Senaste kommentarerna i forumet

Tyvärr måste de vita knogarna fram, efter en så lång tid med säker nykterhet känns det trist, men nödvändigt. Alla medel är tillåtna i den här striden. När tankarna bråkar ör mina sista halmstrån uppskjutande och förhindra möjligheter.
Jag hade förmodligen druckit ikväll - eller igår kväll - om jag inte använt uppskjutandestrategin. Och om jag inte förebyggt genom åtaganden. Minskat risken för att få tillfälle helt enkelt.
Slutade jobbet tidigt. Beroendejäveln i mig hade tankar på att hitta en möjlighet att dricka, varvat med den känsla av styrka och beslutsamhet som föds ur jobbcykelpendling. Tvära kast. Lugn och nöjd med mitt beslut att avstå ena sekunden, "to hell with it - kan väl aldrig skada med en helg till" i nästa sekund.
Men jag hade ett ess i ärmen...hade skickat ett erbjudande till grannen om jag kör barnen till träningen denna gång. Därför var jag tvungen att skjuta upp alla tankar på a till efter middagen. När hon tackade ja till det var dörren stängd ytterigare en timme. Sedan erbjöd jag exmaken att köra barnen till honom senare ikväll istället för att han hämtar, som var sagt från början. Och så gick fredagen. Mycket större chans att gå på festen nykter imorgon nu när jag boostat mig. Dessutom ligger en fråga och skvalpar om att plocka upp o köra en kompis dit. Om han svarar ja är det redan klart! Om inte....nåja, jag får försöka hitta fler ess.

Hej allihopa. Äntligen fredag!! Veckorna går i rasande fart!! Helt obegripligt. Men nu är det så skönt med helg och lite vila.

Är det nån som vet om man kan flytta sin befintliga tråd till "det vidare livet"? Eller måste jag starta en ny om jag ska skriva där? Jag vill inte lämna min tråd men jag känner att jag behöver börja där istället nu. Annars kommer jag kanske sluta skriva eftersom det känns som att jag inte hör hemma på att förändra mitt drickande. Nu vill jag inte förändra något, utan tvärtom. Jag vill fortsätta precis såhär. Men jag vill ändå skriva ibland för alkoholdjävulen är slug så det gäller att för alltid fortsätta hålla ett vakande öga bakom axeln och se till att han inte tar mig när jag minst anar det... öl och vin finns att få tag på när som helst så det kanske bara krävs ett svagt tillfälle för att jag ska falla?? Man vet inte!

Jag funderar på att ta en långpromenad för att varva ner efter jobbet. Barnen leker med kompisar här hemma och min man (som jag bett vara nykter idag för imorgon ska han dricka) är hemma och kan vara med dem. Tänk vad deprimerande att jag måste be honom vara nykter för annars dricker han garanterat om han är ledig. Imorgon ska jag och barnen inte vara hemma så dricker han behöver vi inte se det.

Jag tror att min man kommer att bli sjuk av alkoholen. Det har han redan blivit iof men det torde bara bli värre. Nu dricker han egentligen inte kanske vansinniga mängder men han har ändå hög tolerans. Ibland undrar jag hur andra män dricker? Generellt. Finns det inga män som är nyktra och trivs med det?

Nåväl. Ha en fin kväll allihop och om någon vet om/hur man kan flytta sin tråd är jag väldigt tacksam för hjälp ❤ Kramar!

på hur vi i Sverige och i andra I-länder mår.
Hur vi konsumerar antidepressiva och mår allmänt dåligt trots att allt egentligen är lugnt omkring oss. Vi har mat på bordet,kläder på kroppen och tak över huvudet,oftast i alla fall.
Vad är det som gör att vi inte kan hitta livskvalitet på djupet och glädjas åt att leva?
Vilka värden är det vi söker och inte kan hitta?
Vilka mål har vi och hur når vi dom?

