Senaste kommentarerna i forumet

Skriver innan nästa alkoholrus kickar in. Ser att jag berättar om cancern, denna jä-a sjukdom. Är så himla rädd att avslöja vem jag är, så har inte sagt något. Förrän nu, tydligen... Min älskade man sedan drygt 30 år är drabbad. Har formulerat en text kring detta, men den söp jag bort.

Återkommer...

Du är normalt stark. Ska du inte fortsätta att ge oss andra din styrka?
Vi behöver dig..

Kram..

Ja, så känns det efter senaste återfallet. Upprepning...

Cancer och annan skit bör lämna mig och mina närstående ifred ett tag iaf.

Vet och respekterar att jag inte bör skriva mera.

Uppskattar och behöver dock kommentarer av alla slag just nu.

Det blir bra igen ska du se när du gråtit färdigt. När smärtan lättat igen.
Detta blir bara en en parantes.
Morgondagens lycka är lika mycket din som någon annans.
Och du kommer att välja den för du vet att det är rätt.
Rätt för dej för livet för dina nära.
❤

I’ll be back ? Det var också ord som jag sa för ca 1,5 år sedan .. idag Stark både på insidan o utsidan .. Vad jag vill säga : kom igen vinäger , du fixar det här .. Kämpa kämpa pepp pepp .. ? kramar Lerigen

Gråter och dricker, dricker och gråter. Känner mig så uppgiven just nu. Vad ska det bli av mig? Peppa och ge stöd - inte supa skallen av mig - känns betydligt närmare mitt nya jag. Vad hände?

Mitt i allt elände önskar jag alla en fin långhelg! Tar i från tårna och säger som jag brukar: I'll be back!

Jag tycker att liknelsen med dikeskörning är så bra... alla vi här har börjat vår resa på nya vägar, då måste vi hålla fokus, inte konstigt av vi kör i diket nån gång.. det viktiga är att så fort som möjligt komma upp igen och fortsätta framåt... mot målet... backa eller vända om är ingen bra idé ej heller att ge upp liggande där i diket.., då får vi ju aldrig veta vad som erbjuds vid målet... vilka som står där och längtar, väntar och hejar på just oss... så res på dig och fortsätt din vandring i din takt?‍♀️

Det är en vägbula bara, ett sådant där irriterande farthinder, som får en att hoppa högt och landa med en duns om man inte var beredd. Du kommer igen. Du är så värdefull för mig, oavsett hur många återfall som ligger och lurar på din väg. Ge inte upp! Stor kram

Jag har ätit antabus länge nu men jag mår inte dåligt av den men jag mår bra av att slippa tänka på alkoholen.

Somnade vid 5 i morse. Han jag dejtar nu bråkar så jävla mycket. Jag vet inte om han medvetet vill göra illa mig genom att inte förstå och lyssna, eller om det faktiskt är mig det äe fel på. Det är alltid jag som får be om ursäkt, och jag vet inte hur mycket mer jag kan ge till honom av mig. Jag ger allt, ändå räcker det inte. Han är manipulativ, så mycket är
Jag medveten om. Mina vänner säger att jag ska dumpa honom, men ändå håller jag fast. De kallar det för psykisk misshandel. Jag vet inte om det stämmer eller inte. Men när det är bra är det så jävla bra.

Varför gör jag såhär mot mig själv? Vad är det i mig som låter mig slängas med?
Älskar jag inte mig själv?

Idag är energin låg. Jag är trött trött. Utmattad. Känner hur ångesten kommer krypande i mig. Känner igen symptomen. Känner en typ av hopplöshet över att ha hamnat där jag är idag.
Vet ibte riktigt hur jag ska kunna ta mig ur detta, och det skrämmer mig. Jag vill ha tillbaka min energi. Igår var en bra dag, tills han fuckade ur igen.

I kväll ska vi ut och dansa. Jag kommer dricka idag. Förhoppningsvis kommer jag må bättre innan jag åker. Har ingen alkohol hemma, så det lär inte bli så mycket idag ändå. Det känns okej.

