Senaste kommentarerna i forumet

Livets utmaningar fortgår till synes utan slut.
Det händer att jag bara vill svepa en filt om mig och krypa ihop till en boll. Känslor av uppgivenhet och tröstlöshet kommer då och då, klubbar mig, golvar mig.
Då kan tanken på att radera och zooma ut vara lockande.
Tanken får finnas. Samtidigt med tanken om att den utvägen är stängd.
Ingen utväg. Och jag behöver ingen utväg. Jag behöver bara bli sedd.
Jag har en vän som ser mig. Verkligen ser, som i filmen Avatar - I see you.
Och då ser jag mig. Vilar i ögonen på den andre och vilar i mig.

Jag dejtar också nykter. Finner det spännande och lärorikt.
Just att dejta personer man inte känner sedan tidigar och heller inte har någon känslomässig anknytning till kan vara befriande.
Inget att förlora på att bara vara sig själv eller prova nya roller.
Spänningen i denna inre läroprocess överträffar det där vinglaset med hästlängder
Lycka till på resan :)

Tänkvärda reflektioner,
Fint att se inlägg från dig, Ikaros. Jag hoppar in här som gubben i lådan med oregelbundna mellanrum? och ville slänga in några ord

Det vi undviker behöver vi närma oss.
Skam och rädsla är de känslor som driver undvikandet.
För överlevnad.
Därför måste de vara starka, omedelbara och obehagliga. Bort från hotet illa kvickt!
Fömågan att kunna känna skam och rädsla är livsnödvändig.
Hur kommer det sig då att dessa känslor är så svåra att kännas vid?

Problembeteenden uppstår när vi försöker undvika känslor.
Undvika att visa dem, undvika att känna dem, undvika att ha dem. Ibland sker det så snabbt att vi inte ens är medvetna om det.
Känslor som egentligen bara vill tala om för oss om behov.
Varför vill vi till varje pris tysta dessa värdefulla budbärare?
Känslan av skam - den djupa vita skammen som handlar om att inte passa in i flocken - är så hotfull att den måste maskeras, rationaliseras bort eller utplånas. Eller begripliggöras genom att automatiskt trigga beteenden som förklarar känslan. Därav tendensen hos många av oss att skapa mönster av självdestruktivitet och självförnedring.
Varför gör man sådant som man vet inte är bra?
Svaret på detta är förmodligen i grunden skam

till 2 år !
Du får ta min kaka om dryga månaden för att fira :-)

Emma79 jag känner också igen det där... särskilt när det dricks... hur mkt det samtidigt kan ätas! Och rökas till och med. Jag tänker ibland på hur olika vi behandlar våra kroppar. Jag varken röker eller dricker och jag är relativt nyttig i allmänhet. Rör på mig mycket också i vardagen. Så jag hoppas att min kropp ser bra ut inuti... i lungor, hjärta och lever osv. Och så tänker jag på min mans leverne och att han dessutom har två sjukdomar som egentligen kräver ett hälsosamt liv.

Igår var det påskafton som bekant. Min andra nyktra i rad. Firade med släkten och det var så trevligt och roligt. Lätt att vara nykter i det sällskapet för det är många som inte dricker just dessa sammankomster. Några pga att de kör bil, andra har små barn och sedan tror jag faktiskt att i just min släkt så smittar nykterhet av sig. Eller så är jag bara självgod nu och tror att jag startat en ny trend ? Det fanns vin att ta men jag tycker jag märker att det tas mindre och mindre av det. Eller så har jag helt enkelt slutat kolla åt vinet så jag märker inte när någon tar av det. Jag har ju även firat påsk då jag druckit och haft stenkoll på vinet och börjat oroa mig för att det ska ta slut innan jag hinner ta ett till glas.

Jag fick ett lyckorus på väg till middagen igår. Gamla fylleminnen passerade och jag kände sån oerhörd lättnad av att jag är fri från den skam jag bar på JÄMT förut.