Hur ofta är vi tvungna att omvärdera det liv vi lever och ta nya vägar.
Vägar som kanske leder oss rätt.
Vad hindrar oss.
Är det rädsla för det okända,det icke upplevda.
Eller vad omgivningen ska tycka.

Just nu när jag börjar känna att jag är ikapp mig själv så tror jag att det enkla är vägen.
Att förenkla och dra ned och rensa upp.
I värderingar,sysslor och måsten som inte längre ger oss glädje.
Som vi tidigare anammat för att det just då passade oss.
Men när det inte längre gör det så har vi så svårt att släppa taget om dom.
Ungefär som att det då går förlorat.

Kanske som att se pengarna på bankkontot sina.
Det ger oss en skräck och panik och allt måste vidmakthållas fast det inte längre fyller rätt funktion.
Vi kanske missar något om vi säger nej.

Men om nejet egentligen innebär ett ja till oss själva så är det ju gott?

Du har det tufft. Var vänlig mot dig själv. Du behöver tröst och stöd, inte klander. Även om viljan är stark kan motståndet och svårigheterna vara övermäktiga. Det du gör nu, det du känner nu, är nödvändigt även om det är smärtsamt. Ångesten, nedstämdheten, sorgen över det som varit eller tröttheten och rädslan inför uppgiften du har framför dig är fullt begriplig. Tänk dig in i om det hade varit din närmaste vän som befann sig i din situation. Vad skulle du sagt till hen? Skulle du känt förakt eller medkänsla? Kanske till och med sett styrkan och känt respekt för dennes mod att fejsa verkligheten? Du är lika mycket värd den respekten och medkänslan.
kram

Så känns det som om att all min ork och all min beslutsamhet använde jag upp första gången. Denna gång känns det annorlunda.
Jag vill fortfarande sluta dricka och TÄNKER sluta dricka,det är bara det att det känns annorlunda. Jag tänker mycket mera denna gång. KÄnner mig låg, lite besviken och fundersam. Reflekterar över mycket och blir nästan lite förbannad.
Lite äcklad över allt...

Det blir så tydligt i formuleringen om vad som behövs precis vad det är som behövs. Funderar lite över språkets betydelse idag. Efter att ha läst ditt inlägg ovan står det självklart vad som kan få en på rätt håll (och också varför vissa människor har en tendens att putta lite åt fel håll) Det känns självklart men är det just det att du hittat orden för det som gör det så självklart?
Jag är så glad över att du finns har på forumet och sprider klokskap. Mig puttar du ofta i rätt riktning. Mycket tacksam och glad för det ❤️

Är du fortfarande på banan?
Har inte skrivit i din tråd tidigare, men läste den nu och blir starkt berörd. Vet hur det känns att golvas av begäret efter lång nykterhet. Det är en vecka sedan du skrev och det verkar fortfarande vara en sårbar tid för dig.
Orkar du skriva och berätta hur det gick till i somras, processen som ledde till återfallet?
Hoppas innerligt att du har tagit dig ur det nu!
Kram

...och stort grattis till dina 6-7 veckor!!!

Kul att du kände igen dig i min intro :). Jag tror vi är många som är eller någon gång har varit i det stadiet jag var när jag bestämde mig för att sluta. På lördag är det 8 veckor sen jag slutade. Det svåraste nu tycker jag är alkoholtankarna. Jag undrar om det är en två månaders kris? Det är en enveten röst som gnager i huvudet på mig som undrar om det verkligen är för alltid? Om jag aldrig ska dricka mer? Verkligen???

Till saken hör att jag var på en fest i helgen som säkert hade varit mycket roligare om jag druckit. Även om det var flera personer där som jag håller mycket av så kände jag mig ensam bland alla festande par. Jag var väldigt trött också vilket bidrog till hela upplevelsen. Men bara det att sitta bredvid okända personer och tvingas föra ointressanta konversationer genom en ljudmassa som är så skarp och massiv att man får läsa på läpparna för att överhuvudtaget uppfatta något av vad som sägs. Suck! Jag försökte dansa men kom aldrig loss. Musiken var inte den rätta för mig, knäna gjorde sig påminda med värk (som jag inte känt av om jag varit berusad) jag kände mig stel och otymplig och självmedveten på ett dåligt sätt. Det slutade med att jag tackade för mig och gick hem.

