Senaste kommentarerna i forumet

Tack alla. Och du Sisyfos har verkligen tentaklerna ute. Precis så upplever jag det - att hon tar ut hela misslyckandet på mig. Mera självkänsla och kärlek, jo du, det önskar jag mig själv av hela mitt hjärta <3

Tråkigt att höra!
Samtidigt blir jag så fundersam på hur det var... och på vad du skriver. "Någon stark person att leva genom och spegla sig i". Stämmer säkert men nu låter hon som en vulkan som förgör.
Men du Stingo, du är stark nog själv. Hon verkar ju ta ut hela sitt misslyckande med det här förhållandet på dig, inget dåligt samvete? Eller kanske dåligt samvete, men löser det genom anfall... nä, hitta nån med mer självkänsla och kärlek nästa gång.
Håller med Muränan, skippa alkoholen, den tar dig bara neråt. Kanske ger viss lugn o tröst nu, men det tar inte lång tid förrän den späder på alla tråkiga könslor och ger sig på din själ. Men du vet ju det här..,

Ja, såklart!
Hur imponerad blir jag inte av hur du får till det här.

Passande namn tycker jag. Något runt bord såg jag inte till, men stolarna stod i cirkel; jag tror kung Artur hade godkänt arrangemanget. Där fanns mina två främsta hjältar: Adde och Berra. Deras rustningar har under årens gång fått en viss patina, med en och annan buckla som vittnar om utkämpade strider i det förgångna. Dom sitter stadigt på sina stolar i kraft av sin erfarenhet, men lämnar aldrig Camelot utan sina trogna svärd; man vet ju aldrig när fiendens fula nuna poppar upp. Där fanns andra, lika stolta och tappra, någon med ny, blank rustning och oprövat svärd, några valde att behålla hjälmen på, några var där för att hjälpa oss andra att välja vapen för de strider vi vet kommer. Det vi alla hade gemensamt var fienden, och vår beslutsamhet att aldrig backa, hur hopplöst vårt underläge än känns.

Det är en väldigt speciell gemenskap det där; helt annorlunda än den man har ihop med jobbarkompisar eller bridgepartners. Den är omedelbar, förbehållslös och fördomsfri, det är en av de stora vinsterna med att vara nykter alkis tycker jag. Det spelar inte så stor roll om man går till AA eller Länkarna eller som nu i fredags; på träff med ett gäng anonyma människor som man aldrig träffat förut, man känner sig välkommen direkt. Så alla mina farhågor, och de var många; jag gjorde åtskilliga räddhågade och misslyckade försök att gå in genom porten innan jag till sist tog mod till mig, försvann med vinden i det ögonblick jag välkomnades in i värmen. Inte för ett ögonblick ångrar jag att jag tog mig dit. För kort, för sällan kände jag i stället.

Bland allt det värdefulla jag fick med mig hem var det en mager stackare som fastnade lite extra hårt, jag såg hans like idag. Det var Adde som berättade om en bekant som ännu inte tagit sig upp på torra land och får hjälp av sin läkare att stanna i träsket. Jag ser dom ofta nere på torget; en del går med rollator för de har inga muskler kvar, en del åker taxi för de har supit bort både bil och körkort och andra gör sitt bästa för att hålla skenet uppe; de går med för raska steg på sina magra ben och man ser tydligt hur ont det gör, hur mycket ansträngningen tar på dem. Det de har gemensamt är att de är på väg till eller från Bolaget och jag tänker: Det kunde ha varit jag, det kan fortfarande bli jag och jag känner mig tacksam för att det inte är jag, än. Peppar peppar...

Ha en bra dag alla!

Vad tråkigt Stingo... Även om detta kanske var både oundvikligt och nödvändigt, så är det tråkigt. Jag har själv genomgått en skilsmässa och hur det än är så vänder det upp och ner på det mesta. Var snäll mot dig själv och ta hand om dig. Ge f-n i alkoholen, för den kommer inte att hjälpa dig. Fortsätt gärna och skriv här och låt inte detta blir en anledning till att falla ner i a-träsket.

Varm kram till dig

Fantastiskt Pi! Oerhört härligt att läsa det du skriver. Allt är möjligt. Gläds med dig idag!
Stor varm kram

#290 du vågade - jag vågar inte. Och nu ser jag egentligen fram emot att läsa dina reflektioner om träffen - få en beskrivning av karaktärer som Adde och Berra irl, men det kanske inte alls är lämpligt. Du brukar ju ha en viss ironisk ton som är så rolig att läsa. Man har ju skapat sig en bild av personerna. Som säkert inte stämmer alls.
Hoppas det var givande, och ? För ditt mod.

nu i slutet på november!