Sedan jag blev sjukskriven har jag haft svårt med maten. Mycket tankar kring att ibte äta har dykt upp igen, misstänker att det är någon typ av känsla av kontroll. Eller så har jag för mycket fritid.
Varför kan jag inte ta hand om mig själv ordentligt?
Jag förstår inte. Kanske är det för att jag är sjuk, men jag identifierar mig inte med det. Jag accepterar fortfarande inte att jag faktiskt är sjuk. Kanske är det därför de dömande tankarna kommer så fort jag inte orkar något. Istället ligger jag näst intill apatisk inför minsta syssla jag behöver göra. Ser hur tiden går och blir mer stressad. Hade antagligen behövt någon som puttar på mig ibland.
För jag orkar inte.

Jag orkar inte. Jag är så jävla trött.

Ta hand om er!

... misstänkte att allt inte stod rätt till när jag inte såg några kommentarer från dig. Kära, bästa, fina Vinäger du är värd bättre!!!! Du är värd att må bra!!! Vi behöver inget förlåt, vi finns här alltid, oavsett. Häll ut, håll ut, andas in. Kram <3

På väg att ge upp skrivandet här
Vill ju vara långt framme, typ där...
Besökt jävla Skitbolaget ännu en gång
Vilket ger konsekvenser dagen lång
Började skämmas redan vid sju
Vaknade och stillade suget då och nu
Herregud, jag har typ ingen karaktär...
Men ni, mina vänner, ni finns här
Cirka åtta återfall är vanligt, har jag hört
Men på detta jag mig stört, är det kört?
Jag vill ju så förtvivlat gärna sluta
Som det känns nu är jag en sjunkande skuta
Men jag har lovat mig själv att inte ge upp
Så jag hoppas att detta bara är ännu ett mindre gupp
Håll ännu en gång en tumme för mig
Att jag fixar det, snälla säg...
Inte heller denna gång finns något romantiserande...
Bara vodka och tetror, totalt förnedrande...

"Älska mig mest när jag förtjänar det minst, då behöver jag det bäst."

Förlåt!

... får du väl komma in och berätta om hur våren hos er utvecklats!

Hoppas solen skiner under din cykeltur..
Du skriver så himla bra och resonerande, tack för inspirationen???

God kväll (eller strax godnatt).

Jag ligger i sängen och är helt slut. Imorgon ska vi iväg rätt så tidigt och det känns så befriande att jag kan det och vill det. Det är lätt för mig att tacka ja till att göra saker tidigt. Jag ska ju inte vara bakis. Jag ska dessutom cykla en mil dit vi ska. Utan problem. Om det inte regnar förstås... ?

För många år sedan nu brukade jag ställa in saker ganska ofta för att jag var bakis. På senare år slutade jag planera in saker istället... så jag slapp ställa in. Sedan överkompenserade jag istället på andra sätt. Jag gjorde mycket aktiviteter med mina barn nästan hela tiden för att jag ville vara en bra mamma. Det är jag iof glad för... att jag faktiskt inte försummade dem. Jag försummade "bara" vänner och mig själv.

Men nu kan jag cykla en mil en tidig lördagsmorgon utan att känna att det är jobbigt eller att jag gör det fast jag hellre vill dricka. Jag behöver inte känna att jag OFFRAR en fredagskväll med vin för att inte riskera att bli bakis på lördagen. Jag vinner nåt annat genom att inte låta vin styra min fritid.

Sedan är det faktiskt väldigt fantastiskt att veta att jag inte tillför min kropp något gift. Jag behöver inte tycka att motion är meningslöst pga att jag ändå dricker bort hälsan. Det är inte meningslöst att äta kosttillskott eller dricka nåt nyttigt etc. Det är det väl förstås aldrig. Men om man dricker känns det ju som att man ger sin kropp en smäll (alkohol) och sedan en klapp (nåt nyttigt) och sedan en smäll igen följt av en klapp. Men nu är det inga smällar. Bara fina klappar.

Ofta om jag är ute och går och jag möter nån som är ute med hunden och samtidigt röker så brukar jag tänka att det är ett sånt slöseri på en sån fin promenad med frisk luft att dra i sig cigarettrök istället för friskt syre. Slöseri på en promenad. Så är det med alkohol också. Känns som slöseri på hälsan och livet.

