Senaste kommentarerna i forumet

på det här med att tvivla på sig själv. Det handlar för mig mycket om att det är svårt, när man har varit van vid ett sätt, att börja våga lita på sig själv och sitt eget omdöme igen.

Mina anhöriga tror fortfarande att jag är en "i sista sekunden människa." Jag blev helt paff häromdagen när en anhörig till mig ringde för att kolla om jag hade koll på en grej till en släktgrej. Jag blev helt full i skratt för jag tyckte att frågan hon ställde var galen. Det jag skulle fixa hade jag ordnat för tre veckor sedan.
Men så slog det mig, herregud, så var det ju förut. Jag var alltid ute i sista sekunden. Var det bröllop var det som att jag kom på det dagen innan och svor för att jag inte hade fixat present eller något att ha på mig och det blev såklart jobbigt för alla runtomkring att ha att göra med en yr höna som mitt i deras egna förberedelser ringde i panik och typ var sur på de som skulle gifta sig för att JAG inte pallat vara ute i tid med MINA förberedelser.

Kanske låter harmlöst men ett jobbigt liv var det och det är inte konstigt att det tar tid både för mig och för andra att förstå och våga lita på mig.

Du har så rätt, det kan var oerhört svårt att bryta med drickat. Allt dom ger hållbar nykterhet är bra. Naturligtvis även AA. Allt är inte för alla. Sök den väg som passar dig. Nu när akutläget lagt sig kommer förhoppningsvis lite gladare stunder, ja rent av lycka att vara nykter. Du har säkert koll på det, men det är lite senare som riskerna med återfall dyker upp. Jag trillade vid mit första försök efter 5 veckor. Orkade sedan av olika anledningar inte försöka på tre år. Berättar detta eftersom återfall inte är något att ta lätt på. Om det däremot händer, upp i sadeln igen -omgående. ?
Lycka till och njut av friheten!
//PP

Men det är det som är så jä*la skönt, att jag varken behöver tårta, medalj eller applåder för belöningen jag får känns inom mig och det är det härligaste jag har varit med om. Det går att må bra.

Tankens kraft alltså, är enorm.
Det är både skrämmande och hoppfullt. Det enda jag har gjort är ju att sakta men säkert lära in ett annat tankesätt som leder till andra handlingar.

Tack AA.
Tack mig själv för att jag går på möten.
Tack för att jag gått emot mina rädslor, krossat dem av vilja till förändring.
Nu känner jag när jag är påväg in i feltänkt och rädslor och jag har andra alternativ idag.
Det var som att jag hade brist förut.
Som att det var brist på bra tankesätt som kunde bromsa feltänk. Feltänkstankarna var så starka och mörka och de rätta tankarna, de ljusa och bra, små och svaga.

Lim .. följer din kamp o resa ., lyssna på kroppen o vila när du behöver ❤️ Har oxå gjort misstaget att fly till alkoholens värld .. levt ensam i tvåsamhet , ett annat liv väntar .. ta steget när du vill och är redo .. ? Kram Lerigen

Läste ditt meddelande precis efter jag postat mitt, Amanda. Tack! Vi gör rätt i att strunta i disken när vi inte orkar. Jag övar på det och har behövt strunta i mkt. Eller snarare prioritera rätt. Att diska när kroppen skriker vila är ju egentligen bara helt knas. Disken bryr sig ju knappast om den får stå och glo en natt extra på diskbänken...

Vill skicka stora kramar både till miss lyckad och Amanda. Ni är så bra!! ❤

God kväll alla där ute.

Ja miss lyckad, det är nog så att det är jag och barnen som är prio ett.

Det är så svårt att skriva ibland när det är så privata saker. Men jag vill ändå nyansera lite... när min man är nykter trivs jag bra med honom. Vi kan ha det jättefint både han och jag ensamma och hela familjen ihop eller han med barnen om jag jobbar eller så. Och det är ju DET som gör att det är så jobbigt och sorgligt att alkoholen får finnas... att den får existera och säljas lagligt. För alkoholen förstör fina familjer som klarar livets upp och nedgångar ganska bra om bara alkoholen håller sig undan.

