Senaste kommentarerna i forumet

Hade varit roligt efter alla år att träffas på Riddargatan, men det är långt dit för mig. Jag är en skogis, strövar med min kikare och kollar in fåglar i träden och på sjön... Åker sällan till storstaden och har mindre o mindre behov av det. Men roligt att träffas hade det absolut varit...

att läsa och även att bli läst tänkte jag när jag gjorde min nya tråd. Även om bara någon enda skummar igenom det man skriver så har man ändå sagt det till "någon". Det känns skönt.

Skön är också den känslan jag känner på kvällen sista tiden att jag längtar hem till någon god maträtt eller till min säng och till en serie att titta på. Jag minns mycket tydligt känslan av att längta hem och få dricka ett glas vin som aldrig nästan slutade vid ett och det är inte så längesen. Det är så mycket skönare att längta efter de saker som fått ta över kvällarna nu. Det är så bra att det går att byta ut och få in nytt... ☀️ Det tog ett tag men det går sakta men säkert.

Grattis Skogsfrun!!!❤️ Fortsätt på din resa mot ett nyktert liv.
Kram
Ellan

Riktigt bra gjort att ta det alkoholfria spåret trots planering för något annat också. Vad gjorde du med kryptoniten du skaffat in till festen?
Träningsmindfulness är bra.

Tack för din inspirerande tråd, jag har också inset att jag måste sluta helt. Jag ligger dock bara i uppstartsfasen och försöker få alla korten på plats. Idag är iallafall dagen jag inte dricker mer, mycket tack vare din fina tråd.

mm

Tack för raderna AlkoDhyperD!

Still sober, ska försöka utveckla under veckan hur läget är...

//80-talist

Starkt. Känner igen mig så i det du skriver, all tid som tas i anspråk. Har också haft svårt sova, varva ner. Meditation, hypnos, affirmationer för att sova, vara drogfri osv med binurala toner har hjälpt mig, hade inte klarat det utan. Finns hur mycket som helst på youtube, använd hörlurar. Går inte att hålla sig vaken ens om man försöker:)

Tack för uppmuntran. Jag känner mig så ensam i detta och jag vet inte hur det ska gå även om jag bestämt mig för att det måste gå och jag måste avstå för att klara detta.

Fastän egentligen kan man ju se de religiösa föreställningarna som ett slags livets metaforer; något som ger namn åt och gestaltar vårt existentiella vara och som kan skapa samhörighet med andra människor? Alltså; ingenting som är mer falskt eller sant än vad en god bok eller en tavla är. Den finns, den fyller ett behov, bevisligen. Bibeln är förresten en sån där "god bok"... Om den kan skapa förtröstan, mening, sammanhang, så är mycket vunnet. Det är säkert ingen slump att AA lyckas så pass bra genom sin "religiösa" inställning. Detta att inse sin litenhet och sin maktlöshet inför alkoholen, och överlämna sig till en Högre Makt visar sig vara en både realistisk och fungerande inställning.

är väl egentligen att vi människor lägger så mycket tid, kraft och pengar på något som aldrig kommer att kunna bevisas åt ena eller andra hållet. Man kan nog konstatera att även om Gud finns, så bryr sig den, eller det, inte det minsta om vad som händer här på jorden; än mindre lägger sig i skeendet. Vad gäller mänskligheten så finns det uppenbarligen mer akuta frågor att ta itu med, ändå ägnar vi en massa tid åt att grubbla på vad som i grund och botten är meningslöst. I mitt fall handlar det nog mest om min stigande ålder; när fan blir gammal blir han religiös sägs det ju. Kanske dags att mynta ett nytt begrepp: Jag-bryr-mig-inte-ismen; tids nog får jag veta. Eller inte.

Ha en bra dag!

... att läsa, vilken vecka det varit och vilka lärdomar du verkar ha gjort om dina dr Jekyll och mr Hyde. Nu hoppas och tror jag till 100 % att du får en skön vecka i höstfräsch luft och sköna träningspass. KRAM!

