Senaste kommentarerna i forumet

Hej Ikaros,

Åtminstone jag känner igen det du beskriver. Kan kanske vara fråga om en orolig själ, med litet bristande kreativitet eller initiativförmåga? Då blir det lätt tomt om det inte finns direkta bekymmer att ta itu med. Sen tar man väl knappast till flaskan direkt för att skapa problem, snarare för att bedöva den där oron som orsakas av en orolös tillvaro ;)

Många gånger i mitt liv har jag önskat mig bekymmersfri. När den senaste fyllan blockerade mina tankar och vetskapen om kommande berusningar hängde som ett damoklessvärd över mig då önskade jag mig en tillvaro utan dessa problem. Eller när jag skilde mig och svartsjuka tillsammans med oro för barnen förmörkade tillvaron då önskade jag ett molnfritt inre. Eller när som senast jag var rejält sjuk och såväl andningen som ryggbesvär satte gränser för min rörlighet då önskade jag mig en frisk tillvaro.
I dag när jag vaknade kände jag att något saknas. Tillvaron bara flyter på och en inre oro kommer. Efter att jag satt mig ner att fundera en stund kom jag på vad jag saknade. Det var bekymren som lämnat ett tomrum efter sig. Ja, jag måste nog inse att jag är litet knepig men kanske är jag inte ensam om detta. Att ha svårigheter med att hantera en relativt bekymmersfri tillvaro. Kan det vara så att jag ibland tagit till flaskan för att få ett konkret problem? Ja, bara F-n själv vet men själv håller jag det inte för osannolikt.
Ikaros

Håller tummarna. Vad fint att ha en nykter granne att såga ved med, vilken bra terapi.
När ni blir förbannade kan ni ta fram yxan och hugga veden. Som att boxa på en sandsäck.....

;-)

Även jag håller på att byta bransch. Orkar inte med alkoholbranschen längre.

Kram

Skulle du kunna gå på ett AA? Man behöver ju inte ha akuta problem för att sitta och dryfta där. Bara för att ventilera.

Jag har också för mig att du hade lite av denna stress inför sommaren, förra året? Kanske vårstress då du vet att sommaren kommer och med den ska det drickas runt omkring dig. Vid poolen, vid utflykten, på semestern, när man grillar. Kanske det stressar dig omedvetet?

Jag kommer ihåg en man som skrev här inne. Hans fru hade som krav på att han skulle sluta dricka, om inte så ville hon skiljas. Han gled på en räkmacka till nykterhet. Och drog på semestrar och konferenser och levde på euforin. Han flög på de rosa molnen från dag 1. Och det slutade med att han funderade på om han ville leva med sin fru, han ansåg att hon drack för mycket.

Så kan det går. Hur historien slutade vet jag inte....

Kram Lim och tack för dina fina kloka inlägg

MM

Jag rörs av din känslighet och sårbarhet. Där har du kanske också svaret till varför du valt att döva dig eller söka dig lite till isolering.
Man behöver människor,man behöver gemenskap. Och i det behovet kan man gå ganska långt för att passa in.

Sen när man då förstår att nej,stopp nu måste jag göra halt med mig själv och för mig själv så kommer ju effekterna att rulla in eftersom.
Gasbubblor var en fantastiskt bra metafor.
De smäller liksom upp i själen eller ansiktet på en och ingenting kan man göra för att hindra dom att komma.

När jag var som djupast i min kris så kom dessa bubblor som på rad och jag valde att låta dom smälla och bekräfta dom.
men det var fruktansvärt jobbigt bitvis.
Jag hade dittintills bara susat förbi dom och duckat men jag förstod att om jag skulle kunna leva det liv jag ville så var jag tvungen att möta dom.

Alanon (i mittfall) har gett mig fantastiska verktyg att ta dessa bubblor en efter en.
Där får man dela om dessa underligheter och alltid är det en eller flera som har varit med om exakt samma sak.
Det händer inte i den vanliga världen.
Där skyddar man sitt innersta för blickar och kommentarer.
Det behövs inte i Alanon.
Där får man vara hur glad trasig,ångestfylld eller arg som helst.
Ingen får eller ska ge kommentarer på det som delats.
Det kan kännas lite fattigt i början när man vill bli sedd och bekräftad.