Å jag har slitit idag med en ordentlig höststädning. Jag har möblerat om och rensat men har massor kvar. Jag känner att det är precis det jag behöver nu. Sedan kanske jag kan landa lite i mig själv och sluta må så konstigt. Igår grät jag massor på kvällen. Men efter det så mådde jag så mycket bättre. Jag behövde en urladdning. En urladdning och en ordentlig höststädning.

Igår när jag grät kände jag mig plötsligt som när jag var tonåring. Livet kändes så konstigt. Varför lever vi? Är det ett sånt här liv barnen ska ha sedan? Oroa sig, stressa osv. Precis så kände jag ofta som tonåring en period. Men så tänker jag nu att detta är första höstdeppen jag haft helt nykter på många år. Jag har haft nyktra höstar men då har jag antingen mått bra pga att jag varit kär, fått barn eller så. Men sedan när livet planat ut lite på glädjerusfronten så har höstdeppen återkommit och då har jag dövat det med alkohol. Nu när jag inte dövar mig så känner jag mig som 14 år igen. Lika skör och melankolisk. Men det är okej!! Det kommer att passera. Och man får vara förvirrad och skör och gråta. Sedan känns det bättre igen.

Sedan börjar jag undra om jag är i en ålderskris. Plötsligt inser jag att jag är 30 år. Det är inte mycket men jag har liksom trott att jag skulle stanna på 25. Men det gjorde jag inte och nu borde jag vara mogen nog att inte känna mig som 14 när jag tänker på livet. Men jag känner mig yngre och osäkrare nu än för ett par år sedan. Kanske är det en slags pånyttfödelse att faktiskt leva livet helt obedövad. Och jag kanske behöver lära mig att genomleva alla känslor. Förut räckte det med att någon var otrevlig mot mig på affären för att jag skulle kunna köpa öl att döva mig med. Men nu genomlever jag allt. Små och stora saker.

Det blev väldans djupt det här. Men det är där jag är nu i mitt nyktra liv. Jag kunde väl aldrig ana att det skulle fortsätta hända så mycket med mig trots att jag inte druckit på 8 månader. Jag kunde aldrig tro att jag var så djupt påverkad av alkoholen.... trots att jag varje år var nykter fler månader än vad jag drack. Trots det så har alkoholen verkligen påverkat och förändrat mig så djupt att jag fortfarande genomgår förändringar pga nykterheten.

Alla de som tar en vit månad..... De hinner absolut inte avgifta sig och känna hur nykterheten är på allvar. Så alla ni som (om nån alls orkar läsa detta) hållt er nyktra en vecka, en månad, kanske till och med två eller tre eller mer och undrar när det ska bli bra.... ge inte upp. Tiden ordnar mycket. Man läker och hittar sig själv bara man låter det ta tid. En månad eller några månader räcker inte tror jag. I alla fall är det så för mig... det behövs ännu mer tid helt fri från giftet för att man ska återfinna sig själv därinne. För alkoholen trycker bort en själv så att man inte ens är sig själv helt... det är i alla fall vad jag känner har hänt med mig. Nu börjar mitt rätta jag krypa fram och det är nu jag lär mig leva på riktigt. Odrogad. Det är omtumlande men ändå häftigt att få känna igen. Även om känslorna jag haft sista tiden varit tunga ibland så är de mina och de är äkta. Sån här är jag. Och det är okej.

Kramar till er ❤

O j vad jag känner igen mig Lim!! Du gör det jättebra!!❤️?? Det här med att acceptera och vila i sina känslor...är inte så lätt men viktigt tror jag. Och ta du ett bad, själv har jag lagt mig under en filt på soffan och barnen sitter här brevid och tittar på film. Disken står kvar på diskbänken men där kan den stå till i morgon, det är inte världens undergång. Jag är trött och mör, det är fredag och jag vill vila för att jag antagligen behöver det. Precis som du behöver ditt bad?Många kramar till dig fina Lim❤️Härligt för dina barn att ha en mamma som du???

