Senaste kommentarerna i forumet

Jag är nykterist. Jag älskar ffa rödvin men kan inte dricka i måttliga mängder. Dricker jag så vill jag ha mer. Inte ett glas utan en hel flaska.

Är jag alkoholist? Eller en riskbrukare? Jag tror (eller vet) att mångas alkoholvanor ser ut som mina gjorde utan att de skulle erkänna att drickandet är ett problem. Vi bombarderas fullkomligen av vintips i media och att dricka hör till när vi umgås och njuter av livet.

Men jag vill inte mer. Mitt drickande gjorde mig lycklig, fri och glad. För en kort stund. Kanske valde jag den falska njutningen A gav mig för att glömma min dåliga självkänsla för en stund. Men morgonen efter var piss. Ångesten bankade i bröstet och jag klev alltid upp tidigt för att dölja bakfyllan som dunkade i tinningarna. Bakade, städade och lagade mysfrukost till min familj för att överkompensera att mamma faktiskt varit drängfull där i soffhörnet i går kväll.

För er som läst mina tidigare inlägg så är mitt liv väldigt medelsvenssonskt. Bra uppväxt, både kommer från och har ett akademikerhem. Villa och Volvo. Ingenting avslöjar att jag dricker för mycket. Inte ens min man visste (Nu vet han allt och stöttar fullt och fast). Har döljt mitt drickande för barnen (övre tonåren nu) Enbart de tillåtna två vinglasen har de sett, inte att mamma har fyllt på gång på gång och att hon även drack ett par glas innan middagen också.

Drickandet har eskalerat de senaste åren. Varför vet jag inte riktigt... Jag vet bara att det har blivit viktigare och viktigare för mig att dricka. Jag har jagat lyckokänslan som A gett mig. Kanske för att få vila en stund från det som känns jobbigt. Har ett krävande jobb som jag verkligen älskar men som tar mycket av min kraft. Att få komma hem och dricka vin har liksom blivit min vila.

Två gånger tidigare har jag försökt sluta dricka. Första gången (ca 5 år sedan) höll jag upp i 8 månader men började igen eftersom jag tyckte det blev ”tråkigt” med bubbelvatten och trodde att problemet med A nog inte var något problem.

Andra gången var nu innan jul. Höll upp i några veckor men började igen av samma anledning.

Nu är det tredje gången gillt. Tack vare mina två tidigare erfarenheter så vet jag att jag aldrig kommer att bli en normaldrickare. Känner mig såå tacksam för den insikten idag!

Känner mig stolt och lycklig över att ha förstått hur jag + A funkar. Aldrig mer vill jag tillbaka till en morgon med bakfylleångest igen. Aldrig någonsin. /Sofia (Nykter och frisk mamma/fru) ?

Mirabelle, tack, precis det jag behövde få bekräftat. Jag kan liksom inte göra mer just nu. Kram ♡

Nu efter att ha upplevt Rom känns det bra att vara nykter. De dimmor och den ångest som alkoholen ger mig skapar en barriär mor verkligheten vilket förvränger allt. Nu kan jag faktiskt minnas Sixtinska kapellet som det var. Hemkomsten till ett spirande grönt Sverige är egentligen fantastisk. Det är inte på många ställen i världen som man får uppleva något som liknar den svenska våren.
Jag mår alltså ganska bra även om positiva känslor också kan leda in mig i ett drickande. "Farligast är det när jag mår som en nyponros" minns jag att Cornelis Vreeswijk sade om alkohol.
När man som jag är alkoholberoende gäller det att alltid vara observant på känslor och signaler vilket kan vara tröttande men som också ger möjlighet till ett rikare liv. Jag är helt enkelt tvungen att försöka förstå mina känslors språk. Att vara i samspråk med sina egna känslor är ingen dålig sysselsättning.
Ikaros