Fint att se dig här, det är så hjälpsamt att läsa och bli läst. Fin formulering:)
Vi ses här - och kanske på Riddargatan? / mt

Så fylld av lättnad. Går inte att beskriva kortfattat. Läs om ni orkar.

Jag drack inte i helgen. Det är nästan ofattbart. Jag fick använda alla mina yrkeskunskaper, alla mina strategier, alla mina livlinor och in i det sista trodde jag inte på min egen förmåga att förändra, bryta mönster.
Under veckan planerade jag varje dag i två parallella spår. Dricka eller inte dricka. "Inte dricka" hade fördel genom att jag sköt upp och såg till att sysselsätta mig eller boka upp mig inför varje kväll tillsammans med en mer målmedveten strävan efter att komma ur återfallet (som stärktes av att jag kunde se hur det skulle progrediera). Men i parallellspåret såg jag till att kunna dricka ändå. Som en "sista utväg". Jag förvarnade mina kompisar om att jag kanske inte skulle vara nykter på festen, köpte hem sprit, samtidigt som jag lade ut förfrågningar om samåkning, dvs att jag skulle köra.
Fullt medveten om risken. Mångdubbelt sug, ännu längre in i tankarna om att jag är ett hopplöst fall, ännu mindre chans att bryta. Ändå skulle jag kunnat ta risken för att få uppleva berusningen igen. Så lockande.
Först på lördagsmorgonen bestämde jag mig för att låta bli.
Jag tror det är svårt att förstå för någon som inte varit fixerad, besatt eller beroende. Förstå hur mycket arbete det ligger bakom att gå emot.
Det är krävs en övertygelse och övertalningsförmåga lika stark som besattheten. Och massor av motivation.
Att vända mitt i ett återfall, innan man druckit klart, innan det börjat ge några negativa konsekvenser, är som att först flyta med en vårflod och plötsligt tvärvända för att simma tillbaka. Det som finns i början av den floden måste vara väldigt nödvändigt att nå. Annars spelar det ingen roll hur skrämmande vattenfallet i slutet är.
Det krävdes tid med mig själv och möjlighet att tänka klart för att hitta förnuft nog att övertala och övertyga. Och tillräckligt med lugn för att få distans genom en egen variant av maindfulness som jag får i tystnad och ensamhet, under eller efter ett träningspass.
Jag pratar mycket med mig själv under dessa tillfällen. Och nu hörde jag mig klart och tydligt:
"Du dricker för att rensa hjärnan, för att det känns hopplöst, som en sista utväg eller som ett sätt att säga Fuck it! Du tror att du dricker för att du är ensam, överbelastad, övergiven och för att ingen bryr sig eller behöver dig. Men nu? Nu har du fått massor av hjälp. Terapi i flera år, blivit tagen på allvar och sedd i din kamp genom konkreta åtgärder för att underlätta hela livssituationen. Du vet att det du gör uppskattas och du får omsorg och stöttning från många håll.
Om du väljer att förstöra för dig själv ÄNDÅ, trots allt detta...då är du fanimej förlorad och ett hopplöst fall på riktigt. Mer draghjälp än så här blir det inte. Sabbar du nu är du ohjälplig. Bästa sättet att visa tacksamhet - (och jag är rörd till tårar av tacksamhet) - är att de som försöker hjälpa dig ser att det faktiskt hjälper!"
Andemeningen i det ovanför är egentligen inte så hård och självkritisk som det kan se ut. Det är inte bara "ryck upp dig!" utan berättar att jag inte är ensam. Och att det därmed finns hopp. Mer hjälp att få. Och att både hoppet och hjälpen riskerar att försvinna om jag inte tar till mig den.
Det var bra att jag gick nykter till festen. Inte bara för att det är bra att vara nykter utan för att det skulle inneburit större katastrof än jag befarat om jag druckit.
Jag behöll en del av observatören i mitt medvetande och såg mig själv i den andra varianten under kvällen.
Förfesten: ett bord fullt av spritflaskor där folk gick och försåg sig själva. Vem skulle sett om jag fyllt mitt glas med ren vodka istället för vatten?
Välkomstdrinkarna på festen: ingen räknade hur många man tog..
Middagen: istället för ett eller två glas vin till varje person stod flaskorna utspridda lite var stans och man hällde upp hur man ville.
Och det var mycket folk. Så lätt att mingla runt och fylla på - hela tiden.
Jag har klarat tillställningar som denna utan att bli fullare än jag tänkt. Haft mer kontroll än många andra om jag bestämt mig innan, hållit mig till vin eller öl och druckit mängder med mineralvatten.
I lördags hade jag inte klarat det. För då hade jag druckit sprit och då är det stängt hos tänk-hjärnan.
Fy fan vad dåligt jag skulle ha mått idag. I värsta fall kraschat med bilen (som jag tänkt köra en halvmil och ställa vid infarten till skogsvägen för att kunna gå till och från bussen)
Eller så kunde jag följt med killen som var aspackad (den enda i sällskapet som var berusad trots tillgången!) och som jag nu istället tog hand om, kanske raglat runt på stan eller följt med honom hem, vaknat mitt på dan fortfarande full och missat släkt-barnkalaset för min dotter, missat sonens fotbollsmatch, gjort tonåringarna oroliga där hemma, missat härlig löpning, fortsatt dricka ikväll...bakfull på jobbet imorgon.
Spelar hela bandet nu - det som inte hände. Funkar bra det också, som avskräckande exempel till nästa gång.
Kan tillägga att det blev sent igår och jag var trött i huvudet av alla ljud och intryck. Så när jag vaknade imorse, lite seg och torr i munnen, blev jag rädd. Jag hade drömt en del liknande versionen ovanför och tänkte först "helvete, vad har jag gjort?" Eftersom jag inte brukar få ont i huvudet eller må illa dagen efter - mer törstig och yr - fick jag tänka efter en stund innan jag kom på att jag varit nykter. Puh!

