Senaste kommentarerna i forumet

Kära Ullabulla❤️ Tack för att du hörde min förtvivlan här i cyberrymden!
Det verkar tackolov som om det inte fanns någon skönhetsfläck trots allt, ingen uppenbar i alla fall... Men deras rektion innan det stod klart var så skrämmande. Idag är jag lättad men bekymrad. Dessa skönhetsfel består ju inte alltid av en konkret funktionsnedsättning, det som bekymrar mig är hur de kommer reagera om barnet inte lever upp till deras förväntningar? De flesta av oss vet och förstår att barn vänder uppåner på vår tillvaro.
Kanske kan det låta som om jag målar fan på väggen och jag hoppas att det är just det jag gör. Men jag känner min bror och han har redan förskjutit ett barn då mamman till detta barn var ”fel”... Det barnet passade inte hans mall och därför finns hon inte. Jag håller mig utanför, rätt eller fel? Det vet jag inte. Det är väl sådant som både du och jag, Ullabulla, är bekanta med: tillfredsställelsen av att rädda något/någon, att vi vet vad som är bäst för omgivningen.
Så om jag ska hålla mig på rätt sida av staketet så lyssnar på dig. Håller mig neutral men tillgänglig vid behov.
Kanske detta barn kommer förändra honom och även henne? Jag kan ju inte göra annat än hoppas..
Många kramar till dig och styrka på din väg❤️❤️??‍♀️

Jag har stulit rubriken från en bok av Steinbeck. En väldigt bra bok förresten. Men min tanke i dag är hur jag kan påverka min torsdag till att bli underbar. Det första, vet vi alla, är att vara nykter och med det har jag undvikit att förstöra torsdagen. Genom nykterheten finns möjligheterna kvar. Kanske skulle jag prova på att göra något för någon annan. Min svärdotter fyller år i dag och jag kanske glädjer henne genom att presentera henne med några blommor.Med en enkel tulipan kanske jag kan ge henne och mig själv litet glädje. Så får det bli.
Men räcker det för att göra dagen underbar?
Min sambo, som är underbar, kanske skulle bli glad om jag lyckades ordna belysningen till badrumsskåpet. Även om jag inte är helt säker på vad problemet består i är det värt ett försök. OM jag lyckas så glädjer det även mig.
Sedan har jag det här med tandläkaren 15.20. Jag har faktiskt litet av tandläkarskräck men det faktum att jag övervinner den och ändå gör vad som behövs ger dagen innehåll.
Att jag inte längre behöver ägna dagen åt arbete utan kan disponera den som jag vill är också något som bör läggas på denna litet gråkalla torsdags pluskonto. Det blir nog några schackpartier på nätet och några kapitel ur en bok. Litet motion på min Cross-Trainer lägger jag också in.

Ja, denna underbara torsdag kommer aldrig tillbaks. Jag har den bara i dag och den är unik även om jag intagit frukosten på samma sätt i en rad av dagar. Tristess är nog något jag till stor del skapar i mitt eget inre.
Nu har jag bestämt mig för att denna dag är underbar. Att den är unik är ett faktum.
Ikaros

Men du är allt annat än liten och svag. Du är en stark, stadig, trygg, varm, empatisk, klok och insiktsfull person <3 som känner sig blå just nu <3 Det vänder. Lika oväntat som du damp ner i deppigheten ploppar du upp ur den. Hejja autopiloten som styrde hemåt! Det måste ju betyda att du har kommit långt på rätt väg? Annars hade den ju teleporterat dig till systemet istället :) Kram

...när man var sååå nära att välja filen mot Systembolaget i den avgörande rondellen och händerna i princip själva rattade bilen mot närmaste väg hem. Den här gången var det med knappt en hårsmåns marginal. Men resultatet är tack och lov detsamma.

Fortfarande deppig och orkar inte engagera mig så mycket i andras trådar. Läser lite och hjärtgillar. ♡ Känner att det är jag som är liten och svag just nu - igen...