Så nu har man nästan inte druckit på 24 h.Absolut inte något att hurra för.Men pga att allt gick riktigt utför i ca 2 veckor, så känns det bra (vaknade iallafall inte bakis ) Allt har bara känns så overkligt och de var som jag satte på ON knappen och kunde inte sluta.Fruktansvärt destruktivt drickande..Men kollade mig i spegeln igår och de var inte Tina jag såg.Bara en redig alkoholist -Fått tillbaka mina eksem på kroppen,påsar och röd sprängda ögon.svullen och såg ut som en röd kräfta i ansiktet. Linnet jag hade på mig var dyngblöt -svettades som en gris.Jag skakade och hade sådana hjärtklappningar -abstinensen var kraftig.Så jag gick och köpte folköl och trappade ner under några timmar,och kände mig bättre.Hade redan bestämt att jag skulle dricka igen senare.Men hade inte tid pga att jag skulle träffa pappa och hämta vofsen ännu en gång hos veterinären.Men när jag kom hem hade jag inget speciellt sug.Jag ville dricka men jag lyckades att nochalera det.Så det kändes bra iallafall..! Känner en slags av motivation även idag att inte dricka.Men jag är rädd för att de ska ändras sig. Som sagt jag hämtade min vofse igår och hon verkade piggare men nu är hon slö igen,beteer sig konstigt och ingen energi.Vet inte om jag bara är nojig.Men är beredd på det värsta.Och om de är det jag befarar så har jag redan bestämt att hon får somna in. I ca en vecka så har hon opererat bort livmoder.Sen fick hon bukspottkörtel inflammation och har förändring i lever.Jag vill kämpa för henne men jag tror inte att det vore rättvist.Hon är snart 14 år så jag måste förmodligen se sanningen i det.Men det är så satans svårt pga hon är "allt jag har" och det känns som jag sviker henne.Och kanske omedvetet så handlar det även om pengarna.Dom är slut.Jag kan låna av mamma men tänker hur länge jag ska dra ut på det (bukspottkörtel inflammation är väldigt smärtsamt och då blir de dropp och kraftig smärtstillande på djursjukhuset en antal dagar.Och det kan komma igen och igen) Och om jag förlorar henne idag så vet j inte om jag verkligen kan hålla mig ifrån alkoholen!! Bara jag tänker på allt så börjar tårarna att rinna..

Pratade med sonen nu på kvällen i telefon. Han var glad och har haft en fin vecka hos sin pappa. Dom hade spelat fotboll tillsammans även tagit sig en cykeltur med glasspaus..Jag blir mycket glad i mammahjärtat när jag hörde detta..Jag sa åt sonen att han skulle tala om för sin pappa att han uppskattade aktiviteterna och att det blir fina minnen framöver..

Vi är nyktra vännen :) Vi kontrollerar det som går att kontrollera här och nu, vår egen respons på det själsliga lidandet. Bara vara. Vara nykter. En dag i taget. Good enough just i detta nu. Resan är lång... Vi har all tid i världen att lösa alla de andra knutarna utefter vägen. Kram

kanske inte förresten, men jag är nykter.

Tack för fina hälsningar och kommentarer. Ni är bäst! ♡

Har haft en supertuff jobbvecka och min panikångest har eskalerat. Vet inte hur jag ska klara de närmaste dagarna, men tänker försöka. Att inte jag gått in i den berömda väggen under de senaste femton-tjugo åren är både jag och alla som känner mig förvånade över. Förmodligen har jag istället fått mina panikångestattacker och blivit alkoholberoende. Det finns många sätt att krascha på.

De senaste dagarnas turbulens har gjort att jag inte orkat läsa och skriva här som jag brukar. Har hjärtklappning nu också, men vill ändå få ihop en kommentar. Förlåt ett ostrukturerat inlägg, skriver bara på känsla nu (svensklärare har semester...)