Men det ger också utrymme för att våga ta en ytterligare sväng in i sitt medvetande.
Jag önskar dig all styrka att våga fortsätta på din väg.

Tack ni fina vänner, ni håller mig under armarna när jag blir för trött på att gå själv och för trött på att vara jag... Ni har rätt allihop, gett mig referenser jag behöver. Det är en stor del av ett tillfrisknande det här, ensamheten jag känner och stigmatiseringen. Men det som gör ont är att inte kunna urskilja det ena från det andra, vad som är kopplat till nykterheten och vad är jag? Jag tror också det kommer ge sig med tiden men det är för mig lite för skrämmande att inte veta på vilket sätt. Gillar struktur och kontroll....vill VETA. Därför gräver jag djupt ner i skiten men kanske gräver jag inte djupt nog för jag hittar inte svaren på varför jag blivit vad jag är. Dock har det börjat bubbla lite, äckliga gasfyllda bubblor kommer upp till ytan och spricker. Det är då jag mår såhär.
Häromdagen satt jag på en föreläsning och ämnet var just anknytning. Det knöt sig i magen och jag kunde se min bror i den ambivalenta varianten. Se honom på pricken. Det upptog mina tankar i några dagar, försökte förstå utan att behöva riva upp sår hos vare sig honom eller min mamma. Men så slog det mig, what about me? Det är ju skönt att få gräva i nån annans svarta hål så man slipper komma i närheten av sina egna....
Så hur är det då?
Jag antar att det finns så mycket kvar för mig att ta mig igenom, allt kanske måste kategoriseras och arkiveras i tur och ordnig.
Min man dricker på tok för mycket men jag får tunghäfta varje gång jag vill säga det till honom.
Jag vill helst inte bo här men har ingen ekonomisk möjlighet att ändra på det.
Jag känner mig udda, upplyst och frälst (som ni alla säger) och det är faktiskt inte speciellt kul...
Så är det nu.
Men kanske jag borde pröva något nytt, tålamod tex... Jag tänker att jag måste förstå att det här tar tid, tillfrisknandet likväl som att hitta sin plats i världen. Det finns ju för sjutton så många människor som aldrig gör det!
Fast den här morgonen är ganska bra ändå. Genom era svar får jag distans till det jag kände i fredags och igår. Ensamheten känns inte lika påtaglig. För det jag känner har andra också känt och det var just det som hjälpte mig så otroligt mycket i början av nykterheten.
Det var ju faktiskt inte så att jag ville dricka i fredags, det var något annat. Helt enkelt en sorg över att inte kunna vara som dem.
Och det är klart att det är en sorg! Vi människor går under utan gemenskap och relationer med andra människor, ensamhet är farligt för oss. Saken är ju att jag längtar så efter gemenskap, vänskap och tillhörighet, en helt ny längtan jag tidigare inte kunnat identifiera.
En saknad som är ny, det är väl så att tomrummet alkoholen tidigare fyllt fortfarande finns kvar.
Jag är säker på att både AA och Alanon skulle kunna hjälpa mig. Men hur samlar jag modet att gå dit?
Samma rädsla som inför alla andra gemenskaper jag vill vara en del av, tänk om jag även där kommer befinna mig i ett utanförskap? Det är nog det som hindrar mig idag.
Jag är lite rädd för människor helt enkelt men försöker verkligen bli modigare...
Kramar till er alla, jag hoppas ni vet hur mycket ni betyder för mig!!!

Jag läste på anhörigsidorna förut. Det var väldigt skönt. Men sedan hamnar jag i förnekelse och förtränger verkligheten kring att jag är anhörig till någon som är alkoholist (enligt mig är han det, absolut inte enligt honom).

Absolut är det nån slags reptilhjärna som sätter igång! För den riktiga hjärnan är ju så medveten och förnuftig på alla sätt. Det gäller att fortsätta jobba med sig själv varje dag och reflektera hela tiden kring reaktioner och tankar på A osv.

