Senaste kommentarerna i forumet

Så mysigt när det är lördag och du kikar in @sattva! Kram 🥰

Tittar in till dig bara.
Kram!❣️

Grattis till lång nykterhet!
Kram❣️

@Varafrisk Vad fint med förlovningen!
Jag tror att 12-stegsprogrammet har många bra delar. Det är ett jobb inifrån med sig själv. Gottgörelse tror jag på som läkande för alla. Och det krävs mognad i det inre att på riktigt se att ens beteende orsakat lidande för andra. Oavsett orsak. Och att ta ansvar för det. ❤️
Kram!❣️

@Se klart Att njuta av ledigheten o mjukstarta jobbet, låter som en bra strategi! Kram❣️

@Andrahalvlek Viljen lyckad fest ni hade! Klokt att glesa ut till att inte vara varje år.
Det tar nog ett tag för dig att ladda battrrierna igen, så tillåt dig att tagga ner många snäpp o på alla plan!
Kram!❣️

Nu närmar sig makens flytt med stormsteg, den 1/8 går flyttlasset. För er som ev läser är väl detta en ganska ointressant följetång, men jag skriver ju för egen skull också. Bra för mig att sammanfatta veckan som gick, vecka efter vecka.

Jag gör en onlinekurs i "Ambivalent anknytningsmönster", och det är otroligt givande. Den är online i sin egen takt, men man har tillgång till stöttning. Jag inser hur stor roll mitt anknytningsmönster har spelat i mina relationer. Att anpassa sig är en stor del i detta mönster. Kursen ger kunskap och övningar för att tränga djupare i underliggande behov. Och även redskap att bli fri, som man jobbar med. Detta kom i helt rätt tid för mig.
En konsekvens av att hela tiden leva med ett triggat anknytningssystem är att man anpassar bort sig själv. Och det tar enormt mycket energi.

Känner glädje, förväntan o glädje inför framtiden. Frihet!

@Vjlo Grattis till 70 nyktra veckor! 🥳🥳🥳 Allt bra med kärleken?

Kram 🐘

@Varafrisk Tack för omtanken ❤️

@Onkel F Tack för hälsningen ❤️

@Se klart Kan känna igen känslan. Ilskan liksom ligger och mullrar, och jag vågar inte släppa ut den. Mår han dåligt så mår indirekt mina barn dåligt. Min äldsta dotter sa så här när jag hade piggat på mig efter den senaste sjukskrivningen: ”Skönt, då slipper jag oroa mig för dig i alla fall.” Det är sorgligt att hon känner så, men det är inget jag kan ta ansvar för. Jag kan dock se att deras relation blir allt mer ansträngd ju äldre hon blir, men inte heller det kan jag göra något åt. Jag kan bara ansvara för min egen del i relationen till mina barn.

Jag försöker pusha den äldsta att prata mer med sin pappa. Vi vet ju båda precis hur han funkar, och jag märker att hon har ett behov av att prata om det. Hon vill inte outa honom för vem som helst, men hon kan snacka med mig - och det vet hon. Vi kan skoja om det också, men tyvärr visar han tydliga tecken på samlarsyndrom. Säkert ett sätt att hantera sin ångest. Och ingenting blir någonsin klart i det hemmet. Jag drar en suck av lättnad varje gång jag åker därifrån.

Även yngsta märker att det funkar si och så hos pappa. Att hon medvetet valde att sova hos mig senast tyder på det. Då vet hon att hon får frukost, lunch och middag och kommer i säng i tid. Hon är ju mentalt som ett litet barn och behöver stöttning i sådant.

Idag blir det payback-time. Barnens pappa ska hyra en släp och sen blir det stora sängrotationen. Yngsta dotterns 160-säng ska till mig. Min ena 90-säng i min dubbelsäng ska till min mamma. Min andra 90-säng, plus sänggaveln och min mammas 80-säng ska till tippen. Så nu ska han få släpa och kånka minsann. Jag också, får se vad mina artrosknän tycker om det.

Kram 🐘

Att passera jämna 70 veckor (490 dagar) måste man ju ändå känna sig lite stolt över =)

@Andrahalvlek wrote: "Nu är inte alltid". Helt rätt! This too shall pass!

