Senaste kommentarerna i forumet

På nyårsdagen vaknade Peter tidigt av att de sista gästerna trampade upp mot loftet, glatt sjungande. Han kunde höra hur de dunkade i väggarna men förstod inte vad de sjöng; det måste vara på något annat språk. Han låg kvar i sängen ett tag och försökte somna om, men det var nästintill omöjligt. Plötsligt insåg han varför; Rudolf var inte i hans rum, tänk om dom hade glömt honom kvar ute igen! Snabbt kom han ur sängen och öppnade dörren och där stod Rudolf, tack och lov! Hunden var nog rätt nöjd med natten, han hade satt i sig en hel del köttbullar och prinskorv och annat gott, dessutom hade han fått springa omkring en hel del. Varje gång någon gick ut hade han följt med, så nu var han nöjd med att få rulla ihop sig på sin dyna i Peters rum och sova lite.

Peter var inte alls på humör för att sova, så han klädde på sig och gick en runda i huset. På vart och vartannat bord stod det glas; de flesta tomma men det fanns också en hel del som bara var halvt urdruckna. Han smakade lite på de olika sorterna men aktade sig noga för de glas som det låg fimpar i. Han hade gjort misstaget att dricka ur ett sådant en gång och blivit väldigt sjuk. Några av glasen innehöll grogg, det var inte så tokigt, ganska sött och gott, så han drack lite och kände sig väldigt vuxen. Han hade gjort så förut, det stod alltid glas kvar på borden när han kom ner på morgonen efter en fest. Han gillade den där känslan han fick efter ett tag; lite yr, lite varm och så kände han sig på något sätt större och starkare. Han beslöt sig för att gå ut en sväng och titta till sin kälke i garaget.

När han kom ut var det bitande kallt, säkert tjugo minusgrader, han borde nog ha tagit på sig mer kläder men han skulle ju bara till garaget en kort sväng. Halvvägs mellan huset och garaget låg hans kälke i en snödriva. Någon hade använt den! Och haft sönder den! I änden på snöret som man använde för att dra den uppför backen hade det suttit ett handtag; det var borta och i stället hade någon knutit en ögla. Han inspekterade kälken noga alltmedan han blev argare och argare. Arg på sina föräldrar för att de inte sade ifrån till sina vänner, arg på de andra vuxna för att de inte respekterade hans grejor, arg på vuxna i största allmänhet för att de blev så dumma när det var fest.

Han bestämde sig för att kolla om dom hade kört sönder hans bana också. Han satte sig på kälken och gled iväg nerför backen. När han väl lämnade husets upplysta fönster bakom sig, det stod en adventsljusstake i vart och ett av dem, insåg han hur mörkt det var; han hade svårt att se banans sträckning framför sig. Visserligen var det stjärnklart men månen var inte framme så han önskade att han hade tagit med sig en ficklampa. Så dags nu, han hade redan börjat få upp ordentligt med fart. Just där vänstersvängen började körde han in i ett gupp som fick honom ur balans och ur banan. Han åkte över ett krön och nerför en mycket brantare sluttning, farten ökade så mycket att han tyckte det började bli otäckt, han hade svårt att hålla sig kvar på kälken.

Plötsligt dök en mörk skugga upp framför honom: det var en klunga fjällbjörkar som han inte lagt märke till förut, nu insåg han att han var långt bort från banan. Han gjorde sitt bästa för att väja men lyckades inte helt, han träffade först en av trädstammarna vilket sände honom av kälken och i ett horisontellt spinn som gjorde att hela världen tycktes snurra runt honom. Därefter träffade han nästa stam och han kände en skarp smärta i högra benet. Sluttningen var brant och han fortsatte ett långt stycke innan han till sist, efter att ha farit över ytterligare ett krön, landade i en djup snödriva. Hans mössa var borta liksom hans ena vante och snart insåg han också att han var barfota. Han försökte resa sig upp, men hans högra ben svarade med en bedövande smärta. Han prövade att krypa men han nådde inte ner till marken genom den djupa snön. Han låg där han låg.

Efter en stund började han frysa så han skakade. Han ångrade bittert att han inte hade tagit på sig mer än han gjort, han önskade att föräldrarna hade bytt hans overall så att han kunde ha använt den, han önskade att han hade tagit med sig Rudolf, men mest av allt önskade han att han inte hade gett sig ut över huvud taget. Han visste inte hur länge han hade legat där när han insåg att det började ljusna, solen måste vara på väg upp. Samtidigt började en behaglig värme sprida sig i kroppen; han slappnade av och plötsligt befann han sig inte längre i en snödriva på fjället: han satt i soffan bredvid sin mamma och läste om Kalle Blomkvist, det var varmt och mysigt och han kände sömnen smyga sig på…

Och så kom det sig att där, för exakt trettio år sedan, på en snötäckt fjällsida badande i solens första strålar, blåste en iskall vind ut det ljus som borde ha fått brinna än i dag.

