Senaste kommentarerna i forumet

Skrev inlägget hos Se klart, men klistrar in det här, där det var tänkt från början.

Så intressant med våra mammor. Jag blir irriterad på min, bara jag tänker på henne. 😁 Då är hon ändå snäll och vill så gärna vara omtyckt, men upplevs mest jobbig.

Min mamma växte upp med våld och noll ömhetsbetygelser. Jag försöker ha det i åtanke - att det faktiskt blev en välutbildad och hyfsat social person av henne ändå - men det går ändå inte.

Min uppväxt var kärleksfull, men kantad av psykisk ohälsa. Båda mina föräldrar mådde dåligt i långa perioder. Det var jag som var förälder i omgångar, speciellt under min tonårstid, när mina föräldrar skilde sig.

Jag har skrivit dem i min tråd - orden som psykologen sa när jag i vanlig ordning försvarade dem och deras sätt att hantera min uppväxt: Ja, de gjorde vad de kunde, men det räckte inte.

Vilken tröst det var att höra det. För så var det ju, de gjorde vad de kunde. För mig och mina syskon räckte det inte. Däremot är jag tacksam för kärleken från dem. ❤️

Tack för att du låter oss alla komma till tals i fin tråd, Vår. Så givande diskussioner, åtminstone för mig.

Kram till er alla 🥰

Nu på somrarna duggar stadsfestivalerna tätt i min landsända. I princip skulle man kunna besöka en stadsfest inom fem-tio mils radie varje dag vecka 27-31. Artister, öltält, knallar, churros, langos och roliga hattar. Tjoho! Not.

Kan inte komma på något tråkigare sätt att tillbringa sin tid. Faktiskt. Och det säger jag inte för att öltält och fyllskallar numer går fetbort, utan för att jag blir stressad av för mycket folk, krystat köpbeteende och känslan att man ska vara så jävla happy hela tiden. Mina sociala flöden fylls med den typen av bilder, och jag känner ingen fomo alls. Faktiskt. Jag har på djupet insett att jag inte vill uppleva någonting ihop med tusentals andra. Jag slipper delta. Tjoho!

Nu är kaffet snart urdrucket och dagens snudd på minut-för-minut-planering tar vid. ”Glöm inte stryka min klänning” har jag nog hört 20 gånger redan. Nu kör vi!

Kram 🐘

Hoppsan, skrev visst i fel tråd, men ser art våra mammor behandlats även här. 😁

Så intressant med våra mammor. Jag blir irriterad på min, bara jag tänker på henne. 😁 Då är hon ändå snäll och vill så gärna vara omtyckt, men upplevs mest jobbig.

Min mamma växte upp med våld och noll ömhetsbetygelser. Jag försöker ha det i åtanke - att det faktiskt blev en välutbildad och hyfsat social person av henne ändå - men det går ändå inte.

Min uppväxt var kärleksfull, men kantad av psykisk ohälsa. Båda mina föräldrar mådde dåligt i långa perioder. Det var jag som var förälder i omgångar, speciellt under min tonårstid.

Jag har skrivit dem i min tråd - orden som psykologen sa när jag i vanlig ordning försvarade dem och deras sätt att hantera min uppväxt: Ja, de gjorde vad de kunde, men det räckte inte.

Vilken tröst det var att höra det. För så var det ju, de gjorde vad de kunde. För mig och mina syskon räckte det inte. Däremot är jag tacksam för kärleken från dem. ❤️

Tack för att du låter oss alla komma till tals i fin tråd, Vår. Så givande diskussioner, åtminstone för mig.

Kram till er alla 🥰

@Himmelellerhelvette Ja, det är viktigt att prata om och det finns en skamkänsla i att inte tycka om sina föräldrar och en stor sorg. Inget jag velat prata om med andra. Mina föräldrar skiljde sig när jag var typ 9 år och jag bodde hos min mamma. Då var det inte vanligt att man tog varannan vecka samt att vi bodde i olika städer. Min pappa har varit väldigt frånvarande som pappa och vi har inte haft så mycket kontakt. Jag har saknat honom och det har varit en sorg att han inte funnits där. För drygt 10 år sedan ville han få plats i mitt liv och tills slut kunde vi försonas efter några år och jag bjöd in honom i mitt liv. Jag är glad att vi hann det innan han gick bort för snart ett år sedan, men han har missat många år av mitt liv. Han var också så snäll och jag har inte riktigt berättat om hur det var för mig. Det är svårt när någon är snäll, att bli arg på denne. Det är nästan lättare när någon är arg. Men båda måste ha en vilja att försonas och göra gott för varandra för att det ska bli bra. Man måste känna det inombords och att det är äkta. Jag tänkte ofta att jag inte hade någon pappa på riktigt och när det brakade med min mamma funderade jag ofta på att bryta kontakten helt. Det var då jag förstod att jag var medberoende.