🤗

@Andrahalvlek Nej, stillasittande är inte bra. Hoppas att du ska hitta ork t att kunna göra övningar hemma som gör att du ska slippa värk 🙏🏻

Kramar ❤️

Låter bra så @andrahalvlek
Exmän är ett kapitel för sig. Jag tänker som du, man håller tillbaka irritation för att bespara sig själv. I mitt fall så brakade min exman igenom rejält och det är klart att det var Synd Om Honom men jag blev ungefär då- så arg. Så arg på att han abdikerade från föräldraskapet. Så arg på att han bara sket i allt- trots att vi ju vet att missbruk är sjukdom så blev jag ändå rasande (även om jag inte visade det- men inombords). Jag fick ta så himla mycket ansvar för allt som hade med barnen att göra, ekonomiskt, socialt kring födelsedagar mm. Det gick an och var tom bra så väldigt länge.
Men efter många år av gummi-mamma-trolleri, så var det slut på orken.
Då kunde jag inte välja hur jag skulle känna, jag bara kände.
Idag tycker jag det var sunt ur aspekten medberoende- även om vi var skilda och han inte ens drack så länge vi levde tillsammans (skildes av andra skäl). Så hade jag kunnat vara medberoende ändå. Jag tycker det var skönt när barnen blev kring 20 för då kände jag att mitt ansvar för deras relation- eller vår gemensamma- var över.
Det var en befriande känsla, idag ses vi på alla möjliga kalas (som ju barnen ordnar själva för de är ju riktigt vuxna nu, över 30 snart hela bunten) Det är trevligt och han är omgift igen och har urgulliga nya barn som jag bryr mig mycket om. Men ilskan var en hävstång för mig, att komma bort från känslan av ansvar som jag kände- det var skuld över skilsmässan och att han mådde så dåligt.
Det tog lång tid att sortera.
Jag drar ju inga paralleller till dig egentligen här, och inlägget var inte tänkt att bli så långt! 😩 Kram 🤗

Åter efter ett dygn av lyx, relax, trevligt och okomplicerat umgänge med våra kompisar. Vi brukar hitta på en liten gemensam resa/utflykt varje sommar och det här blev så bra, alldeles lagom. Nu åter hemma på landet, katterna har överlevt men plantor törstar. Ska ägna eftermiddagen åt trädgården, och försöka bli klar med en bok som jag segat med alldeles för länge… ska visst börja jobba på måndag- hur nu det ska gå. Men nu är det inte måndag så jag ska njuta av allt fint omkring mig, att vara ledig, ta ett kvällsbad och fläta håret- hur länge sen var inte det? Banala små saker, tur jag är bra på att glädjas. Kram på er.

@Varafrisk Tack för din omtanke ❤️ Just nu fixar jag verkligen inte 90 min. Kommer upp i 60 max. Väldigt långsamt dessutom. Jag vet att det värsta man kan göra med artros är att bli stillasittande. Jag vet också att jag behöver utmana mig själv. Det behöver göra lite ont på kvällen, men nästa morgon ska det kännas okej igen. Gäller att hitta nivån för det bara. Det känns surt att få det här bakslaget. Mycket surt. Men det är bara att gilla läget.

Jag ska börja med ett träningsprogram för just artros, ett online-program. Gymmet orkar/hinner jag inte ta mig till. Ska bara invänta lusten först, jag behöver den som igångsättare. Jag behöver gå all-in för att få saker gjorda. Jag vet att lusten att göra kommer tillbaka, jag behöver bara vila klart först.

Hela veckan har gått i vilans tecken, förutom att jag har jobbat då. Men jag har suttit framför datorn på mitt hemmakontor, inte ett dugg fysiskt krävande. Har haft både tid och möjlighet att ta pauser.

Kram 🐘

@Se klart Tack så mycket för hälsningen! Ja, det är så mysigt att min son har förlovat sig. Han och hans sambo kommer hem från Öland imorgon. Vi har tänkt överraska dem då med lite mat och lite mys:)

