Senaste kommentarerna i forumet

Vad härligt att läsa om din resa, Lim och att du mår så bra! Stor kram

Inom vår familj finns, som i så många familjer, en väl förborgad familjehemlighet som mycket få känner till. Mannen och jag har under hela vårt gemensamma liv varit invigda och sinsemellan öppna om detta. Han har länge grubblat över om han borde dela med sig till ytterligare en närstående men hittills valt att inte göra detta. På senare tid har detta börjat plåga honom alltmer men utan att vi gjort något mera åt saken.

Nyligen kom han i kontakt med en fritidsverksamhet som han blev intresserad av. Jag tyckte det verkade som en jättekul grej. Ganska snabbt märkte jag dock hur han gick "all in" och jag kände en diffus oro som jag inte kunde sätta fingret på. Det nya intresset innebär inget som har med alkohol att göra, jag ser överhuvudtaget inga risker, faror eller något olämpligt med det så jag försökte lägga det åt sidan och ägna mig åt mitt. Jag har mina vänner och ett antal aktiviteter som han inte alls deltar i så självklart kan han välja sitt - men jag blev inte fri från min oro och jag blev inte klar över vad den handlade om.
Efter ett tag kom tanken, och orden, att han drabbats av "mental besatthet" och så kunde jag plötsligt formulera att det inte handlade om aktiviteten som sådan utan det att den nästan totalt verkade uppta hans tankeverksamhet. Efter ett par dagars funderande sade jag detta till honom, att det skrämmer mig att se hur upptagna hans tankar är det nya intresset. Därtill att hans funderingar om att tala med en närstående om "det hemliga" hade kommit i skymundan. Han gick inte i försvar (som jag ärligt talat förväntat mig) utan blev riktigt ledsen och alldeles tyst. Mitt hjärta bultade men jag var ändå lättad över att jag sagt.

I går kväll när jag kom hem berättade han att han tagit tag i det svåra. Han tackade för att jag hjälpt honom.
- Jag ser, sa han, att det nya intresset ersätter och följer samma mönster som det här, och det här och det här tidigare gjort i mitt liv. Tack för att du hjälper mig att se!
Jag lovar att det var överväldigande! Jag funderade.... borde jag ha sagt tidigare, om andra saker, för jag tycker mig ha sett precis det mönster han beskrev. Hur han går intensivt in i något och jag har tänkt att det kan hjälpa honom att hålla tankarna borta från annat som tar emot. Men jag väljer att tro på min tanke att tiden inte varit mogen tidigare. Att den rätta tiden var här och nu.

Så tacksam! Än en gång, det är möjligt att ta makten över sitt liv. För den som är villig och har modet att se och möta sina .... demoner. Ja, demoner. Det ordet skrev forumvännen victoria till mig för många år sen. När du möter demonen, skrev hon, vik inte undan med blicken! Tack för de orden kära vän!

Jag vill också tillägga att 12-stegsprogrammet haft och har en stor betydelse i att se, erkänna, gottgöra och få möjlighet att försonas. Det ger en ram och ett stöd i livets kanske viktigaste uppgift. Att försonas med sig själv, andra och livet som det blev. Och så länge vi lever och finns här har vi den möjligheten.
Allt gott till dig forumvän som läser / mt

Lim .. läser och följer ditt nyktra vita liv .. du är så stark ..
Är inte inne dagligen och läser längre som jag har gjort tidigare ..
men letar alltid upp din tråd och blir uppdaterad om din resa ..
Känner igen mig i så mycket ..
Nu lämnar vi mörkret bakom oss .. och fortsätter våra vita liv ..
mot våren och ljuset .. Många Kramar ..

Var med på aa-möte med en släkting..Det kändes jättebra..Jag känner till hans historia och han min.Alla på mötet jättetrevliga..Vissa med lång nykterhet andra med mycket kort..Det är så fint att människor vågar öppna sig..Vi har alla samma sjukdom men som fått olika konsekvenser för oss..Jag är tacksam att jag har hittat aa.Läser aa s böcker..Ger mig insikter..Har nu hittat en sponsor..Kändes otroligt bra..Släktingen som mådde dåligt har fått rätsida på livet nu..Tack igen universum och alla goda krafter som finns omkring oss..Livet känns fint nu..Inget som bara rullar på,utan förändringar till det bättre sker hela tiden..Hoppas inte det dröjer för länge innan jag får börja hjälpa barn och vuxna som vill sluta missbruka eller som inte kan bo hemma på grund av missbruk..Det målet har jag framöver..Hoppfull och stärkande kram❤

Veckor blir till månader. Häng i. // box

Vad fint att se att du reflekterar över varför det blir som det blir när det går fel. Även om du verkat ta några snedsteg tycker jag den allmänna tonen är positiv och det glädjer mig. Kämpa på!