Jag är glad att jag drog min gräns mot min mamma och hon sade igår att hon nog är överkänslig och lätt kan tolka saker fel och negativt. Att det bottnar i dålig självkänsla hos henne. Jag sade att jag är glad över att hon har denna självkännedom. Utan det skulle vi inte ha kunnat komma vidare. Vi var överens om att gå vidare, att värna om varandra och vi var glada över att vår samvaro denna vecka fungerat så bra och att det varit trivsamt. Det känns som att vi båda känner oss tryggare i varandra och vem vet, kanske kan vi en dag samtala djupare om det som skavt och att hon kan ta emot det utan att gå i försvar och offer. Fast på ett sätt känns det som att det är underförstått och att vi kan gå vidare med vetskap om detta. Min mamma har alltid funnits där för mig, men det finns en gräns och jag tar en dag i taget.

Kram❤️

Pust. Allt som skulle göras idag är gjort. Jag har plockat ihop lösgodis för nästan 200 kr utan att ens vara frestad att ta en bit. Jag har köpt vattenmelon, nektarin och vindruvor som alternativ till prinsesstårta imorgon. Jag äter frukt. Ingen tårta. Punkt. Min sockerstopp-klocka visar 19 dagar. Fler ska det bli.

Just tårta är en enorm trigger för mig. Det är sådant man bjuds på, svinsvårt att tråckla sig ur. Men att avstå tårta på ett stort kalas, när det finns alternativ, är lätt. Faktiskt. Min dotter bryr sig inte ett dugg. Och godis, chips och chokladbollar ska jag avstå också. Och lösgodis. Förstås. Popcorn är okej.

Nu hoppas vi att morgondagen går så smooth som jag har förutsett. Att planeringen håller hela vägen in i mål. Men uppstår gupp på vägen löser jag det. Huvudsaken är att dottern får glänsa och bli älskad som den fantastiska människa hon är ❤️

Kram 🐘

Tack för att du delar detta viktiga @vår2022. Jag tycker man borde prata mer om hur relationer ser ut så man slipper känna skam när man vill klippa en relation. Det är så viktigt att kunna göra det du gjorde. Klippa helt för att kunna skåda relationen på distans och få grepp om hur relationen påverkar en. Är relationen viktig för båda parter hittar man ett sätt som fungerar precis som ni gjort. Annars är det nog så att man bara får släppa det och gå vidare. Min pappa är väldigt narcissistisk och får mig att må så dåligt utan att jag kan sätta fingret på varför, min syster är likadan så dom har jag klippt med. Det är en sorg, jag har förlåtit dom många gånger men tillslut gick det inte mer, det kändes som dom bara ville trycka ner mig fast att dom inte förstod att dom gjorde det? Min mamma däremot är ju så otroligt snäll, jag önskar så att hon kom ur sitt missbruk. Kram

Tack alla ❤️ Just nu gäller det att hålla dottern i lugnt mood. ”Jag är så taggad inför festen!” Och det bästa sättet är att själv befinna mig i ett lugnt mood. Dagens sysslor ska betas av en i taget. Dansa, pausa, dansa, pausa. Tidig i säng för oss båda ikväll, imorgon lär jag knappt kunna tygla henne. Imorgon kväll får hon sova hos sin pappa. Han får samla ihop spillrorna, höra henne berätta allt om kalaset 2.000 gg. Jag ska tidigt i säng för att jobba måndag morgon.

Kram 🐘

Ha ha, även här har jag en självcentrerad mamma. Men det har hon alltid varit. Och nu har hon en hjärnskada som gör självinsikten till noll. Jag väljer att älska henne precis som hon är de år hon har kvar.