I dag är jag nykter, nu håller vi! ♡

Jag vet ju inte vilken "skönhetsfläck" som upptäckts hos barnet.
Om det är stort eller litet och hur det kan avhjälpas eller normaliseras med tiden.

Jag kan bara hoppas att de orkar ha vidvinkelperspektiv oavsett hur litet eller stort problemet är.
Jag valde att förneka i några år då sanningen var för brutal.

Men lät det sakta sippra in i min verklighet.
Om det är ett svårt handikapp så kommer det att vara en lång väg de har framför sig.

Men resan är deras.
Jag minns hur en släkting milt försökte få mig att se och hur jag vände mig från denna släkting då jag inte ville kännas vid det hon sa.
Så var försiktig och finns där som ett stöd och bollplank och var så neutral som du bara förmår.
Det är det bästa du kan göra,både för dig själv och dom.

Och för mig är just kombinationen av forumet, Alanon i riktiga livet och sen mitt alldeles egna reflekterande med mig själv utan ord så värdefulla byggstenar i mitt fortsatta liv.
Jag läste just Ikaros inlägg om hans mediokra dag och en önskan att den ska lyfta lite.

Just det har nog varit det svåraste även för mig.Så mycket kaos förtvivlan hopp och glädje så att jag aldrig hunnit eller kunnat landa i nuet med allt det vardagliga det innebär.
Och när jag gjorde det.

Stannade och saktade farten så kraschade jag ganska rejält.
Och nu när jag vågar leva mitt eget nya liv de flesta dagar så känns det ändå så hoppfullt.
Så möjligt att förändra sitt liv som Mulletant ofta skriver om.

Det är nog precis det jag har gjort.
Bytt skepnad till något annat.
Visserligen med samma ullabullakärna,men mer sann mot mig själv och det jag önskar vill och klarar.

Hoppas det får fortsätta så.
Och jag hoppas också att jag inte blir rädd och stannar på steget utan sakta vågar min väg fortsatt framåt och vidare med mig själv.

till Det vidare livet? Så fint att se ett avtryck från dig, gläder hjärtat?
Hoppas och önskar dig att snart känna välbefinnande och livsglädje!
/ mt

är du välkommen att citera och reflektera vidare. Det tillför. Också dina helt egna inlägg har tillfört mig mycket.
Kram i vinterkyla men solen förmedlar kommande vår☀️?

Fint att ha dig även här!

Vänligen och hopp om en snövit onsdag,

Li-Lo
Alkoholhjälpen

Det vidare livet innehåller mycket. För mig har dimman verkligen lättat. Kontrasterna är skarpa och färgerna klara och tydliga. Men det gäller också smärtan. Som finns vare sig vi vill det eller inte. Vid en period under mitt ”tillnyktrande” inbillade jag mig att allt skulle bli bra, perfekt, bara jag blev kvitt alkoholen. Helhetsmässigt stämmer det nog, men det är inget jag eftersträvar längre. Perfektionism. Det är vare sig möjligt eller beundransvärt. Varför bry sig om det alls? I vissa fall skulle jag vilja påstå att perfektionism är direkt skadligt.
Jag läste en bok av Doris Lessing som heter ”The fifth child” för någon månad sedan. Den är oerhört smärtsam att läsa och egentligen skrämde den mig på plan som jag inte ville kännas vid. Den handlar om familjen som strävar efter att bilda den perfekta kärnfamiljen med stort hus, många äppelkindade barn och ofta förekommande släktträffar. Där allt är ljust och kärleksfullt... Så föds det femte barnet och han är inte perfekt... Långt ifrån, stor, klumpig, ondskefull i deras ögon. Familjen splittras och smulas sönder. För mig är det obegripligt och otänkbart att inte kunna älska sina barn men ändå känner jag mig träffad. I mitt alkoholberoende har jag ju på ett vis valt bort dem, min kärlek till dem visade sig vara begränsad då jag valde att dricka trots att jag visste att de tog skada. Då ser jag monstret i mig. Men nu är det monstret utrotat och jag tvivlar inte mer än andra på min förmåga som förälder, tror jag.
Igår blev jag faster för första gången. Vi är inte lika jag och min bror. Inte längre. Han och hans fru lever i en till synes perfekt värld, en värld med god ekonomi, fantastiskt hus, ny bil och ingenting lämnas åt slumpen. För dem är perfektion målet, alla val de gör utgår ifrån detta. Så när allt var ordnat så var det äntligen dags att skaffa barn. För i deras värld betyder god planering allt, dåliga saker händer inte bra människor... Men igår uppstod det sprickor i väggarna de byggt och verkligheten sipprade in. Oron har funnits hos mig inför detta då jag undrat vad som skulle hända om deras barn inte föddes perfekt? De är så stränga i sin elitism, inget rubbar den! Och nu, skär smärtan i mig när jag ser hur deras jakt på perfektion kommer emellan dem och kärleken till sitt barn... Är de monster undrar jag? Kan jag tillåta att detta händer? Hur är detta möjligt??? De behöver hjälp innan de berövar sig själva på det mest fantastiska vi människor får vara med om men hur hjälper man dem som inte vill bli hjälpta? Och vad för slags liv får den människa, det barn som inte får känna kärlek?? Jag är hjälplöst långt borta och utestängd. Både geografiskt och psykiskt.
Hur hjälper vi de hjälplösa och ohjälpbara?