Jag tror att när vi kan se våra egna mönster och stanna upp, låta bli att agera som vi brukar, det är då vi kommer vidare.
Jag är glad att du såg det❤️
Gott nytt år önskar jag dig!!
Kram✨❤️

Började skriva i går kväll:

Sitter och filurar så här årets sista kväll. Mannen är sjuk, febrig och endast frugan är vaken...

År 2017 - ett mycket händelserikt år - är snart slut. Vad har det gett? Framför allt, vad har det gett för förväntningar inför nästa år?

Det här var knappast året då jag insåg att jag hade alkoholproblem, det förstod jag många år tidigare. Höll uppe med alkohol i en och en halv månad våren 2016 och tror faktiskt på allvar att det kunde ha varit slutdrucket, då jag inte hade inte tagit något under en lååång semesterresa. En panikångestattack höll dock på att knäcka mig, jag var i främmande land och var helt enkelt tvungen att "fylla mig" för att överhuvudtaget komma hem. Sedan fylldes det på...

Men, för att återgå till 2017, vardags-
och tillika smygdrickandet eskalerade och nådde ännu högre höjder. Eftersom jag inte ville, och fortfarande inte vill, berätta om mina problem för någon försvårades ångesten. Det var då jag hittade forumet...

Efter att ha läst och peppats av andras trådar skapade jag till slut en egen. Responsen var otrolig. Efter många tankar, råd, tips och stöd från andra tog jag till slut steget och berättade för min man. Ett helt avgörande steg visade det sig.

Nu närmar sig nykterheten 50 dagar igen (så när som på två folköl, som jag skrivit om och som jag bestämt mig för att inte räkna som ett återfall, då jag inte ens blev berusad). Den här gången tror jag verkligen att det går vägen. Utsätter mig inte för extra potentiellt farliga risksituationer, vill ha ännu mera kött på benen först. Men känner ändå inom.mig att jag kommer att fixa det här.

Mannen, som inte har alkoholproblem, men gillar att ta ett glas på helgerna, har blivit än mer fanatisk än jag. Han frågar hur det är, kramar om när jag inte mår bra och avstår gärna alkohol för min skull. Hur bra får man ha det? ♡

Att prova dricka lite för att se om jag klarar det, finns inte på kartan. Jag vet att det är lätt att trilla dit och vågar absolut inte chansa. Dessutom är det, som flera här skrivit, ingen idé att dricka en eller två glas vin - det är ju trots allt ruset vi vill uppnå - och det får vi knappast av så lite. Speciellt inte när vi under lång tid höjt toleransnivån.

Nu ska jag förbereda lite löjrom och annat gott. Till det ett mousserande vin - självklart alkoholfritt!

Fortsättning:

Så underbart att vakna vid halvsjutiden, pigg och nykter. Ångesten knackar på ibland, men lindrigare och av andra orsaker än när alkoholen var inblandad.

Ha det gott alla kämpar! ♡ Nu håller vi i det här!

Du har 100% rätt i allt du skriver. Min familj och framförallt min son är viktigast. Tyvärr så grumlas mitt sinne lite när jag mår dåligt och då tappar jag fokus. Jag måste finna nya vägar som gör att jag mår bättre. Finnas där för min älskade son ❤. Det är som det är och jag är mitt i processen att acceptera det. Halva hjärnan förstår och andra halvan försöker hitta kompromisser för att leva som jag gjort. Den fria viljan som du skrev om. Tack för en vägledande påminnelse. Gott nytt år på dig med ❤ kram

Det är lite som när min mamma dog. Samma natt – jag övernattade i hennes då tomma lägenhet–, hörde jag kyrkklockorna vagt sjunga,... liksom inuti väggen! Hon bodde i närheten av kyrkan, men dess fysiska klockor ringde verkligen inte mitt i natten...! Ändå gjorde dom det. Jag är inte det minsta psykotisk och har aldrig haft hallisar. Nykter var jag också. Gick ut i trappuppgången och lyssnade, men där rådde tystnad. Hela byn sov, utom jag. Och klockorna ringde svagt, men ändå.