Hade jag druckit så hade jag säkert varit kvar till slutet, pratat med massor med människor, flirtat med nån säkert, dansat till allsköns musik och känt mig cool och hyggligt snygg på dansgolvet. Bara en sån sak. Men för att påminna mig själv så hade jag säkert vaknat bakis 05 på morgonen, haft en fruktansvärd baksmälla och inte fått något gjort dagen därpå. Sen hade alkoholtankarna börjar komma efter någon dag: tvånget att handla, försöken att stå emot osv. Nä, festa loss kan ju vara kul men när suget att fortsätta dricka i tid och otid kommer så är det faan inte kul.

Jag behöver påminna mig själv om det! Det som händer sen när vinet är slut.

Sömnen går sådär. Testade Valerina forte nu som faktiskt fungerade över förväntan förutom att jag fick en allergisk reaktion och astma och fick ta allergitabletter, astmamedicin och ha mina kortisontabletter redo vid sängen utifall jag skulle bli sämre. Så just den sorten går tyvärr bort, men jag ska prova fler sorter och försöka utröna vilken substans jag inte tål.

Jag försöker inte tvinga mig själv i säng men jag försöker tidigarelägga mitt sänggående med några minuter varje dag. Så istället för att lägga mig vid 01-02 har hamnat i säng vid 24-01, slår på en film på datorn vid sängen och dåsar till ljuden i bakgrunden. Spikmatta låter ju väldigt effektivt? Det kanske är värt att testa! Att lyssna på en lugn podd har jag också fått som tips. Jag känner mig lite som ett barn igen som behöver ljud i bakgrunden för att kunna somna.

På tal om det så är det nog dags att gå i säng nu. God natt alla och tack för pepp och tips "surkärring" :)

Kram till dig.

...eller, väldigt mycket till att börja med. Precis som det ofta innebär en mycket större kris om man får recidiv i någon sjukdom även om prognosen kanske är bättre.
Som om man använt alla sina krafter första gången och inte har några kvar. Eller för att man minns hur redan var och redan är trött innan en liknande börjar. Eller för att man får en föreställning om att vara ohjälplig, ett hopplöst fall.
Vet inte om du tävlat någon gång, men tänk dig att du går i mål efter ett marathonlopp, helt utmattad och skavsår överallt. Tänk dig att du sedan måste springa hela vägen tillbaka. Typ. Eller måste göra om det fast du inte hunnit återhämta dig. Eller utan att veta om det är fyra, fem eller sex mil den här gången, det enda du vet är att det var väldigt plågsamt...

Många av mina patienter - och även jag själv - uttrycker känslor av hopplöshet efter att ha gått i terapi en eller flera gånger, trott sig vara hjälpta, men sedan ändå inte mått bra. Är det något fel på mig? Jag är ett hopplöst fall... sådana tankar sänker ju en så klart.

Invanda mönster kan vara svåra att förändra och nya mönster svåra att bibehålla.

Problemet med beroendesjukdomar är att dess mekanismer är komplexa och den allmäna kunskapen varierar. Det var inte länge sedan (fortfarande tyvärr) missbruk ansågs vara en karaktärsbrist.
Svårt det där. Man sviker sig själv och andra om man sagt att man inte ska dricka och ändå gör det. Och det är ju ett slags misslyckande att ha en plan och sedan inte kunna hålla sig till den. Men skilj på person och handling. Att dricka var ett misstag. Du är inte misslyckad.

