Senaste kommentarerna i forumet

Snart har jag varit pensionär i 9 år. Tiden då arbetet var ett centralt innehåll i livet börjar försvinna i ett töcken. Jag har lördag och söndag hela veckan och börjar alltmer mot bättre vetande tro att de flesta har det så. Mitt liv är måttstocken. Sedan kommer insikten att de flesta inte enbart arbetar utan de har barn också. Ofattbart för mig i dag trots att mitt liv också var sådant för några årtionden sedan. Jag ser ut genom mitt fönster och lördagen har fått ett annat innehåll. I dag har de arbetande föräldrarna möjlighet att göra något tillsammans med sina barn och barnen får vila från dagis. I dag är kanske dagen för chokladglass och Fanta. Jag glädjer mig åt MacDonalds som jag ser från mitt fönster som gör det ekonomiskt möjligt för barnfamiljer att gå ut och äta.
Att lördagar många gånger för mig varit något helt annat förtränger jag i dag. Jag vill försöka låta mig själv glädjas åt att mycket i livet är positivt. Inte minst detta att lördag och MacDonalds kan vara glädjespridare.
Ikaros

Här kommer en bamsemegastor kram din väg! Jag har lika låg motivation som du. Det är bara rena turen att jag inte har för vana att gå på systemet, och verkligen inte orkar lära mig hur man gör heller. Hurra för utmattning ;) Min stolthet förbjuder mig att be mannen köpa hem vin. Han skulle dessutom vara jobbig nog att ifrågasätta om jag VERKLIGEN vill det, på riktigt, absolut helt säkert.

Huvaligen... Garderoben full med oöppnat... Det är en ofantligt stor utmaning :/ Kan du uppbåda tillräckligt med vilja för att be någon befria dig från förrådet? Eller ge bort i present? Annars kan du ju ställa till med kalas, så att ni gör slut på allt i ett slag? Nya tag är så svårt när det finns där i garderoben :/ Iaf skulle det vara omöjligt för mig... Kram fina du. Du kommer snart igen <3

Ring alkoholhjälpen och det är helt anonymt och de har en skala vart man befinner sig i sin alkoholism och jag hade 37 av 40 poäng. Men för min del var det ett gigantiskt steg att våga prata med någon om min alkoholism utanför min sfär och det gav mig styrka att ta mitt problem på allvar. Efter samtalet med alkoholhjälpen så skulle jag med AA och skriva här på forumet varje dag och dyka in i all hjälp jag kunde få; men det blev inte alls så för mig. Jag sluta tvärt med alkoholen,skaffa mig ett arbete med bra lön, flyttade ifrån en partner och börja om på en ny kula och kör nu på som nykter och njuter av livet. Jag väntar på att ramla ner i mörkret men för mig blir allt bara ljusare och ljusare.
Jag hade supit bort allt som var viktig för mig.
Det fanns bara en väg ut ur helvetet och barnen var på andra sidan och väntade på mig.
Jag var tvungen att förstöra allt som betydde något för mig.
Nu så njuter jag varje dag av att ha långa samtal med min dotter och besöker min son så ofta jag kan.
Jag kan inte radera det som har hänt och det är en del av mig som jag måste lära mig att leva med.
Sture du har chansen att suga tag i ditt liv och det är allt eller inget för din del.

Ibland är det så roligt att läsa dina funderingar, eftersom vi är lite lika i det. Jag har också en tendens att fundera och oroa mig för barnen, för livet, för allt. Superkänslig för andras mående och försöker gärna styra upp och se till att alla mår bra. Det kostar på och är egentligen helt onödigt. Man löser ju tillfällena som dyker upp och vissa dyker inte ens upp och de som gör det drabbar inte mina barn på samma sätt som jag upplevde saker. Pratade med en mamma till en av dotterns kompisar som sa att hon låg steget efter... ja, jag ligger ju steget före, har liksom förutsett en del situationer på gott och ont.
Har nu två tonåringar och hur mycket jag än har oroat mig så funkar livet rätt bra för dem. Jag gick till en kurator som förklarade lite och fick mig att fundera på min roll. Det är ju givetvis omöjligt att inte hamna i de där oros tillstånden, men jag försöker fundera på hur jag kan använda det. Det jag tror att jag gör som funkar bra är att ge barnen möjlighet att prata om olika situationer utan att döma dem. Det vi vet är att man inte alltid handlar perfekt och det är kanske det viktigaste att förmedla till barnen ändå.