Tack PP, Miss Lyckad och Vapenlös. Det värmer att ni läste min reflektion.?
Nu är det den sista dagen på 2017. Ett år som varit väldigt upp och ner. Jag har fortsatt min resa i nykterheten och är på väg mot 2 årsdagen. Det andra året har varit både extremt givande men oxå stött på många prövningar. Vardagen och livet kommer i kapp mig och det är nu jag behöver ta vissa beslut. Beslut som kommer i från mig själv och inte genom påtryckningar ifrån omgivningen och samhällets ekorrhjul.
Men idag är det nyårsafton. Förra året bröt jag ihop och var sur och irriterad. Då blev det ett AA-möte innan jag anslöt mig till festligheterna. Idag gör jag annorlunda. Barnen har fått bestämma hur de vill fira. Blir middag ute och sedan åka hem och mysa. Jag ska köpa en stor Pommac som vi kan skåla med. Lite hattar har jag nog sparat från tidigare fester. Har en skön känsla i kroppen trots att jag inte gillar dessa firarhelger.
Årets nyårsafton känns annorlunda men jag tror att det oxå handlar om att vi gör annorlunda. Gör vi rätt för oss så blir det rätt.
Ett gott slut önskar jag er.
Varm kram
Ellan❤️

som vi fick oväntat av en grannfamilj. En vanlig bondkatt och min första tanke var att den var ganska ful med väldigt långa ben. Den blev en kär familjemedlem och vi sa alltid att den egentligen var en älg med sina långa ben. Efter många år blev katten överkörd, den hittades men gick inte att rädda. Veckorna därefter såg jag/vi älg vid tre tillfällen på olika platser där jag aldrig nånsin sett älg tidigare. Det är överhuvudtaget sällsynt att se älg där vi bor. Jag tillåter mig att tro att det var kära kisse som visade att hon var fri och lycklig? Det finns mycket i livet vi inte helt kan förklara och förstå. Bara att förhålla sig ödmjuk inför?✨? / mt

Grattis till dig. Vilken resa du har påbörjat. Tacksamhet, frihet och kärlek på det. Härlig läsning. Nu tar vi oss an 2018.?
Kram
Ellan❤️

Hej

Gillar ditt sätt att uttrycka dej. Tänkte först inte skriva något. Men ditt inlägg om fjärilar väckte tankar hos mej. Jag går mycket promenader. Och under flera veckors tid var det 3 st fjärilar (blåvingar)
som flög ihop på samma ställe.Som jag upplevde det en yster dans. Tidigare det året förlorade vi tre hästar i ett åsknedslag. Tänk vilka tankar. Men i mitt stlla sinne undrade jag om det var dom Klart det finns en annan förklaring. Men ändå.
Intressant att läsa om din kamp. Min man har också problem men han öppnar sig inte om det. Att läsa dina inlägg öppnar mina ögon om hur han har det.

Vilket helt underbart inlägg miss lyckad. Du har verkligen skapat dig ett underbart liv.

Tror du att det är nykterheten som gjort det möjligt? För det tror jag om det mesta positiva som sker numera. Ofta iallafall.

Jag ser verkligen upp till dig ❤ njut av den fina tillvaron du byggt upp och jag önskar dig ett 2018 som fortsätter på detta nya friska fina spår. Gott nytt år!

Det är inte fel eller skadligt att längta. Även efter något som är skadligt och ”fel”.
Bra att du satte ord på din frustration. Du skapar strategier som kan hjälpa senare, när du inte längre har antabus som krycka.
Kram

Det du beskriver i första inlägget, så mänskligt och så förståeligt utifrån det du går igenom.
På grund av sjukdomen har du tvingats till förändringar du kanske inte själv var motiverad till.
Den upplevda maktlösheten då smitvägen till lättnad genom alkohol har smällts igen framför näsan på dig.
Sorgen över förlusten av det egna valet, förlusten av en gammal vän (förvisso en falsk sådan som dessutom bidragit till hälsotillståndet som berövat dig denna ”vänskap”)
Oron inför framtiden och hälsan. Kommer jag alltid må så här?
Och så kommer tankefällan om att det inte går att glädjas, inte invagga sig själv i tro att lita på en positiv känsla för då kommer det bakslag.
Kan du se dig själv i det du nu går igenom? Förstå dig?
Du skrev så fint i din gamla tråd om hur du fokuserat på sonens behov av en pappa och hur värdefullt det var att natta honom nykter.
När man mår dåligt är det lätt att fokus hamnar i de egna inre upplevelserna.
Kan du både se och tillåta det som finns inom dig och samtidigt lyfta blicken utåt, till det som är värdefullt, där du är värdefull och behövd? Utan att för den skull kräva av dig själv något särskilt sinnestillstånd.
Vilka värden är viktiga för dig?
Kram och gott nytt år❤️

