Senaste kommentarerna i forumet

Känner mig trött, ledsen, nere - totalt orkeslös! Vill bara gråta...

Tänker på alkohol hela tiden, åker en omväg för att inte passera systemet, sitter på händerna för att inte leta folköl och mera Benzo. Som väl är har mannen fortfarande nyckeln till flaskorna.

För bara några dagar sedan var jag glad, stolt och hjälpte till att välkomna och peppa många andra här. Nu vill jag helst inte kliva ur sängen. Jobbar - och det funkar - men redan på hemvägen kommer de destruktiva tankarna.

Är som sagt helt slutkörd. Kopplade det först till alkoholstoppet, men tror inte att det är så. Däremot har jag länge tagit till alkohol när livet (inte minst vad gäller arbetet) blivit övermäktigt. Där finns den stora skillnaden.

Har, som jag berättat tidigare, ett arbete med mycket ansvar och där en del obekväma besked måste tas och ges till medarbetare. Tack och lov drog jag tillbaka min chefsansökan, annars hade jag haft ännu mera jobbansvar nu. Är nog dags att tänka på mig själv, annars kommer jag inte att orka.

Oj, vilket dystert inlägg det blev, men tyvärr är det precis så jag känner just nu.

Ha det gott alla kämpar och håll gärna en tumme för att jag tar mig igenom detta.

Ja jag kör vidare o tack för orden. Det värmer gott i kylan. Inatt sov jag bra, äntligen. Som en slut unge, det behöver min kropp o knopp. Tankarna på a håller sig väldigt lugna, men jag vet ju att de snart kommer. Som ett brev på posten. Jag är beredd och jag har mina hjälpmedel framme, som ett svärd att försvara mig med, när adjävulen attackerar mig igen. Det handlar om dagar nu. Abstinensen lämnar kroppen, då kommer den, a djävulen. Men ska hålla denna gång, vill så gärna ha ett nyktert liv. Kram alla kämpar

Med mitt numera nyktra ex.

Vi har haft kontakt ibland,reflekterat över det som gick snett.
Mitt medberoende och hans alkoholism.

Det känns så bra att kunna runda av och summera 20 år och förhoppningsvis ännu mer kunna släppa taget och gå vidare.

Jag har burit på sån stor skuld över att det gick snett.
När vi träffades så var han redan inne i en begynnande alkoholism.
Men det stoppades upp och vi hade 15 hyfsat nyktra år med tillfälliga bakslag.
De sista 5 åren började drickandet bli destruktivt och jag ställde ultimatum.

Han började istället smygdricka och jag märkte ingenting förrän sista halvåret då vi också valde att gå isär.

Men jag har ändå burit på en skuld för att han då söp ned sig totalt.
Jag valde att släppa kontakten eftersom jag höll på att gå under av att se honom ta ihjäl sig själv.
Gick in i en ny relation varpå han ytterligare spädde på sit drickande och sin offerkofta.

Nu har han varit nykter i 8 månader och idag fick jag chansen att avbörda mig känslan av ofantlig skuld att han återigen började dricka destruktivt.
att jag jobbat alldeles för mycket under åren med honom och också att han tagit ett så stort ansvar för min handikappade dotter och hus och hem.
Allt för att jag skulle få det liv jag behövde och ville ha.

I det så har jag flytt och inte kunnat se livet som det var.
Tog inte tag i de problem vi hade utan flydde istället in i arbete.

Självklart var ju hans drickande hans problem.
Hans också bristande initiativförmåga att ta tag i våra gemensamma problem i relationen.
Men eftersom min sjukdom medberoende ställt till det för mig så tog jag så gärna all skuld som fanns att suga upp.

Tagit den till mig,gött den och byggt den till ett ofantligt berg.

att mitt liv gått vidare och hans tog liksom slut.
Nu har han tagit tag i sit tliv,börjat ta nödvändiga steg och går på AA-möten och eftervård efter den behandling han genomgick.
Nu kan vi mötas och på riktigt reda upp det som varit.

