Senaste kommentarerna i forumet

...drev ensamheten och tystnaden mig till att dricka. Jag vet, nu låter det som ”skylla ifrån sig på omständigheter”, men vad jag vill komma till är att det under hela vårt liv tillsammans var enda gången jag var den svaga, när jag vek mig för drickandet.
När inte sjukskrivning pga utmattning räckte för att bli sedd, när inte skyhögt blodtryck och bröstsmärtor togs på allvar, inga ord om hur jag mådde gick fram, inga tydliga och känslosamma vädjanden om omsorg och tröst blev lyssnade på....enda sättet att slippa ansvar och enda sättet att visa att jag fått nog var att gå in i missbrukarrollen.
Sedan fanns det så klart andra faktorer också, men jag kom att tänka på detta när jag läste ditt inlägg, Amanda.
Kram

Jag vet vad som hände tror jag. Någonstans har jag hela tiden haft en ambivalens när det gäller alkoholens vara eller icke vara. Utan att jag uttalat det vare sig för mig själv eller någon annan. Det har funnits en tvekan att kanske har alkoholen ändå haft något att ge mig, något positivt.
Idag kan jag nog lugnt påstå att det inte är så...
Det finns ingenting positivt.
Ingen förstärkt glädje, lyckokänsla osv. Kanske var jag bara tvungen att få det bekräftat.
Kanske var det också bra för min man att se det. Jag skrämde skiten ur honom faktiskt....
Vilket resulterade i att han lovade att sluta vardagsdricka, hur det sen går får vi väl se.
Men vad gäller mig själv känns det väldigt tydligt idag. Jag kommer aldrig få ut något positivt av att dricka. Det finns ingen mening med att göra det.
Enbart förstörelse. Jag kan inte leva mitt liv så. Så enkelt är det.

Det finns verkligen inget lätt sätt att skriva ord som tröstar och få dig att må bättre.
I trådarna på forumet här kan du se många som har kommit ur ett självdestruktivt och jagförstörande beteende.
Läs i trådarna för att se att det verkligen är många som klarat sig och inte mår lika dåligt som tidigare
Det första jag tänker på är att det ju finns mediciner som tar bort ångest och att hjälp finns att få för alla människor i situationer
liknande din. Men man måste kontakta vården för att få hjälp. Du får då adekvat och rätt behandling för just dig.
Anpassad för dig.. Hoppas att du orkar ta tag i det... Alla har rätt till hjälp och att få må bra hela tiden..

Hoppas att du grejar detta!

Kämpa på vännen :-)

Många kramar

John

Tack för att du skriver om dina tankar här! Det gör att vi har möjlighet att stödja dig, för du ska veta att du inte är ensam! Du är medveten och insiktsfull när du skriver att så har kan det inte fortsätta. Du vill inte ha det så här längre. Grattis till det beslutet, för det finns möjligheter att förändra sitt liv! Det kan vara förenat med stora utmaningar men också många framsteg och lyckanden.

Men som du skriver, det kan vara svårt att klara det själv. Tänka bara på idrottsmän, hur många de har som stödjer dem för att klara sina mål! Därför vore det kanonbra om du sökte hjälp, exempelvis av landstinget eller kommunen. Men det ser så olika ut på olika orter vad de erbjuder och vad de har för rutiner. Så mitt tips är att du ringer och bokar tid och testar dig fram och ser vad som kan passa dig bäst.

Hoppas du vill skriva mera här och berätta hur du går vidare!

Varma hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Du måste ta dig till en vårdcentral och berätta om dina problem. Jag blir orolig på riktigt när jag läser vad du skriver....
Lova att söka hjälp!
Kramar från mig, jag tänker på dig??

Läs din tråd och tänk tillbaka på alla fina stunder du haft som nykter. Jag tänker på dig och hoppas att du hittar tillbaka. Du har inspirerat så många här med dina fina och kloka inlägg. Var snäll mot dig själv. Kram <3

Allright. Det blev ett bakslag. Mycket vanligt som vi också kan läsa från andra medlemmar här. Vad var det som hände? Något av detta kanske?
https://alkoholhjalpen.se/node/46314

Vad är det bästa du kan göra nu för att fortsätta vidare på den bana som du vill?

Håller tummarna för dig! Vi finns här för dig!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Nä...Idag gick åt helvete.

Nä...Idag gick åt helvete.