Känsloläget alltså... Den jävla ångesten är så oförutsägbar. Slår till som en tjyv om natten, när man minst anar :( Jag funderar över det här med jämförelser. Tänker att den kan vara positiv eller negativ. När vi jämför för att känna tacksamhet, eller bli stärkta i vårt hopp (om tex nykterhet, tillfrisknande, livet i allmänhet...) då handlar det om positiv jämförelse. När vi jämför för att förringa vårt eget lidande, riskbruk, problembeteende, elände mm, oavsett om det är för att dölja vår trasighet eller slå ner på oss själva... då handlar det om negativ jämförelse. Låt oss försöka ägna oss åt den positiva varianten :) Kram vännen

Det verkar ha blivit ännu en vändning i ditt liv och en positiv sådan! Det är känslan jag får när jag läser det du skriver. Att tömma barskåpet på % är ju ett ( obehagligt ) minne blott.

Men ack ångesten. Möt den och ge den en ordentlig omgång !

Kämpa på?

Det är så lätt att alltid jämföra sig och sitt liv med andra. Är jag sjuk ska jag tänka på någon som är sjukare. (Precis som att jag blir friskare av det...) Samma med alkoholproblematiken. Mina fyllor blir inte mindre jobbiga för att någon annan dricker dubbelt så ofta eller tre gånger så mycket.

Visst, det kan vara bra ibland att bli påmind om att vi har det hyfsat i jämförelse med någon annan och känna ödmjukhet inför livet. Inte minst brukar det bli så när någon nära får en svår sjukdom, lämnar oss eller om vi är med om någon olycka.

Vi pratar vinlull och riskbruk. Känner inte igen mig i beskrivningen, men kan ändå referera till alkoholsuget. Det verkar vara detsamma för de flesta. Det är väl därför det funkar att peppa andra, trots att vår situation skiljer sig åt.

Själv drack jag på tok för mycket på tok för ofta. Lullig varje dag och riktigt full varje fredag och lördag samt berusad alla helgdagar och semestrar. Som jag tidigare berättat förnedrade jag mig genom att dricka vad jag än kom över. Så vidrigt att klunka OP, Bailey's, whisky, vin, öl och rom om vartannat. Försökte inte ens låtsas att jag findrack till slut. Bara det fanns procent dög det, ju mer desto bättre. Så fruktansvärt bakfull ibland att hela dagar gick åt till återhämtning. På slutet med flera återställare mitt på dagen.