Jag drack helst på dagen! För jag var SÅ rädd för att bli bakis. Jag kunde lätt börja efter lunch med ett glas. Sedan dricka under dagen för att framåt kvällen byta till kaffe eller te och avrunda dagen mer eller mindre helt nykter. Om jag råkade dricka sent istället så kräktes jag innan jag lade mig. Fruktansvärt tragiskt. Den ständiga rädslan för att bli bakis var nog det som stoppade mig från att dricka mer än vad jag gjorde. Och jag drack mest folköl för jag vågade inte starkare (ibland vin om min man köpte till mig).

Det är ju också så att ens sällskap påverkar. Jag hade aldrig druckit alkohol när jag och min man träffades. Undrar hur jag hade levt om jag träffat en nykterist? Jag kanske förr eller senare hade börjat dricka ändå. Det var kanske min lott att genomgå detta.

Jag ser fram emot ännu en nykter sommar i alla fall. Med ett sinne fritt från skuld och skam.

Kramar!

...att läsa din historia. Bilder på ansikten från mitt förflutna flimrar förbi.

Rökrutan.

Hävda sig, få bekräftelse genom att ta plats, ta mest plats, ge av sig själv. Livrädd att inte passa in så man skriver själv om reglerna.

I åttan kom någon och pratade om alkohol, tittade ut över klassen sa att 10 % åker dit med alkoholproblem, alla tänkte “3 personer, vem?” .

Just där tänkte nog ingen på mig.

Fan vad det är svårt att växa upp. Att hitta sin plats I allt.

Tack för din historia, väntar spänd på fortsättningen ☺️

Vi har ju bara ett liv... och det gäller att "våga för att vinna" :). Jag lever inte exakt som jag lär, men försöker i vissa delar. Och försöker framför allt att inte oroa mig för mycket. För mig har det alltid ordnat sig.. Tror det kommer att bli bra för dig med nya miljöer och intryck- du fixar det här!

Lim, du beskriver det så bra- att vara nykter betyder att man inte har något lik i garderoben som kan användas mot en. Precis så! På senaste tiden har jag ofta tänkt på vad som skulle hända om jag blev "avslöjad". Inga uppmuntrande tankar...

Du verkar ha haft en jobbig start i livet. Det kanske många med alkoholproblem har haft? Min uppväxt var inte heller någon dröm;)

Önskar dig en fin söndag! <3 <3

Det verkar som att reptilhjärnan på något sätt tar över hjärnan på en periodare? Det är nog unikt för just den sortens missbruk.Själv drack jag bara kvällar och nätter..Dels av skälet att barnen sov, men också för att det ser och känns tragiskt att vara full på dagtid..Det lockade aldrig mig att supa på dagen. Så är det nog med allt missbruk..Vi och våra hjärnor har olika sätt att missbruka..Den som är beroendeperson måste verkligen vara på sin vakt, så inte hjärnan lockar till annat beroende när man slutar med en sorts missbruk. Lim kolla på aa på nätet..Du verkar så duktig på datorer(tror jag?) Det finns möten på nätet över hela världen man kan testa, har jag sett.Läs anhörigsidorna på forumet också om du inte redan gör det..Vi är många som är både beroende och anhöriga..Kram

Jag har nu lämnat mitt ärende om tjänstledighet till facket. Sen får vi se..Jag tänker mycket på framtiden. Ekonomi, huset osv..Känner att ska jag jobba med annat i mitt liv så är tiden inne..Jag hade nog inte testat sjöjobbet om jag varit i den gamla relationen ö.h för att jag inte vågat. Nu känns det som att jag vill se nya platser, träffa nya människor. Skapa nya och fina relationer.Här som jag bor känner jag till massor med människor på både gott och ont. Känns att jag vill vidga mina vyer. Livet är för kort för att inte ha prövat vingarna ordentligt..Jag önskar alla en nykter dag..Kram

Liten börjar skolan. Känner ingen. Ingen alls. Förstår inte hur man ska prata.

Liten börjar ny skola. Har nyss lärt sig hur man pratar. Trodde Liten. Nytt igen.

Liten börjar ny skola. Behärskar pratet. Fel igen. Alla pratar annorlunda.

Liten börjar ny skola. Talet som blev rätt är nu katastrofalt fel. Kaos!

Lite större, talet fel, men ändå rätt. Njuter av uppmärksamhet. Tuff, äntligen.

Lite större, dialekten fel, men Lite större tuffare. Störig. Kaxig.