Snart 2 månader för mig också.

Man får vara på sin vakt och ibland så tänker jag bara ett glas vin och ger den tanken en fet smäll.
Njut av att vara nykter men nackdelen är att man ser allt.

Håller med dig AL.

Tänker på dig ?

... in på Systemet i dag! Grönt ljus hela vägen dit. Röda mattan utrullad, typ. Ja, igen tyvärr. Det är som att de senaste gångerna jag skrivit jämna antal dagar måste utmanas. Uppenbart funkar min hjärna så.

Passade perfekt med en tillställning med alkohol så jag kunde få lite på köpet. Orkar inte ens tänka nyktert för tillfället. Är så primitivt glad över det som ännu så länge ligger oöppnat i min garderob. Vilken bonus - eller inte!

Har ingen motivation alls just nu. Vet och förstår vad som är bäst, men har ingen ork att ta tillvara det sunda, det uppenbara. Vill inte, likt en trotsig treåring, eller snarare femtonåring.

Bläää för mig! Ett medvetet val, inte synd om mig egentligen, men kramar betyder extra mycket nu.

"Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst."

Tack för uppmuntrande ord, Mirabelle och Mary! Behöver dem mer än vad ni kan tro.

Kram till er alla! ♡ Nya tag så småningom!

..jag finner vila i att läsa om din vardagslunk...som en feelgood-bok utan flås-hurtighet.
Jag har just nyss ratat Mikael Niemis bok Koka Björn.
Läser gärna ngt av dej istället....Det ger mej ro i själen...acceptans av att livet är som det är.

Tack Lerigen ❤ du har rätt i att jag inte ska oroa mig i förväg.

Imorgon har det gått ytterligare en månad av frihet. 13 månader. Det är fortfarande lika skönt.

När man dricker är det lätt att tro att alkoholen gör en "ledig" och mindre stressad etc men hjälp vad det är osant. Jag känner mig ledigare när jag har en helt nyktert liv. Kan känna mig ledig mitt i en jobbvecka nästan för att jag inte behöver längta efter och planera drickande.

Hm jag känner nu att jag försöker skriva det jag tänker men jag känner att det blir krystat för det enda jag egentligen känner och tänker är: nykterhet är såååå skönt.

Ha en trevlig nykter helg ❤

att vardagen kan gnaga en ekande tomhet i en.
En dag som läggs till nästa och som inte tillför så mycket nytt att uppleva.
Också i att våga se och känna denna tomhet finns ju också en längtan till något annat bättre.
Det som kanske ni substansberoende fyllt med alkohol.
Och jag som medberoende försökt fylla med att vara alldeles för behjälplig till andra.

Att bara våga se och känna tomheten var för mig ett steg till början på något bättre.
Men jag har fortfarande dagar som är motiga och svajiga.
För att sen efterföljas av många dagar som är berikande och bra,om än vardagliga.
Håll i och hålll ut och sörj kanske den tillflykt som du tidigare hade.