Jag behöver inte tveka ett dugg, jag har fattat (men fortfarande inte accepterat) att jag är alkoholist. Har inte berättat det för någon annan än min man. Klarar jag att sluta på egen hand är det bra, annars måste jag väga in alternativet att söka hjälp.

Blir så ledsen när jag tänker på vilken vändning mitt liv tagit. Hur kunde jag låta det gå så långt? Besviken förstås, men mitt i allt ändå försiktigt hoppfull.

Tack för värmande ord, de hjälper mycket. Var så himla glad och positiv på morgonen, men nu har ångesten mig i sitt grepp igen. Men jag kämpar på... Behövde dock skriva av mig, därav kanske lite osammanhängande. Vet inte om någon orkar läsa, annars får det vara min dagbok.

I dag är jag nykter! ♡

Vi människor kan göra varandra bra..Genom detta forum där vi peppar varandra och i våra liv..Hörde av en vän, att hennes mormor sa”känner du dig ensam så gå ut och träffa människor som du får god relation till.” Det tycker jag var smart sagt..Vi ska umgås med människor vi tycker om och viceverca..Det ger oss kärlek och glädje..Kram?

"Hur mycket jag måste använda mitt förnuft i vissa vardagliga situationer för att hantera mina känslor, av direkt fruktan för situationer där jag klart inser att det är en helt överdriven och irrelevant känsla.
Han lyssnade. Och lyssnade. Och tackade för att jag hjälper honom att förstå. Att förstå att det inte är honom jag ibland väljer bort utan att det är mig själv jag måste skydda. Att jag flyr från en till synes helt lugn och normal vardag för att jag inte orkar hantera inre hotbilder.
Så irrationellt kan en högutbildad, erfaren människa fungera. En människa som kan hjälpa andra men inte alls alltid sig själv."

Exakt där är jag nu.
Kommer gång på gång fram till stängda dörrar som rimligtvis borde vara öppna.
Vägar jag kan ta men inte vågar.
Möjligheter som yppas och jag sänker min blick.

För att det är nytt,jag inte vågar inte vill sätta tilltro till min egen förmåga.
Så lätt att huka sig för det som är okänt.
Så lätt att bara hålla fast vid det gamla.

Jag är på många plan redo att möta det nya.
Jag tar ett litet eller stort kliv och så blir jag rädd.
Rädd för att det ska bli för svårt.
Eller tom något så korkat som att det kan bli för bra.

Att jag lilla Ullabulla ska få ro,vila och kärlek i lagoma mått som jag kan hantera och utan att behöva motprestera.

Att jag ska våga ta lite nya kliv både arbetsmässigt och relationsmässigt utan att snubbla eller tveka på varje steg.

Kan jag det,vågar jag det?
Kanske,om jag kan låta mig själv vara lite feg mellan varven. Stanna en smula på steget och sen sakta kliva uppåt.
Stanna där innan nästa steg osv.
Inte skynda,inte stressa fram nya livsmönster.
Bara låta de sätta sig på plats istället för att skala av sig dom som en ny illasittande sko för att det gick för snabbt.

Jag lånar och citerar dig i min egen tråd och skriver vidare där. Hoppas ok..

Känner igen de tankarna, och man känner sig liksom litet löjlig mitt i allt... Särskilt larvig känner jag mig när jag börjar jämföra mitt problembruk med många andras. När jag jämför min längtan efter avkopplande vin-lull efter arbetsveckan mot någon som återigen trillat dit och varit på en veckolång bender med ödesdigra konsekvenser för hela personens liv och omgivning... Ja då känner jag typ "Ryck upp dig och sluta jåla Mirabelle! Du har inte enns rätt att vara på ett sådant här forum och röra runt i grytan med dina petitesser!" Och ändå är man del av den fantastiska gemenskapen <3 Tack för det <3

Många funderingar nu. Läser andras trådar och inser hur bra jag har det. Priviligierad! En fantastisk och stöttande man. En stor fin familj. En riktigt hyfsad ekonomi. Japp, då kommer genast det dåligt samvetet: Hur kan jag klaga och tycka att det är jobbigt? Tänk på den och den och den... Spåren av min uppväxt försvinner dock inte för att min man tröstar mig. Min ångest blir inte mindre för att jag kan handla det jag vill ha.

