viss förklaring om vissa saker och ting som jag inte har förstått/haft förklaring till.

Jag läste mycket här igår -överallt.Någonstanns så skrev någon om psykisk beroende och fysiskt beroende.Just då så reflekterade jag inte så mycket över det.Men sen kom funderingarna vad de egentligen betyder.Jag vet skillnaden mellan dom två.Men kanske inte riktigt vad det menas.Jag gick in och läste mycket om de. Och fann mycket fakta ang de.

Men hur ser/känner man skillnaden mellan dom två egentligen?? Hjärnan styr ju allt även om man känner kroppsligt sug?? Hur kan det visa sig??Är det så att man omedvetet känner/tänker på något som man kanske inte reagerar att man har gjort,och då kommer suget??.Och när man har fått suget så börjar man hitta ursäkter/anledningar för att dricka.Så det blir psykiskt ?? Eller är det verkligen kroppen som får ett sug.Att man har skadat kroppen så pass att "abstinens" finns kvar för alltid (men i små doser) och de är det som är det fysiska suget?..

Jag har "bara" tänkt -Du är Alkoholist en beroende.Men jag har nog alltid tänkt endast på den känslomässiga biten.Tänkt att de är det som är problemet även om jag egentligen inte ens tänkt eller kännt någon speciellt, eller någon negativ tanke.Men har inte riktigt relaterat de till fysiskt sug..

Som ex igår.Jag var full igång hela dagen.Tankarna va koncentrerade på just de jag gjorde hela tiden.Men det skedde några gånger att jag kände ett kraftig sug helt plötsligt och sen kom känslan/tanken -Det skulle vara gott med en öl.Kände bara att de vore gott.Ingen jobbig psykiska känslor/tankar. Kan/är det fysik beroende??

När jag exempelvis känner mig irriterad (som är mitt största problem)Så går tankarna direkt till Alkoholen. Att kunna få lugnet, och kunna tagga ner (inbillning pga det oftast blir kraftigare) Ser de som psykiskt..

När jag helt utan anledning (som jag ser det nu) så kommer suget i "halsen ner till mellangärdet och magen" De är som om de är något som fattas. svårt att förklara? Är de fysiskt?

Vet om att de blev många frågetecken? Men nöjer mig om jag får något svar på någon av dom..

Kramar..?

Så kallades det i någon artikel jag läste. Jag är assjuk. Det hjälper inte direkt tillfrisknandet att man framstår som så himla duktig och kompetent och får idel lovord... Jag har tex fått väldigt saftiga löneökningar under de senaste åren, just för att chefer premierar oss som "ser och tar ansvar för helheten", i folkmun - sköter sitt eget och alla andras jobb samtidigt. Men insikt är första steget, eller hur? På något vis ska det väl gå att bli oduktig...

Och just den utsuddade gränsen gör det ansvarslösa ansvarstagandet så oändligt.
Man vet inte var det (jaget) börjar och slutar.
Så till slut står man där med sörja upp över öronen och undrar hur det gick till.

Men det vet man nog bara man orkar tänka efter.
Man såg till att bygga sitt eget berg av gränslöshet som torkade ut en inifrån och ut och tömde en på all kraft.

Men insikter staplas på insikter.
Och för varje insikt som sakta får börja gro och klarna så blir man en liten smula klokare,till nästa gång :)

Just det där ansvarstagandet som du skriver om mirabelle är för mig också en form av kontroll och makt.
Jag får makt och kontroll över de människor jag tycks hjälpa.
Min plats blir större och viktigare och jag inbillar mig åtminstoe själv att jag gör en nödvändig insats.

Men ibland när jag granskar motiven så handlar det om någon sorts självfrotterande,dvs jag gör det för min egen skull på andras bekostnad.
För det kostar på för mycket att säga,men nejdu,det där är ditt problem att lösa.
Mitt slutar här och där tar ditt vid.

Gör jag så,då släpper jag kontrollen och faller och får faktiskt lov att ta konsekvenserna av att denne "oansvarige" inte följer upp situationen på det sätt jag vill.

Och Mirabelle,medberoende är nog vanligt vid dåligt psykiskt mående hos föräldrarna.
Jag tjongade både missbruk och psykiskt dåligt mående så jag har en del berg kvar att bestiga innan jag kan kana utför igen..

... som alltid i din tråd. Nu håller vi! <3

Vinäger..Det kanske verkar lättare att sluta för vissa av oss, men jag tex läste på forumet plus annan litteratur, pratade med alla som kände till problemet alkoholberoende innan jag startade tråd på forumet. .Så mina återfall(lyckades ju varken minska eller sluta på flera år) är inte dokumenterade på forumet..Utan enbart i min hjärna..Jag tycker du känns starkare och mer insiktsfull nu än tidigare..Så kämpa på..Det kommer bättre tider om vi vill..Varm Kram..

Att välja bort sådant som eventuellt triggar. Vill komma till insikten om att jag skulle hälla ur och ser t o m framför mig hur jag gör det utan problem. Min inre målbild, att tacka nej utan att fundera.

Är ännu lite svajig, inte i min övertygelse egentligen, men i mitt självklara nyktra liv. Känner nog mest en sorg över att mitt liv blev som det blev. Egentligen inte över att inte (kunna) dricka A - tvärtom - men att livet tog en sådan komplicerad riktning, att jag hamnade här. Längtar inte ett dugg efter giftet, men efter att slippa tankarna på det, även om dessa är helt inställda på att inte dricka.

Ännu en gång, blir så inspirerad av alla er som varit nyktra länge. Av er som börjar känna en naturlig (jag återkommer ofta till det ordet) nykterhet. Att inte behöva brottas med tankarna på A. Att vakna till en självklar vit dag efter en vit kväll.

Jag är inte där än, men jag är banne mig på väg... Ni ger mig hopp och leder mig framåt. ♡ Kram