Innan jag började med yoga fick jag rådet att prova fem gånger innan jag dissade det. Jag fick veta att jag nog skulle uppleva det som flummigt, och det gjorde jag. Ett evigt tjat om andning var det också - jag blev helt snurrig av allt syre. Men jag gav det fem gånger, och lite till eftersom jag dessutom testade andra grupper. Jag blev helt såld, och det är 8-9 år sen nu. Jag tror att det rådet går att applicera på AA också. Ge det fem gånger. Hitta det som klickar hos dig, fokusera på det. Man behöver inte älska allt, det gör man inte i något sammanhang. Eller väldigt få sammanhang åtminstone.

Som tankar, saker och ting kan förändras! Jag skrev för ca 10 dagar sen att jag skulle aldrig sätta min fot på AA pga personlig skäl (ångest relaterat) Men igår gick jag till ett kvinnomöte! De "enda" jag har i hjärnan nu är att jag inte ska dricka och jag kommer försöka allt, och göra allt som går för jag ska hålla mig nykter. För jag har upplevt små guldkorn av stunder, känslor och tankar som jag vill fortsätta uppleva och känna, även om de ibland bara handlar om ett ögonblick. Förhoppningvis så hittar jag mitt sätt.
Väldigt trevliga kvinnor! Tycker de är jätte vågligt/fint att dom våga öppna upp sig som dom gjorde/gör och dom ska vara jätte glada att dom har hittat något som fungerar för dom ?. Men jag är/kommer nog inte kunna vara så mottaglig av just de programmet. De är vissa saker som stör mig. Och saker som jag inte håller med om i deras steg, och då krackelerar de ju ?! Men men jag har inte stängt dörren än! Jag bara reflekterar och tänker vad som kan vara rätt för mig! Jag har själv lyckats att hålla mig nykter i dessa 2 veckor "utan hjälp" men jag vill inte vara naiv och tro att jag klarar allt, kan allt och förstår allt..!kanske anledningen varför man sitter i den situationen man gör i nu!Jag vet att detta är bara början och jag vill "bygga mig stark" så jag kan klara motgångar av olika slag osv när dom kommer ( eller dom där TRÅKIGA dagarna) ! För sådana kommer komma de vet jag! En hjärna är bra men fler är bättre ??

Ett modigt steg mot hälsa och förändring. Läs och skriv. Din kropp signalerar att det räcker nu. Stort lycka till på din resa!

Hej Cechel!
Du har verkligen upplevt en av mina mardrömmar!! Det hade lätt kunnat vara jag eller min man som sitter där du sitter idag. Jag är verkligen ledsen för din skull och hoppas att du kan hitta styrkan att resa dig! Och jag blir också både ledsen och ARG över att en så fantasilös person kunnat få bli psykolog! Att gång på gång påpeka att du ska vara tacksam över att det inte blev värre och samtidigt säga att du inte ska tänka på straffet för det inte är något du kan påverka låter både motsägelsefullt och inkompetent. Hon borde nog gå om utbildningen, att uttrycka sig så till en patient som uppenbarligen redan mår väldigt dåligt upplever jag som både opedagogiskt och osympatiskt! Be om en annan psykolog tycker jag, och det måste ju finnas någon som kan hjälpa dig att få reda på ev straff! Det är ju omänskligt att låta någon sväva i ovisshet på det viset! All styrka till dig, här kan du iallafall fall känna dig trygg och får du ingen vettig psykolog kommer det hjälpa lite att skriva här, det lovar jag?????????❤️ Ta hand om dig och lycka till!
Kram Amanda

Jag känner mig som en zombie. Trött och nedstämd. Ironiskt nog har jag fått höra att jag verkar så lugn och samlad efter sommaren.. Jo, tjena, jag går ju omkring som en levande död... Och nu ere helg. Skönt att slippa gå till jobbet, men vidrigt jobbigt att försöka hitta energin till att vara en glad, stark & energisk tonårsmamma med ändlöst tålamod... Suck... Jag vill dra en filt över mig och ligga kvar i några månader.