Ja vilken fest!!! Wow, du måste berätta sedan hur det var!❣️

@Varafrisk Det låter som om du jobbar mycket med detta, och verkligen vill hitta ett förhållningssätt som är hållbart.
Jag tror absolut att du kommer att komma dit! Det du kan påverka kan bara du själv avgöra hur mycket energi du har råd att lägga, och ändå ha kvar till att ta hand om dig själv.
Jag vet inget alls om hur psykiatrin arbetar faktiskt. Men det finns väl natinella riktlinjer att följa antar jag, om det nu inte finns regiongemensamma riktlinjer.
På något sätt känns det som om du o din dotter också behöver komma fram till en ansvarsfördelning. Tillsamnans skriva upp allt som du idag gör för henne. Hon kanske inte ens är medveten om allt. Och se om hon själv kan välja saker att ta över.
Ja jag vet inte, Vara frisk. Jag jobbar ju inte inom psykiatrin, försöker bara hjälpa dig med något konkret.
Kram❣️

Så var det lördag igen. Jättefint väder här! Det blir en badtur med båten. Kanske den sista. Båten ska ju säljas. Jag har verkligen älskat turerna med båten. Frihet, lugn. Men jag får ta mig ut på havet på andra sätt! Och det räcker faktiskt att bara få höra vågor, vara på nån enskild plats. Det blir bra!
Senaste veckan har jag känt mig tillfreds och harmonisk. Det är som om acceptansen landat. Jag har lånat så mycket böcker, som jag inte kommer hinna läsa, men det står för vart mitt inre vill. Böcker om anknytningsmönster, om att uppnå inre frihet, om non violent communication. Har anmält mig till en zoomhelg med föreläsning av en buddhistisk munk med temat hur man kan använda buddhismen i vardagen. Hela jag strävar helt klart mot inre frid, harmoni, fred.
Och faktiskt, ju mer jag landar i denna riktningen, ju mer tar det emot att äta sådant som faktiskt skadar kroppen. I mitt fall ffa smågodis. Det blir 4 veckor utan nu på måndag. Det mest processade som jag äter är glass. Är ingen glassälskare i botten, så det blir ändå bara på helgen på nån utflykt eller så. Har gjort mina chokladtryfflar där en styck är så full av smak att det räcker. Och nötter.

@Vinäger @Himmelellerhelvette @Varafrisk Tack för era inlägg och fina ord till mig!
Jag tänker ibland att jag är i fel forum o skriver, då det mesta som rör sig i mig nu inte handlar om alkohol (inget alls faktiskt). Men tror samtidigt att detta är min nykterhetsresa.

Från så länge jag kan minnas har jag velat ha barn …bli mamma…ta hand om …ge kärlek❤️

Jag växte upp med tre syskon. Varje sommar från att jag var sju år tom 22 år var mitt hem fyllt av sommarbarn och släktingar fr Skåne. Tre av sommarbarnen stannade nio, tio somrar…vi kallar varandra för sommarsystrar.

Så jag skulle ha minsta tre, fyra stycken barn. Innan jag förstod bättre undrade jag varför man inte hade barn el varför bara ett?? Faktum är ju att alla vill inte ha barn som tex min dotter och ja…jag behöver ju inte skriva mer om det här eftersom jag befinner mig bland kloka människor.
När jag fick reda på att min man och jag inte kunde få biologiska barn var sorgen omåttligt stor. Mina största fiender var gravida kvinnor. Men så hade vi möjligheten att adoptera och fick på detta sätt två underbara barn. Dessa två barn har gett oss/mig, ger oss/mig oändligt mycket kärlek genom att bara vara. De har även gett oss ofantligt mycket utmaningar. Min svärdotter kan berätta att om hennes mamma sa att något var farligt…ja eller någon annan uppmaning så lyssnade hon t sin mamma…mina barn gjorde tvärtom. Ni som är föräldrar ni vet…att man kan vända in och ut på sig för att ens barn ska må bra. Man finns där hela tiden under uppväxten. Jag har så mycket vårda och ta hand om inom mig och den genen är oerhört stark. Och, det är nog bland det svåraste nu att veta att när ens barn mår dåligt så känner jag mig så maktlös. Min upplevelse är att det finns inte ett vårdprogram som det gör tex inom cancervården. Det krävs mer av den enskilde individen inom psykiatrin mycket mer eget ansvar är min upplevelse. Jag upplever även att det finns mer förståelse fr omgivningen både t den enskilde och den anhörige när det gäller fysisk sjukdom.

Att vara mamma till en vuxen dotter med bipolär sjukdom har lärt mig så mycket om mig själv och om andra. Jag vet att jag ska vara rädd om mina krafter men det är vi anhöriga som kan göra de människor med psykisk sjukdom deras röster hörda.

