Senaste kommentarerna i forumet

har aldrig varit legendarisk, nu har den sjunkit till en nästan generande låg nivå. Att ta på sig strumporna stående har länge varit utom räckhåll; nu är det byxornas tur. Jag kan fortfarande dra på dem utan att sätta mig ner, men det är lite av ett vågspel. Jag har en väldigt begränsad tidsram för denna operation; om jag står på ett ben och fastnar med det andra halvvägs ner i byxbenet så finns det inget att göra: Det är bara att gilla läget och sätta ner foten på golvet där den är, intrasslad i en byxa som är ytterst ovillig att samarbeta. Att sedan lyfta på foten och samtidigt dra i byxan är snudd på övermäktigt.

Jag får ideligen påminnelser om denna min begränsning, senast häromdagen var jag ute och gick med hunden på hala skogsvägar. Jag hade mina dubbade gummisulor på, de är av den sorten som fungerar som en gummisnodd; man spänner den mellan tå och häl. Nåväl, när vi är som längst bort lossnar den ena och jag, i ett tillfälligt glömskans ögonblick då jag fick för mig att jag fortfarande var ung, lyfte på benet för att försöka sätta fast den igen. Det slutade med fritt fall som fick sitt abrupta slut på den isiga vägbanan. Is är hårt och gör ont att landa på. Inte ens i liggande ställning lyckades jag få fast den triskande gummisnodden, så det blev att traska hem med en känsla av att vara enbent.

Jag har en teori om det där med åldrande, det verkar som om vissa människor åldras i en lugn och stadig takt allteftersom åren går; andra håller sig unga upp till en viss ålder, sedan blir dom gamla över natt. Jag tror jag tillhör den senare kategorin; ända upp i sextioårsåldern körde jag motorcykel på tävlingsbanor runt om i Europa och hängde med även betydligt yngre personer, men nu plötsligt har jag svårt att ta mig ur min sportbil. Ibland skyller jag på mitt drickande och slår på mig själv för att jag har förstört mina avslutande år här på jorden. Men egentligen tror jag nog inte riktigt på det där; visst har drickandet haft en viss effekt men jag har bekanta i min ålder som har precis samma problem som jag utan att ha druckit särskilt mycket. Så det är nog bara att acceptera de begränsningar som verkar vara obligatoriska och fortsätta mata duvorna i parken.

Ha en skön söndag!

Det låter ju helt perfekt!! Kan ju inte bli bättre. Ni står på helt samma sida. Vilken stor möjlighet för ett stimulerande och fint förhållande. Är så glad för din skull!

❤❤

Å tack miss lyckad. Jag tycker att DU är bäst!! ❤

Ikväll såg jag en bild av ett av mina fina barn när han var bara ett år. Ser såklart bilder på det sättet ofta men just denna bild fick mig att gråta. Åren går så snabbt. Tack och lov har jag inte druckit för mkt hela barnens liv men jag kan ändå sörja att jag så pass ofta ändå haft så mkt inre stress att jag inte sett allt fint framför mig. Och det är hemskt att den stressen fick mig att dricka. Jag är glad att jag haft långa nyktra perioder men ännu mer ledsen över de perioder jag druckit. Så bortkastat, så hemskt. Framförallt för barnens skull... Och för min upplevelse av deras barndom. Minnesluckor av saker jag borde komma ihåg. Kanske inte så många men tillräckligt för att det ska kännas sorgligt.

Tänk att det gått så lång tid sedan jag drack men att jag ändå kan drabbas av intensiv ånger och skam.

Och så skäms jag fortfarande över tanken på hur knäpp jag var som inte fattade förut att alkohol luktar så starkt. Jag måste ju ha avslöjat mig själv hur lätt som helst om jag pratade med någon när jag druckit. Även ett glas av nåt luktar jättemkt på nåns andedräkt. Tänk att jag inte fattade det? Eller har jag fått nån helt överdriven alkoholsensor? Jag känner till och med i kassakön i matbutiken då och då att nån bakom eller framför mig druckit. Alltså jättetydligt. Hur många kände det på mig förut?? Hemska vidriga tanke.

Tack gud för att jag inte ska skapa mer anledningar till att skämmas såhär som jag redan gör.

Igår sa jag till mina barn när jag lagade middag... att sådana där drycker som bara vuxna får dricka. Öl och vin, sånt dricker inte jag. Om jag har ett glas med nåt i kan ni alltid dricka ur det. Min ena son sa "så vi kan ta det utan att fråga?" Jaa, sa jag. Om det är mitt glas kan ni alltid ta. De frågade varför jag inte dricker sånt bara vuxna dricker. Då sa jag att det inte är gott. Jag vill inte prata så djupt ännu och jag vill inte säga att det är skadligt ännu. Vill inte att de ska oroa sig för sin pappa eller andra som dricker ibland. Men det är viktigt för mig att de vet helt konkret att jag aldrig dricker sånt. Och om de märker att vuxna som dricker förändras på ett obehagligt sätt så känns det bra att de vet att det aldrig kommer hända med mig. De har inte uttryckt sådana känslor men de kan ju finnas där ändå eller komma i framtiden.

