Senaste kommentarerna i forumet

I min yrkesroll peppar jag ofta människor genom att problematisera med just den frågan. Jag är överhuvudtaget mycket bra på att ge andra råd, hjälpa dem med förebyggande åtgärder, men betydligt sämre när det kommer till mig själv. Då gäller det inte endast alkoholvanor utan allt möjligt i det vardagliga livet.

Som säkert har framgått tillhör jag släktet "Duktig flicka". Har dock jobbat oerhört mycket med mig själv genom åren och tycker att jag kommit långt. Utom på en enda punkt: min relation till alkoholen. Känner mig så otroligt misslyckad vad gäller detta. Jag som klarar det mesta och får mer och mer ansvar på jobbet för varje år. Har som sagt många jag stöttar, men jag vill så förtvivlat gärna lösa mina egna problem också.

Vet inte om ovanstående var att beskriva vad som är det värsta som kan hända om jag avslöjade min hemlighet, men just nu kan jag bara inte förmå mig till det. Försöker att avstå i veckorna i alla fall. Beundrar er som sökt hjälp, så då är jag där igen: Tycker inte att det finns något att skämmas för vad gäller andra, tvärtom, men för mig själv kör jag andra spelregler. Sorgligt, men sant!

Det ser iaf ut att bli en nykter kväll, trots en del hjärtklappning.

Precis sådär gör jag också.
Och som någon sorts inövad reflex så är jag där och tillfredsställer andras behov för att slippa känna mina egna.

Som precis som du beskriver varit tomma och innehållslösa och jag har inte fått fatt i dom.
Och när och om jag känt dom och vågar be utan att få gehör så är skammen så total.

Men grejen är nog att våga ge sig själv belöningen.
Utan att den är i så konstruerad form som hoppa hopprep eller dricka eller ha sex eller..
Just närheten,tilliten.
Till sig själv och i förlängningen en annan människa.
Med någon sorts vetskap i att någon finns där i andra ändan tillitsrepet.

Så ja.
Ställ dig framför spegeln och var glad åt kvinnan du ser.

Hon har nog massor att ge dig?

Känslorna som jag vill döva genom att dricka - eller egentligen avsaknaden av känslorna som jag tror att jag kanske skulle behöva känna - den avsaknaden och tomheten är bördan.
Hur kan ingenting väga så mycket?
Och nu försöker jag leva i tilliten istället. Till att jag inte behöver känna eller vara på något särskilt sätt.
Tids nog kanske sorgen vågar titta fram och då upptäcker jag nog att den är där.
Jag tror att jag varit steget före i hela mitt liv. Blockerat känslor innan de hunnit kännas.
Därför har det varit svårt att förstå. Varför döva när det inte finns något att döva?
Varför skapa problem när jag inte har några?
För det har ju aldrig funnits någon anledning att känna sorg...inplanterade budskap sedan före språket om att jag inte känner det jag känner och inte menar det jag menar.

Desorganiserad anknytning genom förvrängda speglingar.
Längtan efter närhet.
Den farliga närheten som blir till skam och rädsla.
Om jag skrämmer den andre, för hon ser ju rädd ut och säger att jag menar något annat än jag trodde, måste jag ju vara farlig och fel.
För att skydda andra har jag blockerat behovet av närhet. Och för att skydda mig själv från skammen.

Ju mer jag förstår desto mer vågar jag.
Ögonkontakt. Fick lära mig sent i livet. Men bara när det inte finns känslor.
Vågar jag träna på ögonkontakt nu?

Så brukar jag kalla det. När förståelsen blir så stor att den förminskar min egen upplevelse.
Oj, säger jag till mog själv, nu hamnade jag i förståelseträsket.
Förståelse kan användas för att förklara någons beteende, men kanske inte alltid för att ursäkta det.
Fortsätt förstå, för att skapa mening för dig själv, men glöm inte att även förstå dig själv i hur du hamnar i förståelseträsket.
Kram

Igår på mötet för vi var så många.
Men det gjorde inget.
Min delning låg där för mig själv att ta del av.

Jag har alltid ridit högt på min empati och förståelse.
Tagit in till fullo varför andra människor beter sig irrationellt och dumt.
Iom det hävt mig lite ovanför dom och varit "Lite bättre"

Det har också lett till att jag kunnat acceptera alldeles för mycket felbehandlingar av min egen person.
Inte satt gränser och markerat.
Utan liksom i mitt upphöjda tillstånd av förståelse accepterat deras litenhet och ansett mig själv osårbar.

Det jag inte har sett är att det gjort mig till offer.
Ett förstående offer dessutom.

Jag har smitit undan konsekvenserna av andras agerande mot mig och liksom fäktat undan det som hänt med min förståelse och förlåtelse.
Så fegt av mig.

Jag har liksom lurat mig själv och skadat min innersta kärna istället för att skydda mig själv från dumheter.

Det får vara slut med det nu.