@Himmelellerhelvette Ett stort varmt tack för din fina hälsning till mig! Jag tar till mig orden och det värmer mitt hjärta! Jag tänker lite tvärtom när det gäller det här med att slå i botten utifrån vad jag lärde mig på min behandling eller jag tänker så här....Jag slog aldrig i botten eftersom de som slår i botten har oftast förlorat både familj, jobb, vänner. Om man har slagit i botten skulle det på ett vis kunna vara enklare att bli nykter för det finns liksom inget annat kvar...man har förlorat allt. Om man inte slår i botten kan det vara svårare att bli nykter för att man har inte varit med om de svåraste förlusterna så många på ett omedvetet plan tänker kanske att det funkar ju att dricka...har inte förlorat något ännu. Jag tänker att det som gjorde att jag kunde kapitulera var min hälsa, mina barn...och mitt jobb. Givetvis min man...men han var så medberoende ...han fanns där. Jag var ju 60 år när jag blev nykter inte i någon vidare fysisk form. Och, även om vi säger att 70 år är det nya 50 så åldras ju kroppen oavsett om vi vill eller inte. Att vara 60 år och alkoholist samt en stjärna på att dölja det var oerhört slitsamt för min kropp och själ...och med högt blodtryck...risk för att få cancer...så kände jag att min kropp kommer inte att hålla om jag fortsätter så här. Mina barn visste att jag drack...och jag kände ..att jag kommer att förlora dem i synnerhet min dotter om jag fortsätter. Under de sista åren var det väldigt sällan som jag hade druckit när de var med men de visste ju...jag tänker att våra barn vet...även om vi inte berättar. Alkoholen styrde mitt liv men tack och lov inte fullt ut utan jag kunde ta över styrningen över mitt liv och inte mista de käresta. En person på min behandling hade druckit ungefär fyra femtedelar av sitt liv...hade varit nykter i ca fyra månader när vi började behandlingen...men vid tio månaders nykterhet tog hen återfall och började dricka igen...hen hade förlorat allt....var helt och hållet i händerna på socialtjänsten, kronofogden och vännerna var alkoholister...så när hen var nykter var hen mycket ensam, kunde inte göra ngt pga ekonomin..inte heller ngt körkort...jag tänker att då krävs det mycket för att kunna bli nykter igen. Vi är många här på forumet som har kvar våra relationer och våra arbeten....och har en bra plats i samhället.

Jag ska nu börja steg 8 i tolvstegsprogrammet vilket handlar om gottgörelse. Dvs att gottgöra de personer som man har gjort illa när man drack. Det behöver inte innebära att man blir förlåten men att själv kunna säga förlåt för att gå vidare. Eftersom jag har suttit större delen av den tid jag drack i mitt hem så är det inte så många som jag behöver gottgöra. Jag har ju inte heller varit kriminell, försökt att lura och sko mig på andra. Tyvärr, är det ju mina käresta personer som råkat ut för mitt missbruk, min familj. Det finns även en vän som jag skrev tråkiga sms till...sms innehållande avundsjuka...samt tråkiga sms till min bror och fru i samband med min systers död. Jag har sedan tidigare pratat med alla. Jag pratar även kontinuerligt med min dotter om tiden då jag drack, att hon får berätta om hur hon upplevde det innan jag blir gammal och skröplig då det kan vara svårare att prata om det för att hon inte ska bära det själv. Jag tänker att det är ju många här på forumet som vittnar om relationer med sina mammor som bidrar till irritation, sorg och ilska i vuxen ålder. Det skrivs inte så ofta här på forumet hur våra barn kan ha uppfattat det när vi drack även om man inte har berättat så är jag övertygad om att barnen har undrat även om de inte alltid har förstått att det handlar om alkohol. Så var det för mig innan jag berättade för min dotter...hon tyckte att jag hade sådana humörväxlingar..vilket berodde på alkoholen. Hur som helst ...jag ska skriva ett brev till mig själv...som jag sedan tänker jag kommer läsa upp för min sponsor.

Annars är det en ganska bra dag idag...jo det är bra om det inte vore för att jag har fått hörselgångsinflammation/hårsäcksinflammation i örat. Jag är i princip aldrig förkyld, feber eller liknande men kristallsjuka, vaxpropp och nu detta! Kände mig verkligen hypokondrisk när jag ringde till vårdcentralen men fick en jourtid dagen därpå. Fick vänta i en timma och fyrtio minuter innan läkaren kom..en mycket noggrann sådan. Så nu är det droppar tre gånger om dagen.