Basta.

Ha en fin kväll rara ni!

..vad bra den är! Träffande! För det är exakt så det känns. Man sitter frivilligt inlåst i ett skenande tåg som man varken bestämmer hastighet eller destination på! Man skakar med i rasande fart och hoppas bromsarna håller om det skulle behövas.

Men jag har kastat mig ur detdär tåget, rullat av från en godsvagn i full fart sådär som i gamla västernfilmer. När dammet lagt sig ser jag ju att tåget lika väl rusar vidare också utan mig. Jag kan välja en annan väg, ett annat sätt att ta mig fram. I min takt. Dit jag vill åka. Att sitta kvar på vansinnesfärden är faktiskt inte nödvändigt! Men oj vad länge man inbillat sig man måste sitta kvar för att hålla lokföraren glad och nöjd. Men till vilket pris?

Trots att jag kommer från anhörig/medberoendesidan så har jag förstått att jag är lika sjuk som er på beroendesidan.
Min sjukdom är besattheten.
Att hjälpa en alkoholist.
Att bli besatt av en kärleksrelation.
Ett ämne,ett samlande.
Arbetsuppgifter som ger mig rus.

Kanske en liten genetisk gåva jag fått då min dotter är autistisk.
Även om jag är för frisk för att vilja ge mig någon etikett så har i alla fall beroendegenen klistrat sig fast på mig också men i andra former.
Och när man besattat färdigt så byter man till något annat som griper tag i en.
Och driver en ut på nya irrfärder i sikte mot Målet som ska ge en den där lyckan och glädjen.
Vilket det gör,ett tag.
Tills det tappar sin lyskraft,depressionen eller livsledan kommer åsså sjunker man och sen påt igen. På något annat nytt,som återigen ska ge en det där man letat efter.

Kanske lite mindre eldfängt än en drog.
Men likafullt rätt utmattande när det är på sin peak däruppe eller därnere.
Så Ullabulla som nu håller på att vara så himla förståndig ska nu försöka att inte gå all in vad det än må gälla.
Lagom är bäst.

Mycket givande att följa ditt resonemang,, din utveckling! God fortsättning, som sagt!

Igår fick jag ett sug, rött ordentligt. Samtidigt började adjävulen hjälpa till i förberedelserna för ett nytt återfall. Hen var så hjälpsam och lade fram detaljer hur det ska se ut. Sluta med antabusen, dag jag kan dricka, hur mycket och till vilken mat vinet skulle passa. Minimera risken för upptäckt osv. Slutligen talade hen om hur jag skulle klara ett par glas vin, att jag verkligen var värd det. Den sköna känslan o bl.a. bl.a. bl.a. . Det fick bara komma, åt lite och drack kaffe. Accepterade känslan , tankarna och visste långt där inne att det snart klingar av. Vilket det oxå gjorde. Jag varken kämpade emot, förnekade eller agerade, och bekräftelsen fick jag när anfallet klingade av. Det var inte så farligt, ska göra lika nästa gång. Idag får förnuftet råda och en smutt beprövad erfarenhet dvs, det blir bättre och lättare med tid. Och vem har sagt att allt ska vara så lätt jämt då??? Inte jag iallafall . Nykter och förnuftig 24 h till. ?

Grattis och härligt att läsa dina rader nyttan.