Jag kan visa min svaghet och bräcklighet och skuld som jag slurpat i mig och vägrat släppa ifrån mig.
Nu fick jag det och han gav mig så fin uppbackning att vårt liv hade varit väldigt fint trots mitt myckna jobbande.

Att han också deltog i framgången som vi skapade med mig i fronten.

Så fantastiskt 12-stegsprogrammet är som tillåter tillfrisknande och möten över gränser och murar som man byggt upp för att skydda sig själv.

Tack Alanon och tack mig själv för att jag vågar blotta min svaghet.

Åh, taggen känns i magen och sorgen. Upplevde ju liknande, men på ett annat sätt. Är från en arbetarfamilj, så en något rakare ( dyngrakare) framtoning skedde hos oss som barn. Men känslorna är desamma. Ensamhet, utsatthet, rädsla, och den förbannade knuten i magen. Den var för övrigt allestädes närvarande hos mig. Tack för att du skriver , blir stöttad av din historia. Kram

så himla glad att jag inte har något sug längre! Det kan gå dagar och jag tänker inte alls på vin.
Så klart skulle jag vilja kunna dricka ibland, men det är inte värd det.
Och... jag kan hålla denna sjukdom i schack, jag är stark, jag klarar av så mycket.
Det var värd att sluta bara för att känna denna styrka.

☀️

Ja, miss lyckad, jag var den nyktra
När jag ser tillbaka finns olika epoker av alkoholbruk i familjen. Den när jag knappt drack för jag kände avsky relaterat till min far som var alkoholist. Vid den tiden höll jag maken kort med tydliga regler som han överskred nån enstaka gång. Sedan följde tiden då vinet kom in i matkulturen och vi drack tillsammans. Först på lördagen till middagen, sen lördag och söndag och sedan blev det lördag, söndag och onsdag.... och när boxarna kom blev det vilken dag som helst - även till korvsåsen. Men inte så att vi var otrevligt berusade.
För min del hände det att vi var på en kulturell tillställning med mycket folk och jag märkte att jag druckit för mycket. Jag ville inte visa mig tydligt påverkad offentligt. På den tiden sa jag också att enda gången jag egentligen gillade att bli lite berusad var hemma med maken för där var jag trygg! Så var det också då.
Nånstans under vinepoken började maken fylla på i lönndom och i smyg. Det tog länge innan jag insåg hur det låg till. Det jag såg klart var att vid festliga tillfällen drack han alltid mer än jag gillade och det blev ett tvisteämne (så som många beskriver här).
Åren 2005-2010 var alkoholen ett stort problem för mig. Under den perioden gjorde jag allt som brukar beskrivas här, bönade, bad, tjatade, hotade, skrek och grät.... På slutet drack jag nästan inget själv, även om jag öppnade finvinet på helgen, jag måste ha kontroll. Ett antal situationer var hotfulla, dock var han aldrig våldsam mot mig utan det var mera hot om självmord och annan desperation. Jag började planera att köpa egen bostad och skiljas, det var mest familjen som jag såg som ett hinder. Hur förklara? Och även att vi allmänt ansågs som ett mycket kärleksfullt och lyckligt par!
Trots all planering och lägenhetsspaning bara gick jag till slut, det är nu sju år sedan, rakt ut i vintern och åkte till en god vän. Det blev vändpunkten då han lovade nykterhet om jag kom tillbaka. Det tog sedan ett och ett halvt år innan nykterheten blev genuint hans egen men viljan fanns hela tiden. Idag arbetar han aktivt med gottgörelse och har även stöttat andra som önskar bli nyktra.

Nu miss lyckad fick du en lång berättelse. Under flera år hade jag behov av att skriva om detta, särskilt vissa ”årsdagar”. Bearbeta min resa som också, eller framförallt inneburit ett tidvis intensivt arbete med mina medberoendemönster som är djupt präglade från min tidigaste barndom. Att skriva här har varit en oerhörd hjälp för mig. Här har jag tagit mig plats att älta.