Och helt fel ute har jag nog inte varit i mina tankar om dissociation, såsom att jag zoomar ut i vissa anknytningsrelaterade känslolägen. Men kanske är även besattheten en typ av dissocialtion. Är den råa, tilltufsade, självsvådliga och egenmäktiga bulldozern mr Hyde inte bara ett sätt att ursäkta behovet att döva?
Jag fick en tanke som inte var ett sug utan mer en impuls att iklä mig identiteten som de senaste periderna av brutalt supande varit förknippad med.
Formulerade den för mig själv och en vän.
”Jag kände för att bli mr Hyde alldeles nyss. Hinka i mig ren sprit och bete mig fullkomligt oansvarigt.
Men det är inte effekten av alkoholen jag vill åt, den kan jag få bara genom att vara i nuet och i mina känslor. Det är bilden av mig själv, identiteten som mr Hyde, så som jag ser mig utifrån när jag går in i den.”

Och senare samma kväll kom tanken igen.
Jag gick igenom situationen och mina känslor.
Sorg och uppgivenhet i samband med att jag inte blivit förstådd och lyssnad på av ett av barnen. Som lade sig på en redan skuldtyngd period i samband med min exmakes bitterhet för att ha blivit ”utsparkad”.
Jag fick nu ta emot missnöje och protester från sonen - så som det brukar vara när jag tar föräldrakommandot för att jag bryr mig om barnens långsiktig hälsa - och trots att jag gjort allt ”rätt” genom kärleksfulla gränser och kontakt.
För att jag är den enda som vågar vara förälder.
Jag förstår att barnen behöver detta, möta och kunna visa motstånd tillsammans med någon som alltid finns där.
Jag är tacksam för att de litar på att jag är trygg och stark nog för att ta emot deras frustration från andra områden i livet, men ändå kändes det orättvist.
Där och då kom jag på att mr Hyde kanske är syndabocksrollen extrapolerad. ”Om jag ändå uppfattas som den dåliga kan jag lika gärna se till att det finns konkret anledning att uppfatta mig så. ”
Kontroll genom att göra skulden begriplig.
Jag behövde inte spela ut den rollen. Såg mönstret, kände in mig själv och lät sorgen komma ut i tårar när jag var ensam senare.

Ville bara skriva och önskar er alla här i forumet ett Gott nytt år..❤️

Önskar er många leende ikväll vare sig vad ni gör. Denna dag är inte mer speciell än någon annan dag.Så lägg ner stressen,pressen och alla "måsten" och bara ha en avslappnad och kul kväll ?

Så ännu en gång önskar jag er en härlig och njutbar kväll ❤️?❤️

Kram
Tina

Som mulletant skriver om.
Hur man inom sig själv reser upp murar och hinder.
Rum man inte vill gå till.
Antingen för att man inte hittat nyckeln,eller det gör för ont.

De valven öppnas av sig själv bakåt och inåt och har inga dörrar.
Inga ord och tankar utan bara förnimmelser av känslotillstånd som gör en gott.
Rum man inte varit i men som vid närmare betraktelser har en massa att ge till en om man vågar gå in.

I samtal med exet var han lite förskräckt över hur sårbar jag verkade nu.

Och jag fick säga,men det här är jag.
Den ömtåliga kärna jag skyddat med min sjukdom medberoende.
Jag har kapslar in mig själv i omsorg och liv för andra.

Varit duktig flicka och inte velat blicka inåt.
Just för att jag någonstans visste att hon var känslig och lite hudlös den där själv som bodde därinne.

Att blotta sig själv och få reaktioner på att man inte längre är den stålkvinna man varit känns lite blandat.

Han behövde förstås att jag var stark.
För att balansen i vårt liv skulle upprätthållas.

Nu med mindre ansvar och mer tid för mig själv så har jag klätt av mig lager efter lager av oönskad hud.

Kvar står essensen av det som är jag.
Inte alltid stark.
Men sann och ärlig för det allra mesta.

Igår var en fantastisk dag med sinnesro i varje por.
Förberedelser för nyårsfest idag och fantastiskt vinterväder här i norr där jag bor.

Ullabulla håller på att landa,inte tryggt och stadigt.
Mer lätt som en fjäder trots min rätt stadiga kropp.

Men början på min snitslade bana är lagd.
Flaggorna med mina ingredienser börjar vara nedkörda längs banan.

Önskar er alla ett gott nytt år med nya försök till ett bättre och friskare liv.

för respons! / mt

För att du skriver ibland. Jag behöver sanna historier där någon som du behåller din nykterhet.