Grattis till dina 2 månader! Du är grymt bra och du borde vara superstolt över dig själv.

Så glad för din skull ❤️

Jag tror på ödet, att det finns en mening med allt som sker, även om det inte är tydligt redan från början. Men det kräver förstås att man är öppen för utmaningar och chansar en del. Och lyssnar på sin magkänsla. Så egentligen är det nog varje individs inneboende styrka och förmåga som jag tror på. Tillsammans med ödet. Det har hänt några saker i mitt liv som var oförklarliga då, småsaker, som kunde lett till katastrof om jag inte hade lyssnat på min magkänsla.

Att du faktiskt har sjukdomsinsikt är en jävligt bra början! Steget dit brukar vara långt annars.

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver, jag har inte varit nykter så länge än, är inne på min 23 dag men ju längre tiden går destå mer inser jag att jag nog aldrig mer kommer dricka. Jag är helt säker på att dividerandet med mig själv att jag nog kan dricka igen kommer komma så småningom om, men jag ska försöka bygga upp mig tillräckligt så jag kan stå emot. Jag tror att våra egna tankar i våra egna trådar kommer att hjälpa oss mycket, åtminstone tror jag att det kommer hjälpa mig. Ha en fin söndag! Kram!

Att det nog är mitt relationsberoende som kickat igång.
Så länge vi träffats lite lagom och allt hängt lite löst så har det gått bra.

Nu när jag fått smak på "villebrådet" så ska jag liksom skjuta honom i foten.
Eller mig själv.

Kan liksom inte nöja mig.
Blir sådär glupande hungrig och ska ha mer än vad som bjuds.
Mer än vad som serveras på menyn.

Är menyn för mager?
Tror inte det egentligen.
Om jag lyckas göra jobbet med att hålla mig själv nöjsam mätt så blir jag ju inte så glupande hungrig.

Så tufft att slåss med sin partner,ordlöst när det egentligen är mig själv och mina själsbrister jag slåss mot.
Han är egentligen bara en ställföreträdare för den kamp jag måste ta med mig själv.