Man förundras…solen skiner även idag☀️

Kramar 🌺

69 veckor - 483 dagar

@Andrahalvlek Vilken fest du ställer till med för din dotter som fyller 25 år! Wow! Det kommer att bli århundradets fest och din dotter får stå i rampljuset😁. Vilken festfixar mamma du är! Massor av grattis till din dotter🥳 och kramar till dig❤️

@Andrahalvlek Önskar din dotter, önskar dig och hela familjen en mysig födelsedagsfest! Var rädd om dig!

Kramar 🥰

@Andrahalvlek

Känner till Henrik Wahlström. Har nog följt honom på Instagram under ett år, har hans bok, lyssnade t honom i höstas i en grannstad. Har köpt nyckelring, klistermärken och bär halsband med symbolen ”uppochner”…allt för att bidra till att upplysa min omgivning om bipolär sjukdom och psykisk sjukdom. Det sägs att vi måste prata om psykisk ohälsa…jag tänker…vi måste agera..Det är år 2024 men fortfarande råder en stor okunskap och rädsla att prata om psykisk sjukdom.
Det behövs kontinuitet inom psykiatrin…ja…det behövs så mycket mer!

Kram🥰

@Se klart Mina barns pappa är snäll, men han är en jättebebis. Totalt oförmögen både att planera och betala tyvärr. Ingen nyhet för mig. Han hade inte ens fixat present till dottern 🤬 Hon fick fritt välja om hon ville vara hos pappa eller mamma dagarna innan kalaset för att slutfixa. Hon valde mamma. Jag tycker synd om honom, men han får fan steppa upp. Pengar är bara pengar, och jag är van att betala. Tyvärr. Men jag låter inte det smutsa ner känslan inför hennes kalas. På själva festdagen ska han få bära och kånka, diska och städa så han storknar!

Kram 🐘

Jag skrev fel, det ska vara @henrikwahlstroem

@Varafrisk Jag tänker att medicineringen borde följas upp noga. Om hon får Litium så är det ju nedvarvande, så att hon inte ska gå i spinn och komma i mani. Men hon kanske ska sänka dosen lite, eller prova en annan medicin? Det kan bara en läkare svara på.

Jag kan rekommendera @waehlstrom på Instagram. Han har bipolär diagnos och pratar om den mycket i olika sammanhang. Han har också skrivit en bok om diagnosen ihop med en läkare. Han fick nog prova fem-sex olika mediciner innan han hittade rätt. Det är viktigt att hitta rätt medicin och dos, för annars är risken stor att patienten slutar ta medicinen, med maniska skov som konsekvens. Och när manin blommat ett tag kommer de depressiva skoven.

Jag förstår att du tycker att psykiatrin sviker din dotter, och jag kan bara hålla med. Psykvården i Sverige är generellt urusel. Plus att stigmat är stort. Det är som om hjärnan inte tillhör kroppen och är värd samma vård, otroligt konstigt. Sen är det skit rent ut sagt att dåligt under sommaren för då är bemanningen ännu sämre. Jag vet, har varit där själv flera gånger. Mått uruselt när solen skiner och alla i omgivningen mår toppen. Oerhört kluvet. Att man mår dåligt känns då ännu mer betungande, och det sista man vill är att belasta andra.

Det är ingen lösning att du drar hela lasset. Sitt bredvid när din dotter själv ringer. Kör henne, men låt henne gå in själv till läkaren. Hon måste ta ansvar för sitt eget mående också, även om hon får praktiskt hjälp av er föräldrar.

Kram 🐘

@Geggan När jag känner den typen av uppgivna känslor är det oftast vila från intryck jag behöver. Sitta på en stol och fånglo ett dygn, åtminstone mentalt. Sen brukar lusten att göra saker komma tillbaka. Vi måste själva fylla våra liv med roligheter 🥰

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette ja, precis så är det. Sällan mera än en eller ett par dagar. Sen är det borta och man har inte alls kontakt med de känslorna.

Ville ju skriva det här också…..om det ändå fanns en kontinuitet på vuxenpsykiatrin med samma personal så att de lärde känna vår dotter. Det är ju stafettläkare/AT-läkare som stannar i ca tre månader, nya sköterskor. Om jag som förälder visste att det var samma läkare/sköterska… så skulle jag känna ändå någon trygghet att man ser min dotter men så är det inte.

@Himmelellerhelvette Tack!

Skriver på datorn nu och då är jag inte så bra på emoijisar eller annat som man kan tillföra!