Jag är inte rädd att det kommer attbli svårar att dricka,jag vill inte dricka. Har inte velat det på flera år,men det är sedan ett år tillbaka jag har tagit tag i det.
Jag är tacksam att det är på rätt väg och att jag ska få antabus som blir min krycka.
Jag antar att jag skäms mera denna gång för att jag misslyckades,jag har svikit många nu och svikit mig själv och min sambo.
Jag är väl rädd att mina kollegors förtroende är borta, att dom inte kommer att lita på mig på samma sätt som innan mina återfall.
Jag har en väldigt nära vän på jobbet som stöttar mig även i det privata,och Chefen på jobbet är väl införstådd i detta,men jag fattar inte varför jag har så negativa tankar just nu. Känner mig orkeslös och trött. Gråter nästan varje dag och känner att jag inte har nåt att leva för. Inget fint liv. KOmmer ingenvart..
Förstår inte varför jag känner så denna gång,då jag bestämde mig för att bli frsik för ett år sen kändes det inte så här. Jag var stark, nästan lite förbannad på den där jävla alkoholen som har ställt till det så för mig. Men denna gång kännse det verkligen tungt...

Det svaret skall jag skriva ner! Det gick rakt in i mig! Tack!

Om du är på gränsen att ta återfall? Kan man säga eller göra något?
Fick frågan av en fantastisk socialsekreterare i tisdags. Jag vet faktiskt inte, svarade jag. Ibland säger eller gör någon något som sår ett frö och poletten trillar ner. Men jag kan inte riktigt säga vad som hjälper.
Sedan trillade poletten ner. Det brukar ta några löprundor eller timmar med egentid för tankar. För jag tror hon gjorde just det. Knuffade mig en liten bit, tillsammans med andra som också sått frön - forumvänner och vänner irl - och spåret är inom räckhåll igen. Vad kunde jag svarat henne när hon frågade?
"Visa mig både i ord och handling att du ser mig, ser min kamp, inte dömer mig, inte uppmanar mig att rycka upp mig eller att jag får skylla mig själv. Förminska inte mina svårigheter genom att misstro mig för att överdriva eller försöka manipulera. Se inte bara mina tillkortakommanden utan även mina styrkor, vad jag faktiskt gör, mina intentioner. Förstå att jag vunnit många kamper, men fortfarande jagas av demoner. Jag är stark och sårbar."

Ångesten kan ju bero på mycket, men om får spekulera är den nog mångbottnad. Skam är nog en stor del. Du har ju blottat dig. Självklart kommer tankarna då. Vad tänker de egentligen? Kommer jag att kunna se dem i ögonen? Vem är jag nu för dem? Kommer jag att bli misstrodd?
En del av ångesten kanske är att du stängt en dörr. Det kanske blir svårare nu, att smyga med drickandet, om du skulle falla dit igen. Rädsla för att misslyckas, eller att andra ska se det som ett misslyckande.
Men jag tror inte ångesten blir mindre av att du undviker att konfronteras med dina katastroftankar. Ofta tror man det ska bli värre än det sedan visar sig li.
Finns det någon på din arbetsplats du har förtroende för? Kanske du kan prata med hen isåfall. Få en "allierad", en du vet kommer se dig med vänliga ögon. Bara en sån sak kan underlätta.
Att våga visa dig direkt efter ett (för egen del) skamfullt avslöjande höjer respekten för dig själv både din egen och andras. Gå dit rakryggad. Döm inte dig själv. Du har en sjukdom. Hur du fick den är oväsentligt. Många sjukdomar kan anses självförvållade, men ingen väljer dem. Kanske möts du av medkänsla och vänlighet?