Vad märkligt det är att leva i ett samhälle där alkohol är en sådan normal grej. Jag upplever det nästan som att jag står utanför och tittar på folk som är inne i en psykos eller i en sekt. Eller att de är förblindade och det bara är jag, alla barn och alla nykterister eller nyktra alkoholister som ser. Jag känner det som att jag bär på en sanning och en kunskap som är så självklar och jag kan inte förstå hur resten inte förstår?? Det känns som att jag lever i en slags galen värld där ingen fattar nånting utom jag och några få utvalda. Hur kan folk låta alkohol styra vårt samhälle? Vår fritid? Jag FATTAR inte. Det är lika sjukt att tänka på som när jag tänker på rymden och om den tar slut eller inte. Hur kan ett helt land vara så lurat????

Nu ska jag försöka sova trots mina snurriga tankar.

Godnatt alla som står med mig och förundras över omvärlden...

Kram!

Lorden och Skillnad! Har en mysig och nyktert lugn kväll - och trivs alldeles utmärkt med det. Som sagt, allt elände i raderna i mitt förra inlägg lämnar vi bakom oss och koncentrerar oss på det nya livet. Ha en fortsatt skön helg! ♡

...med fina överraskningar i dessa tider, stjärnor, ljus och choklad, du gör mig glad ?✨?!

Allt det där du skrivit och koncentrerar oss endast på dina 5 sista rader.
Ha en fin nykter lördag!
/Lorden

Slippa all skit som följer i alkoholens spår:

*Ågren-ånger-ångest (varje dag)
*Smusslande och pusslande (livrädd att bli upptäckt)
*Förnedrande planerande (när är det minst med folk på Systemet?)
*Gömmande för tömmande (olika flaskor under sängen och i garderoben)
*Sölande ölande (fläckar på vita koftan mer regel än undantag)
* Hattande slattande (en klunk whiskey, en klunk rom, en klunk OP, en klunk Baileys. Bläää...)
*Flängande slängande (varenda kommunal papperskorg har haft besök)
*Slött slappande och sovande (få, eller helt försvunna, helgaktiviteter)

Men nu, kära ni, nu är det slut på detta.
Nu är känslan av att vilja må bra starkare.
Nu är jag absolut värd något bättre.
Nu vaknar jag pigg och utan minnesluckor.

Jag mår så himla bra!

Fina ord hos mig från dig!

10 000 ? vill jag skänka dig ?

Jodå lim..Jag tar ingen annan man än en som varit nykter minst 2 år har jag skrivit på forumet.Sa till en vän att minst 3 års nykterhet ska mannen i mitt liv ha.Ändrade mig tydligen...Hursomhelst så sa vännen att jag nog kunde ha en som tog någon öl ibland..Nej!! Sa jag, aldrig..Jag vill ha en man som förstår hur beroendet fungerar.En som aldrig skulle få för sig att jag någonsin kan dricka alkohol igen.En som själv upplevt resan till att bli nykter.Mannen jag snart ska träffa har varit nykter i 3 år genom AA.Det känns perfekt! Precis som jag önskat.En som vill ha en nykter framtid med glädje och skoj.Inte sitta och suga på alkoholfritt vin för att han måste...En man som arbetat med sin nykterhet för att han vill utvecklas, och hjälpa andra som vill bli nyktra..Fortsättning följer

Det är stort!! Tänk på dom svåra dagarna vi övervunnit.Dom dagarna suget eller vanan gjort sig påmind..Du har klarat det lim...Fantastiskt säger jag och dina barn❤Vi är jätteglada att du är en sån mamma som sätter så stort värde på ditt liv och mående som såklart blir en förlängning till barnens välmående och trygghet?Du är bäst❤

God kväll allihop.

Ja miss lyckad! Vad bra skrivet, papporna får skylla sig själva. Det känns lättare att tänka så än att bli ledsen och vilja ändra på andra. Man är maktlös ändå. Spelar ingen roll på vilket sätt jag försöker motivera honom till att sluta dricka. Spelar ingen roll om jag är arg, ledsen, ignorerar, är extra snäll etc etc. Inget sätt fungerar och jag orkar inte försöka mer. Det betyder inte att jag tycker det känns bra men jag spar iallafall lite energi.