Under relativt lång tid har jag vaknat med en känsla av tomhet. Det är som om det mesta känns om inte meningslöst så tomt. Sedan efter uppstigandet och frukosten kommer en viss livsgnista tillbaks och fram emot kvällen känns det för det mesta ganska bra. Jag vill inte gå så långt att jag kallar denna morgonkänsla för depression men den lutar åt det hållet. Är det själva livet med insikten om den oundvikliga döden som gör sig påmint? Konstigt i så fall eftersom jag inte upplever mig som rädd för döden.
När jag jämför med de uppvaknandet jag har haft med tungan fastsmetad i gommen och endast en dunkel aning om vad jag gjorde i går är det uppvaknande jag beskrivit något att längta efter. Detta att slippa dricka är och förblir för mig en nåd. Det måste jag påminna mig själv om. Kanske är jag på väg ut ur alkoholfängelset och känner oro för livet utanför. Svårt att veta.
I går gladde jag min svärdotter med uppvaktning på hennes födelsedag och jag gladde en främmande kvinna med att uttala mig positivt om hennes hund. Alltid något och mitt bidrag till en vänligare dag.
Ikaros

Så fantastiskt vackert skrivet...och så sant! Tack från en som också lämnat dryckeslivet.

Inte så ofta jag läser nya trådar och gör nya bekantskaper här längre men i morse snubblade jag in i din tråd och har läst med..... ja, med andakt till morgonkaffet. Så fin bild av havet och sjöfåglarna och våra olika förmågor och förutsättningar! Tack
Jag känner också väl igen mig i utmaningen att hålla balansen i relation till mänskor i omgivningen. Bevara empati och omsorg utan att snirkla mig in i andras liv och ta över det som är andras ansvar. Finnas till men inte ta över - ingen quick fix för den som vuxit upp med och vuxit in ett överstort ansvarstagande.
Grattis till din nykterhet och lycka till på upptäcksresan inåt. Livsresan. Kanske den viktigaste vi har att göra? / mt

Jag vill hylla alla kvinnor som kämpar med olika saker.Och som klarat av svåra situationer i livet..Vi kvinnor i Norden har haft rösträtt i lite över 100 år...Det är inte länge egentligen..Vi har tagit steg mot jämställdhet sakta men säkert..På 60-talet började många kvinnor att yrkesarbeta..Med det följde en ekonomisk frihet som gjorde att vi började ta efter männens vanor och positioner i samhället.Tyvärr fick vi även vanor som direkt var farligt för hälsan.Tobak och alkohol.Idag har vi mer kvinnor än män som röker.Kvinnorna börjar snart komma ikapp med alkoholmissbruket också..Syjuntorna har bytts ut mot vinkvällar. Alkoholismen bland 50 plus- kvinnor ökar snabbt..Nu vänder vi skutan kvinnor och låter inte alkoholen göra oss skamfyllda, passiva och sänkta..Grattis på kvinnodagen..Kram❤

Kära Ullabulla❤️ Tack för att du hörde min förtvivlan här i cyberrymden!
Det verkar tackolov som om det inte fanns någon skönhetsfläck trots allt, ingen uppenbar i alla fall... Men deras rektion innan det stod klart var så skrämmande. Idag är jag lättad men bekymrad. Dessa skönhetsfel består ju inte alltid av en konkret funktionsnedsättning, det som bekymrar mig är hur de kommer reagera om barnet inte lever upp till deras förväntningar? De flesta av oss vet och förstår att barn vänder uppåner på vår tillvaro.
Kanske kan det låta som om jag målar fan på väggen och jag hoppas att det är just det jag gör. Men jag känner min bror och han har redan förskjutit ett barn då mamman till detta barn var ”fel”... Det barnet passade inte hans mall och därför finns hon inte. Jag håller mig utanför, rätt eller fel? Det vet jag inte. Det är väl sådant som både du och jag, Ullabulla, är bekanta med: tillfredsställelsen av att rädda något/någon, att vi vet vad som är bäst för omgivningen.
Så om jag ska hålla mig på rätt sida av staketet så lyssnar på dig. Håller mig neutral men tillgänglig vid behov.
Kanske detta barn kommer förändra honom och även henne? Jag kan ju inte göra annat än hoppas..
Många kramar till dig och styrka på din väg❤️❤️??‍♀️