Hej
Jag känner igen mig i vad du skriver. Ångesten är jag verkligen bekant med och i olika former. Det jag känner är att du är på väg att bearbeta ångesten. Går det inte att få en läkartid fortare än den 29:e? Om jag vore som du skulle jag söka akut psykiatrisk hjälp och kunna påbörja en medicinering. Många gånger tror vi som har alkoholproblem att allt blir bra bara vi inte dricker. Så är det oftast inte men det blir bättre när man inte dricker. Men om det finns en bakomliggande ångest måste den behandlas.
Du har all rätt att försöka hitta dig själv och bearbeta din ångest men se till att du inte isolerar dig, Det har jag själv gjort alltför ofta och då har jag blivit sämre. För tillfället kämpar jag med min återkommande "höstsvacka". Klarar det dock utan alkohol och fram i november blir det nog bättre.
Med sympati
IKaros

är en fras man hör då och då, med andemeningen att en berusad person visar sitt rätta jag. Jag har alltid varit tveksam till den tolkningen och nu verkar det som om jag får stöd från ny forskning. Jag hörde det som ett kort inslag i ett program på radion som stod på i bakgrunden på jobbet, så jag har inga detaljer och har heller inte hunnit studera rapporten närmare. Jag tror ändå att, som så ofta händer, forskningen nu har kommit fram till vad en del av oss med lång erfarenhet av drickande alltid har trott oss veta. Jag har många gånger sagt, och gjort, saker på fyllan och villan som inte är ens i närheten av min personlighet.

Etik och civiliserat beteende är inlärda egenskaper; när alkoholen tar över kopplas de bort och man blir ett offer för reptilhjärnans grundläggande instinkter. Moderation och omdöme försvinner med vinden och man förlorar sin sociala förmåga. På sätt och vis kan man kanske säga att det här är ens sanna person men jag måste invända att en livstid av att finslipa sina värderingar och sitt sätt att interagera med andra människor väger tyngre än gener, även om de daterar sig tusentals år tillbaka. Vi kanske i grund och botten fortfarande är primitiva varelser, men århundraden av att leva tätt ihop med andra människor har vaskat fram de egenskaper som är nödvändiga för en smärtfri kontakt med vår omgivning. Så jag tror forskarna har rätt; frasen "när spriten går in går vettet ut" ligger betydligt närmare sanningen än den fras jag har valt som rubrik.

Kanske en tröst för alla de chefer som har fått höra en och annan "sanning" om sig själv på firmafester.

Ha en fin dag alla!

Tack för länken,Ska kolla in.

Jag har bara gett henne ord.
Jag ska försöka ge henne mer kramar?

Det gör jag varje dag nästan.
Och det funkar bra.
Ibland är hon glad och pratsam och ibland ganska mulen.
Jag ger henne de ord idag som hon skulle behövt då.

Att hon kommer till mig är nytt.
Och hon kommer i den formen att jag känner hela mitt jag,hela mitt väsen fullt ut.
Inte inlidad invirad av trams utan ren.
En härlig känsla.

Kan du gå till henne istället?
Blunda och föreställ dig att du kommer till henne, i en stund när hon är ensam och ledsen - om du kan minnas, försök se henne framför dig - och låt ditt vuxna jag krama henne. Trösta henne.
Kram

Tack snälla miss lyckad och bedrövadsambo ❤❤❤

Jag märker att jag är ganska dålig på att läsa och skriva i forumet. Hinner inte engagera mig i så många trådar men läser ibland. Nu när barnen somnat kan jag läsa lite men jag är så trött själv att det inte blir så mycket.

Jag ligger i sängen men måste kliva upp och hänga en maskin tvätt strax. Jag gjorde ett misstag och lyssnade på en läskig poddcast idag medan jag städade undan efter middagen ? nu törs jag knappt gå till tvättstugan. Men jag måste.

Ikväll efter jag hade duschat och tvättat håret såg jag mig i spegeln och insåg att min hy verkligen (!!) är fräschare nu än förr. Porerna syns inte som förr. Kan det ha med alkoholen att göra? Får man sämre hy med tydligare porer av att dricka? I alla fall så ser jag stor skillnad på min hy och det enda jag ändrat på är ju att jag inte dricker mer.

Fördelarna kommer dag efter dag efter dag när man slutar dricka. Tack och lov att jag slutade på riktigt denna gång för annars hade jag missat alla upptäckter.

