Senaste kommentarerna i forumet

Vill bara så här sent omsider hälsa dig välkommen hem och tacka för dina trevliga och tänkvärda inlägg! / mt

De enda jag kan säga som fungerar för mig är att dag för dag är tillräckligt.Och sen kommer du underfund med allt annat pö om pö även om de inte känns så nu.

Koncentrera dig på - Här och nu.Och ge dig tid.

Önskar dig all lycka ❤️

Fint och äkta skrivit ❤️

"100 dagar utan att trilla tillbaka i vanedrickande." Tack, Mirabelle, det var precis den formuleringen jag letade efter. Exakt så är det, jag har aldrig behövt börja om från början, utan bara kunnat fortsätta. Fortsätta att lägga till timmar, dagar, veckor och månader.

Nu håller vi! ♡ Kram

Jag läste i en annan tråd också där du skrev om alla fördelar med att inte dricka, det är bra att påminna sig om det så jag tackar för det.
Du skriver många kloka saker här i din tråd som känns rätt även för mig.
Hoppas allt är bra med dig.
Tilde

100 dagar utan att trilla tillbaka i vanedrickande, det är stort!!! Härligt att du känner friheten och vinsterna så starkt :) Kram

Skönt att det gick bra med soc och att du slapp fotbojan.

Jag sitter precis i samma sits som du gjorde. Jag ska upp på rättegång om 4 veckor för grov ratt fylla. Hade 1,6 när jag blev tagen.
Det är inte lätt att hitta all information man söker på nätet och myndigheterna tiger oftast som musslor.

Jag undrar några saker och vore väldigt tacksam om du har lust och orka att svara på det.

Hur många promille hade du? och hade du advokat på rättegången Jag har ju erkänt mitt brott till polisen så det känns inte som en advokat kan göra så mycket då. Jag kommer att göra allt i min makt för att slippa fängelse/fotboja och försöka få villkorligt och samhällstjänst istället. Verkar dock svårt med tanke på min höga promille. Är för övrigt ostraffad, men tror inte dom bryr sig så mycket om det.

Ang alkolås så träffade jag doktorn idag och lämnade prover. Är nervös som fasiken att stesoliden fortfarande ska synas i provet efter 8 veckor.
Hur gjorde du med dina tabletter? var du ärlig mot transportstyrelsen eller kryssa du i nej på alla frågor.

Hoppas du orkar svara lite i alla fall

Kram och lycka till med allting det innebär i fortsättningen.

...igenkänning i din tråd. Jag har läst hela nu. Stort grattis till 100 dagar!

oavbruten sömn i 7,5 timme. Den fantastiska känslan varje morgon att i dag kan jag göra vad jag vill, med start nu. Inte start kl 13 när bakfyllan gått över, inte ägna eftermiddagen åt en utsiktslös strid med A om huruvida jag ska dricka ikväll. Inte planera för var jag ska gömma burkar och flaskor, när jag ska kunna öppna dem utan att det hörs för mycket, hur mycket jag ska köpa och var. Längtar jag efter den tillvaron? Nix!

Fantastiskt att få skriva 100 dagar? det vill jag också göra någon gång i maj! Tänk att få möta våren helt nykter ?

Jag har läst din tråd och din kamp mot a, stress och tristess. Jag känner igen väldigt mycket i din tråd och särskilt detta med stressen. Även jag har en tendens att jobba för mycket och ha ett stressigt kravfyllt arbete, som tar ut sin rätt på mig som person. Jag har druckit på stress för att få lugnet, för att få hjärnan att varva ner. Det var länge sedan jag var berusad men har inte varit helt utan alkkohol. Några öl då och då och en flaska vin till helgen är mitt risk/missbruk. Låter kanske inte så mycket men det är för mycket för mig, då jag dricker snabbt för att döva..
Blir inspirerad av din tråd och din resa.

Ibland känner jag som du, man blir nästa attackerad och överväldigad av många olika känslor samtidigt. Kom att tänka på Gessles låt "Här kommer alla känslorna på en och samma gång".