Lite större, dialekten rätt, Lite större tuffare, kaxigare, röker, dricker, har sex, känner sig äntligen som en i gänget.

Lite större, kaxig som fan, tuff, idol, förebild, sexig, eftertraktad - äntligen sedd. Dricker, dricker mycket, dricker ännu mer.

Ännu större, dialekt rätt. Eftertraktad, sexig, vill inte, orkar inte, måste. Äntligen? NEJ! Dricker, dricker mycket, dricker mest. Alltid mest.

Ännu större, vill inte alls, orkar inte alls. Måste. Dricker mest, vill inte, dricker ännu mer, orkar inte, dricker ändå mest.

Fortsättning följer...

----
----

(Redigerade bort några siffror.)

Du är modig som vågar prova nåt nytt (nygammalt). Och som du skriver så löser det sig. Man blir modigare när man är nykter. För precis som du beskriver det så är man rädd att avslöjas.

Jag märker det på mig själv i många möten med andra också... jag vågar vara ärlig kring mycket mer. För jag vet att jag inte har ett lik i garderoben som nån kan använda mot mig.

Vad härligt att du fått sån fin relation till din granne. Önskar jag hade detsamma... men glad är jag över det här forumet. Då vet man att man inte är ensam om att önska att alkohol inte fanns...

Många kramar och lyckönskningar inför jobbet ??du klarar det!!

Och Jasmine, det låter underbart att ni ska ha det mysigt på riktigt ? Det är värt allt att få leva livet så. Inte ständigt bli sliten itu av alkohol. Kram!

Jag har ju varit nykter nu i 14 månader och det går bra. Känns perfekt, rätt och stabilt. Men jag har känt den senaste veckan att det är en period nu då jag jobbar med mina tankar. Jag är lite uppstressad och vill ha en snabb lösning. Vill inte ha alkohol men söker annat... shopping, planera nåt, resa nånstans etc. Jag känner mig inte så lugn som jag brukar. Jag vet att det går över. Det är såhär denna tid på året. En härlig tid men den startar nåt inom mig. En stress. Jag har fantiserat kring att ta en öl. Men jag blir inte sugen och vill inte ha. Men det upprör mig inombords att fantisera det. Jag vill inte alls tänka på det. Det stör mig att alkohol tar plats i min hjärna alls. Trots att jag inte kommer att dricka.

Min man dricker oftare igen. Hela tiden känns det som fastän det inte är sant helt. Jag kan inte fatta att nån vågar göra så mot sin kropp? Tror han att han är odödlig? Jag häpnar.

Tänker på all alkohol jag skonar min kropp från. Det är så skönt.

Jag måste ta mig ur den här stresskänslan. Hitta tillbaka till de rosa molnen och lyckan över vad fint livet blivit. Jag måste hitta min kärna igen och känna stoltheten. Inte tänka på vad jag missar och hur jag ska döva stressen. Jag har letat efter lugn i yttre faktorer men jag måste söka inom mig.

Jag tror jag saknar nån som lever som jag. Som delar mina erfarenheter. Jag skulle vilja prata med mina vänner om nykterhet och fördelar med det. Men jag får alltid vara neutral och nicka glatt när folk säger de ska slappna av med ett glas vin på kvällen. Jag vill få säga till alla "åååååå vad skönt det är att aldrig dricka, ellerhur? Slippa vara bakis. Slippa ångesten"... men ingen vill ju höra det. Så jag ler och säger "jaa, vad skönt för dig". Blä. Är så trött på att känna att jag inte får trampa de som dricker på tårna. Trött på att låtsas som att elefanten i rummet inte finns. Trött på att ta hänsyn till deras normdrickande. Se till att inte göra nån obekväm.

Nej, jag tror det är dags att dyka ner i nån dokumentär om alkoholism eller hitta nån bok i ämnet. Dags att stärka mig och mitt ego lite.

Tack och lov för detta underbara forum!

Jag klistrar in nåt jag skrev i tråden MondayMorning startade om personer med periodiskt beroende. För jag vill gärna ha det här med ifall jag vill hitta det igen. Det är nog den enda gången jag skrivit ner just hur mitt drickande brukade se ut.... tror jag.

Hej MondayMorning och alla andra!

Jag känner ju precis sådär.... alkoholist och nykterist i samma kropp... Och min tråd heter ju så till och med för det är så jag känt mig de senaste åren.