Idag träffade jag terapeuten, men jag vet inte... Hon upprepade gång på gång hur tacksam jag ska vara över att jag inte dödade någon och över att soc inte tagit mina barn. Ok.. det har hon säkert rätt i att jag ska vara tacksam över, men eftersom jag aldrig har tagit dålig hand om mina barn så känns ju det mer som ett hån.. Det har aldrig funnits något skäl för någon att ta ta mina barn ifrån mig. Hon sa också att jag inte ska fundera på ev straff etc. Eftersom jag ändå inte kan påverka det. Mmmmm.. lättare sagt än gjort när tankarna maler och jag inte vågar planera framåt..

Läser på forumet,helgen är här..Mångas"normala" fylledagar". Många som våndas och kämpar mot beroendets jag och den friska personligheten..Ska jag dricka eller inte..Jag tänker inte ens tanken längre..Mitt liv har blivit så mycket enklare och mer äkta.Jag vill inte följa med på vissa tillställningar längre.Jag ser dom fulla personerna på ett helt annat sätt nu..Vill inte iaktta folk som blir personlighetsförändrade..Läser inte heller trådar där risken för återfall är mycket stor och viljan att dricka finns påtaglig.Kalla det egoism, men jag ser det som faller en faller alla..Fanns sådana alkoholterapigrupper i Göteborg, där om man föll, fick byta grupp, just för att rädda så många som möjligt..Så dom som höll sig nyktra fick vara tillsammans.Jag ska köpa badkar i helgen så jag kan njuta av skumbad här hemma, innan bastun byggs..Höstkram❤

Det är nog en del av kruxet.
Att se och acceptera denna nya ullabulla som inte alls är så stark som hon själv trodde.
Som faktiskt gick sönder.
Fungerade endast hjälpligt,med det allra nödvändigaste.

Denna nya ska då kombineras ihop med den gamla som ju också bor där inne.
Mycket mer ödmjuk inför att det faktiskt tar stopp till slut.
Även en åsna som orkar bära väldigt mycket kroknar till slut.
Men i grunden så är jag ju en stark människa som orkar och vill mycket.
Det gäller bara att acceptera båda bitarna av mig själv.

Bejaka den nya som har mycket bättre kanaler in till den lilla flickan som faktiskt fått en röst,äntligen.

Nu ska hon få beta lite oftare, och få morötter ibland.

Så sunt och livsbejakande ditt inlägg känns. Jätteglad för din skull ?

i olika trådar. Flera funderar över den ständiga tillströmningen av nya medlemmar och möjligheten eller förmågan att möta nya med ett svar. Jag tillhör de verkligt långvarigt aktiva här. För mig har skrivandet varit en väsentlig del i att 'se' mig själv och mina handlingsmönster. Nästan sju år har jag nu varit medlem här, sju år som förändrat hela mitt liv fastän den yttre ramen är helt densamma. Den yttre ram som vanligen ingår när mänskor möts och presenterar sig; vad jobbar du med? var bor du? familjen? fritiden? Det som drabbade mig mest och bäst när jag var på mina första Alanonmöten - och eftersom det var ett landsmöte var jag på många möten under en helg - var den helt omvända situationen att den yttre ramen var oväsentlig, människor samlades och talade om sitt innersta, naket och ärligt. Och mötte varandra i värme och respekt. Så upplever jag det fortfarande. Som här på forum med den skillnaden att på möten är vi i levande livet som de människor vi är.
Faktiskt när jag tänker efter.... här är det många gånger så att den yttre ramen presenteras i i de första inläggen och sen följer de svårigheter som lever sitt liv bakom fasaden. På möten saknas detta nästan helt. Det är själva livet, här oc nu, som står i centrum. Just närheten till det djupt mänskliga, att få dela och ta del av det äkta och sanna - även om det ofta(st) handlar om sorgliga saker - är det som hållit mig kvar här. Att få följa människor längs vägen till ett bättre liv. Bidra med egna erfarenheter och tankar.
Skrivandet blir annorlunda när det egna lidandet får hanterliga proportioner. Här i Det vidare livet finns utrymme att dela med sig av livsfrågor som kanske haft del i eller varit en grund till missbruket. Och medberoendet som åtminstone för mig hade livslånga rötter.
Jag gör som många andra nu, läser långt mer än jag skriver. Tänker att det är bra att dela erfarenheter och kunskap men alla måste hitta sin egen väg. Ibland bränner det till, jag hittar en tråd där jag känner ett extra stänk av samhörighet. Några såna stjärnor i mitt liv har jag hittat här och håller kontakt med i andra former. Mänskor jag lärt känna från insidan och utåt - guld i livet.