Jag tänkte också på det här med att titulera mig som alkoholist eller inte. Och egentligen gör jag inte det för jag känner att jag stoppade innan jag hann bli det. Men å andra sidan gör ju det ändå att jag är alkoholist? För om jag vet att jag hade "blivit" det om jag fortsatt dricka så är jag ju redan det på nåt sätt. Och det är okej.

Hoppas ni andra har en skön påsk ? Kramar!

Att ständigt leva med obedövade sinnen genom att ALLTID låta det första glaset befinna sig på minst en armlängds avstånd,
det är det enda hållbara alternativet för oss beroendemänniskor.

Önskar dig fortsatt frihet, och en glad och varm påsk.

/Pi31415

Ligger och har jour på jobbet..Minns när jag låg i detta rum för drygt 2 år sedan..Enda nätterna nyktra..Hemma låg jag oftast full..Oavsett om jag skulle jobba eller inte..Kommer ihåg när jag såg mig i spegeln..Visst jag kunde känna mig lite nöjd med mig själv då också..Men självkänslan började krackelera..Ju mer jag gömde, dolde, förringade mitt supande, desto sämre mående..Ändå tyckte jag att jag hade det ganska bra..Det är som att stå i en gödselhög..Att sjunka djupare och djupare ner..Men man tycker ju att, än har jag inte nått botten i alla fall, det finns ju värre..Så är det.. Det finns alltid värre..Men vem vill jag vara? Hur vill jag leva? Hur mår min familj när jag förstör mitt liv?Frågor som jag undvek...Nu har jag andra problem..Osäkerheten för framtida jobb och försörjning..Jag tänker pröva sjöjobbet ändå..Får jag inte tjänstledighet så blir det uppsägning..Jag hade aldrig vågat det tidigare..Som aktiv alkoholist var jag rädd att bli avslöjad..Då var självkänslan sämre.. Nu är den oftast bättre..Lite tuff känsla att kasta sig ut...Men nu eller aldrig...Det löser sig nog...Kram på er..

Jag ser det så tydligt nu.
Det som förr var ett normaltillstånd är nu undantagstillstånd.
Ungefär som när man var barn och inte riktig kunde simma.
Plötsligt försvann botten under en och man vände tillbaka till det grunda för att få fäste.

Nu känner jag så tydligt när jag ramlar iväg och kan (oftast) diagnosticera och agera.
Så även denna gång.
Med långa fina samtal med den tryggaste filbunke i världen som inte alls fungerar som mig.
Jag förklarar så tydligt jag bara kan och till slut förstår både han och jag vad jag menar ☺

Tidigare sjönk jag bara och simmade under ytan utan att kunna ta mig till upp.
Så visst går det framåt.
Om än inte alltid på det sätt som jag hade trott eller tänkt.

Kanske en smula mindre laddat med symbolik än första årsdagen, men inte mindre viktigt. Hoppas vi får glädjas över många många flera!
Glad Påsk!
//PP

Har läst dina kloka ord här många gånger! Fortsätt att dela och kommentera, din styrka smittar av sig ☺️

Du ska vara stolt, tacksam, glad, medveten, närvarande, levande, utan skam, utan ångest - vara den livliga galna levande Ellan.
Och vi är så mycket i våra liv. Jag är alkoholist - men jag är också medmänniska, inkännande, öppen, nykter och medveten.

Det är svårt att vara människa, men det är ännu svårare att vara människa med ett beroende. Osjälvständigheten. Tvånget. Det maniska.
Drivet efter mer. Det vansinniga drivet. Likt en narkoman, sa min läkare.

Motsatsen är frihet.

Friheten vi båda upplever - jag ser den som en fin röd skör ballong som jag har fått låna.
Jag måste vara rädd om den. Jag måste vårda den med respekt och tacksamhet.