För det första tack för faktan hur jag ska gå till väga ang de detta.Det är något jag måste..Så tack..?
Minns för en antal år sen när de var destruktivt med alkoholen och allt i mitt liv.Jag var ute med min vofse.Jag bodde i Malmö då.De fann en liten bro nära mig.Där tågen gick.de var kväll och månen var så klar.Fanns en litet staxet där brevid.Jag stod där och pratade med mig själv.Kommer ihåg att jag prövade pucha mig själv- Jag ska fixa detta,allt kommer att fixa sig.Jag kommer inte ge upp..! (Ca så) Kan fortfarande känna känslan när jag står där.Ser bilarna som kör nere.Tåget som kör över mig
.!! De var ett lugn..! tyvärr så blev de värre efter det.Men jag minns den kvällen så klart..!! Den var perfekt. !!

Det känns bra mitt i eländet som varit att man inte är ensam om idiotin som beroendet drar in oss i..Vill tipsa om en dokumentär på SVT play. Louise Theroxe har gjort flera filmer..En handlar om alkohol..Skrämmande om personer i England som är alkoholberoende..En naken film som visar helvetet som man hamnar i vid alkoholism..

Är ingen dum idé..Man kan ju kolla på olika hundsidor på nätet..Jag kollade närmre 2 år innan köp. Sa inget till barnen för då tjatade dom för mycket. Eftersom det alltid är dom vuxna som får ansvaret ville jag välja ras..Alla valpar är söta, men man ska trivas med hunden i många år..Vår första hund har varit med när jag var full emellanåt. Den andra hunden har endast sett mig nykter..Jag märkte på vår första hund att hon ogillar fulla personer..Hon ser att dom är opålitliga..Lycka till om det blir hund såsmåningom..Kram

Bara göra ingenting, låt det vråla. Sitt på händerna. Använd mantrat - gör ingenting, eller vad som helst, men gör det inte värre”
Håll ut och andas❤️

Idag viskas ingenting. Idag vrålas det.... så tydligen kan det börja köpslås när som helst i min hjärna. Jag antar att jag kan tolka detta som att jag definitivt har ett alkoholberoende som inte ger sig så lätt. Just nu vet jag faktiskt inte vad jag ska göra. Inte alls faktiskt.

You’ve got it!

Skriver inte så mkt mer, läser inte heller- det bara tog stopp. Någon alkohol blir det inte heller så allt går som det ska.

Håller tummarna för dig! Kastar ut styrkekramar och pussar, vill ge dig kraft att kämpa vidare.

Orden räcker liksom inte till ?

Jag vände mig till beroendemottagningen. Där funkade det så att man var tvungen att gå dit för att få tabletter och ta dom där. Det var två gånger i veckan för mig vilket inte funkade med jobb och liknande då mottagningen låg en bit bort. Man kan dock få det via vårdcentralen som jag förstått och därmed ta dom hemma men det verkade mer eller mindre omöjligt för mig i min kommun iaf.
I övrigt fick jag jättebra bemötande inom vården och alla möjliga alternativ kring behandling.

Min resa började hos riskbruksenheten på sjukhuset. Samtal. Orosanmälan till socialtjänsten. Ville inte gå dit fler gånger.

Jag vände mig till kommunens missbruksenhet här i staden.
Eftersom jag har minderåriga barn hemma så upprättas en orosanmälan till socialtjänsten. Jag fick gå på möte tillsammans med min fru och min äldsta dotters mamma.
Det var enbart för barnens skull och för att se att de inte farit elller far illa pga mitt drickande. Då jag visade viljan att förändra mitt drickande så skrevs ärendet av direkt.

För Antabus ringde jag bara min vårdcentral och fick läkartid.
Jag ska ta 3 tabletter i veckan och jag tar dessa själv.

Det kändes enormt stort och faktiskt riktigt skrämmande att ta de där stegen, men de jobbar ju för att hjälpa oss.
Nu, dagen efter läkarbesök och efter att varit på missbruksenheten, känns det bara skönt att tagit hjälp.

Vi finns här för dig!

Kanske börjar jag förstå att min hjärna sänder signaler som varnar för ett återfall. Oro och rädsla är nog sådana signaler. Jag försöker att föra upp dem på en medvetandenivå och då är att skriva här utmärkt. Genom att skriva ned tankarna blir känslorna också klarare och mindre hotfulla.
Ja, just nu varnas jag för ett eventuellt återfall. Det gäller att tacka budbärarna (känslorna) för varningen och göra vad jag kan för att avstyra ett återfall som riskerar allt. Min familj, min ekonomi, min hälsa och ja mitt liv. Jag kan inte ännu en gång räkna med att ha änglavakt.
Vi är fortfarande i Rom och det är något av en svensk sommar. I morgon blir det Sixtinska kapellet och på lördag hemfärd. Allt i nykter tillstånd.
Ikaros