För mig har det dock sett lite annorlunda ut. Jag har sällan druckit mer än en flaska vin per dag/kväll när jag druckit och inte heller druckit varje dag. Utan det har varit (på ett ungefär) så att jag har en nykter period på 2-3 månader. Utan att ens vilja ha alkohol. Sedan bestämmer jag mig för att dricka igen och då har det börjat med en eller två dagar i veckan och sakta eskalerat till att bli fler dagar i veckan och lite mer alkohol vid varje tillfälle. Sedan efter någon månad eller två har alkoholen blivit för central i mitt liv och jag får enorm ångest och bestämmer mig för att sluta. Är då nykter flera månader igen. Börjar åter igen dricka ett par månader. Och slutar igen. Vissa dryckesperioder har varit värre än andra. I slutet innan jag slutade sist (för 14 månader sedan slutade jag helt dricka) så upplevde jag att jag knappt kunde gå tre dagar utan att dricka och jag kände att det var på väg att gå åt skogen.

Hade jag inte haft barn och ett jobb där jag måste vara helt pigg och frisk så är jag rätt säker på att mängderna alkohol hade varit mycket mer under mina dryckesperioder. Innan jag fick barn höll det på att gå åt helvete rent ut sagt. Då drack jag sprit till och med mitt på dagen. Och nån månad senare slutade jag....Och så höll det på. Runt runt.

Det är som fler skriver... förvirrande! Och kanske också gör att man inte vet vad man ska tro om sig själv?

Men jag började även känna att jag inte orkade med att vara så dubbel. Ena dagen sa jag till alla att jag inte drack medan jag nästan gång vi sågs kunde dricka vin en hel semesterresa. Och nästa gång säga igen att jag inte dricker. Jag orkade inte vara så himla rörig längre inför människor runt mig.

Hur vårt drickande än ser ut så tror jag i alla fall att det är skadligt. Och trots att jag varit nykter mer varje år än vad jag druckit så har alkoholen förstört massor för mig och skadat mig ända in i själen. Det var ett år för inte alls länge sedan som jag drack 3 månader av 12 totalt. Det låter ju väldigt lite! Men jag mådde USELT av de tre månaderna. Det räckte för att helt förstöra min självkänsla. För under de tre månaderna var min hjärna fullkomligt besatt av alkohol på olika sätt.

Bra initiativ av dig MondayMorning att starta denna tråd ?

Kramar till alla som behöver och vill ha ?

Ville bara säga att jag saknar dig och att jag önskar dig en fin varm vår.

Kram

MM

God kväll Amanda,
Jag känner så starkt igen det du skriver om. Detta utanförskap... att å ena sidan vara duktig och modig som tagit sig ur ett destruktivt levene till känslan av utanförskap som inte riktigt går att förklara. Att vara en i gänget men på samma gång känna sig så annorlunda. Att söka efter något mer i relationerna med vår omgivning men att mötas av stora frågetecken. Att se och känna det andra inte ser och dessutom ha ett behov av något som en del inte vet existerar. Detta något mer. Jag uppskattar numera relationer med människor som går lite mer på djupet. Jag blir trött på det ytliga och det surret som många människor ser som njutbart. Det är tufft att göra val som inte andra förstår sig på men som vi själva känner är bäst för oss. Det känns som att du är inne på en utvecklande resa som kommer att ta dig mot något nytt. Vad det är kan vi aldrig veta säkert men det känns som att du har odlat något inom dig som växer sig allt starkare.
Jag har hittat några vänner inom AA som jag kan undersöka detta innerliga med. Som förstår mitt trevande ut i det nya. I övrigt har jag svårt att förklara denna förändring som pågår inom mig. Något knackar på men jag vet ännu inte vad det är.
Ge dig själv kärlek i detta nu. Och så stryker vi ordet duktig. Att vara sann mot sig själv och ansvarsfullt ta hand om det vi finner är så mycket mer än ”att vara duktig”.
All kärlek till dig!
Kram
Ellan ❤️