Varma kramar

MM

Så kom dagen jag känt har varit på gång. 2 år utan alkoholen, 2 år i frihet, 2 år av självutveckling men oxå en tid av sorg, möta rädslor, ilska, frustration och mycket mer. Tacksamheten är stor. Tacksam och stolt över att jag håller löftet till mig själv. Löftet om att äntligen tillåta mig själv att få må bra. Att för första gången möta det mörka inom mig, ta upp kampen, och ge den lilla tjejen inom mig en röst. Ett steg i taget, en dag i taget och jag stärks med tiden. Jag har stor respekt för vad min beroendepersonlighet kan ställa till med om jag tillåter den att ta över igen. Därför tar jag hand om mig själv på ett helt annat vis idag. Jag är viktig, jag är betydelsefull och jag finns.
Det tog tid innan jag landade i nykterheten. Jag föll gång på gång. Jag var inte stark i min ensamhet. Jag behövde hjälp och när jag väl bad om det hittade jag min trygghet. Behandling, en fantastisk terapeut, AA och en ödmjukhet inför sjukdomen.
Jag är många saker, jag har många roller och positioner här i livet men jag är oxå en alkoholist och det glömmer jag inte. Dock definierar det inte mig som person. Jag är inte längre mina prestationer jag är Ellan. En kvinna full av liv, skratt, empati, kärlek, galenskap och roliga idéer.
Glad Påsk forummänniskor!?
Kram
Ellan ❤️

Intressant ämne det här med skam. Jag har lidit fruktansvärt av skamkänslor i stora delar av mitt liv. En sak jag undrar över är vad som är inlärda känslor och vad som finns i oss från början. Är det arvet eller miljön som spelar största rollen här. I mina ögon finns det skam som gör nytta men också skam som är förgörande. Exempel på nyttig skam kan ju vara när man varit elak mot någon och skäms över det. Det bidrar till att hålla oss borta från sådana handlingar. Sen finns det som du skriver Ikaros skamkänslor som inte är rationella. Vi har inte haft förmågan att handla på annat sätt av varierande orsaker. I de svartaste stunder skäms jag över hela mitt jag. Detta är ju långt ifrån sunt och hotar ju hela ens existens. Läser här på forumet att man måste förlåta sig själv. Hur gör man det? En fin och lugn påsk önskar jag dig Ikaros

Så bra jobbat. Det du beskriver kring att ta tag i både ansvarsbitar och tacka nej till vissa saker och att möta stress och annat nyktert upplever även jag en jätteskillnad på nu efter bara 3 vita veckor. Man blir förvånad ibland hur enkelt vissa saker känns när man mår bättre (dvs utan a).

Heja dig!

Ja vad har man utsatt sin kropp och sitt sinne för i alla dessa år, bra fråga!

Ser hur alla häller i sig under lunchen, en sådan naturlig del av måltiden men samtidigt ser jag hur ofokuserade de blir. Vad sägs och vad koms ihåg? Trist att så mycket faller bort.

Tar en tupplur och tänker på alla er som också kämpar där ute, hur mycket alla ord här behövs, spektrumet av livsöden.

Ha en fin vit påsk!!

Senaste 7 dagarna har verkligen fått mig att öva på mitt tålamod.

Kort och gott jag hatar mitt jobb. Känner hur jobbet sakta men säkert drar livskraften ur mig. Och denna vecka har varit extra jobbig.

Flera gånger så tänkte jag åka till systemet för jag FÖRTJÄNADE alkohol. Meen jag gjorde det aldrig. Varje gång jag ville gjorde jag ett aktivt val att säga nej till alkohol. Så trots denna skitvecka är jag nöjd med mig själv.

Nu ska jag andas och njuta av ledigheten. Och sitta och söka nytt jobb.

Glad påsk till er alla!

...det där du skriver om att iaktta någon som dricker. Som fortfarande har kvar den där vanan man själv också hade för inte så länge sen.