Andras ordnapelar ingen roll, tyvärr måste man göra om sina nisstag tills man förstår själv vilken väg man måste gå. Blandmissbrukar jag med, kämpar efter ett nytt återfall, tack för ditt inlägg, gav mej hopp och en gnutta styrka :) ha en fin dag

Hejsan,

Du har varit iväg hemifrån, stressat, jobbat hårt, varit nervös, varit riktigt sjuk och håller samtidigt på att jobba med vikten. Så ja, det är nog högriskläge när du kommer hem. MEN nu vet du också om det och kan förbereda dig på det. Det är alltid svårt att råda hur någon annan ska göra, men jag själv hade gjort så här:

* Laddat mentalt varje dag - för att jag ska komma hem och vara nykter och må bra. Inte förbjuda mig att dricka, utan tänka att jag väljer ett bra nyktert liv för mig själv.
* Berättat exakt hur läget är för mannen. Berättat att det kommer bli tufft och att jag vill ha stöttning. Inte lagt ansvaret på honom, men ärligt bett om hjälp helt enkelt. Bett honom att påminna mig om att jag inte vill dricka och att det är det som gäller nu.
* Planerat in något roligt med barnen.
* Planerat in välbehövlig vila och försökt sova mycket.
* Planerat så att jag är sysselsatt den tid då jag vet att suget kommer (för min del oftast mellan kl. 16-18 - före middagen).
* Sett till att jag unnar mig något gott, mumsigt, roligt, så det inte bara bli offertankar rörande alkoholintag och viktväktarna.
* Prioriterat nykterheten framför "fall" rörande mat/godis m.m.
* Undvikit att bli alltför hungrig.
* Laddat upp med alkoholfria alternativ som är goda och som känns festliga (om det inte triggar förstås).
* Sysselsatt mig och undvikit att vara ensam.
* Sett till att komma ut i naturen, tagit långa promenader och sett till att få mycket frisk luft.

Sedan är det "bara" att verkligen, verkligen stålsätta sig. Inte bli rädd, utan iaktta suget när det kommer. Hur känns det? Var känns det? Hur starkt känns det? Vilka känslor är det egentligen som vill komma upp? Vänta in. Snart släpper det. Ta fem minuter i taget. Iaktta. Ta fem minuter till. Iaktta. Ta fem minuter till. Efter 15-20 minuter brukar det ha släppt helt och du blir allt starkare.

Lycka till!

Vilket borde varit titeln på den här tråden från början. Nu när jag efter så många år av passivt läsande, mycket lärorikt, äntligen startar en egen tråd blir jag närmast lamslagen av självkritik. Vad tusan kan jag skriva som inte skrivits om och om igen? Och bra mycket bättre dessutom. Min resa till och från ett beroende är verkligen inte unikt. Dricker man för mycket, för ofta eller av fel anledningar så hamnar man ju där till slut. Inget konstigt med det! Min smala lycka i sammanhanget är väl att jag alltid vetat att det är så det fungerar. Att jag inte behövt lura mig själv. Aldrig tänkt "att jag kan sluta när jag vill" osv. I stället har jag väl alltid vetat att det kommer en dag när jag måste välja väg. Alkohol på heltid, eller göra något åt det.

Som typisk ensamdrickare, även om jag också har levt en period med ett umgänge med andra som också vara glada i spriten, ställer man väl inte till det så mycket för sig. Vilket är bra i och för sig. Visst har jag gjort bort mig vid något enstaka tillfälle, men det är obetydligheter. Drunknar i all ångest jag har för att bara finnas till och vara så knäpp som jag är. Det händer inte så mycket heller när man sitter ensam och konsumerar det man har köpt hem. Jag har alltså inte upplevt så mycket av dagen-efter-ångest som många andra. Skönt, kan man tycka. Men, jag tror också att det blev ett hinder. Livet fungerade, så mycket som det nu kunde fungera, rätt ok vare sig jag ägnade mig åt att hälla i mig höga veckoransoner eller inte.

Ändå är det ju så att jag, som många andra, inrättade livet för att kunna fortsätta med att dricka mig bort från tillvaron. Mot slutet valde jag bort mer och mer som inkräktade på tillfällen till att njuta av ruset i lämplig mängd. Och så blir det ju till slut. Alkoholen tar mer och mer plats. Dessutom kommer beroendet att skapa sin egen logik. Sitt eget berättigande. Sin egen orsak och verkan. Med min lite dystra syn på livet och mig själv blev det ett sätt att låta bli att göra något. Leva i ett status quo, och må bättre för stunden.