Den där känslan av att stå utanför och titta in... Man är med, men ändå inte. Avskärmad från gemenskapen och den uppriktiga ömsesidigheten av en osynlig vägg. Det är en skitjobbig känsla att bära omkring. Varför drabbas man av den? Är det bara nykterheten som får dig att känna så? För mig har det inget med nykterhet att göra. Jag bara känner mig för det mesta som en udda pippi som aldrig riktigt blir känslomässigt delaktig. Svårt att förklara. Det finns säkert djuplodande psykologiska förklaringar om anknytning, självkänsla och skit... Det där med att känna sig malplacerad i småstaden förstår jag iaf. Jag lider inte alls av mitt självpåtagna psykologiska/emotionella utanförskap när jag bor i anonyma storstäder. De perioder då jag testat småstadslivet har det däremot ätit upp mig inifrån. Kram till dig i grubblerierna.

När jag läser det du skriver så minns jag hur det kändes. Man blir lite ensam och udda i början. Det är en sorts sorgeprocess. När man inte längre är euforisk och hög av att man lyckats hålla sej nykter kommer bakslaget. Ensamheten faktiskt. Det blir lättare med tiden. Men visst, det är inte samma sak att gå på fest. Jag blir irriterad när folk druckit för mycket så jag stannar inte särskilt länge. Nu är jag ingen festprisse och jag drack helst hemma, ensam. Men ändå. Och jag blir trött och less på min man när han druckit för mycket. Det har lyckligtvis lett till att han dricker betydligt mindre än då vi båda drack. Så det funkar rätt bra.
Jag vet inte om det hjälper dej eller är nån tröst men jag känner tydligt igen mej i din beskrivning. Så var det för mej också men nu är det länge sen. Det är en process, det blir bättre. Det blir ett naturligt tillstånd att inte dricka. Man är inte "duktig" längre utan det är självklart. Det blir vardag. Lite gråare ibland, inga toppar men heller inte alla de djupa dalarna. Man förändras och fördelarna överväger många gånger om nackdelarna.
Jag tror inte du behöver analysera så mycket eller sätta fingret på vad det är. Fortsätt på din väg och jag tror att det ger sej. Det är utveckling. För min del känner jag att under de sista åren då jag drack och det eskalerade så stod jag stilla i utveckling. All energi gick åt till att försöka kontrollera drickandet, ha ångest över det och försöka dölja. Då jag slutade blev jag tvungen att tänka till.
Lite flummigt det här men jag ville skriva att jag tror att det snart blir lättare för dej också!

Du håller på att vara i tillfriskningsprocess tror jag.
Den är väldigt krävande att vistas i och ställer en i ett utanförskap.
Man väljer det dels själv och också tror jag att den inre upplysning man börjat få ta del av liksom utesluter "de sämre precis som du beskriver.
Man är lite upplyst o h frälst och andra människor vars liv mest lunkar på kan inte dela eller se din resa.

Jag vet ju att du också funderat på din medberoendedel.

Sök upp aa eller alanon så får du vara med dom som är på samma tåg som du.
Det brukar kännas lättare just vetskapen om att man inte är ensam.