Har läst vissa trådar här ang om olika behandlingsmetoder /former genom kommunen.bland annat något med Kognitivt osv? Hur fungerar de? Vem pratar man med osv?
Även angående antabus.Är inte läkare rätt så hårda med att skriva ut det? Måste man gå till vårdcentralen varje gång man ska ta dom? För just nu känns det som att med endast viljekraft att kunna sluta är som raderat/bort blåst..Är inte tillräckligt stark för att klara detta själv just nu.Men det enda jag är säker på är att jag vill inte leva så här igen/längre.Jag har börjat dricka igen varje dag.Och pga jag lever själv så är det inget som kan stoppa mig.Behöver inte smyga.Bor i en stad där jag inte känner någon,så har inget som kan störa mig.Jag däckade igår och vaknade och visste knappt var jag var.Satte mig upp och såg alla dessa ölburkar överallt.De är så sjukt och så långt ifrån normalt man kan komma.Jag är en relativt tunn tjej så att jag ens kan dricka den mängden är onaturligt.Det skrämmer mig rätt mycket.Men ändå kan jag inte sluta!Jag har inte ätit på några dagar och när jag dricker glömmer jag att ta min epilepsi medicin.Jag har sjukskrivit mig.Det här återfallet har gjort så jag har förlorat kontrollen helt och hållet.Det har gått så snabbt utför så jag vet inte hur jag ska komma tillbaka..

Jag har testat AA och de var inget för mig.

Jag brukar inte ha skrivit i din tråd.
Men ditt inlägg om din ångest och känslan av att helt ha tappat kontrollen är så likt den medberoendes kamp för att få kontroll på sin anhörigas drickande.
Som förstås inte är möjligt.

Så någonstans har vi samma resa,samma våndor.
Samma själsliga plågor.
Vi försöker båda få kontroll på våra liv och misslyckas bitvis.
Inser fakta,reser oss och tänker nu djävlar.
Nu vet jag hur det här ska göras.
Jag ska låta bli, ej falla eller utsätta mig för frestelser eller vad man nu kommer fram till.
Och man mår lite bättre,tycks ha fått tillbaka kontrollen och börjar återigen snegla på gamla vanor eller förhållningssätt.

Men det bästa med att tappa kontrollen över sitt liv det är att man faktiskt inser att det inte fungerar längre.
Man måste göra något radikalt för att åtminstone ha en rimlig chans att få till det bättre i framtiden.

I mitt fall blev det alanon.
Det första steget var just att inse att man förlorat kontrollen.
Att faktiskt förstå att ens liv går åt pipsvängen om man inte lyckas häva begäret att kontrollera/manipulera ( i mitt fall) eller kanske som i ditt fall dricka.

Och hur häver man begäret?
Om jag hade ett piller så skulle jag nog vara väldigt rik.

Kan AA vara något för dig?
Just 12 stegs modellen har fungerat för väldigt många.
Det är en sorts personlig resa som inte alls har så mycket med alkohol eller medberoende att göra.
Mer en resa man gör med sig själv för att städa upp i sitt inre.
Men med en nykterhet som vän med sig på resan.
Dvs riktiga försök att hålla de gamla vanorna ifrån sig.

Som sagt,ta inte mitt inlägg som någon sorts försök till påverkan.
Mer en beskrivning hur det har funkat för mig och varit en viktig vän i mörkret och med många verktyg som man sakta men säkert tar till sig för att leva livet bättre än man lyckats tidigare.
Jag mår fortfarande dåligt bitvis trots Alanon.
Men det är långt mycket bättre och jag kommer snabbare tillbaka på banan efter mina utflykter ner i mörkret tack vare den hjälp och det stöd jag får därifrån.

I vilket fall,jag hoppas att du snart kan må bättre.

Först nu har jag läst hela din tråd och det tog en stund?
Du skriver väldigt fint och jag blir väldigt berörd av din livshistoria.
Jag har en liknande bakgrund och känner igen mig i så himla mycket.
Den inre oron och ångesten har förmodligen kommit med modersmjölken i mitt fall.
Att jag inte gått under på livets stig är att jag ändå fått bekräftelse av människor jag mött på vägen.
Precis som du hade jag turen att till slut möta kärleken med stort K.
Mina inre demoner har lugnat sig, men de poppar upp med jämna mellanrum och det är då alkoholen har varit lindringen.
Men det är ju utan alkohol jag vill bekämpa demonerna och jag ger mig inte för det måste gå!???
Hoppas att du är ok, kära Vinäger
Kram??☀

Så det är inte själva misshandeln som oroar?! utan konsekvenserna?

Läser dina rader .. de hjälper mig .?. har ju samma datum som dig .. kramar Lerigen

Lim .. Våren är här .. och ljuset .. kramar till dig o barnen ❤️