Gott nyktert nyår!

För att du skriver ibland. Jag behöver sanna historier där någon som du behåller din nykterhet.

Gott nyktert nyår!

Har läst hela din tråd nu på morgonen och känner att, ja, det går! Jag kommer också att klara det. Jag har verkligen slutat dricka!

Din berättelse är viktig, den ger hopp och du är en förebild för mig!

Gott nyktert 2018!

för respons. Jag önskar er båda ett Gott Nytt År! / mt

för din fina fastän ledsamma berättelse om Peter och Rudolf. Jag befarar att många barn skulle känna igen sig i berättelsens kärna.
Jag önskar dig en trevlig nyårsafton och ett riktigt Gott Nytt År! / mt

Det dröjde ända tills nyårsafton innan Peter kände sig kry igen. Vid det här laget var han lite sur på föräldrarna; dom hade fortfarande inte kommit sig för med att byta hans nya overall trots att dom hade åkt och handlat flera gånger. Hur skulle han kunna vara förståndig och klä på sig ordentligt när allt han hade var de gamla slitna skidbyxorna? Visserligen hade han fått nya fina moon boots i julklapp, så fötterna frös han inte om, men rumpan kändes nästan bar på grund av hålen i byxorna. Hursomhelst tänkte han inte sitta inne längre; han måste ju ändå släppa ut Rudolf så varför skulle han inte kunna göra hunden sällskap? Och kanske leka lite med kälken. Han skulle säkert hinna åka i en timme eller två och ändå hinna in innan föräldrarna vaknade. Han bestämde sig för att göra det och också för att inte säga något till dem.

Banan han hade kört upp på födelsedagen hade snöat igen, men han kom tydligt ihåg hur han hade kört så det behövdes bara några få turer så var den fin igen. Problemet var Rudolf; han ville inte åka med på kälken, men gjorde ändå sitt bästa för att hänga med nerför backen. Följden blev att han kom farligt nära ibland och Peter var rädd att han skulle köra omkull om hunden kraschade in i honom. Han kom ihåg hur svårt det hade varit att ta sig fram i den djupa snön och eftersom ingen vuxen var vaken än kunde han bli kvar där ute ett bra tag. Så efter bara ett par åk smög han sig in i stugan igen, det skulle säkert bli tid att åka mer senare.

Så mycket mer blev det nu inte, det var ju nyårsafton och gästerna började anlända redan innan det blev mörkt. Nog fanns det frivilliga till att följa med honom ut i backen, men de pratade om att de också ville prova och det räckte för att Peter skulle ställa undan kälken i ett hörn i garaget och gå in till sina böcker och sin TV. Inte tänkte han låta några vuxna åka på hans fina nya kälke inte! Han mindes förra året då de hade kört sönder hans pulka; dessutom trodde han inte att hans bana skulle hålla för de vuxnas vikt, risken fanns att han hade blivit tvungen att göra en ny. Resten av nyårsafton blev rätt jobbig, maten var av det lite mer exotiska slaget; Peter hade föredragit korv med mos. Fast visst var det kul att sitta med de vuxna och äta och skåla, och han fick ju också skicka iväg några raketer vid midnatt även om han undrade varför han fick göra det just nu, resten av året fick han ju knappt cykla ensam på gården ens. Vid det här laget var de vuxna så skräniga att han tyckte det var rätt skönt att få gå och lägga sig.

Fortsättning följer…

Stort grattis till dig som verkligen hittat rätt :)
Du har en viktig historia att berätta i din livstilsförändring.
Hoppas många läser din tråd.
Kram.

Är tacksam och ödmjuk för att jag blivit nykter..Hela livet börjar kännas underbart just nu..Jag är pigg, glad, frisk och fräsch..Barnen med respektive mår bra..Ekonomi och jobb är stabilt..Den nya mannen längtar jag efter jämt..Känns ömsesidigt?AA grupperna känns bra..Inget att skämmas över, känna skuld för..Alllt känns härligt nästan jämt..Att våga lita på att livet kan vara underbart är en utmaning..Men om man aldrig vågar det så känner man aldrig känslan..Allt kan ske..Både bra och dåligt..Nu flyger jag in i 2018 på nya sköna vackra vingar..Nykter, förälskad och glad..Kram❤️??✨

Har precis börjat här i det här forumet. Men att få min man nykter är min högsta önskan. Så det är skönt att läsa en tråd där det går gått bra. Men min man erkänner inte att han har problem. Han inte insett hur illa det är. Det är väl just det som jag har ett brottas med. Han blir arg när jag tar upp det.