Jag har lyckats!

När jag började skriva här inne valde jag att kalla min tråd "Tredje gången gillt", eftersom det var min allra högsta önskan att bli fri från alkoholen, för tredje gången i mitt liv.

Jag har nu nått en såpass stabil trygghet i min nykterhet, och jag har ju dessutom tidigare erfarenheter av långa nykterheter, att jag kan säga att jag har lyckats. Jag är fri, och kommer så att vara.

Jag är (precis som några till här inne) ett levande bevis på att man inte kan börja måttlighetsdricka alkohol om man en gång druckit sig till ett beroende. Oavsett hur länge man levt nykter.
Har man en gång i livet mentalt och/eller fysiskt lärt sig att älska berusningen och druckit sig till ett beroende, och sedan därefter under flera år använt alkohol som en mental flykt undan trötthet, dåligt mående, ångest och skam, ja då är det dömt att misslyckas.
Oavsett om det fungerar med ett par eller några glas en, 10 eller 100 gånger, så kommer förr eller senare tillfället när det blir för mycket. Och så är man tillbaka på ruta ett, i det ångestfyllda alkoholträsket.

Ytterligare en sak jag lärt mig är att när man ramlar dit och börjar dricka igen efter en lång nykterhet, så blir det mentalt mycket tuffare att leva jämfört med tidigare missbruksperioder. Ångesten och skammen blir svårare. Man har inte bara misslyckats inför andra människor, man har svikit sig själv. Man har tappat sitt egna inre fotfäste. Tillvaron blir som en sjuk mardröm. En sjuk och tärande mardröm, som korta stunder kan stängas av med stora mängder alkohol. Som i sin tur leder till en mörk och nedåtgående spiral.

Så för mig är valet väldigt enkelt nu. Jag kommer att fortsätta leva nykter i frihet.

//Pi31415

...med en god olivolja och färska kryddor, som balsam...

...du hjälper mig! Tack för att du sträckte ut din hand till mig här! Jag behöver dig och vi kan bära med oss Snart 50 rakt in i nästa år ✨

Tack ?

Gått tolv dagar sen mitt återfall, nu känns allt som normalt igen.
Nykter, pigg och glad?
Helgen är på ingång, black friday och allt!
Återfallet va dumt, men nu känns det som att det inte gjorde så mycket.
Tar det som en nyttig erferanhet!
Trevlig helg alla

Känns bra i dag med. Inte ett dugg längtan efter den den andra som hängt efter mig.

När man till slut bestämmer sig för att förändra sitt liv.
Många upptäckter om sig själv och ett hårt jobb.

Jag önskar dig lycka till.

Jag är också kvar och kämpar vidare med mitt medberoende.
Välkommen tillbaka.

Så är det hänt. Sophie gick sin egen väg ändå. Hon föll... rakt i armarna på en annan man. Stackars sate, han kommer inte att få det lätt. De som följt med min resa har säkert insett att det inte var en slump att jag valde namnen från boken/filmen Sophies val. Vår relation var aldrig enkel, relationer mellan skadade själar är aldrig enkla. På vissa plan har vi gett varandra så mycket, på andra har vi bara tagit, hindrat och begränsat.

Det hände plötsligt och häftigt. Jag har mött hennes vrede och hat förut, så på något plan var jag trots det beredd. Men det gör ändå väldigt ont.Jag är ensam. Den värsta tiden på dygnet är att gå hem från jobbet. Komma hem till en överstor, tom lägenhet, som känns väldigt kall i höstmörkret.

När jag kommit hem tänder jag en brasa och känner att det här nog ändå var för det bästa. Vi hade kopplat strupgrepp på varandra, kvävde varandra långsamt samtidigt som vi kysstes och älskade. Tårarna rinner. Älskad, saknad, hatad, föraktad...

Jag lugnar mig med alkohol. Inte i stora mängder. För en vanlig man skulle ett tillfälligt bruk som det här inte vara ett problem, men med min bakgrund är det inte bra. Det inser jag lätt. Just nu klarar jag ändå inte att slåss mot både ensamheten och alkoholen.