Jag har stulit rubriken från en bok av Steinbeck. En väldigt bra bok förresten. Men min tanke i dag är hur jag kan påverka min torsdag till att bli underbar. Det första, vet vi alla, är att vara nykter och med det har jag undvikit att förstöra torsdagen. Genom nykterheten finns möjligheterna kvar. Kanske skulle jag prova på att göra något för någon annan. Min svärdotter fyller år i dag och jag kanske glädjer henne genom att presentera henne med några blommor.Med en enkel tulipan kanske jag kan ge henne och mig själv litet glädje. Så får det bli.
Men räcker det för att göra dagen underbar?
Min sambo, som är underbar, kanske skulle bli glad om jag lyckades ordna belysningen till badrumsskåpet. Även om jag inte är helt säker på vad problemet består i är det värt ett försök. OM jag lyckas så glädjer det även mig.
Sedan har jag det här med tandläkaren 15.20. Jag har faktiskt litet av tandläkarskräck men det faktum att jag övervinner den och ändå gör vad som behövs ger dagen innehåll.
Att jag inte längre behöver ägna dagen åt arbete utan kan disponera den som jag vill är också något som bör läggas på denna litet gråkalla torsdags pluskonto. Det blir nog några schackpartier på nätet och några kapitel ur en bok. Litet motion på min Cross-Trainer lägger jag också in.

Ja, denna underbara torsdag kommer aldrig tillbaks. Jag har den bara i dag och den är unik även om jag intagit frukosten på samma sätt i en rad av dagar. Tristess är nog något jag till stor del skapar i mitt eget inre.
Nu har jag bestämt mig för att denna dag är underbar. Att den är unik är ett faktum.
Ikaros

Men du är allt annat än liten och svag. Du är en stark, stadig, trygg, varm, empatisk, klok och insiktsfull person <3 som känner sig blå just nu <3 Det vänder. Lika oväntat som du damp ner i deppigheten ploppar du upp ur den. Hejja autopiloten som styrde hemåt! Det måste ju betyda att du har kommit långt på rätt väg? Annars hade den ju teleporterat dig till systemet istället :) Kram

...när man var sååå nära att välja filen mot Systembolaget i den avgörande rondellen och händerna i princip själva rattade bilen mot närmaste väg hem. Den här gången var det med knappt en hårsmåns marginal. Men resultatet är tack och lov detsamma.

Fortfarande deppig och orkar inte engagera mig så mycket i andras trådar. Läser lite och hjärtgillar. ♡ Känner att det är jag som är liten och svag just nu - igen...

I dag är jag nykter, nu håller vi! ♡

Jag vet ju inte vilken "skönhetsfläck" som upptäckts hos barnet.
Om det är stort eller litet och hur det kan avhjälpas eller normaliseras med tiden.

Jag kan bara hoppas att de orkar ha vidvinkelperspektiv oavsett hur litet eller stort problemet är.
Jag valde att förneka i några år då sanningen var för brutal.

Men lät det sakta sippra in i min verklighet.
Om det är ett svårt handikapp så kommer det att vara en lång väg de har framför sig.

Men resan är deras.
Jag minns hur en släkting milt försökte få mig att se och hur jag vände mig från denna släkting då jag inte ville kännas vid det hon sa.
Så var försiktig och finns där som ett stöd och bollplank och var så neutral som du bara förmår.
Det är det bästa du kan göra,både för dig själv och dom.

Och för mig är just kombinationen av forumet, Alanon i riktiga livet och sen mitt alldeles egna reflekterande med mig själv utan ord så värdefulla byggstenar i mitt fortsatta liv.
Jag läste just Ikaros inlägg om hans mediokra dag och en önskan att den ska lyfta lite.

Just det har nog varit det svåraste även för mig.Så mycket kaos förtvivlan hopp och glädje så att jag aldrig hunnit eller kunnat landa i nuet med allt det vardagliga det innebär.
Och när jag gjorde det.