Jag blir lika varm och lycklig var gång jag läser om mänskor som kommit till frihet. Så kände jag när jag läste ditt inlägg. Tack för att du delade med dig.
En varm och innerlig kram till dig om än i regn och blåst.... men inne lyser ljusen✨ / mt

Ha en bra dag, hälsa hunden! / mt

Peter var lite besviken, eftersom de hade kommit iväg så sent var de inte framme förrän vid läggdags. Fast det innebar ju naturligtvis också att hans föräldrar skulle vara uppe skapligt tidigt; de skulle äta frukost tillsammans och sedan ge sig iväg till skidbackarna. En av hans favoritbackar hade installerat en ny lift och när han fick prova den blev han salig; den gick ända upp till toppen på fjället och nerfärden var nästan dubbelt så lång som året innan. Han fick inte ge sig iväg på egen hand vilket var lite orättvist i hans ögon, han hade ju faktiskt flera års erfarenhet av skidåkning vid det här laget. Han älskade farten, älskade att blåsa på rakt ner för fjällsidan så fort det bara gick; hukande och med långa, vida svängar kunde han trots sin lägre vikt nästan komma upp i samma fart som pappa.

Mitt i backen fanns en liten kiosk som sålde varm choklad och glühwein. Nog för att Peter tyckte choklad var gott, men helst ville han bara fortsätta ner till liftstationen för ännu en resa till toppen men hans föräldrar tyckte annorlunda, de behövde friska upp sig lite sade de, så vart och vartannat åk satt han på en bänk och väntade där vid kiosken. En gång struntade han i dem och gav sig av neråt på egen hand, men den uppsträckning han fick av pappa den gången satte stopp för alla vidare försök i den riktningen. Han fick i detalj veta vad som hade kunnat hända, det var farligt för en liten pojke att åka ensam sade pappa. Peter var en lydig son men ibland fick han lust att bara strunta i föräldrarnas förmaningar, det var ju så sällan de lyssnade på honom.

Han hade kunnat fortsätta att åka i backen tills den stängde, men det skulle ju bli fest på kvällen så de var tvungna att åka hem lite tidigare för att förbereda den. Dessutom var hans föräldrar trötta efter så många timmar på skidorna, så de behövde ta igen sig lite innan gästerna anlände. För Peters del innebar det några timmar framför TV’n, han hade ett stort förråd av videoband med tecknade filmer på, de hade hans pappa skaffat för att han skulle ha något att göra, framförallt på förmiddagarna då föräldrarna sov. Kvällen kom, och med den en uppsjö av gäster, förutom dem som redan bodde i huset. Han var van vid det här laget, så han plockade ihop lite mat på en tallrik, tog en Cola och gick in på sitt rum tillsammans med Rudolf. Ingen verkade ha något emot det. Dagen efter skulle han fylla sju år men han hade inga illusioner om att bli väckt med tårta eller så.

Fortsättning följer…

När jag ser tillbaka finns olika epoker av alkoholbruk i familjen. Den när jag knappt drack för jag kände avsky relaterat till min far som var alkoholist. Vid den tiden höll jag maken kort med tydliga regler som han överskred nån enstaka gång. Sedan följde tiden då vinet kom in i matkulturen och vi drack tillsammans. Först på lördagen till middagen, sen lördag och söndag och sedan blev det lördag, söndag och onsdag.... och när boxarna kom blev det vilken dag som helst - även till korvsåsen. Men inte så att vi var otrevligt berusade.
För min del hände det att vi var på en kulturell tillställning med mycket folk och jag märkte att jag druckit för mycket. Jag ville inte visa mig tydligt påverkad offentligt. På den tiden sa jag också att enda gången jag egentligen gillade att bli lite berusad var hemma med maken för där var jag trygg! Så var det också då.
Nånstans under vinepoken började maken fylla på i lönndom och i smyg. Det tog länge innan jag insåg hur det låg till. Det jag såg klart var att vid festliga tillfällen drack han alltid mer än jag gillade och det blev ett tvisteämne (så som många beskriver här).
Åren 2005-2010 var alkoholen ett stort problem för mig. Under den perioden gjorde jag allt som brukar beskrivas här, bönade, bad, tjatade, hotade, skrek och grät.... På slutet drack jag nästan inget själv, även om jag öppnade finvinet på helgen, jag måste ha kontroll. Ett antal situationer var hotfulla, dock var han aldrig våldsam mot mig utan det var mera hot om självmord och annan desperation. Jag började planera att köpa egen bostad och skiljas, det var mest familjen som jag såg som ett hinder. Hur förklara? Och även att vi allmänt ansågs som ett mycket kärleksfullt och lyckligt par!
Trots all planering och lägenhetsspaning bara gick jag till slut, det är nu sju år sedan, rakt ut i vintern och åkte till en god vän. Det blev vändpunkten då han lovade nykterhet om jag kom tillbaka. Det tog sedan ett och ett halvt år innan nykterheten blev genuint hans egen men viljan fanns hela tiden. Idag arbetar han aktivt med gottgörelse och har även stöttat andra som önskar bli nyktra.