Känner mig väldigt glad för min dotters skull. Min sponsor skulle skänka bort sin soffa till second hand butiken men jag frågade om min dotter kunde få den istället. Den var i väldigt bra skick. Detta satte igång en process hos oss så min dotter och jag var på Jysk och köpte ett billigt soffbord. Igår var min man och min dotter på Ikea och köpte en ny säng inkl madrasser. Jag märkte att detta verkligen var ett lyft för henne. De andra möblerna var så slitna och torftiga och blev mer slitna efter hennes maniska period förra sommaren. Så bort med gamla minnen! Hennes glädje och vetskapen om fina möbler värmer gott i mitt modershjärta.

Och nu ska jag iväg till gymmet...allt gott till er mina forumvänner!!

Kramar:)

@Andrahalvlek Jag har följt dig under många år här på forumet så det känns som jag känner dig...ja...iaf som forumvän. Du är en stark person som har tydliga mål därför visste jag inte riktigt om jag vågar skriva...ifall det inte skulle landa där jag önskar. Men så skrev @Se klart som undrar var pausen är..och jag tänker..jag skriver. Du skriver att du just nu har väldigt ont i dina knä. Hur skulle det bli om du släppte på en del av dina uppsatta mål...att låta din kropp och själ få vila mycket mer? Att inte behöva gå 90 minuter varje dag? Jag fick som mål av min ergonom en promenad på 20 minuter tre gånger i veckan. När jag klarade det så kunde jag öka lite grann 20-30 minuter. Jag upplever att du har ett ganska högt tempo med många måsten även om det är bra måsten. Kanske är det tillräckligt att bara slopa sockret inledningsvis. Jag vill bara dig väl och att du inte rasar igen. Du tar ett så stort ansvar för många. Och, att ha vuxna barn med någon form av funktionsnedsättning finns alltid med i tankarna även om man vet att de för stunden har det bra. Apropå artrosen...använder du knäskydd? Jag har även börjat följa #naprapatmarcus på instagram som visar olika rörelser för olika kroppsdelar. Fast jag tänker att du har koll....för du är en person som har koll.

Var rädd om dig...ta många pauser...allt det bästa till dig!

Kramar:)

Idag visar min Sockerstopp-klocka 23 dagar, tjoho! Så idag kände jag mig redo att utmanas. Trött, trött, trött, men skulle behöva handla lite. Moffade i mig två nektariner och körde till affären. Och kom hem utan sockerstinna produkter. Heja mig! Kändes inte ens svårt, sannolikt tack vare nektarinerna.

Jag är fortfarande trött efter festen. Ont som fan i knäna. Men det funkar att jobba och jag går korta, lugna hundpromenader. Inte göra ont är målsättningen, men framåt kvällen gör det ändå ont.

Det är så förbannat surt, senast förra veckan hade jag piggat på benen rejält. Hade utökat antalet minuter/steg och hade högre tempo. Och nu bara: ”Krasch!” Så känns det 😢

Jag försöker ta hand om tröttheten, låta den vaggas till ro. Tidigt i säng. Tvingar mig inte till mästerdåd på jobbet, good enough är fullt tillräckligt. Låter mig tycka synd om mina ben också. Varken trötthet eller benvärk blir bättre av socker. Tvärtom faktiskt.

Jag vet att ork, lust och styrka kommer tillbaka. Nu är inte alltid.

Kram 🐘

@Se klart Spa låter underbart! Njut❤️Kram

@vår2022 Och Fantomen dricker mjölk i baren! Det ska jag göra någon gång, beställa ett stort glas mjölk 😎

Kram 🐘

@vår2022 Oh ja! En kollega till mig har räknat på hur många som sagt upp sig sedan årsskiftet 22/23 och vi är uppe i över 60. Då är inte jag och ett par till som inte gått inte inräknade! Oavsett vad de säger så kommer det inte in folk i samma utsträckning som folk går. Men cheferna verkar ha huvudet i sanden.
Mitt exitsamtal med chefernas chef kommer inte att bli nådigt.

Nåväl. Ny dag & nya tag ❤️

Vår22 Owao, vilket projekt. Det vette gudarna om jag fixat. Ska it och leta kantareller istället mellan skurarna. Det blir spännande att höra hur det går med grillen. Kram

@Carisie Det är bra! Skönt att få ett avslutssamtal där du får ge din syn på saken och hur du upplevt arbetsplatsen. Skönt med en semester också innan det nya arbetet startar.

Lycka till!❤️. Gråmulet här med, men hoppas på uppehåll!