Kanske..
Det tillstånd man försöker uppnå med de 12 stegen.
Försöka lägga bördan av att hålla sig nykter på någon annan.
Ett bättre jag,aa-gruppen eller en gudskraft
Grattis!
Nu har du hittat dit.
Hoppas du får vara i känslan tillräckligt ofta för att våga tro på den.
Vill också ge dig eloge för den insikt och det stöd du visar andra (och mig) i andra trådar.

Du har ett stort hjärta,stor medkänsla och mycket sunt förnuft.
En gåva och en stor tillgång här på forumet.

...om hemligheten avslöjades?
Skriv gärna här om dina farhågor. Måla upp dina katastroftankar hela vägen.
Det brukar vara bra att sätta ord på dem.
Börja så.

Och det är precis hit jag ville komma. Lägga ner kampen.
Vad jag önskar att detta är ett bestående tillstånd.
Till och med vetskapen om min egen osäkerhet och ombytlighet känns acceptabel på något sätt.
Så här är jag. Tvivlande på mig själv. Orolig mitt i lugnet. Och det är ok. ?

Det finns alltid alkohol hemma då vi reser mycket och handlar på oss. Skulle det mot förmodan inte göra det är jag säker på att jag såg till att fixa det ändå.

Visst är det superjobbigt att ha den här hemligheten. Men jag vill verkligen inte berätta för någon. Duktig flicka-syndrom kanske. Har världens mest underbara man som jag vet skulle stötta mig till hundra procent, men känner mig så misslyckad att jag helst inte berättar hur illa det är.

Annars hade det ju varit toppen att bara slänga bort allt.

Kanske jobbigare att ha hemligheten än att inte dricka? Jag läste Kjell-Olof Feldts bok där han för logga hur mycket han dricker, han har sett till att minska sitt drickande istället för att sluta helt. Jag tyckte det verkade så jobbigt att mäta enheter och blev alldeles matt av att läsa om det. Jag har iofs inte heller som mål att sluta helt utan att dra ner det till en bättre nivå.

Tack för peppen! Gick hyfsat, men känns som att jag är tillbaka på ruta ett igen nu efteråt. Vill bara säga att jag blev glad av att läsa dina ord. Nu tar vi nya tag!

Ja, det är hemma mina alkoholproblem tar över. Kan vara nykter på fester, erbjuder mig ofta att köra, men vill gärna (jättegärna) ta något när jag kommet hem. Dricker så gott som alltid något efter jobbet, inte nödvändigtvis vin, även om det inte kan bli så mycket att det märks. Detta är min stora hemlighet, ingen, jag betonar INGEN, vet vilken kamp jag utkämpar varje dag. Jag skäms och tror ärligt att jag kommer att klara av att sluta innan jag blir avslöjad. Som sagt, nu tar vi en dag i taget!

Nu tar vi en dag i taget. Är det hemma du har det största problemet med vin?

...men inte heller full. Så sammanfattar jag mitt tillstånd på festen jag var på. Blev inte det minsta packad, gjorde inte bort mig, utan jag uppförde mig mer som folk som kan dricka normalt och socialt. Problemet är bara att det blev som jag trodde att det skulle bli. Smygdricker när min man inte ser. Tar inte mer än att jag verkar nykter, men känner som vanligt hur fel det är och hur ångesten vässar sina klor i mig. I morgon hoppas jag att jag klarar av att vara nykter efter jobbet. Detta smygsupande tar knäcken på mig. Är så evinnerligt trött på mig själv. Bläää...

hej jag undrar om nån här vet om man en gång varit dömd för rattfylla och fått chans till alkolås och blir sen av med det då man gjort allt man ska men gör samma jäkla dumma grej igen kan man få chans till att få alkolås om man nu fått det indraget
takcsam för svar

Jag har inte ADHD, men det är rätt mycket som överensstämmer ändå och det blir så tydligt med din beskrivning av strategier och problem. "Om jag deklarerar att jag ska dricka så gör jag det, om jag säger att jag ska städa så blir det så." Lite så är det för mig också. Kaos är förödande för mig. När det är så mycket att göra så att man inte kan fokusera på en sak så blir det jobbigt. Jag behöver verkligen strategier för att skapa lugn och ordning.
Bättre strategier än alkohol.
Kämpa på nu!

Harmoniskt och behagligt. Härligt att du hittar tillbaka till det grundade lugnet. Bara vara, andas, finnas i allt som är.