Jag behöver bygga ett nytt liv. Hitta nya mänskor. Hitta mig själv. Vem är jag? En hurudan man kan jag vara utan en så stark och krävande person som Sophie att leva via och spegla mig i? Vad är jag när jag är mig själv? Stora, djupa frågor, som tiden får svara på.

Jag är rädd men hoppfull inför framtiden. Jag är fri.

Läste din tråd, känner din förtvivlan, känner din sorg, vart är du på väg i ditt liv?. Mitt problem känns väldigt litet i jämförelse. Jag känner inte dig men min spontana känsla är att jag skulle vilja krama dig och säga att det finns ett ljus i slutet av tunneln, men när kan jag inte berätta. En tanke från min sida är att jag kanske kan trösta mig med en annan man,bara lite, bara för att få den bekräftelse jag inte fått på så många år. Känner skam när tanken kommer, vad är jag för slags människa? Att bara tänka på mig själv och svika min älskade elaka särbo som egentligen behöver mig även fast han inte vet om det?

Och om du påminner om mig.
Så kroknar den alltmer och till slut tar man kontakt fast man vet att man inte borde.
Man vill liksom ha en skärva av personen som ju egentligen gör en illa pga sitt drickande.

Läs gärna min tråd,jaha och nudå.
Där beskriver jag min kamp att avstå kontakt.
Mina lyckade försök och mina alltfler misslyckade...

Snart inne i min 12 månad som nykter. Julbord och andra sociala aktiviteter står för dörren. Ser fram mot det.

Så otroligt bra jobbat!
Var stolt över dig själv och minns detta i svåra stunder.
???

Jag hängde på dig direkt där i min tråd, som en regnrock i ösregn, lodenrock i snöstorm, kofta en sommarkväll, hänger jag dig på mig! Påhängd ☺️

Och grattis!! Bra jobbat och härlig inställning till livet!
Kram?

Så jävla bra är du ????????????? Men det är bra att du tänker på skräckminnena ibland, för att aldrig hamna där igen!

.

Wow, vilken resa du har gjort. Är djupt imponerad. Känner igen mig i din beskrivning av eländet runt alkoholen. Ser mig nu som en av dem som lägger detta bakom mig och blir otroligt peppad av att läsa inlägg som dina. Än en gång - grattis! ♡

Tänk att jag vågade ta steget att berätta till slut. Jag vill dock verkligen framhålla att det till största del var ni på forumets förtjänst. All pepp och konstruktiva ifrågasättanden. TACK! ♡♡♡

Blir också rörd över era fina ord i de senaste kommentarerna. Trots att jag inte skrivit här så länge förstår jag att gemenskapen kan bli mycket värdefull.

Två saker har jag funderat över. Det ena är att jag faktiskt visste att min man skulle ta det bra, men ändå inte kunde berätta tidigare. Det hela kändes så skamfyllt även inför honom. Vi som har stöttat varandra i vått och torrt i trettio år och gått igenom både svåra sjukdomar och annat jobbigt. Fruktansvärt att just alkoholproblem är så tabubelagt, trots att så många (vanliga) människor lider av det.

Det andra är förstås varför jag lät det gå så här långt. Vi har verkligen haft det bra tillsammans och därför känns det extra knepigt. Jag vet förstås att en del av oss utvecklar en beroendesjukdom, men ändå... Tror att vardagsdövandet började så smått när jag drabbades av panikångestattacker för några år sedan. Från att smygdricka någon enstaka vardag eskalerade det till att bli så gott som dagligen. Stressfyllt arbete som innehåller en del obekväma beslut har självklart inte gjort det lättare.

Nåja, bara grubblerier som jag antar att många känner igen sig i.

Just nu finns inte en tillstymmelse till längtan efter alkohol och jag är tacksam så länge det får kännas så enkelt att låta bli. Vet att det kan ändras fort. Är dock en riktigt envis jä*el så hoppas och tror faktiskt att detta kommer att gå vägen.

Kram på er alla fina. ♡ Hoppas ni får en härlig och nykter kväll.

Det viktigaste är att du lär känna dig själv och vad som händer just dig. En del människor ska avstå helt, andra klarar att dricka utan att återgå till ett beroende. När jag själv läste en sån här kommentar när jag kraschade och insåh att jag hade problem så snöade jag in på att det kanske går- och visst det kanske går (finns forskning) men igen, det viktigaste är att du själv hittar vad som är bäst. Om du varit i 12 stegs program och inte tycker att det passar så behöver du tänka om helt (svart/vitt vs. Grå)
Lycka till!