Vet inte hur jag ska orka bemöta allas omtanke här, men jag läser, tar till mig och uppskattar den mer än ni kan ana. Jag är överväldigad. ♡

MM - det du skriver här ovan har jag redan klurat på. Läs gärna #464 här i min tråd. Bra att tänka på, då sättet att vara vaksam på måste utökas.

Jag planerar inget särskilt nu, finns ingen ork till det. Har fortfarande inget sug efter A. Är tacksam för alla nyktra dagar jag samlar på mig - och de är många! Vet fortfarande inte om mitt grundproblem är A eller om jag, som så många andra här, lindrat en själslig smärta med en stunds känsloflykt.

Har inget annat val än att bara vara, vara nykter, nykter så mycket jag bara kan. Hur mycket paniken än sköljer över mig emellanåt känner jag lite motsägelsfullt en inre styrka att ta reda på vad som krävs för att jag ska bli åtminstone lite mer hel.

Så, finaste vänner, det finns hopp! Så är det. Så måste det vara. Sådeså!

Kram ♡

Det kan säkert se olika ut om det finns personer med psykisk ohälsa inblandade innan alkoholen blev problemet..Jag talar om dessa män och kvinnor(jag själv), där anhöriga får bära känslor av oro, ångest, maktlöshet och ilska..Familjen har inte en suck mot alkoholen om den beroende inte väljer att sluta, även fast den alkoholberoende ibland låter dom tro det..Dom flesta alkoholberoende har anhöriga omkring sig som mår dåligt. Och som måste välja totalt avstånd från sin kära eller andra sorgliga lösningar..

på Söder. Har deltagit i Katarinmässan och besökt Cornelis grav. Det var fint planterat där med penséer. En torkad ros och en fräsch cig har han också fått. Jag efterlämnade en rosa sten på gjutjärnsarrangemanget vid .... högra sidan. Till vänster var en vit sten. Jag valde faktiskt en liten, slät sten med omsorg igår men den blev kvar på bordet i hasten så jag bara valde en annan från trädgården när jag sprang till bilen imorse. Nu vila och kaffe. Kl 15 Eva Dahlgren? / mt

Hej vänner! Över 1 månad utan A. Igår tog jag ett megakliv över ångest- och skam-muren. Jag berättade ALLT för min man! Hans reaktion var enbart förståelse och stöd. ❤️ Inga förebråelser, ingen ilska, ingen besvikelse. Han sa tom att han är STOLT över att jag själv insett det omöjliga i kombinationen mig + A innan det gick ännu längre.

Känner mig såå otroligt befriad idag. Jag är en nykterist och det är helt ok! Kram på er därute! ?

att din hjärna har växlat om till en annan typ av alkoholism.

Den typen jag har, samt ett par andra här inne. Du vet säkert
vilka dessa är.

Vi är ju den sorten som är nykterister (inga tankar på A under lång tid)
och alkoholister (och vansinnighets dricker i ett par dygn) i samma små kroppar.
Och dessa kroppar tar fett med stryk när vi dricker.

Önskar såklart att jag slapp skriva det jag nyss skrev men vi, dispomaner, kan få i oss
skadliga och då menar jag rejält skadlig mängder A under våra perioder.

Återkoppla gärna - inte för att jag själv förstår min sjukdomsbild men jag förstår exakt det
du beskriver (och ett par till härinne skulle också förstå)

(OBS jag ställer ingen diagnos! Spånar bara iväg när jag läser dina inlägg)

Kram Fina Du

MM

Hur du mår.
Hoppas det är en tillfällig break från forumet, vilket kan vara bra ibland.
Man behöver "logga ut" och vara i sin egna tankar.

Jag hoppas det är där du är.

Kram

Tänker på dig...