Om lite drygt en vecka har jag varit nykter 10 månader. Jag trodde det skulle kännas mer stort och coolt liksom. Men det känns så himla normalt och vardagligt och rätt att det inte känns så stort.... lite småtråkigt på ett sätt för jag skulle vilja tycka det är större. Men samtidigt borde jag väl vara glad åt att nykterhet är så självklart nu. Däremot tycker jag att när det gått ett år så är det stort! Inte långt kvar till det heller.

Hoppas ni alla får en skön kväll.

Skål i julmust!

Vad spännande med den nya mannen. Han är alltså också nykterist? ❤

Och spännande med nytt jobb också! Hoppas du kommer trivas.

Din anhöriga låter ju mindre kul men vad kan du göra... hoppade det ordnar sig...

Kram!! Och glad advent ❤

Ska börja en pooltjänst till årsskiftet.Känns bara positivt.Min nykterhet och mitt liv känns oftast stabilt.Tyvärr har jag en anhörig som rubbar balansen för mig.Hon är ibland mitt dåliga samvete.Jag kan inte fast jag kanske är en del i hennes ångestproblematik, ta ansvar för hennes agerande.Hon missbrukar mediciner.Jag har mycket lärdomar med mig från tidigare arbete i psykiatrin.Nu får jag erfarenheten av att vara anhörig.Det var den erfarenheten jag sist av allt ville ha.Nu är det som det är.Den nya mannen jag har kontakt med har redan stöttat mig i mitt tänkande kring olika situationer.Att släppa taget, att sätta gränser, att inte gå in i diskussioner när hon är påverkad.Denna situation kanske aldrig uppstått om hon haft nyktra föräldrar under sin barndom..Det får vi aldrig veta..Allt blir som det ska.Jag ska försöka göra så mycket rätt jag kan, har sett föräldrar bli medberoende till sina anhöriga..Någon kanske kommer att tycka att jag agerar kyligt..Det bryr jag mig inte om..Mitt liv skulle vara fritt från alkohol..Tyvärr hade jag inte räknat med mediciner..Tror ändå att det löser sig på något sätt..Hoppas det blir en lösning snart..Universum, jag ber er, gör så hon mår bättre och kommer till insikt..Kram❤

vinter på riktigt förrän nedersta steget på trappan upp till förstubron har försvunnit. Nu är det vinter på riktigt. Jag har plogat och skottat för att hålla den borta en tid till, men nu har jag gett upp, nu går jag futtiga tre steg ner till den snötäckta marken. Jag klagar inte, tro inte det, det är skönt att vi äntligen fått ett rejält snötäcke som ser ut att bli kvar en stund. På sätt och vis är det väl tur att jag gillar snö, här är vintern längre än sommaren. En annan fördel är att när våren väl kommer kan jag uppskatta den fullt ut.

Fast ibland blir det lite jobbigt, det får jag ju medge. Jag har just varit ute och plogat, jag får göra det rätt ofta eftersom min lilla plog inte klarar särskilt djup snö. På båda sidor om min uppfart växer buskar, med en höjd på cirka tre meter är dom rätt imponerande. På sommaren är det som att köra genom en tunnel av grönska, om solens strålar dessutom silar ner genom lövverket blir det rent ut sagt romantiskt. Inte så mycket på vintern dock. De kala grenarna tyngs ner av snön och skrapar mot bilens sidor när man kör förbi, likt en automattvätt från helvetet.

För att råda bot på detta otyg så måste jag ruska snön av grenarna och för att kunna göra det måste jag sträcka mig in i busken för att få tag i stammen. Gissa vart snön tar vägen då? Just det, rakt ner på mig, det verkar som den gör sig lite extra besvär för att lirka sig in i alla de små öppningar i mina kläder som jag inte trodde fanns. Jag behöver i alla fall inte skotta efter det; all snön befinner sig på min person. När jag sedan har kommit in och fått av mig snörkängor, jacka, tröja och andra persedlar har snön sedan länge smält och är på väg nerför min rygg med en snigels hastighet. Om någon ställde sig och sjöng "ja se det snöar..." i det läget skulle smockan hänga i luften...

Ha en härlig dag alla!

Tack kära du!!
Och förresten är det faktiskt din förtjänst att jag fick en klarare syn på hur jag ska förhålla mig till andras problem och liv. Jag har tidigare känt att jag många gånger passerat den där gränsen, gränsen mellan uppriktig omsorg och att tillfredsställa ett behov hos mig själv. Det har då resulterat i självförakt och jag ser mig själv som en hemsk människa. Men jag har förstått att så enkelt är det ju inte. Varken du eller jag är dåliga människor, tvärtom tror jag! Däremot har vi olika svårigheter vi måste ge akt på och arbeta med.
Insikt har vi båda och hälften är vunnet eller hur?
Jobba på, jag tror vi båda kan vinna våra strider☺️❤️?