Stannade och saktade farten så kraschade jag ganska rejält.
Och nu när jag vågar leva mitt eget nya liv de flesta dagar så känns det ändå så hoppfullt.
Så möjligt att förändra sitt liv som Mulletant ofta skriver om.

Det är nog precis det jag har gjort.
Bytt skepnad till något annat.
Visserligen med samma ullabullakärna,men mer sann mot mig själv och det jag önskar vill och klarar.

Hoppas det får fortsätta så.
Och jag hoppas också att jag inte blir rädd och stannar på steget utan sakta vågar min väg fortsatt framåt och vidare med mig själv.

till Det vidare livet? Så fint att se ett avtryck från dig, gläder hjärtat?
Hoppas och önskar dig att snart känna välbefinnande och livsglädje!
/ mt

är du välkommen att citera och reflektera vidare. Det tillför. Också dina helt egna inlägg har tillfört mig mycket.
Kram i vinterkyla men solen förmedlar kommande vår☀️?

Fint att ha dig även här!

Vänligen och hopp om en snövit onsdag,

Li-Lo
Alkoholhjälpen

Det vidare livet innehåller mycket. För mig har dimman verkligen lättat. Kontrasterna är skarpa och färgerna klara och tydliga. Men det gäller också smärtan. Som finns vare sig vi vill det eller inte. Vid en period under mitt ”tillnyktrande” inbillade jag mig att allt skulle bli bra, perfekt, bara jag blev kvitt alkoholen. Helhetsmässigt stämmer det nog, men det är inget jag eftersträvar längre. Perfektionism. Det är vare sig möjligt eller beundransvärt. Varför bry sig om det alls? I vissa fall skulle jag vilja påstå att perfektionism är direkt skadligt.
Jag läste en bok av Doris Lessing som heter ”The fifth child” för någon månad sedan. Den är oerhört smärtsam att läsa och egentligen skrämde den mig på plan som jag inte ville kännas vid. Den handlar om familjen som strävar efter att bilda den perfekta kärnfamiljen med stort hus, många äppelkindade barn och ofta förekommande släktträffar. Där allt är ljust och kärleksfullt... Så föds det femte barnet och han är inte perfekt... Långt ifrån, stor, klumpig, ondskefull i deras ögon. Familjen splittras och smulas sönder. För mig är det obegripligt och otänkbart att inte kunna älska sina barn men ändå känner jag mig träffad. I mitt alkoholberoende har jag ju på ett vis valt bort dem, min kärlek till dem visade sig vara begränsad då jag valde att dricka trots att jag visste att de tog skada. Då ser jag monstret i mig. Men nu är det monstret utrotat och jag tvivlar inte mer än andra på min förmåga som förälder, tror jag.
Igår blev jag faster för första gången. Vi är inte lika jag och min bror. Inte längre. Han och hans fru lever i en till synes perfekt värld, en värld med god ekonomi, fantastiskt hus, ny bil och ingenting lämnas åt slumpen. För dem är perfektion målet, alla val de gör utgår ifrån detta. Så när allt var ordnat så var det äntligen dags att skaffa barn. För i deras värld betyder god planering allt, dåliga saker händer inte bra människor... Men igår uppstod det sprickor i väggarna de byggt och verkligheten sipprade in. Oron har funnits hos mig inför detta då jag undrat vad som skulle hända om deras barn inte föddes perfekt? De är så stränga i sin elitism, inget rubbar den! Och nu, skär smärtan i mig när jag ser hur deras jakt på perfektion kommer emellan dem och kärleken till sitt barn... Är de monster undrar jag? Kan jag tillåta att detta händer? Hur är detta möjligt??? De behöver hjälp innan de berövar sig själva på det mest fantastiska vi människor får vara med om men hur hjälper man dem som inte vill bli hjälpta? Och vad för slags liv får den människa, det barn som inte får känna kärlek?? Jag är hjälplöst långt borta och utestängd. Både geografiskt och psykiskt.
Hur hjälper vi de hjälplösa och ohjälpbara?