Igår lämnade jag en fest. Tidigt. Det var trevligt och vi hade roligt så det var inte det.
När jag satt på spårvagnen började något gnaga och riva i mig, jag blev först förvirrad, varför blev jag så ledsen? Det värkte i halsen och mitt ibland alla fredagsglada människor höll jag på att börja gråta, jag var ju inte förberedd på den enorma sorg som plötsligt kom! I vanlig ordning blev jag arg, arg på mig själv...
Jag har förstod när jag väl satte mig på tåget hem att jag blivit placerad på en piedestal och där är jag ensam. Det är en hemsk känsla... Jag vill inte ta på mig ansvaret, jag har inte satt mig själv där. Men min man, min svärmor och nu mina vänner, ja alla som vet att jag inte dricker och varför, ser mig däruppe, som om jag är ett unikt, vackert och skört föremål som beundras och avundas men som sätts tillbaka på sin plats ovanför dem när de ska leva sina vanliga liv. När de bara vill vara människor och inte påminnas om sina brister.
Och kanske är det väl så att jag är lite tråkig, lite stel. Nej, jag kan inte vara lika avslappnad på fest som jag varit om jag druckit. Jag kan inte prata lika obehindrat med alla om allt. Det bara är så. Jag önskar det inte var så.
När jag är nykter så är jag lite för många bra saker och det känns som om jag skrämmer människor...Jag blir bara ensam. För vem vill vara med någon som påminner dem om allt de gör fel? Nu är det ju inte så att jag någonsin påpekar detta för dem, skulle aldrig komma på tanken att börja moralisera för jag har gjort för många misstag själv. De höga hästarna skenar åt andra hållet om jag ens skulle komma i närheten av dem.....Jag vill inte detta heller, jag om någon vet hur lätt misstag blir gjorda och jag inbillar mig att jag utstrålar just detta, förståelse och förlåtelse.
Ändå känns det som om jag är ställd utanför och ovanför.
Jag var ensam när jag drack och trodde nog att det var skälet... Igår fick jag känslan av att det finns andra skäl. Tyvärr kan jag inte sätta fingret på vad det är och ändra på det.
Jag slutade inte dricka för att vara duktig.
Jag har aldrig haft som mål att vara bättre än alla andra. Jag kämpar för att vara bra nog åt mig själv, att förtjäna min egen kärlek och beundran vilket är tillräckligt svårt och jobbigt för det mesta....
Nu känns det som om jag måste börja välja bort vissa saker, för mitt eget bästa.
Jag vill inte vara såhär ledsen men hur mycket blir man tvungen att acceptera? Acceptera att jag måste undvika vissa situationer för att inte bli ledsen och uppgiven?
Att säga att jag inte dricker och berätta varför är inte svårt för mig.
Jag har hittills inte fått några negativa reaktioner. Tvärtom.
Men det är som om all denna beundran, vänligt men bestämt, knuffar mig till en plats där jag inte vill vara. Utanför.

Eller vad är allt det här egentligen?
Nu när jag tagit mig hit där jag är, så vill jag inte stanna. Förändringarna är liksom inte stora nog. Denna förbannade rastlöshet jag gått och släpat på hela mitt liv verkar bara driva mig att planlöst fladdra omkring. Idag har jag ett mål för mig själv, en utbildning som ska ge mig det jag vill ha i livet, men hur är det med livet jag lever idag då? Är allt utom mina studier bara något som händer runt mig och jag är inte delaktig?
Situationen är inte hållbar. Min kärlek till min man börjar blekna, jag kan inte älska en spritmarinerad man. Jag vill inte bo här, trots att det är en stad är det ändå en liten ort där mammorna på förskolan alltid ser något intressant på golvet när jag går förbi, grannarna som inte hälsar och ser i ögonen.
Samtidigt som jag vet att jag inte gjort något fel så ifrågasätter jag mig själv. Det känns just nu som om jag inte hör hemma någonstans. Och vet inte var jag är på väg.
Hopplöshet är det enda jag känner idag men hoppas att det känns annorlunda någon gång snart. Nog för att jag vet att det vänder, allt vänder åt nåt håll så småningom. Men just nu går allt så frustrerande trögt och inget kan jag göra åt det....

Idag har jag och min nyktra granne sågat stockar till ved..Vi diskuterar våra liv och alkoholismen bl.a..Nästan som mini-AA..Jag tycker det är intressant och lärorikt att lyssna på livshistorier.Det är så fint när vi vågar öppna oss för varandra..Jag har träffat på flera personer den senaste tiden som berättar om sin barndom med föräldrar som brast i sitt föräldraskap..Att få tillbaka tilliten till sig själv och andra blir då svårt..Om vi vågar prata med folk omkring oss så ”terapeuter” vi varandra..Vi läker och helar varandra..Grannen sa att vi pratade mer än jobbade, men det kommer ju fler soliga dagar...Kram?

Även där jag bor fick våren ett bakslag med snö och slask, men idag verkar det blir sol. Jag vaknade upp nykter, men tyckte det var lite orättvist att jag trots det had två stora påsar under ögonen:). Nu blir det frukost med pannkakor och smoothie hos mig. Barnen kom tillbaka till mig igår efter en vecka hos deras pappa. Så mysigt att ha dem tillbaka! Och nu när jag slipper vara trött efter en kväll med A så känns det verkligen bara mysigt, inte mysigt blandat med "åh, vad jobbigt, när ska de somna så jag får dricka mera vin ensam i soffan".

Kramar till dig wherever you are <3

Tack för ditt råd!
Kram