Lustigt nog, så här drygt två år senare som alkoholfri, så har jag svårt att riktigt minnas hur det var. Vad det var som var så där nödvändigt med berusningen. Jag känner ingen längtan efter alkohol över huvud taget. Inte smaken, i den mån jag nu upplevde någon smak egentligen, och inte heller efter effekten. Jag vet ju att det för inte så länge sedan var väldigt viktigt. Det var det ju! Men om jag försöker minnas hur det kändes så känner jag bara ett visst obehag. En avtrubbning som känns främmande. Jag kan inte förklara det.

Kanske kan man verkligen ställa om sig själv på det sättet? Eller också är det en del av något genetiskt. Finns tendenser i min familj att vara fixerat vid särintressen, men också tappa intresset och hitta något annat. Nu går jag inte och inbillar mig att jag är fri från ett beroende eller "botad" från alkoholism. För så fungerar det ju inte. Jag är bara tacksam att ha kommit hit. Antagligen kommer jag vid något tillfälle att trilla dit igen, det är väl mer regel än undantag att det blir så. Av erfarenhet, för jag har gjort upprepade kortare uppehåll de senaste 10 åren, vet jag att det är svårt att komma tillbaka till nykterhet med en gång. Svårare att starta om så att säga. För närvarande är det inget som bekymrar mig. Men jag läser på det här forumet regelbundet. Antagligen för att hålla min övertygelse levande. Jag har valt det här tillsvidare. Ett liv utan alkohol.

Tack, fina du! Håller med dig, många blir nära vänner här. Tänkvärd analys, att vi vi vill att andra ska klara sig för att det även ökar våra egna chanser. Man vill ju gärna se sig som en förebild, så chansen ökar även för oss som klarat oss ett tag. Tror att det blir så äkta för att vi lämnar ut oss på ett annat sätt när vi är anonyma. En förmån att få känna all gemenskap här på forumet. Ha en fin dag! ♡

God morgon, och tack alla för uppmuntrande ord! ♡

Suget försvann helt relativt snabbt och i dag vaknar jag upp utan fylleångrst, illamående och huvudvärk. Är så tacksam för det!

Dag 52, nu håller vi i det här! ♡

Minns ni (om ni har ett par år på nacken) det lilla tecknade paret som fanns i veckotidningar på 70-80-talet ”Lycka är ....” och så någon gullig text om något enkelt i vardagen....Vad sjutton hette den serien?

Tänker att lycka är just små händelser människor och natur emellan som ibland är så flyktiga att vi knappt hinner uppfatta ögonblicket. Som bakfull blir dessa små ögonblick svåra att uppfatta - och då faller jag ner i min ensamhet.

Hoppas att ni alla får en underbar nykter dag!

Uppe med tuppen och tystnaden i huset är ljuvlig. Lyssnar jag hör jag bara min gamla tinnitus. Den håller en annan frekvens utan alkohol - tyvärr måste jag erkänna att det är en högre frekvens som stör mig lite mer än det lägre surrandet som pågår när jag är bakfull. Kanske är det övergående, kanske kan jag vänja mig.

Det är fortsatt skönt att vara nykter.
Första tjänsteresan utan minibar är avklarad. Jag vet att jag klarade en av tjugo resor förra halvåret utan att ta den lilla vinflaskan. Den är inte stor så ibland har jag druckit både den röda och den vita trots att jag inte tycker om vitt vin. Ibland har jag köpt en 37,5 av ett fint vin på väg till hotellet så har jag stått mig ett par timmar på det. Inga stora mängder MEN trots allt ett beroende.
Ibland (rätt ofta) har en hel flaska vin åkt ner den kvällen när jag kommer hem från resan efter att min son lagt sig. Då har jag blivit as plakat på bara ett par timmar och sedan stupat som en gris. Fredag, minst en flaska vin och kanske ett par drinkar som toppats av en Baileys on the rocks. Lördag, minst en flaska vin, kanske 1,5 plus någon liten drink ... söndag, vinslatten ...ibland en hel flaska vin som korkas upp redan runt 16-snåret om vi var hemma.
Sista resan innan jul drack jag två stora glas vin i restaurangen påhejad av servitrisen. Hon såg inte alltför nykter ut själv. Då tänkte jag faktiskt; det här är sista gången jag dricker vin på en tjänsteresa - det här är inte okej. Sedan drack jag den lilla flaskan på rummet medan jag skrev min månadsrapport. Det här är fel. Alkohol och arbete hör inte ihop. Mina medarbetare måste ha sett att jag var bakis dagen efter...Ja, skit i det nu. Nu är det nytt år och nya förutsättningar.