Att tänka på sina barn och vad de behöver gå igenom är lika jobbigt som oundvikligt emellanåt. Föräldrarollen är tuff vad gäller detta. De är ju det finaste vi har, hjärtat svämmar över av kärlek.

Tycker du gör helt rätt som bara tar in och accepterar, ibland finns det inget annat val om man ska orka. Och du vet att det går över. Och du är nykter. Bra så! ♡ Kram

Tack miss lyckad. Att få höra att någon saknat och kommer ihåg mig värmer mycket, tack fina du. Jag ska skriva och hänga här på trådarna. det hjälper mig och ger mig hopp. Den där nedåtgående spiralen är jag medveten om och vill verkligen inte åka nerför den. Jag funderar på att gå på aa möte men har inte tagit klivet dit än, men skulle behöve den gemenskapen. Jag läste att du har börjat gå på aa. Vill minnas att du bodde i ett mindre samhälle och tvekade. Vad var det som gjorde att du tog steget dit? Just nu känns det som ett lite för stort kliv..
Jag uppskattar din tråd och är så glad för din skull. Spännande med ditt nya jobb på sjön. Kram <3

Tro det eller ej, i dag är det 100 dagar sedan jag bestämde mig på allvar för att försöka leva ett nyktert liv. Vägen hit har inte varit spikrak, men jag har lyckats riktigt bra, om jag får säga det själv.

Första 50-60 dagarna kände jag inte mycket sug alls. Sedan blev det en riktigt hård fight mot A. Ett typiskt återfall med fylla en (1) kväll har jag tagit. Några snedsteg med resultat att jag varit ytterst nära att falla, men höll mig trots allt uppe, ingen mer berusning. Vet att det är en tuff kamp och jag är ödmjuk inför detta. Däremot ger jag inte upp, det har jag lovat mig själv!

Har ju haft lätt att döma mig mycket hårt och såg absolutism som det enda rätta. Tänkte att en folköl en enda gång innebar att allt var förstört. Tog sedan fasta på Mirabelles ord om att helvitt i första hand är en strategi för att inte trilla dit igen. Ett glas är ju ingen fara så länge det inte blir mera - vilket det för många av oss så gott som alltid blir. Därför fortsätter jag helnyktert och hoppas att det förblir så.

Vinsterna är så oändligt överlägsna känslan av det första behagliga ruset - det som snabbt övergår till illamående, minnesluckor och ångest. Att istället må bra, tänka klart, veta vad man gör, vara närvarande, listan kan göras lång... Friheten att kunna använda helgerna till annat än fylla och bakisångest är ljuvlig - jag kommer inte på något bättre ord. Ljuvlig!

I dag är jag nykter! ♡ Kram

God kväll. En sen kväll.

Känner mig lite vemodig av och till. Som att jag vill gråta men inte vet varför. Tänker på döden. På att jag själv ska dö en dag. Får dödsångest. Jag mår egentligen bra tror jag. Men ibland tror jag livet är för stort och brett och det är för mkt att ta in från alla håll och kanter. Ytligheter blandas med allvarliga tragedier. Yta, yta, yta. Status och pengar. Inredning och skönhet. Och samtidigt krig och svält. Och mitt i alltihop... jag. Mamma, fru, kvinna. Jag ser flera år framåt. Oroar mig för barnen.... Hör tonåringar på bussen prata sprit. Om en giftig gin som gör att man vill spy men man somnar. Ska vi festa ikväll? Har du sprit? Får jag smaka?

Avskyr när min sinnesstämning är såhär. Känner mig som 14 år. Livet känns för obegripligt igen. Vad håller vi på med?

Jag måste hitta nåt att landa i. Som gör att jag förstår varför vi lever här. Min mening är ju mina barn. Men jag tänker på deras framtid. Ska de gå igenom samma saker som jag gått igenom... och varför isåfall? Ytligheter som bara människor kan ägna sig åt.

Jag tror jag behöver gråta ut. Men gråten sitter lite fast. Men jag ska försöka gråta. Och starta om. Hitta mening.