Nu somnar jag nästan och har knappt känsel kvar i händerna av att skriva liggande i sängen såhär.

Hoppas ni alla får en fin nykter helg!

Kramar!

Hej och välkommen hit!
Jag är mamma till två och numera en nykter alkoholist. Skammen jag upplevde tidigare var brutal men nu är den mer hanterbar. Jag kan aldrig förändra det som varit men jag gör idag allt för att inte hamna där igen. Vi finns här om du vill dela med dig, ha stöttning eller bara skriva av dig.
Kram
Ellan

Hej!
För oss var det enkelt att få hjälp i Sverige. Förutom att väntetiden till logoped var nästan 1 år... Men sen fick vi snabbt hjälp, hon skrev ansökan om resurs till förskolan och det beviljades direkt.
Nu bor även vi i utlandet... I kombinationen av att vår som blivit betydligt bättre i talet och jag blivit livshotande sjuk så bestämde vi oss för att unna oss något år utomlands. Min man kan få uppdrag i andra länder.
Här har vi det fantastiskt. Men det finns ju ingenting som liknar det sociala skyddsnät som finns i Sverige. Jag åker hem regelbundet för min vård, och vår logoped har lärt upp mig i vilka övningar jag ska göra med vår son. Pga min sjukdom är jag helt sjukskriven och har därför tid. Han går på en svensk förskola här, och det fungerar fantastiskt. Troligen pga att det är en jätteliten skola, med mycket personal.

Ååh, jag ska hålla alla tummar!!?? Kramar till dig och voffsen??

Är ju liksom van vid att du skriver i princip varje dag. Hoppas allt är bra. Önskar dig en fin helg <3

Gårdagen var mentalt väldigt väldigt jobbig. Slutade med att jag gick ut vid 22 och sprang. Som jag sprang, grät och sprang. Ville slå och skrika ut min ångest.
Vilket jag oxå gjorde när jag kom hem. Skrek i en kudde allt jag kunde, grät och slog. Ut med ilska, ut med ångest. Bara ut från min kropp. Jag är så arg på så mycket. Jag känner mig arg på våldtäkten, på han som gjorde mig gravid, på mitt jobb, på skilsmässan. Jag är arg på mig själv som inte kan hantera det, som blir sjukskriven. Jag blir arg på mig själv på sättet jag hanterat det ibland, jag blir arg på tidigare självdestruktiva beteendemönster som tittar fram. Och jag är ledsen. Jag är så jävla ledsen. Och trött.

Men! Gårdagens psykbryt verkar ha varit läkande på något sätt. Idag mår jag bättre. Tog ingen sömnmedicin igår, så jag vaknade ganska pigg. Bokade in en tid hos frissan idag, så nu Hr jag fint hår. Gick omkring och strosade i köpcentrat. Köpte en ansiktsmask, nagellack och lite annat fint. Lindex har 25% på en vara idag så passa på.

Det var skönt att vara ute och promenixa så, gav mig mer energi. Funderar på om jag ska sortera tvätt innan gymmet eller efter gymmet idag.
Träning ÄR verkligen ett fackking lyckopiller. Jag bearbetar massor när pulsen går upp. Eller om jag kör yoga eller nått annat fysiskt.
Och det håller mig ifrån A, för nej. Jag dricker inte om ni hade funderingar kring det.

Ta hand om er!

Hur ska jag kunna stålsätta mig om jag måste ta beslutet att låta min ängel till vofse somna in idag!? Är på väg till henne snart. Och om hon har de jag misstänker så är de det enda rätta att låta henna "somna" (hon fyller 14 år ) Skuldkänslorna är som ett stort svart moln över mig nu.Pga av min destruktiva livstil under många år (utöver alkoholen) Så hon har inte alltid haft det så lätt!
Just nu är jag jätte rädd pga jag känner att jag inte litar på mig själv. Skulle nog redan druckit om jag inte visste att jag behövde vara skärpt för hennes skull. Men är mest rädd för att hon ska känna min ledsamhet så hon blir rädd och orolig! Om jag måste göra detta så känns det som om jag sviker henne.Hon har hjälp mig så mycket.Från att trösta och göra mig glad till att pröva skydda mig så gott hon har kunnat.