Nu miss lyckad fick du en lång berättelse. Under flera år hade jag behov av att skriva om detta, särskilt vissa ”årsdagar”. Bearbeta min resa som också, eller framförallt inneburit ett tidvis intensivt arbete med mina medberoendemönster som är djupt präglade från min tidigaste barndom. Att skriva här har varit en oerhörd hjälp för mig. Här har jag tagit mig plats att älta.

Jag blir lika varm och lycklig var gång jag läser om mänskor som kommit till frihet. Så kände jag när jag läste ditt inlägg. Tack för att du delade med dig.
En varm och innerlig kram till dig om än i regn och blåst.... men inne lyser ljusen✨ / mt

God jul Ellan, och grattis till alla dina dagar i nykterhet. Jag känner igen stressen, själv var jag också stressad trots att jag inte TYCKER att julen ska behöva vara stressig, säg det till ens kropp och så till det i en som vill att allt ska vara perfekt och alla ska må bra, inklusive en själv. Nä, det blir inte perfekt. Skönt att du kunde släppa taget. Tänk vilken lärorik sak att få ägna sig åt riktig stresshantering och inte bara döva med alkohol. Jag njuter nu av ledighet och stundande semester och ett nytt alkoholfritt år!

Nu vill jag skriva om annat. Så jag gör ett nytt inlägg.

Jag har haft en bra jul. Ska jobba ett par dagar nu och sedan ha semester.

Jag ser lite fram emot att plocka ner julpyntet snart. Det känns som att våren närmar sig då. Jag ska på allvar börja träna också. Det ser jag fram emot mkt.

Denna jul var den enklaste alkoholfria julen nånsin för mig. Hade inte en enda tanke på alkohol.

De som drack var mkt måttliga. Fram till senkvällen. Ingen var berusad men jag märkte att några drack vin som en aktivitet litegrann. Sådär som jag kunde göra förut.

Jag var nu när jag tänker på det den enda vuxna som inte en enda droppe.

Jag var extremt närvarande med alla barn. Andra var också det men nu jämför jag mig själv med när jag drack. Då var jag närvarande när jag kände att jag orkade. Nu orkade jag hela tiden så jag lekte massor med dem och var med på allt de ville göra, med stora som små. Det var väldigt väldigt skönt. Precis exakt så som det ska vara på jul.

Juldagen var underbar. Flera var trötta och jag tror absolut det var alkoholens fel men de tror det har med julens anspänningar att göra. Men jag var inte trött ju fast jag laddat för jul som en galning hela december. Så jag vet inte jag vad jag tror om deras teori ?

Fint har jag haft det i alla fall och lika mina barn ❤

Hoppas ni haft en vit fin jul ni med.

Kramar!

Tack vinäger och miss lyckad för era svar.

Du har rätt miss lyckad. Egentligen. Jag har pratat med honom igen. Men denna gång verkade han så oförstående och tycker att jag spelar smart som vinklar saker till att ha hans drickande som orsak. Han är i total förnekelse. Men jag vet att han innerst inne vet. Men han orkar inte se det just nu så då förnekar han. Snart kommer han att hamna i en djup depression, om han inte redan är det?