Det konstiga är att jag har varit på väldigt glatt humör idag. Mått väldigt bra. Och så kom kvällen och jag blir såhär. Jag tycker att det är så konstigt. Jag har haft många fina bra dagar. Men alldeles för stressigt på jobbet. Är det därför jag blir såhär?

Oavsett andledning så accepterar jag känslorna. Och jag kommer att klara av dem. Och tack vare att jag inte bedövar eller förgiftar mig så bearbetar jag det istället. Och det gör mig trygg att veta att jag snart är okej igen. Jag kan ta hand om mig själv när jag inte dricker.

Det blir bra.

Verkligen stort grattis.
Jag har snart 8 månader ????

Härligt och initiativfullt att skriva ett farvälbrev till alkoholen här på forumet. Det tackar vi för! fortsätt gärna berätta hur det går för dig här på forumet.

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen

så att möjligheterna blir synliga! Grattis till 637 dagar! / mt

skriver jag att jag i dag avverkar min 637:e nyktra dag.

Och för mig är nu varje ny dag helt naturligt och självklart nykter. Det fungerar utmärkt att vara en nykter alkoholist.

Ha det bra alla ni som kämpar. Och det går mycket bra att välja bort alkoholen och leva nykter!

Jo jag har oxå läst något om de.Men trodde inte att de kunde komma så här pass sent ? Har varit rätt så "självsäker" på min nykterhet men den senaste veckan fy. Och absolut igår.

Jo jag har en vän som jag öppnar mig till och hon har sådant öppet sinne.säger vad hon tycker och tänker även om de inte är positivt.Men de gör så man bollar tankar, känslor och reflekterar.Hon stöttar och finns där alltid.En drömvän ?

Hur ser det ut för dig JennyM??

Hej
För det första Så härligt att du har fått tanken att sluta dricka.Att du ger de ett försök.Bara de är ett steg framåt i rätt riktning..?

Reaktionen man kan få när man slutar dricka varierar så mycket.Vad man har druckit,hur länge och ofta.Men många (ink jag) är/var nog rädda för just det.Men för många även dom som har haft ett långt alkohol missbruk länge och med ett stort intag av A får inte så kraftiga kroppsliga abstinens.De psykiska kan vara värre.Eller blir det ingenting eller kommer det senare (vill inte skrämma dig men förmodligen kommer de vara svårt ibland.Men även underbara stunder som väger upp )

Ex för mig! Hade druckit nästan varje dag i ca 6 år. (Och innan dess 2-3 gånger i veckan i 8 år ) Jag hade mild fysiskt abstinens (Det tyckte jag inte då förstås) Jag mådde illa,det kliade/kröp i kroppen,hjärtklappningar,var rastlös men ändå trött.Och ångesten var hög.Men inget jag inte kunde hantera.Men om du läser andras trådar här så var det inte så för dom!
Ha de lugn omkring dig.Ha något och göra om du behöver det.Så tankarna och känslor får vila.Eller bara sov..

Önskar dig all lycka ❤️

lär en gång ha sagt: Det är när en mygga landar på ens ena testikel som man inser att det alltid finns ett sätt att lösa problem utan att använda våld.
Klok gammal man det där.

Jag vet inte vad det beror på, men jag verkar ta en annan väg. När man åldras ska man ju enligt gängse traditioner bli vis och full av frid och välvilja; jag tycker jag svänger mer i riktning mot sur, bitter och missundsam. Ibland när jag läser om våldtäkter, rån och misshandel blir jag till den värsta sortens hämnare; jag drömmer om fängelser vid polcirkeln där fångarna får varsin liten plastspade och själva får skotta sig fram till matsalen hundra meter bort var morgon, om domar som döms ut i hur många ton malm dom måste hacka fram ur urberget innan frigivning, eller ännu värre saker.

Någonstans inuti vet jag ju att det knappast lönar sig att möta våld med mer våld, USA har ju försökt i så många år utan att lyckas bättre än vi har. Tvärtom så verkar ju den norska modellen vara den mest framgångsrika hittills. Kanske är det alkoholen som har stuvat om i min hjärna, eller så är det min tid i Den Stora Staden som placerade mig lite för nära händelsernas centrum, eller kanske det ohämmat negativa nyhetsflödet men jag är inte särskilt förtjust i den person jag är på väg att bli.