Att alkoholism är en sjukdom börjar nog t o m jag fatta. Har alltid tyckt att det väl bara är att sluta. Nu inser jag alltså att det inte är riktigt så enkelt. Men jag kan besluta mig för vad jag vill göra med mitt liv. Jag har sjukdomen men kan bestämma mig för att inte låta den ta över vardagen. Jag kan aktivt välja att försöka avstå alkohol och därmed må mycket bättre.

Vi pratar om att hjärnan är kidnappad. Självklart, på något sätt måste det vara så. Hur skulle vi annars ens tänka tanken på att välja att vakna upp med ångest och känslan av misslyckande gång på gång. Självklart är det ruset vi vill uppnå, men vi vet hur det slutar. Ändå gör vi valet - om och om igen.

Vi har alla olika bakgrund och våra problem ser inte alls lika ut. En del har haft en fin barndom, andra är uppvuxna med fylla och våld. En del kämpar med ekonomin, andra är relativt välbeställda. En del tar en helgfylla, andra smyger varje dag. En del har supit hårt i många år, andra funderar över sitt riskbruk. En del har kämpat emot länge, andra har nyss påbörjat kampen.

Ändå är vi helt förenade här. Vi kämpar alla mot alkoholen. Igenkänningen i andra trådar är ibland skrämmande. Och med risk för att låta tjatig: Gemenskapen här är fantastisk!

Som vanligt från mig, lite rörigt men välmenande svammel.

Tack alla för att ni finns. ♡ Nu håller vi!

"Tycker nu att det är skämmigare att inte försöka ändra sin livssituation än tvärtom."

Gillar att samla på kloka ord. Ovanstående är ett bevis på en viktig, kanske avgörande mognad. Vad bra du är! ♡

Kram

Vid något tillfälle innan jag blev nykter frågade jag mig: om det vore din sista dag i livet - vad skulle du vilja att den innehöll? Ja, det var inte alkohol som dök upp i huvudet i alla fall. Naturen, familjen, göra det jag älskar kanske mina framtida barnbarn. Så varför leva de dagar vi har kvar bedövade av fyllan?
För mig blev det glasklart. Jag var ungefär där du är, jag kände mig så på färdig med skiten. Om jag inte ville måttlighetsdricka? Jo kanske, men helst av allt ville jag bara leva utan alkoholen. Jag ville bli en bättre i min föräldraroll, mot min omgivning. Jag var less på den person jag med alkoholens hjälp blivit.
Lycka till. Kunde jag, kan du! ?
//PP

Jo jag talar ur egen erfarenhet, allt finns dokumenterat här på forumet i mina två trådar. Jag drog mig ur träsket själv, men att söka hjälp kan definitivt rekommenderas om det inte lyckas utan. Du kan också tala med en läkare om att få medicin. Har inte prövat själv, men många här har talat om att Naltrexon är bra.

Om du ännu har ett jobb så är det för tidigt för dig att ge upp. Gör något NU så länge som du har ett hyggligt liv att falla tillbaka på, det blir bara jävligare när du förlorar familj, jobb och bostad. Du kan ha ett så mycket bättre liv än det du har nu. Funktionsduglig alkoholist är verkligen inte heller något att sträva efter.

Den gångna veckan har hunden och jag tagit våra morgon- och kvällspromenader i stadsmiljö, resten av dagen har vi vandrat på ett industriområde. Jag tänkte väl inte så mycket på det just då, men nu när jag har kommit hem förundras jag över att snön är så vit. I den stad vi var hade snön antagit en brunröd färg redan ett par dagar efter att den fallit. Här är snön kritvit, till och med plogvallarna är vita och rena. Här saltas inte, här sandas inte, här plogas bara; sedan får man anpassa sin körning till underlaget. Jag undrar jag; hur många människor får aldrig uppleva hur snö egentligen ser ut.