Rabbitgirl det är ju så. Även om vi önskar det vore annorlunda.
Jag försöker se det som allvarlig nötallergi. Jag tål inte att bara testa lite. Det skulle sabba allt.
Hittar styrka i att lösa här. Inte att vältra sig i andras olycka men att veta att jag inte är ensam. Det är ändå ganska skönt.
Jag är inte ensam.
Vi är inte ensamma.

Ja M T . Du är den om jag förstått rätt var den nyktra partnern..Jag har varit både och..Komplicerat men kan bli så om man fortsätter tillsammans med en a-beroende partner.Eller så blir det som med er..En vald nykterhet av den som dricker..Livet känns ganska lätt att leva som nykter..Jag vill leva länge, hålla mig frisk, älska och bli älskad tillbaka.En vitgnistrande vinterkram❤️

på det också. Att dricka ett, två glas vin när jag är i Italien eller någonstans.
Jag har även testat några gånger. DIREKT efter första glaset kommer så enormt starkt sug att jag blir överraskad att kroppen har sånt minne.
Nope. Jag får inte testa mer. Suget är kemiskt och så kraftig. Jag skulle nog klara av en, två månader av måttligt drickande och jag skulle tycka att det är kul, avslappnande och bra. Och sen skulle jag var i samma sits som innan jag slutade dricka. Inte värd.

om din fina jul miss lyckad.

Och att du mår så bra i friheten.

En stor god-fortsättnings-kram

Nästa gång du kommer till det där stadiet med "jag kan nog ta ett glas"-tankar, så får du använda sunt förnuft och dina egna erfarenheter.
Vi är många här inne som provat den där önskan om att kunna börja dricka måttligt efter en tids nykterhet, och alla (är jag säker på) har nått samma sorgliga resultat; en djupdykning tillbaka ner i träsket. Så de där experimenten kan vi lika gärna lägga ner.
Enda sättet att bli fri från alkoholens hemska gissel, är att helt låta bli något "första glas".
Då har man möjlighet att nå ett stabilt och tryggt tillstånd där frestande "önsketankar" inte kan rubba eller spoliera livet i frihet.

Du kan också nå dit Jullan.Till ett liv i frihet. Det är du värd.

En stor och varm god-fortsättnings-kram!

????

Det är den jäkla adjävulen som gör entré , titt som tätt. Bleknar med tid i sin framtoning. Är själv inget proffs på att hantera den, men tragglar vidare mot den frihet, jag vet väntar där framme. Kram

Tänker hur jag fungerar, först den vidriga abstinensen, sömnproblemen, sedan kommer en tid av deppighet, sorg blandat med lite lyckorus, humörsvängningar....efter någon månad el två infinner sig en skön stabilitet, kroppen och knoppen mår ganska bra. Då börjar jag varenda gång, tänka, glömma, försköna, tycka, att jag kan ta ett glas precis som alla andra....det är liksom ett ekorrhjul heeeela tiden. Samma procedur liksom. Vet egentligen att det är ju så sjukdomen fungerar. Men just idag känner jag mig lite uppgiven. Dock kommer jag vara nykter i 24 timmar. Alltid något. Kämpa på alla superkämpar här inne

Stark Vinäger ✨

Jag snapsade ingefärashots till julafton och fick hela familjen att göra detsamma. Ingen alkohol alls i snapsglasen.
Bra för mig men lite märkligt.
Jag älskar att sjunga snapsvisor men nu försvann ju lite meningen.
Saknar så att gå på krogen med min man.
Trängsel, fukta strupen, bli go och glad, prata med alla, känna mig snygg och avslappnad..
Åh vad jag saknar det.
Jag är glad att slippa fyllebråk och baksmälla men ändå.. den där stunden efter bara 2 öl när allt känns som på topp.. varför kan jag bara inte klara det?
154 dagar nykter idag.
Ska jag aldrig mer kunna dricka?
Verkligen?
Jag drömmer om att dricka när jag är ensam med maken, när det inte finns risk att det påverkar barnen.
Men inte idag.
Inte imorgon.
Någon annan dag.
Kanske.