Känner att jag är tvungen att skriva av mig min frustration någonstans och det blir här på forumet. Jag känner att jag är starkt medberoende till min dotter. Det går lite upp och ner. Jag försöker tänka på hur jag agerar och reagerar men ibland är det svårt när jag ser min dotter inte må bra, och när hon själv uttrycker det. Hon säger inte att hon inte mår bra men hon säger att hon inte känner någonting varken ledsen, arg eller glad. Hon upplever att hon kommer åt sina känslor mer när hon är manisk. Jag tänka mig att hon känner så men jag som anhörig upplever att hon även då mår mycket dåligt dessutom är mycket så destruktivt. Om två veckor ska hon börja arbetsträna. Jag ringde vuxenpsykiatrin idag för att ta reda på när nästa uppföljning kommer att äga rum. Min dotter har gett mig samtycke tidigare till att ringa men hon vet inte att jag ringde precis idag. Hon skulle aldrig ta initiativ till att ringa själv inte ens när hon är sitt vanliga jag. Hon kräver inget av sjukvården. Jag fick veta att i september skulle det ske en uppföljning, tydligen går sjukskrivningen ut då även om hon ska arbetsträna till början av november. Senaste gången som hon träffade läkare vilket var i samband med möte med FK och arbetsgivare var nog i slutet av april dessförinnan i mars. Jag tycker att det är en alldeles för lång tid då vuxenpsyk inte har kontakt med en ung vuxen psykisk sjuk person. Om inte vår dotter hade oss föräldrar så skulle hon ju vara helt och hållet ensam. Hon vill ju inte ha boendestöd eller någon annan hjälp från vuxenpsykiatrin. Jag sa till sköterskan att hon behöver egentligen stöd i sin vardag men det är vi föräldrar som är det. Vi har i princip daglig kontakt med henne. När jag ringer till vuxenpsykiatrin känner jag mig inte alltid tagen på allvar kanske lite mer som en överdriven orolig mamma för allt handlar ju om vad min dotter vill. Och så är det ju...individens egna vilja...men nu vill hon ju må bättre...vill ju inte må så som hon gör. Jag sa att jag själv vill prata med någon för att få mer kunskap om bipolär sjukdom/psykoser. Ibland hänvisar de mig/oss till bipolärskolan vilken vi redan har gått som egentligen gav varken min dotter eller mig någonting....inte mycket igenkänning där. Jag har redan kontakt med kommunens anhörigstöd vilket är jättebra men där finns inte den kunskap som jag vill åt. Och om min dotter inte frågar mer, ber om mer information om dessa olika diagnoser är det ingen som berättar. Jag sa till sköterskan att det finns en publikation som Socialstyrelsen har gett ut som handlar om anhörigperspektivet i sjukvård och socialtjänst. Till slut sa hon att jag kunde få ett anhörigsamtal....jag har bett om det tidigare...men fått nej...men nu om jag har tur ska jag en kurator ringa upp mig...hoppas att hon har kunskapen. Nu har jag ringt detta samtal idag och nu kan jag faktiskt inte göra mer...jag kan inte rädda min dotter...jag kan inte styra över hennes beslut...jag kan inte styra över vuxenpsykiatrin...om min dotter pratar igen om hur hon mår ska jag peppa henne att ringa vuxenpsyk...för då måste de lyssna...nu kan jag bara vara det stödet i vardagen som jag redan är...och jag måste öva mig igen och igen och igen....att inte bli helt filterlös.

Solen skiner hos mig...och jag ska åka och simma....försöka släppa tankar och ta vara på dagen!

Kramar:)

Jaa @anfrahalvlek samma här, alltså den självcentrering som kommer med ålder eller som kanske alltid funnits där.
Jag har också sörjt klart- alltså önskar inget mer av det, men det jag märker är att jag inte varit arg- klart ✅ Och jag har ingen avsikt att vara arg på min mamma, hon är för skröplig och skör och så liksom ovan att sätta sig in i hur det är ”för mig” att det inte är meningsfullt.
Men känslan behöver få veckla ut sig inombords mig själv. @himmelellerhelvette det är jätteskönt att inte vara ensam. Att ha ett syskon är också ovärderligt. En som bekräftar.
Den här sommaren är en där det inte händer så mkt på utsidan men desto mer inuti.
Idag: klippa visset i rabatterna och prepp för en kort roadtrip imorgon.
Kram på er 😍