Senaste kommentarerna i forumet

Svacka som hela tiden driver fram mina tårar. Vet inte vad de står för riktigt men tungt är det.
Tänkte i går att är det värt detta att inte kunna bedöva mig när känslorna kommer, att stå ut med mig själv utan barriären.
Trots stt det är tungt lovar jag mig att inte ta till barriären jag får stå ut med smärtan och svårigheterna.
Tungt!

Det kanske är så här det ska vara? Att vi duger som vi är inuti oss själva utan att behöva bli bedömda av utanskriften.
Tänk om vi slapp denna hets efter skönhets ideal som driver människor i fördärvet? Att vi bara får vara de innersta tankar vi har och ge den godhet och kunskap som kommer från våra hjärtan.
❤️❤️

"Tänk om vi hade vetat innan, vad vi ångrar en dag, då vi tittar i backspegeln och ser vad vi inte gjorde som vi hade behövt göra om vi förstått."
Flytta mens tider är se till att du och din dotter slipper från den mannen, din dotter är viktigare i alla situationer.
Tänker på dig och sänder styrka.

Det ska jag ta med mig i mitt tillfrisknande.
Att försöka för mycket blir som en allergi, den ger sig inte innan den får medicin.

Ja, det blir problematiskt att tänka att jag får inte tänka.... på alkohol, t.ex,... Icketanken är också en tanke. Brukar jag tänka.

Ibland kan den egna insikten och etiketten "alkoholist" bli en självuppfyllande profetia. Under alla de år jag levde i föreställningen om att mina missbruksår hade varit självmedicinering och att alkoholismen läkt ut i och med ändrad livsstil och mående, hände det att jag drack och även drack för mycket. Men eftersom jag inte hade problem längre var det ingen 'big deal'. Och tanken på alkohol fastnade därmed inte. Jag ville helt enkelt inte må dåligt dagen efter, känna äckelsmaken i munnen efter eller sova sämre, därför blev tillfällena väldigt få.
Sedan började jag gräva i min historia.
Och plötsligt befann jag mig i den.
Och någonstans gnager en halvt medveten tanke om att själva föreställningen om vem man är kan skapa beteenden som passar in i den rollen.
Ska utveckla den tanken lite mer, i min egen tråd.
Tack för dina intressanta och berikande iakttagelser

Ja, det finns en enorm kraft i att säga farväl och stänga. Ha en bra dag! Kram!

Från människor i sitt liv! Nödvändigt för att kunna gå vidare. För att släppa in nya människor!
Kram?

Det är inte ok att han ger sig på din dotter. Vill du att hon ska tycka att det är ok? För så länge du inte säger stopp och markerar detta så visar du att det är ok.

Så för din dotter, gör slag i saken och lämna honom. Han är stor och får klara sig själv. Du har växt upp i ett trasigt hem och har säkert svårt att veta hur det borde vara ibland, men du ska inte behöva ha det såhär. Hoppas du hittar en lösning.

Hej Pi o läsare!

Det är många som känner likadant här ser jag....glädje o saknad....jag med.

Ett unikt subjekt, du Pi, gör ett ganska objektivt sett avtryck som omtänksam, vis.. mm

Fascinerande vad som kan uppnås av bara bokstäver, inga synintryck eller dyl.

Här träder personer fram bara genom orden.

Fascinerande, och liksom skönt att inte riskera bli bedömd/ bemött efter utseende, ålder, röst, talfel eller likn. Det är ju en sympatisk anda här på forumet, men ändå.

En liten utvikning bara... Appropå den spontana tacksamheten och glädjen ☺ över en viktig "röst".

I aa-grupper får man medaljer när man uppnått viss tids nykterhet.Sen äts det tårta för att fira..Det tycker jag är fint.Jag går inte på aa så jag fixar egna belöningar åt mig själv.Unnade mig hjortron när jag varit nykter 2 veckor.Köpte en fin iitala glasskål när jag varit nykter 1 år..Så man kan ju belöna sig om man tycker det är en bra ide..Ebbaebba , du är verkligen värd en medalj..Kram❤

och dina kloka omtänksamma inlägg.Dom värmde så fint när jag kände mig osäker eller ängslig..Så fint att du har ett gott liv. Kram..

Du och dina barn verkar ha ett fint liv tillsammans. Men du är ensam, tänker jag.
Precis det du beskriver, du och barnen tillsammans i aktiviteter och vardagsliv, du ensam med ansvar och om jag läser rätt "utan mycket hjälp där hemma", känner jag så väl igen. Och känslan som kunde komma över mig - allt oftare, tills jag valde ensamheten på riktigt.
Du är stark i nykterheten, självklar på något vis, vilket glädjer mig. Därför kanske det inte behöver vara oroväckande att läsa om hur du bär familjen. Ansvar kan ju även vara en stark motivation. För mig var ensamheten i ansvar en anledning jag gav mig själv att dricka många gånger. Fast, hade det inte varit det ena hade det nog varit det andra.
Jag vill bara säga att du gör det så bra, trots att jag anar att det inte är lätt! Ofta syns det inte utåt, allt det där man kämpar och har kämpat med, som finns på insidan. Inte ens det som syns blir alltid fullt synligt. Det där som alltid bara blir ordnat. Mätta, trygga barn, packade skolväskor, rena kläder mm.
Skönt att höra att du släpper på vissa måsten. En början. Så småningom kanske några av dem behöver bli någon annans måsten. När det finns ork att delegera och förändra, vill säga.
Kram

God kväll!