Jag hoppas jag bara målar fan på väggen.För jag hanterar inte detta alls bra.

Håll alla tummar att det bara är vanliga ålderskrämpor ❤️

Tack JenniferZ!! Styrkan varierar i styrka ska jag säga. Är just nu väldigt skör pga andra faktorer så det känns som om jag balanserar på en väldigt smal bro... Så din pepp är välkommen!!!? Vi har bott i ett annat europeiskt land under hela min sons liv i stort sett, han fångades upp av Bvc där som 2 1/2 åring och sen placerades han i specialskola redan innan han fyllde 4 år. Logopedkontakt varje dag men han vantrivdes och utvecklingen skedde långsamt. Skolan blev som ett arbete med många uppgifter. De talade aldrig om tex adhd och liknande. Det var som om han redan var placerad i ett fack fast utan diagnos. Detta land ligger långt efter Sverige i många avseenden. En god vän till mig som fortfarande bor där har två söner med grav adhd samt autism kan inte få tillgång till de mediciner hon fått till pojkarna i Sverige helt enkelt för att den medicinen inte finns i landet överhuvudtaget.
Min son går i vanlig skola här i Sverige nu och han älskar det! Vi har haft kontakt med logoped och kommer nu ha möte med skolan om vilket stöd de har möjlighet att erbjuda min son. Jag kan bara hoppas på det bästa. Upplevde du att det var svårt att få hjälp från skolan?
Jag tänker att om samhället fungerar som det är tänkt tror jag att det mesta kommer gå fint men det är skrämmande att tänka på hur det blir annars...
Styrka till dig med, vi behöver det alla lite då och då❤️

Hej och här finns en till mamma men som skammen släppt taget om lite. Jag har varit nykter sen juli förra året. Minnena av den mamma man varit som aktiv går inte att sudda ut men genom att hålla sig nykter avtar den krampaktiga skammen och nykterheten förhindrar att den byggs på vilket för mig varit och är så viktigt!!! Jag hoppas du får känna detta du med, både du och dina barn är värda det. Du är värd att leva utan skammen ständigt närvarande. Här är du inte ensam, vi är tyvärr många med liknande historia. Skriv vad du vill, att dela med andra gör att bördan lättar en aning!♥️
Kram Amanda

Välkommen hit Mammanochskammen. Vilket nick-namn du hittat på åt dig själv. Kan tänka mig att många kan känna igen sig i ditt namnval. Hoppas du hittar mycket inspiration och stöd här på forumet. Finns så många kloka människor här som har kommit långt på sin resa eller nyligen tagit de första stegen.

Det låter som att du har kommit till en punkt där du bestämt dig för att du inte vill ha det på det sättet längre, med fylleångest och skam. Du tar över ratten och styr nu, dit du vill!

Önskar dig en fin helg!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Vill skicka så mycket styrka och pepp till dig.
Jag har också en 6-årig son med språkstörning. Har gått hos logoped veckovis de senaste åren. Han har haft en resurs på förskolan några timmar i veckan. Fått lära sig teckenspråk.
Nu lagom till skolstart börjar han kunna göra sig ordentligt förstådd.
Vi har gått på utredning för bl a autismspektrat men det har inte visat något. Vi ska avvakta lite- se hur skolstarten går- och sen får vi se om vi behöver ytterligare tester.

Det jag ville säga är att jag ibland tror att vi mammor har något slags 6:e sinne vad gäller våra barn. Jag kände redan innan han fyllde 1 att det var något speciellt. När vår sköterska på BVC sade att jag inte behövde oroa mig för talet när han var 2 år, för att alla barn utvecklas olika. Då insisterade jag på logopedkontakt. Vilket var tur, för det var ett års kö, och när han väl fick tid för bedömning var det uppenbart att han hade ordentliga talproblem.

Jag är också så glad att jag är nykter nu. Vad orken ser annorlunda ut. Det är liksom tufft nog ändå.

Önskar jag kunde skicka lite styrka, men du verkar ha den redan. Skickar i alla fall en massa pepp!