Jag skulle aldrig pracka på min nykterhet på min man men jag ser ju nu hur han dricker. Vid varje litet tillfälle som ges. Och äter och äter som om det inte fanns någon morgondag.

Men det finns det! Och han verkar ta det bra, vilket jag inte gjorde. Kom aldrig ur sängen, irriterad lättretad rastlös.

Nu: kaffe, solen i fejset och ett stort jävla lugn.

Önskar dig en fin påsk också ?

Skammen kan tära en så fruktansvärt mycket över allt man har gjort och som du beskriver att man inte har kunnat sätta sunda gränser. Jag ser också Skammen bland kollegor som gömmer sig nervöst bland arbetskamrater som bekräftar deras omogna beteenden. Den stora rädslan att inte passa in och stöta ut alla som kan tänkas vara till ens nackdel i den sociala hierarkin.
Firmafester, teambuilding och alla dessa bygga broar som bara förstärker känslan av förljugenhet.
95 procent byter arbete på grund av en dålig chef enligt statistiken. Det blir så hemskt när just den chefen som är orsaken till skammen i korridorerena pratar om att få bort grupperingar och värna om människors olikhet.
Tyvärr är det vi som bär på skammen oftast dem som inte borde känna skammen oavsett vad det är för dumt vi har gjort under berusning eller nyktert tillstånd. De som inte känner någon skam och inte ångrar någonting är riktigt obehagliga människor.
Det är så mycket jag skäms över men vissa saker är bara för att jag har en osund påverka av min omgivning. Den osunda skammen som baseras på status, materiella och subkulturer som råder på arbetsplatserna.
Jag önskar er en fantastisk dag och Ikaros rader är som balsam för min själ.

God morgon.

Min man och hans kompis gick aldrig ut nånstans igår. De satt ute och pratade länge på altanen. Och tack och lov var min man inte så berusad som jag förutspådde. Skönt.

Idag fick jag en skön sovmorgon. Solen skiner idag igen.

Ha en fin vit solig dag!

Glad Påsk, Vinäger ?
Ja, tänk så mycket tid vi lagt på planering, inköp, pimplandet i sig och diverse följder.
Jag som smygdrack ibland kunde nästan gilla ritualen - iaf fram tills jag blev full. Konstigt nog gillar jag inte att bli just full, men det var oftast där jag hamnade.
Hoppas du får en fin och ren helg med vardaglig lyckokänsla ?

...betyder mycket att få här. Tack alla! ♡

Tanten, det stämmer att min resa varit lite krokig, även om den är spikrak just nu. Funderar ibland över vilka som är bäst att följa här, de som visserligen verkligen vill sluta, som jag, men har trillat dit några få gånger eller andra som inte tagit ett återfall.

För min del läser jag gärna MondayMorning, Lim, Miss lyckad, Berra med flera som har varit nyktra förhållandevis länge och känner sig trygga i det, även om de vet att de måste vara på sin vakt. Då blir jag lugn och längtar efter att få uppnå samma trygghet.

Samtidigt letar jag upp Mary, Mirabelle, Emma, PimPim och många andra för att diskutera det som händer just nu. Stress och sug hos en del, men det finns en järnvilja att stå emot. Andra bara slutar och lyckas på en gång.

Tänker att vi självklart är olika och utifrån det väljer, men kanske är det smart att läsa en mix av alla för att få en helhet och förståelse för varandras kamp. Speciellt vi som vill hålla upp länge eller sluta helt.

Där jag bor är det klart väder och minusgrader just nu, men solen värmer och en härlig långpromenad står på schemat. Nu när jag vaknar nykter och fräsch (hrm, nåja...) kan jag göra vad jag vill istället för att ligga och vänta på att värsta illamåendet ska lägga sig medan ångesttankarna snurrar runt i det bankande stackars huvudet. Vad har jag utsatt min enda kropp för i alla år? Jaja, det går inte att göras ogjort utan det är bara att blicka framåt och se till att det inte händer igen - och igen...