Jag slutade ju dricka i februari. Nu är snart vintern för dörren och jag mår ganska dåligt av det och drabbas då och då av en panikkänsla när jag tänker på det. Jag upplever nästan en form av klaustrofobi när jag tänker på mörkret man lever i under vintern. Men i februari när vintern snart är slut, då har jag varit nykter i ett helt år. Och det är inte ens hela fem månader dit. Och den tiden går snabbt så jag ska överleva ytterligare en vinter. Men sikte på ett år som nykter.

Jag är i alla fall otroligt lättad över att jag slutade dricka när det var så långt till nästa vinter. För nu kommer jag inte återfalla pga mörkret och kylan, jag har varit nykter så pass länge. Hade jag slutat nyss kanske vintern hade fått mig att dricka igen. För vintern är som ett deprimerande ont väsen för mig... Och förr dämpade jag känslorna av det med alkohol (och det blev förstås tusen ggr värre). Kanske denna vinter blir en av de bästa nu när jag inte underhåller en vinterdepression med hjälp av alkohol?! Så kan det ju vara faktiskt!

Nu ska jag finna lite mod och gå till tvättstugan... tur den är i mitt hus i alla fall och inte ute! Då hade jag inte vågat.

Godnattkramar till alla därute ❤

Läser du mina tankar?
Jag har aldrig älskat någon och blivit älskad tillbaka. Och innan jag hade ett språk tvingades längtan och behov av ovillkorlig kärlek tystas för de skulle bara väcka smärtan av att åter bli övergiven.
Det finns en i framtiden...kanske...om jag inte sabbar genom min rädsla. Och jag har inte tålamod, tyvärr.
Men jag tror som du, det skulle hela och förändra väldigt mycket.
Något som ändå finns redan är kärlek från vänner och oväntat mycket omsorg och förståelse från olika håll. Lite tar jag till mig, en hel del straffar jag ut mig från av ohejdad vana.
På något sätt känns det som varma händer varsamt guidar mig i en riktning bort från självdestruktiviteten.

Som små strömmar under Titanic som plötsligt uppstår precis innan krocken med isberget. Varma vattenströmmar som ändrar kursen och smälter isen under havsytan. På film är det ovisst ända tills kraschen tycks oundviklig. I allra sista sekunden ändras riktningen en aning - för lite, räcker inte...- puh, isberget under ytan hann krympa den där avgörande millimetern. Alla andas ut.
På film alltså.
Det kan ju hända i verkligheten också

Jag påmindes om den här boken, har hört författaren berätta hur hon berättade för sin terapeut att hon får 'besök' av en liten flicka.... och terapeuten sa: så bra, hälsa henne välkommen! Kram ? / mt
Och så var det länken också http://litteratur.sets.fi/bok/flickan-i-flaskan/

Släpper jag ut min lilla flicka.
Hon kan kika fram i vardagssituationer och bara vara med mig en stund.
Jag trodde hon var begravd i min barndom sen länge.

Men ibland står hon där som sagt.
Liten oskyddad och nyfiken.
Jag försöker välkomna henne men det är skört.
Det behövs så lite för att hon ska gå och gömma sig igen.
Men kanske jag kan få henne att vara med mig ibland.
Få henne att känna sig trygg i att inget ont ska hända henne.

på dig ibland. Vad kan hjälpa den trasiga själen? Vad kan lindra den ständiga smärtan?
Jag kommer nog inte på så många bra svar. Det logiska, det kognitiva verkar inte riktigt hjälpa.
Egentligen bara ett alternativ kommer jag på.
Kärlek. Att hitta en man som du blir fascinerat av, som kommer att acceptera dig som du är, ge dig kärlek, utmaningar, fysisk närhet, sex, kickar. Och när du lyssnar på det när han andas, börjar du andas i samma rytm som han och reglerar dina känslor av honom.
Ok, jag vet, det är inte så lätt att hitta.
Men livet kan överraska ibland.