Vår yttre ram förändras delvis nu då vi går in i pensionärstiden. Den tiden jag tänkte mig som ett en-persons-liv när jag hittade forumet då för ganska precis sju år sedan. Så helt annorlunda är livet idag bakom de fortfarande blå väggarna till vårt hus. Så oändligt mycket ärligare, tryggare, friare och lyckligare. Det kan också förmedlas här, och görs, att livet kan bli så mycket bättre.
De vänner som värderade bubblet och vinet mer än samvaron med oss är borta från den inre cirkeln. Vi har hittat nya sammanhang där alkoholen är en icke-fråga och jag som människa är det som betyder.
Sätter punkt här - för denna gången:) Återkommer säkert nån mer gång när lusten att fixera tankarna på skärmen kommer över mig. Kanske vi ses på Riddargatan i novembermörkret:)
Allt gott till dig som läser! Kom ihåg att det är möjligt att ta makten i sitt eget liv❣️ / mt

Det som var allra värst med min utmattningsdepression våren 2007 var att jag tappade tilliten till mina egna förmågor. Trots en uppväxt med alkoholiserad pappa, eller kanske pga det, hade jag en enorm tillit till mig själv. Det som skulle fixas fixade jag själv. I och med sjukskrivningen fixade jag ingenting! Jag glömde koder, ord, kunde inte stava, inte bestämma någonting. Panik! Det tog år att återuppbygga tilliten till mig själv. Tio år senare minns jag det knappt, hade jag inte fört dagbok hade jag nog förträngt allt det jobbiga. Men vi som tillfrisknat MÅSTE föra de sjukas talan! Annars fortsätter det vara tabu och stigmatiserat. Precis som missbruk.

Dubbelt inlägg

.

Tillit till sina egna känslor. Som betyder tillit till sina egna val.
Så svårt om man inte lärt sig känna igen sina känslor, inte fått dem speglade.
Dessa tvivel drabbar mig hundra gånger om dagen. Tror de beror på att känslorna är så diffusa.
Val föregås av känslor. Diffusa känslor blir tvekan om man valt rätt.
Kanske

Vilka fina och sanna ord Gunda..Det vore härligt och fantastiskt om man bara såg vårt inre, vår själ..

just du fungerar..Det är exakt så man gör förändringar. Denna höst är det dig och barnen som är prio ett.Jättebra att du tar en egen helg också..Man behöver ju både familjetid och tid för egna intressen för att få balans..Stor höstkram till fina, duktiga, starka lim❤

Ja den där A! De är skit att man måste anpassa sig efter den! Men de är värt de 100 gånger om! Härligt att du har varit klar i hjärnan i 3 veckor, måste väll kännas bra?.. Heja dig.. ?

och trött.
Och ingenting att skriva om.
Äntligen är det stilla i huvud och själ,om än lite oroligt vissa tider på dygnet.
Men sover som en stock och känner ro och arbetsglädje stora delar av dagen.

För att däremellan drabbas av tvivel och en del ångest.
Är jag på rätt väg?
Är dessa nya vägar som jag lyckats slå in på rätt för mig?
Jag har brutit med så mycket.
Så många vanor och miljöer som är bytta mot helt nya.
Jag håller på att landa i det,men det är bitvis svårt att tro att det ska hålla.

Ibland vill jag bara fly tillbaka till det gamla,där allt bara rullade på.
Eller,det var ju det som inte var sanning längre.
Det yttre rullade visserligen på,men allt tyngre och sämre.

Jag lyckades sätta stopp för mig själv och mina allt högre ambitioner och drog ned på allt jag bara kunde.
Kraschen var ändå där och blev min verklighet.

I det fick jag leva medan jag rätt drastiskt gjorde en del yttre förändringar som var nödvändiga.
Och nu är jag här i detta nya,bitvis mycket lättare och skönare livet.

Men vågar inte tro att det ska bära alla gånger.
Men tillit till självet och jaget måste få finnas där.
Även när jag ibland tvivlar.