Skönt å höra!! Började också undra hur du har det❤️
Kram!

Nykter, trött och fortfarande i sinnesro ?
Tack för omtanken.

Men du, det var bara en tanke som automatiskt gav dig en gammal känsla som du brukar dricka på. Det betyder inte att du behöver agera på den. Dessa känslor kan komma lite då och då och är inget bakslag. Jag ser det som att vi lär oss. Stannar upp och reflekterar över känslan som infann sig. Ensamhetskänslan har varit en av mina största faror. Jag har då boostat mig med extra AA-möten för att få känna tillhörigheten med andra.
Hur ställer sig din man till din start på ett nyktert liv? Stöttar han dig och kan du berätta hur du känner?
I början av nykterheten är vi väldigt sköra och behöver all stöttning vi kan få.
Ta hand om dig,
Kram
Ellan

Kram ♥️!

Just att det tagit mig så lång tid att förstå att jag är lika mycket en beroendepersonlighet som ni på andra sidan.
att min drog är att få hjälpa för att få min kick.

Ni häller ju i er något som uppenbarligen leder till tillfällig lycka och sen olycka.
Så enkelt att avskärma och begränsa till just det.
Sen måste ni förstås ta en massa andra fajter som kommer sig ur av varför ni börjat dricka för mycket och effekterna och skadorna som uppstått i drickandet.

Men medberoendet är så komplext.
Börjar som en omsorg och slutar gärna som en besatthet.
I alla fall för mig.
Och först när man plockar bort ingredienserna så ser man sina fällor men vill ändå kliva dit igen.
För att det är enklast så.
För att jag får min belöning så.

Precis som för er..
Därför svårt att avgöra vad som är en sund omsorg och vad som är osunt och leder en in på vägar man inte vill gå.
Men som du säger,jag jobbar på det.

Och kram till dig också Amanda.
Du verkar ha huvudet i verkligheten och din övertygelse är stark.
Du kommer att grejja detta.

Jag tycker du gör det bra fina Ullabulla☺️❤️ Du fortsätter ju att jobba med dig själv eller hur? Då är man på rätt väg och rätt väg borde ju leda till... ja, rätt ställe? Att det tar tid har jag förstått, alla beroenden tar enormt mycket tid och även energi. Så mycket tankeverksamhet jag ägnar åt alkohol. Tänker ju på mitt förhållande till alkohol nästan oavbrutet fortfarande, tuggar mig igen varje del av relationen. Men jag tror att det är bra. Jag bearbetar mitt alkoholberoende. Har ju kommit fram till mycket jag har nytta av. Även om jag ser fram emot den dag då jag inte tänker på det alls längre. Tvivlar dock på att den någonsin kommer.
Vårt beroende är en del av oss, vi måste nog acceptera att vi alltid måste tänka i andra banor än ”vanliga” människor.
Det enda jag önskar mig att det håller en lagomt låg profil...
Om vi fortsätter jobba med oss själva Ullabulla, då tror jag vi klarar oss bra. Vi kan helt enkelt inte ge upp och förtäras, det är inte ett alternativ, eller hur?
Kram till dig denna ruggiga höstdag?❤️❤️?

..dubbelt

Mina vindlingar.
Att bli nykter från medberoende är svårt.
Så länge det finns en olycklig själ i vår närhet som vi kan laga.
Som vi kan lägga vårt fokus på och sätta vårt hopp till.

Jag har samlat på olyckliga själar.
Haft dom som en vissen blombukett i mitt inre att plocka fram.
En och en som jag lagt tid och kraft till så dom får ny kraft.

Godhet och välvilja säger någon.
Nä,supande säger jag på andras olycka.

Nu när jag oftast lyckas avstå så blir mitt liv sakta enklare,mer ångestbefriat och klarare i konturerna.

Ullabulla har fortfarande jobb med sig själv att göra.
Men grovjobbet är klart och detaljerna får jag nog slipa på resten av mitt liv.

Så ja, i mitt fall så har mitt beroende av andra människors olycka eller hjälpbehov varit min livsnerv.

Och när jag till slut började strypa tillförseln av mat till den nerven så har jag svultit.

Min själ har krummat sig och protesterat och försökt förmå mig till att hitta nya olyckssjälar.

Men just nu,idag och allt oftare så är jag lagad och hel.

Dubbelt

...och styrka, vill jag få, ha och ge!

Jaf finner det sorgligt att jag har så mycket kärek över och ingen man att slösa det på...men jag är starkare nu och vissa dagar hel.

Tid gör vassa kanter mjukare, knivskarp smärta luddigare.

Glid inte in på villospåren. Gör upp en plan, var disciplinerad och ta dig dit du vill. Var där i fantasin, på den plats där du vill vara, redan nu och känn hur det skulle kännas ?