Så det är med en viss tillfredställelse jag noterar att livet på landet har börjat få en positiv inverkan på mitt sinnelag; jag är inte lika fylld av negativa tankar numer. Det och det faktum att jag inte tittar på nyheterna längre.

Ha en trevlig kväll!

Är tillfreds med mig själv och det liv jag lever nu. Tänker ta tag i den fysiska träningen inom kort. Jag har skippat den helt i över ett år. Nu är det tid för det. Ha det gott alla kämpar på forumet.

Härligt att livet ler ibland och solen skiner ? Bäst att ta tillvara på alla sköna stunder för att tanka energi..Kram?

Du har väldigt rätt Sisyfos, jag borde säga ifrån, utbilda. Det är ju denna enorma frånvaro av förståelse och självinsikt som orsakar det. Och som JAG inte förstår. De är privilegierade utan att veta om det och ha vett att vara tacksamma över det.... Det vilar en slags lathet och ansvarslöshet över det hela. Om man rycker på axlarna och håller upp sina händer och säger "jag är som jag är", då tror inte jag att man någonsin blickat inåt och aktivt jobbat med sig själv, man har inte försökt ändra på något. Det är som om jag skulle säga att "jag är alkoholist, det är den jag är och min kropp, mina barn och hela min omvärld får helt enkelt acceptera det och helst också bejaka det då det är den jag är". Noll eget ansvar.
Jag har en allergi mot bristande självinsikt, kanske borde jag inte bry mig så mycket... Men då jag växt upp med en förälder som konstant krävde att omgivningen anpassade sig utan att hon någonsin kunde avkrävas något liknande så tänder detta beteendet en eld i mig. Hennes beteende kunde aldrig kritiseras, vare sig med lugna diskussioner, ilska eller tårar. För vi var alltid ute efter henne, ute efter att skada på något sätt. Grät jag och drog mig undan gjorde jag det för att såra henne, ljög jag för att skydda mig själv och hon fick reda på det, då var det för att jag VILLE att hon skulle få veta och bli ledsen.... Hon "visste"exakt varför alla andra gjorde som de gjorde men såg aldrig sig själv. Det svåraste med detta är att hon samtidigt är en människa med enormt mycket självhat och självförakt och visst förstår jag att hon använde sina egna ögon när hon trodde sig veta vad vi såg. Men hon har alltid hävdat sin "rätt" att vara som hon är och det är just DET jag har så svårt för. Att man har rätt att vara sig själv när det skadar....
Jag är inte på något sätt bättre än någon annan och jag valde att sjunka i alkoholen, jag visste att det var åt helvete men jag trodde det var den jag var under många år. Min bror har blivit ett elitistiskt svin som anser att ALLT är ett eget val, är man fattig får man skylla sig själv etc....
Idag tycker jag att jag är hyfsat bra på att se mönster och förstå att en till synes obetydlig handling kan få katastrofala konsekvenser i längden. Jag kan förstå både maktmissbruk och hemlöshet. För ibland blir vi offer för oss själva, vår egen mänsklighet. Jag förstår en hel del men känner ibland att jag fått betala ett ganska högt pris för mina insikter och de är värdefulla för mig. Då upprör det mig när folk pissar på det, när de anser att förståelse inför andra och sig själv är värdelöst.
Jag har nu valt en väg där jag tror att jag kommer att få användning för det jag kan i slutändan men kanske jag borde försöka dela med mig längs vägen. Om inte annat för att jag då kanske undviker att gå och bli en gammal bitterf***a på köpet.....
Ja hörni, inte är det enkelt att vara människa men när jag läser här på forumet blir jag ändå full av hopp, jag undrar bara ibland var ni alla befinner er IRL... De flesta jag möter saknar nämligen er värme och klokskap...
Kram på er och vet detta: Livet är fan så mycket mer än lösningsmedel i fina flaskor!!