Igår var det ju 8 månader sedan jag registrerade mig här. 8-9 dagar efteråt drack jag ett litet glas vin. Jag minns det precis. Och jag blev erbjuden mer men tackade nej. Visste att det var det sista jag skulle dricka. Och det kändes helt okej.

Så, om en vecka ungefär har jag varit alkoholfri 8 månader. Hur många dagar kan det vara? 8×30=240. Så kanske 230 dagar ungefär. 230 dagar. Om lite drygt fyra månader har jag klarat ett år. Vad det ska kännas skönt att säga det högt "jag har inte druckit på ett år". Dessa månader jag räknar nu har jag sällan sagt högt. Men ett år bara måste jag ju säga högt till folk!!

Vill inte skynda på tiden för livet går snabbt ändå. Men det lockar mig ändå mycket att få passera ett år. Men jag är så nöjd och glad över mina snart 8 månader. För innan dess var 10 dagar mkt för mig. Ibland var 3 dagar mycket. Vad overkligt det är att tänka sig det nu. Vad sorgligt och jobbigt det var.... att inte kunna lita på sig själv. Jag ville ju sluta.

Godnatt allihopa!

Lättlurad tjej: Din sambp är verkligen inget att ha. Är bostaden inte din ?
Så förstår jag att du är i knipa. Men är bostaden din så packa hans grejer och byt lås.
Kan tänka att han ger dej låg självkänsla och han kränker dej mycket genom att vara med andra kvinnor . Måste vara fruktansvärt jobbigt ingen är värd att ha det så. Också din dottet måste må dåligt i detta och så lågt han beter sej mot henne.
Nej be honom dra han får kräla i sin skit någon annanstans.
Lycka till och vänta inte med att göra slag i saken.

som ligger platt på golvet skulle jag kunna stå stilla på rätt länge. Om man däremot lade det överst på en trettio meter hög mast skulle jag ha stora problem att hålla balansen, oavsett om det var vindstilla och masten var stabilt förankrad. Det är psykiskt det där; enbart det faktum att jag var medveten om hur högt jag var skulle få mig att försöka för mycket; jag skulle vara så nervös över risken i att trilla att jag förr eller senare skulle göra just det. När den ligger på golvet däremot är det lättare; konsekvenserna av ett snedsteg är obefintliga och jag skulle vara lugnare och fokuserad på annat än att bara stå.

Lite av samma tänk gäller i min nykterhet just nu. Om jag ägnar för mycket tid och fokus åt att hålla mig nykter så blir jag instabil. På något sätt känns det som om alkoholen då ligger närmre till hands även när jag låter den vara. Jag skulle hellre uppnå det tillstånd som Pi beskriver; där alkoholen helt enkelt inte är min grej, där jag ägnar lika lite uppmärksamhet åt den som jag gör åt till exempel fotboll. Andra kanske tycker det är livets själ och krydda men själv rycker jag på axlarna och ägnar mig åt det jag personligen finner mer givande. Precis det sinnestillståndet uppnådde jag under min sju år långa nyktra period och nu känns det som om jag är på väg dit igen. Förhoppningsvis.

Ha en bra dag alla!

Är inte så märkvärdigt, men ändring av inriktning kan man väl säga. Och det i samband med post-alkohol tiden jag är inne i blir ju liksom ett lite "nytt liv.
Allt med andra ord helt ok ?

Hallå där, oj! Det lät stort? Nästa livsavsnitt? Man blir ju lite nyfiken förstås...

som ställts om medberoende verkligen är en egen sjukdom.
Eller en samling symtom som uppkommer då man lever nära en beroendeperson.

För mig är det i alla fall sanning.
Kanske kombinerad med andra livskriser som liksom förstärker dessa symtom.
Men jag har också funderat över varför vissa slipper dessa symtom.

Och jag tänker att det precis som för den som tappar kontrollen över drickandet finns en ökad känslighet,eller ökad benägenhet att behöva döva sig,fly eller på annat sätt stärka upp ett mående som haltar.

På samma sätt gör jag.
Om jag svajar invärtes,eller på annat sätt tycker att livet är för tungt så går jag gärna in i medberoende.
Hittar någon förlorad själ som jag ska rädda.

Vips så är mitt eget liv genast lättare att leva,höjer några snäpp i kvalitet i jämförelse med den person jag försöker hålla under armarna.

Dessutom är jag lite brydd över delningarna i AA som ofta går ut på att hjälpa,stötta ge service och på olika sätt ge omsorg till den som behöver det.