... känns nu avlägsen. Särskilt tankarna som kom. Tänker att det var en prövning som jag skulle igenom. Tackar högre makter - eller mig själv? - för att den i så fall blev mycket lindrig.

Nu har jag i alla fall inget sug, men är fortfarande rädd och förvånad över det som hände. Hur mycket jag än har läst om att många trillar dit och ger efter förstod jag nog aldrig att det skulle ske efter bara fem veckor. Har ju känt och känner fortfarande mig helt övertygad om att jag fortsätter mitt liv som nykter.

Inom mig känns det som att jag utmanade det hela när jag var som mest sårbar och det dessutom inte fanns starkare dryck i närheten, en slags broms mitt i allt. Det har det gjort tidigare, bland annat vin och starköl i lördags, och då tänkte jag inte ens tanken. Det var som att ett par folköl inte var någon fara, speciellt när det inte fanns flera. Analysen kanske haltar, men jag tror att det undermedvetna agerade så.

Nu lämnar jag dock det tack och lov lilla snedsteget bakom mig och fortsätter på den helvita banan. Ska jobba i mellandagarna och nyår blir lugn och nykter.

Kram från en ödmjuk, lite tilltufsad men ändå rätt så stark Vinäger

Denna julafton var inget undantag. Efter jullunchen bar det iväg uppför trapporna tillsammans med farmor och farfar för att titta på Kalle Anka och öppna klappar. Eftersom han var enda barnet, faktiskt det enda barnet i hela släkten, så fanns det ett överflöd av paket under granen; de flesta med hans namn på. Han tyckte naturligtvis att det var härligt och kul men ibland blev det nästan för mycket; hur skulle han hinna leka med allt, leksakerna var så många att tiden helt enkelt inte räckte till. Farmor hjälpte honom att bära upp allt till lekrummet på vinden, ja, utom skidutrustningen förstås, innan hon och farfar gick ner till sitt. Mamma och pappa hade redan påbörjat middagen med kockgrogg och kallskänkevin så han stannade kvar där uppe tills de ropade ner honom.

Bland deras stora umgänge fanns det några ensamma människor som självklart var hembjudna till familjen för att slippa sitta mol allena på julafton. Några av dem var också medbjudna upp till fjällstugan på juldagen; dem hittade Peter sovande på soffor och golv när han kom ner på morgonen. Frukosten var inget problem; han hade lärt sig för länge sedan att om man var hungrig en helgdagsmorgon så fick man fixa något själv. Rudolf var ett lite större problem, han blev lätt exalterad när han fick syn på en ekorre eller något liknande och var lite för stark för att Peter skulle kunna hålla honom tillbaka, så det fick bli tio varv runt huset; där fanns stuprör, lyktstolpar och annat att ta tag i när Rudolf förvandlades till en slädhund. Men den allra jobbigaste delen av just den här dagen var att vänta på att pappa skulle vakna och bli körklar, vad nu det kunde betyda?

Efter en brunch på rester från gårdagen bar det äntligen iväg. Resan var lång och Peter hade svårt att bärga sig; han längtade intensivt till det ögonblick då han för första gången denna vinter skulle sätta foten innanför ytterdörren där uppe i fjällstugan. Stuga och stuga förresten, lite mer än så var den faktiskt. Den var byggd på en sluttning högt uppe på fjället och hade tre våningar: Peter och hans familj disponerade den understa och hans faster den mellersta medans den översta var ett loft med hela tolv sovplatser, reserverade för gäster. Tomten var gigantisk, flera hektar; Peters farfar hade köpt mark här i en tid då fjäll var värdelösa för alla utom samer. Självklart hade han också köpt en gård nere i dalen, han och farmor ville vara rimligt nära barnen utan att för den skull inkräkta.

Fortsättning följer…