Helt ok. Har bytt miljö igen. Ungefär som det brukar vara på den här breddgraden sån här års. Läste just vad du skrev. Du verkar vara mitt in en rejäl utvecklingsfas?! Låter bra, blir glad för din skull. Snart 4 år här nu. Känner mig allt mer tom när det gäller alkoholen. Ingen lust, ingen saknad, ingen bitterhet. Ja, det är liksom ingenting. Köpte dock med mig en del bra viner på väg hem. Mer för att det ändå måste finnas. Lite som att handla på extrapris, men inte till mig. Alkoholproblem är borta. Ja så är det. Jag har inget problem längre. Men jag lever ett liv färgat av det som var. Ok, då är det väl så, och kommer nog förbli på det viset.
Vill ta vara på livet, öppna upp för nya vägar, uppleva ny tillit till mig själv och andra. Tror det ligger bra saker och väntar. Måste bara ge mig ut och låta allt ske. Trevlig helg!
//PP

Ingen längan efter att döva. Vill bara vara.
Precis när jag tänkte skriva att jag inte hade någon alkohol hemma och heller inte sett det som en lockelse om det funnits kom jag på att sonen la en påse med ölburkar i kylen förra veckan och att den förmodligen ligger kvar.
Men jag skulle inte dricka dem även om han sa att jag fick ta. Inte ens om jag gillat öl.
Plötsligt känner jag bara avsmak. Spritflaskan jag hade kvar förut gav jag bort för ett par veckor sedan, men inte ens den hade varit intressant just nu.
Vill bara vara här och nu. Om jag känner obehag, längtan bort eller sorg eller något annat spelar ingen roll.
Sinnesro.

och kram till dej? / mt

Så rätt, så skönt att läsa dina ord... Och så många minnen från de senaste fem åren som väller fram.
Känns bra att det är oktober 2017
Jag känner glädje för dig och mannen och alla som hittar tillbaka till livet.
Kram fina Mulletant ?
Tilde

Vi är på väg in i pensionärslivet på riktigt nu. När jag började skriva här för snart sju år sedan funderade jag mycket över min arbetssituation eftersom jag hade lite olika valmöjligheter. Nu händer det att jag ser tillbaka, minns och "utvärderar". Just idag hände det sig att vi kollade funktioner på den nya TV:n. Det var bara att uttala sitt önskemål och simsalabim kom det önskade i rutan! Jag såg Miss Li flimra förbi i blommig klänning och påmindes om alla år jag levde i vankelmod och ångest över hur jag skulle välja mitt framtida liv. Hur jag skulle kunna göra mig fri? Var jag skulle bo och hur? Hur skulle min ekonomi se ut? Vad skulle jag säga åt barn och barnbarn? Åren tidigare hade jag funderat över vad jag skulle säga åt min mamma som tyckte så mycket om mannen. Oändligt många frågor som vältrade sig inom mig och växte mig över huvudet. Sen kom vändpunkten, abrupt när jag blev överväldigad av insikt och gick. Rakt ut i snön med en mycket liten packning, rakt ut i ovissheten. Kapabel yrkeskvinna med "fin" titel och hjälplös i sitt eget liv.

Efter återvändandet - efter mannens förtvivlan - under ett par år av osäkert skapande av en annan slags tillvaro vägleddes jag och fick styrka av kloka mänskor här på forum och av Carinas blogg, särskilt inlägget om vad jag har makt över - och inte. http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfullb.html. Allt eftersom blev marken under fötterna tryggare och mina steg allt säkrare.

Idag, efter dryga fem års totalnyktert liv är vi så trygga att vi båda blottar och möter de djupa ravinerna inom oss själva. Det sägs, och jag tror på, att vi måste hitta vårt "jag" som kan möta "du" innan vi blir "vi". Just i skrivande stund känns det som om vi på nåt sätt gått en omväg. Vi har hållit ihop vårt sköra "vi" medan vi växt i oss själva. Nu är vi båda långt tydligare personer - och starkare "vi". Vilka skulle vi varit, jag och han, om jag lämnat... då när jag ständigt levde i de tankarna, i de möjligheter jag såg och valde emellan.

Vi genomlever fortfarande stunder i sorg och svärta, möter minnen som gör ont, drabbas av mörker och brister inom oss själva och varandra. För varje dipp blir vi starkare - det kan låta banalt men känslan är stark och ... jag tror den är sann.

Tack alla kära människor och forumvänner som funnits och finns här❤️ Jag skulle inte vara den jag är idag utan er. Även ni "nya" som kommit genom åren är fortfarande till stöd som tankeväckare och påminnare. Ni har hjälpt mig att ta makten i mitt eget liv!
Kom ihåg att det är möjligt❣️ Ta hand om er alla / mt

Och här är morgonens input, Winnerbäck och Miss Li https://www.youtube.com/watch?v=70J3Reo8M1g

...som är själv grejen.
Om jag villkorar nykterheten med att jag förväntas må bättre, känna mig gladare, slippa obehagliga känslor när jag inte dricker...vad händer då om jag ändå skulle må dåligt?
Men, ok.
Belöningen skulle väl kunna vara att jag är närvarande i mig själv.
Arbetar om spåren i hjärnan; för varje nykter dag/helg/vecka kommer jag längre ifrån den breda motorväg som funnits sedan tonåren. Återfall fungerar som blinkande neonskyltar mot den vägen. Nu syns de inte längre.
Och förstås, vetskapen om att jag ger kroppen en belastning mindre.
De konkreta vinsterna känner vi ju alla till.

beskriv belöningen när du kom iland, jämfört med tillfört berusningsmedel