Imorgon är det dags för en heldag med ledningen i mitt företag. Jag är lite lätt nervös men också väldigt förväntansfull. Jag har så mycket jag vill göra med vårt lilla nystartade dotterbolag att jag håller på att spricka. Jag har mycket energi och jag riktar den nu mot yrkeslivet. Jag är mycket medveten om mina begränsningar och jag tränar på att hålla emot, att tänka en gång till, att låta saker ha sin tid. Det är en utmaning för mig. Det kommande halvåret är en utmaning för mig att hushålla med mina resurser. Att lägga min energi på rätt saker och planera in återhämtning. Att delegera ut ansvar och arbetsuppgifter. Hitta bra sätt att följa upp det ansvar jag lämnar ifrån mig. En dag i taget, en vecka i taget och utan alkohol. Det är en förutsättning för att jag ska kunna göra ett riktigt bra jobb!

Jag är nykter på dygn 14 - det känns som en evighet. Det känns som om jag varit nykter i flera månader och att det är otänkbart att dricka igen. Jag har en annan känsla denna gången - samma känsla som när jag slutade röka för 11 år sedan och det är otänkbart att tända en cigarett.

Alla råd är välkomna! Tack för att du gör ett inlägg hos mig! Det betyder så mycket att få feedback på tankarna.

Ja, jag ska ha en beredskap för när suget kan sätta in - är ju på väg dit med stormsteg. Igår på lunchen blev jag alldeles matt och yr och orkeslös. Det berodde säkert delvis på hunger MEN när jag satt mig ner (hade tur och hittade en nästan tom lunchrestaurang där jag kunde sjunka ner i en hörna) tå tänkte jag; det här är abstinens, annars är jag sjuk på annat sätt.

Så, planera för kommande helg och nästa vecka...vad hade du gjort? Torsdag och helgen som kommer är ju stora RISKDAGAR. Hur hade du lagt upp det?

Du segrade! All heder till dig!

Fastän du bäst trivs ensam, har hög integritet, så är du samtidigt väldigt nära oss som läser dig. Du bjuder på en stor hudlöshet och värme som gör att man som läsare känner sig mindre ensam. Viktigt, eftersom alltför stor ensamhet ibland skapar drogberoende, och drogberoendet ensamhet.

Cola är ju supergott!! Och tänk vad mycket bättre du kommer må i morgon! Hatten av för dig!!

Vilken oerhörd styrka!!! Du klarade det och du kan göra det igen! Fantastiskt!!!! Kram ❤️

Ja, herregud, så nära det var. Som en blixt från klar himmel kom suget. Jag visste att jag skulle bli ensam några timmar och plötsligt började jag planera för ett återfall. Helt sjukt!

På vägen hem från jobbet tänkte jag först köpa folköl. Men så kom jag på att det blir färre burkar att dricka och slänga i smyg om jag köper starkare dryck (inte klokt, jag vet...). För säkerhets skull lade jag en flaska starksprit till inköpslistan i hjärnan. Jag menar, den ger ju ännu mer "kvalitet" i förhållande till kvantitet.

Kände mig först så förväntansfull, men så började äntligen andra tankar göra sig hörda: "Ska du verkligen, nu när du klarat det så länge?", "Tänk på hur du kommer att känna i morgon!". Jösses, vilka kloka argument jag hade där djupt inombords. De har ju knappast gjort sig påminda de sista åren...

När den avgörande rondellen närmade sig, tvekade jag in i det sista. Till slut tog dock förnuftet över och jag valde närmaste väg hem, inte via systemet. Först var besvikelsen så stor att jag funderade på att vända, gråtfärdig, inget rus i dag heller... Men händerna på ratten fortsatte att styra hemåt. Tack för det!

Nu sitter jag med en Cola och försöker smälta och förstå det som hände - eller, mer positivt uttryckt, inte hände! Är fortfarande alldeles matt av kampen inom mig. Det värsta suget är borta, men det var inte nådigt när det anföll tidigare.

Min nykterhet var helt klart lättare i början. Hade inte mycket sug alls. Nu får jag kämpa med näbbar och klor vissa tillfällen. Önska mig gärna lycka till, jag behöver det - trots 51 vita, stolta dagar.

Kom igen, nu håller vi i det här! ♡