Är det egentligen a. som är huvudorsaken till alla dessa slitningar, oro. ångest? tänker jag ibland. Visst, – den förvärrar, den konserverar problematiska relateranden, men kanske.... är den bara något man tar till för att lösa redan befintliga problem? Fylla upp en tomhet? Skapa ett spel där vissa i familjen (gruppen) får en speciell makt över andra. Och, jo, ett maktutövande kan ingå i att vara att vara "medberoende" också!

Varje människa är en värld... och tydligen gäller det hundar också!
Välkommen tillbaka, bägge två!

Häromdagen försvann de sista små snödrivorna. Tomten har varit i stort sett snöfri i ett par veckor nu, men här och där har det legat några envisa snöhögar och räckt ut tungan åt mig. Eftersom jag har varit hemifrån större delen av tiden har jag bara fått små glimtar av vårens framfart, så jag har nog varit lite deprimerad skulle jag tro. Förra helgen tillbringade jag tre hela dagar framför datorn, tittande på tuben och läggande patiens. Det kändes meningslöst att göra något annat, jag var utmattad i både kroppen och knoppen, faktiskt påminde det en del om den besatthet som har tvingat mig att dricka så många gånger i det förflutna. Sedan, plötsligt, knäppte det till i skallen och jag var över det hela. Jag kommer nog aldrig att fullt ut förstå mig själv.

Och på onsdag bär det iväg igen. Inget jag ser fram emot direkt, men jobbet måste ju göras och tyvärr är jag den ende som kan göra det just nu. Vi har en kille till som skulle kunna ta över, men han är pappaledig för närvarande. Jag kan ju tycka att det här med pappaledighet ställer till det rätt rejält för små företag som inte har så många andra som kan ta över, men det är faktiskt ett stort steg framåt för jämställdheten: Företag har ju i det förflutna dragit sig för att anställa unga kvinnor eftersom de kan räkna med att en graviditet kommer att innebära ett substantiellt avbrott, men nu spelar det mindre roll; även en ung man kommer att vara borta under en längre tid. Så man får ta det onda med det goda.

Hunden är lika egen som alltid. När vi sitter framför tv'n har jag en påse med hundgodis bredvid nötterna och chipsen; jag tycker det är orättvist att jag ska sitta och smaska i mig onyttigheter när han bara får titta på. Nu är ju min hund tack och lov inget matvrak, så han varken försöker sno påsen eller sitter och tigger oavbrutet. Då och då kommer han fram och sätter sig bredvid mig, så ger han mig en lätt klapp på benet med tassen för att tala om att nu vill han också ha något gott. Häromkvällen var jag så absorberad av en film att jag inte märkte hans diskreta klapp så han försökte igen. När han fortfarande inte fick något så lyfte han tassen över huvudet och gav mig en sjusjungande rallarsving, som om det gällde att slå i en fyrtumsspik i en ekplanka. Jag kunde se honom tänka: "Det var ju själva...." Knäppskalle.

Ha det gott alla!

Ja, det är en ständigt gnagande oro som man lever med.
Som tyvärr också kan leda till ett eget beroende.
Det blir på något sätt en dubbelskam och det är bara här på forumet jag kan ventilera mitt eget beroende.
Tack för det???

Lim .. blir ledsen att läsa dina rader om vad A gör med oss .. förstör o sårar .. Det är därför som jag är här , läser och blir påminnd om min stora fiende ... Stor Kram till dig ?.. Lerigen

Tänker mycket på familjen runt den som dricker..Den beroendes tankar kretsar mer och mer kring alkohol...Den anhöriga , barn eller vuxen likaså..Jag kallar den beroende för B och den anhöriga för A..Och deras tankar....A:Hoppas han inte dricker idag..B:Jag ska inte dricka idag..A: Undrar om han har gömt alkohol någonstans i hemmet? B:Måste till bolaget ändå, alla dricker ju..A: Bara det inte blir som förra helgen, jag har en oro i magen just nu..B Hoppas inte jag måste köra ungar imorgon bitti, det får frun göra i så fall. A: Det är retligt om ungarnas kompisar ser honom full igen..B: Några öl får det bli ikväll, det är ju helg, kanske en stänkare också, känner mig lite förkyld och sprit hjälper mot det mesta .A: Jag mår aldrig bra nuförtiden,jag är alltid orolig för hans drickande ...Osv...Det är inte konstigt att anhöriga till oss beroende mår dåligt..Det tar tid för många av oss att inse det..Kram till alla barn och vuxna som har anhöriga som förstör eget och andras liv med alkohol.Tappa inte hoppet, det går sluta dricka men beslutet ligger endast hos den som dricker..