Kanske är det därför man tycker så illa om vintern som stadsbo. Kanske är det en liten del i det som orsakar stress och dysterhet; när man vandrar på hala trottoarer omgiven av smutsiga vallar vill man bara komma fram, in i varma och upplysta lokaler. Jag tyckte mig märka det, både hos mig själv och hos hunden, när vi gick vår runda där nere. Det handlade mest om att ta sig runt och komma tillbaka inomhus, till och med hunden verkade ha bråttom. Här uppe kan han ta sig tid att gräva sig ner i snön för att försöka jaga fram en sork och jag står lugnt bredvid och tittar på. Ingen brådska; vi har all tid i världen.

Det är ju vetenskapligt bevisat att naturen har en avstressande inverkan på det mänskliga psyket, så det är väl ganska naturligt att de flesta behandlingshemmen ligger ute i obygden. Det är väl inte heller så konstigt att den största utmaningen för en alkis som just gått igenom en behandling är att komma tillbaka till sin vanliga miljö. Inte bara för att tillgången på drycker är så överväldigande i städerna, jag tror att själva tempot har en stor inverkan.

Så jag är så glad för de oaser som fortfarande finns; i Malmö till exempel har Länkarna ett hus mitt i stan; lätt att ta sig till och omgivet av tät bebyggelse men ändå avskilt. Trädgården är omringad av grönska så även om stadens brus är ständigt närvarande finns där en frid som gör att man känner sig lugn och avstressad. Många gånger har jag under mina besök där suttit i trädgården och druckit kaffe och snackat bort någon timme. Avslappning utan kemiska medel, det är något det.

Ha en bra dag!

Tack Stingo för bra input - är det du skriver egen erfarenhet?
Fick du isf någon hjälp?

Jag har alltid hoppats på det du kallar "funktionsduglig alkoholist" :) - känns bra!

Jag vill verklige sluta supa men tror inte jag klarar det utan börjat fokusera på att leva längre (som AL är inne på redan:))
Är det ens meningsfullt att sätta upp mål i min situation är mest det jag funderar på.
Jag sätter mål för mina barn men inte mig.

...kanske träffar bättre?

Jag gick länge omkring och trodde att ett liv som funktionsduglig alkoholist var det bästa jag kunde nå. Efter en tids nykterhet är jag nu måttlighetsdrickare. Måste erkännas att jag aldrig var uppe i riktigt de mängder du beskriver, så att nå måttlighet kanske inte är möjligt för dig.

- Ställ ett tydligt mål och inse att du vill sluta för din egen skull.
- Glöm "några nyktra dagar" och "en vit månad" mm. Ett halvt år utan en droppe är minimum. Minst så länge tar det för din kropp och hjärna att börja fungera någotsånär normalt. Det kommer att kännas jävligt till en början, men snart börjar du märka stora fördelar. Du har druckit i 10 år, ett halvår är kort tid i jämförelse.
- Gör en ny utvärdering när du nått ditt mål - det är inte en punkt där du automatiskt får börja dricka
- När du slutar, se till att det inte finns en droppe alkohol hemma. När suget faller på behöver du tid att motarbeta det. Den tiden kan vinnas på väg till affären.
- Hitta alternativ verksamhet, som passar dig - motion, träslöjd, meditation, odla chili, Tarantino... (träslöjd och meditation är lugnande, att tugga på chili eller se Tarantinofilmer ger kicks. vad behöver du mest?)

Vad gäller dina nära och kära så vet de mycket mera än du tror, men håller tyst om det. Det är en del av sjukdomen. Jag är inte rätt person att ge råd om hur du skall hantera dem, men ifall det går att vara öppen med dem och söka deras stöd, så gör det.

...jag som person passar inte alla. Vill inte såra dej...men ...svaret finns hos dej själv...inte hos andra. Vill du bli nykter så finner du vägen framåt. Att läsa andras trådar är till stor hjälp och motivation men jobbet får man göra själv. Lycka till.