Men det är liksom rena giftet för oss medberoende.
Vi bör och ska inte gå in i hjälparrollen eftersom vi så lätt tappar fotfästet.
Vi ska hålla tag i oss själva och liksom bara räcka ut ena handen,eller en bit av oss själva eller helst inte alls.
Då är vi riktigt duktiga och har gjort rätt.

Och det är ju det som är så knepigt.
Vi som är så duktiga på att ge omsorg,vård och stöd åt den som är trasig.
Får dom att känna sig sedda och bekräftade och kan ge hopp.

Men det ska vi då hålla oss ifrån,just för att vi förlorar oss själva.
Kliver ut ur vårt eget jag och kliver in i den andra personen och försöker bokstavligen leva den personens liv.
Glömmer vårt fokus,glömmer vårt jag i vår iver att vara behjälpliga.

En knepig nöt att knäcka.
Vara sann mot sig själv.
Hålla fokus mot det egna jaget.
Men ändå visa medmänsklighet och förståelse.
Utan att gå in och ta över.
Oiiii, jag har nog en bra bit kvar.

Hela dagen igår så gick jag in i två hjälparroller.
Om hur jag skulle kunna vara till stöd,kunna räta upp, kunna ställa tillrätta.
Och ändå har jag gång på gång kommit fram till samma resultat.

Personerna det handlar om måste båda hitta sina vägar.
Det är två unga människor som på olika sätt vinglat iväg från rätt spår och nu vimsar omkring.
Och så lätt det är att tycka en massa.
Ha en massa råd och förmaningar som vill hoppa ut ur munnen.
Också en massa praktisk hjälp att erbjuda.

Men jag ska och bör inte.
Personerna har redan stöd från delar av sin omgivning och måste framför allt hitta stöd i sig själv och i sjukvård.

Nåja,en dag i taget, en bit i taget återerövrar jag mig själv och kommer närmare någon sorts regler som håller för mig själv.
Om jag känner mig tveksam,backa
Fundera,kalibrera och agera först efter det om det fortfarande känns rätt.

Att se dig här, har saknat dig och dina kloka ord.
Härligt att livet är bra för dig.
Livet går rätt bra för mig med just nu.
Helt nykter sen två månader tillbaka. AA blev mitt alternativ till tillfrisknande.
En fin höst önskar jag dig.
Kram ❤️❤️

Du börjar fatta det :) Äntligen.
Just nu har du träffat en av dina demoner, prestationsmissbruk. Vågat gjort.
Fortsätt (enligt mig ;)

Som ställer sig och blockerar den nya väg jag försöker ta.

När jag tycker mig ha fått rätt på rediga repstumpar att hålla i så släpper jag dom självmant.
Eller skräms att släppa dom.
Fast jag vet att de håller.

Tillit,till min egen förmåga och att jag vet vad som är bäst för mig.
Men så bryts länken och då känns det som att jag inte har något annat val än att följa den trygga beprövade gamla vägen.

Men för varje ny rädsla jag vågar spola ned,så vips fanns det plats för en ny och bättre känsla.

Det verkar som du hittade nåt, men det framgår inte vad...nyfiken!

Sen jag skrev sist.
Det verkar gå i cyklar,mitt ordbajseri.
Tuggar om gamla och nya insikter och försöker pressa ned dom i samma mått.

Men då rinner det över.
Och ibland är det tyvärr den sist tillagda viktiga i grediensen som inte ryms.

Så i med soppsleven och veva runt.
Vips kommer något gammalt upp som jag inte längre behöver och kan kasta i vasken.

Nåja,Rom byggdes inte på en dag.

Hejsan! Hoppas alla har en bra söndag.

Miss lyckad... De sålde faktiskt små flaskor julmust häromdagen. Det var gott ! Och lite mysigt.

Ja det är ju familjelivet som får sina törnar när prioriteringar och intressen skiljer sig så mkt. Och den som är bakis är ju som sjuk och kan ju inte ens försöka hänga på... men ärligt talat tror jag inte han skulle följa med så ofta ändå. Som med badhuset.... jag gör det ju för barnens skull. Själv fryser jag mest och är obekväm i omklädningsrummet. Men jag vill ändå göra det! För barnen. Samma sak om vi åker till ett lekland. Det är ju inte alls så kul för mig (rätt plågsamt rentav) men jag GÖR det eftersom att barnen tycker om att åka dit ibland.

En helg här framöver ska jag åka bort två dagar. Jag ska iväg på nåt väldigt kul men jag är ovan att lämna barnen så jag saknar dem redan i förskott. Helgerna blir så heliga när veckorna går till jobb och skola mest.

Om en stund ska jag ta en promenad har jag tänkt. Känner att jag behöver det. Irriterar mig på lite saker hemma... stöket och bristen på hjälp. Blä. Så ut och andas lite och lyssna på nån bra pod. Hjälper oftast.

Ha en fin dag allesamman! Kram!