Ja Lerigen, nu är den härliga våren här. Äntligen.

Miss lyckad, det som gör att jag tvekar kring hund är massa olika saker. Pga. Det så tittar jag mest runt och funderar och låter ett beslut växa fram. När barnen kan hjälpa till litegrann med hunden är det dags. Inte att ge dem ansvaret men att ändå veta att de KAN ta en promenad med den.

Inatt hände nåt som verkligen visade vad vidrigt alkohol är. Något raserade totalt. Pga alkohol. Utan alkohol hade allt varit bra nu. Det hände inte mig men någon i vår närhet. Jag riktigt känner de inblandades ångest. Hur livet kan vändas upp och ner. Hur planer kan gå i stöpet. Hur allt kan ta slut. Pga öl!!!!!!!!!!! Hur kan det vara värt det??

Det är inte värt det är ju såklart svaret. Men inte alla fattar det.

...om man inte kan "aktivera" sin ev. ånger och tillhörande skuld & skam.... så är man nog illa ute. Speciellt om man med hjälp av a. håller den borta. Då finns ju inte dom känslorna och reaktionerna i praktiken.

Just därför ska du söka hjälp, din situation är så komplex att du behöver någon utifrån som hjälper dig på rätt väg igen.
Tänk dig att du gått vilse i en snårig skog och behöver en vägvisare ut ur skogen...
Man klarar inte alltid saker och ting själv. Det är omänskligt att kräva det av dig själv.
Så ta hand om dig, imorgon är en ny dag.???

En annan tolkning men dagsböter är ju kopplade till ens inkomst och det borde väl inte vinkla in ett samtal på att sälja allt. Apropå utebliven ånger så bär personen den nog inom sig och vill fly från känslorna och söker därför mer alkohol. Blir en jävla ond spiral det där.

termen medberoende från admi.
Som i språkbruk kanske inte är det rätta för det som många av oss anhöriga dras med.
Alla dessa symtom som många anhöriga kan bocka av och känna igen oss i.
Sånt som man förstår inte är ok eller normalt,men ändå är en del av vår verklighet.

Som vi inte kan skaka av oss eller förändra,trots att vi åtminstone bitvis ser klart.

Det jag funderar på är varför det inte skulle kunna kallas medberoende.
Vad är det annars som driver oss anhöriga in i detta destruktiva beteende?
Där vi varken kan hjälpa oss själva eller den som dricker.
Likt en beroende så återfaller vi i samma mönster trots att vi borde veta bättre.
Även om slöjorna sakta lyfts från våra liv så är det fortfarande så svårt att inte falla tillbaka i relation till andra människor.

Och jag tänker,visst är vi olika
En del arga förbittrade ledsna
Slagna till marken
Arga som bin.
Men likafullt står vi där och våndas och hoppas.

Och visst,vi kan alla bli friska på vårt sätt.
Både den som dricker och den som står bredvid.
Men likt att den beroende behöver avstå drogen så kan jag om jag väljer det på samma sätt avstå mitt sätt till att finnas till för andra på min egen bekostnad.
Det är ett livslångt projekt i mitt fall.
Är jag då inte "värd" en diagnos.
Som kan hjälpa mig att identifiera och ringa in det jag är i.
Kanske söka kunskap och hjälp och ändra riktning i mitt liv.
Vad ska jag annars benämna min svaghet eller mitt tillstånd?