Nog så..denna insikt får räcka.
Inga mer kamper idag.
Smeka mig själv medhårs ska jag istället ägna mig åt.

Tack för ditt svar. Jag känner som du. Jag är livrädd för att fastna helt och behöver ta ett krafttag. Tror att avhållsamhet är det enda för mig också. Förstår inte heller att ingen har märkt något. Jag hoppas verkligen att du klarar dig. Jag ska gör allt jag kan nu.
Kram

Det ter sig för mig som ett underligt resonemang. Den som hävdar existensen av något måste ju kunna ge hållbara skäl för att det verkligen förhåller sig så som påstås, medan den som ställer sig skeptisk kan nöja sig med att konstatera att sådana skäl saknas. Existens kan beläggas på ett annat sätt än icke-existens. Bevisbördan, plikten att styrka sin tes med belägg och argument, vilar rimligen främst på den som påstår att något finns.

Man kan anmärka att det är orimligt att betrakta frånvaro av tro som en typ av tro. I denna tid av nyandlighet och allsköns vidskepligheter är det ju många som tror på astrologi eller kristallterapi eller homeopati eller andra konstigheter. Skulle då de som är skeptiska till allt sådant utgöra ännu en grupp av troende, i linje med de andra? Naturligtvis inte. Lika lite kan ateisten i detta avseende jämställas med den fromme. Vi sitter nog inte i samma båt. Snarare står vi skeptiker på stranden, på verklighetens fasta mark, och ser de troende guppa i sin ranka lilla eka på illusionernas älv....

Jag känner igen mig. Det funkar ett tag att leva sådär men nu ligger jag här dygn två med extrem abstinens och tänker att dom borde ha fattat på jobbet. Som om det vore den största risken.... Jag är inte längre den där duktiga utan jag skadar dom som står mig närmast. Och tar livet av mig själv. Jag har äntligen insett att alkoholen inte är för mig. Jag är inte längre orolig utan rädd för mitt missbruk. Jag hoppas du finner råd. För mig finns bara avhållsamhet nu. Och det känns som en lättnad. Kram!

Den frågan fick jag nyligen och jag blev svaret skyldig. Det beror ju i mångt och mycket på hur man definierar religion, om man ser det som att religion ger hopp om en fortsättning när det liv vi lever nu tar slut, en gemenskap och trygghet i de ritualer som är förknippade med de flesta religioner; då är ateismen inte någon religion. Å andra sidan, om man ser det som en tro på något som omöjligt kan bevisas så är den naturligtvis det.

Omöjligheten ligger i att man inte säkert kan bevisa att något inte existerar. Jag kan till exempel med säkerhet säga att det inte står en älg här bredvid mig just nu men jag kan inte påstå att det inte står en älg utanför huset; det kräver att jag är där och om jag är där så kan jag då inte heller säga att det inte står en älg på andra sidan huset. För att veta med säkerhet att Gud inte existerar måste man vara överallt i alla universum samtidigt. Så ja: ateism är kanske inte en religion i dess basala mening men det är en tro på något som aldrig kan bevisas och därför i allt väsentligt jämförbar med en religion.

Personligen skulle jag nog föredra att Gud, eller åtminstone himmel och helvete, inte existerar. Som världen ser ut nu så tror jag inte många människor skulle få resa uppåt. Eller som någon uttryckte det:

The fact that there's a highway to hell
but only a stairway to heaven
says a lot about anticipated traffic numbers.

Ha en skön söndag allihop!

Mycket bra jobbat...Jag läste i pi314s tråd något som fastnat hos mig.Det kvittar om det går massor med år, så försvinner aldrig beroendet.Har även läst forskning om ämnet att det blir spår i hjärnan som minns vad man är beroende av.Det går ju heller inte att tro att man kan ta lite droger efter många års uppehåll. Alltså ligger beroendet och lurar i hjärnan för att vid rätt tillfälle slå till igen och man sitter fast i träsket .Kram.