Glad påsk alla kämpar! ???

till dig Ullabulla och tackar för dina inlägg där jag stundvis känner igen mitt eget mörker. Jag känner ändå att du genomgående förmedlar en ton av hopp, att ditt jag växer! Önskar dig en skön och vilsam påskhelg ?? / mt

För dej sedan. Har du orkat kämpa vidare ?
Du började förändra ditt liv efter dramatiska händelser tidigt i mars.
Allt går sällan på räls från början till slut men din önskan att få kontroll gjorde intryck. Trots allt livet är kärt ❤

God kväll denna fina skärtorsdag!

Ja Vinäger så kan det absolut vara!! Och det är så fantastiskt att våga känna utan att längta efter bedövningen. Känna utan att bli rädd och tro att de tyngre känslorna aldrig ska gå över. Ellerhur!

Och ja Lerigen. Nu bestämmer vi själva hur vi ska leva våra liv. Det är inte alkoholen som ska få bestämma över det enda liv vi har. Vilket slöseri. Jag kan ibland tycka att vi sover bort mycket av livet men tänk då om man dricker.... då både sover man och dricker bort livet. Nu är vi åtminstone vakna på riktigt när vi är vakna.

Idag är det en riktigt vårig kväll (trots en hel del snö kvar). Vi har grillat. Min man dricker öl men en god vän ute på gården. Jag sitter inne och dricker kaffe och surfar på telefonen. Barnen leker med kompisar och jag har målat dem till påskgubbar och de har ritat påskkort och gått runt bland husen och önskat glad påsk. Jag har förberett deras påskägg med godis och en varsin slant.

Förut var just såna här kvällar en kväll då jag hade druckit. Vin antagligen. Och såna här kvällar om jag haft en nykter period hade jag varit väldigt sugen och kanske rentav brutit nykterheten och bett min man köpa rosé till mig.

Men. Ikväll. Inget sug.

Jag tycker det är förargligt att min man och hans vän dricker sig in i dimman. Imorgon när jag vaknar och jag sätter mig med en kopp kaffe i solen så kommer båda de ligga svettiga i sängarna och vrida sig i ångest och illamående. För jag tror att de efter alla dessa öl kommer att ge sig ut på nån krog. Inte för att ölen de redan druckit inte kommer göra dem bakis. Det är redan för sent att ändra på det. Lika bra att dricka sex timmar till väl?

Jag menar inte att vara respektlös... Inte ens hånfull. Men det är dessa sanningar som måste sägas, skrivas och tänkas av oss som inte dricker. Om så bara för vår egen skull. Vi vet ju sanningen och ska inte förtränga den igen.

Imorgon om solen skiner ska jag ta med mig barnen ut till nån härlig park om de vill.

Hoppas ni andra känner att nykterheten är så självklar som jag känner den. Tänka sig att jag förut drack så ofta! Och nu känner jag såhär! Det är häftigt att bli frisk.

Kramar!

Jo visst är det så.
Att dagsljuset kan vara nog så skarpt ibland.
Och viljestyrkan slår det sunda förnuftet.
Att bara lugnt och stilla inse det som faktiskt är.

Det är ibland för tungt och så häller man på några kilo viljestyrka och tror att det ska förändra läget.
Vilket det sällan gör.
Så släppa taget,ha tillit till processen och våga tro att den rätta vägen som känns tydlig ska uppenbara sig.
Men den vinglar så förbenat.
Ibland är den spikrak och solklar.
Ibland får man leta så hemskt.

Men samtidigt är de tunga dagarna nog så viktiga för att insikterna ska få ta sin rätta plats i medvetandet.
Så fortsätta lyssna på mitt jag som blir allt starkare ju mer jag vågar känna efter.
Låta det vara så och så småningom vrida om mot bättre tänk tror jag är min väg.
Ta de obekväma besluten som gagnar mig men kanske ingen annan.
Ta det knorr som uppstår och stå fast.
I både stort och smått.