Jag delar den med så många andra som också befinner sig i samma situation.

Just vikten av att få till höra en grupp av likasinnade som bär på liknande problem,symtom och svårigheter är väldigt värdefullt.
Det är inget man kan dela med någon som inte varit där.
I mörkret och våndan av att inte kunna hjälpa den man älskar.
Eller ännu värre,inte förmå att bryta sig fri om det är det man innerst inne strävar efter.

Det var mina tankar om termens medberoende vara eller icke vara.

Hej ni fantastiska

Jag läste de jag skrev igår (relativt nykter) Jag förstår att man kan tolka de på olika sätt.Och de var inte min mening.De jag skrev va en positiv stund/ögonblick.Även om de kanske inte låter som det när man läser det.Men när j stod där så var jag bara så närvarande i mig själv.De var bara här och då.De vara bara en "skum" känsla från motivation,styrka och viljekraft.Och sen att det inte gick som jag ville är ju en annan sak.Men tyvärr kan man inte styra allt vad som sker i livet.Mycket men inte allt.

Jag har nått min botten.Även om mitt liv inte skiljer sig så mycket med A-missbruket nu som dom senaste åren.Men nu orkar jag inte mer.Jag vill inte mer.Jag slösar bort mitt liv helt och hållet.Jag är så trött på lögnerna.trött på att jag inte kan gå framåt.Trött på ömkan.Att erkänna för mig själv att min ångest förtär mig och styr mig 24 h om dygnet.Och de har den gjort för länge nu.Har haft självskadebeteende från och till sen jag va i tonåren.Har blivit erbjuden hjälp en antal gånger, från terapi till medicin.Men har varit så anti.Att jag ska klara det själv.Om man är tillräckligt stark så klarar man det. Men nu sitter jag här som en 34-åring och är långt ifrån stolt hur mitt liv har blivit.Vissa saker har jag inte kunnat styra men jag måste ändå ta mitt ansvar för vissa val och beslut jag har tagit.Och mitt beteende.Svårt att erkänna.Ibland har jag/man rätt att tycka synd om sig.Ha sina "tycka synd om dagar" men det måste även ta ett slut.Om jag vill ha förändring så måste jag "ställa" mig upp och ta itu med dom.lättare sagt än gjort.Men det ligger hos mig nu.Jag kan inte skylla på saker som har skett eller inte.Jag går runt och är så arg, och säkert lite bitter.Ingen charmig känsla.
Man kan inte förändra det som har varit.Men nu ligger allt hos mig det vet jag. Men vet inte riktigt hur när hjärnan inbillar en att man mår bättre när man dricker. För i stunden så gör man det.(iallafall först )

Igår när jag bara låg och tänkte så kom en tjej upp i huvudet på mig som jag träffade 2009.Det var en av min väns vännina.Vi alla tre träffades upp på en pub.Hon var 21 år då.Och medans vi satt där så kom det upp att hon hade bröstcancer.Jag blev lite paff för man "såg" inte att hon var sjuk..! Vi pratade lite om de och hon berättade även att hon hade peruk på sig.Resterande av kvällen/natten var super. Hon "fascinerade" mig på ett visst sett.Hon va så lugn och så positiv.Efter ca 1 år så träffade jag henne av en slump på ett uteställe.Hon kom fram till mig och kramade om mig och va så glad.Först hade jag svårt att placeras henne men efter några sek så visste jag vem hon va.anledningen varför j inte riktigt kände igen henne va att hon inte hade peruken på sig.Hon såg så stark ut..!Efter några månader fick j veta att hon tyvärr hade gott bort.Jag blev ledsen även om jag inte kände henne.Men hon hade sådan livsglädje och kämparglöd som va så fantastiskt.Hon ville leva men fick tyvärr inte chansen..!

Jag har chansen men "väljer" ändå att slösa bort de