Senaste kommentarerna i forumet

Länkarna känns väl lite mindre sekt samt hittar de på aktiviteter utanför mötena också? Min uppfattning tror jag... dock med reservation för felaktig eller väldigt marginell..

Där har jag befunnit mig ofta!
Lider med dig men hejar på dig. Behöver vi kanske båda mer hjälp utifrån? Jag faller ofta tillbaka i svarta hålet men efter att ha pratat med min fru om jag var rädd att jag har problem har det gått lättare. Kan det vara en idé att prata med din man så slipper du hålla ytan hemma?

is more.

Där befinner jag mig just nu. Håller - självklart - skenet uppe utåt. Söker t o m ett chefsjobb som innebär ännu mera ansvar än vad jag har nu. Känner mig dock som en bluff. Tänk om de visste... Vill helst bara försvinna ibland! Vet inte ens varför jag skriver här, kommer ju ingenstans på den väg jag vill gå.

Nu är marken täckt av snö och både jag och hunden är lika glada. Hunden upptäckte det innan mig; han brukar kolla ut genom fönstren på morgonen för att se om det är värt besväret att gå upp. Regnar det så brukar han låta mig sova tills jag vaknar på egen hand men idag försökte han få upp mig redan vid halv fyra. Glad som en speleman var han så jag anade ju vad som väntade där ute, men det tog ändå någon timme innan nyfikenheten tog överhand och jag masade mig upp ur sängvärmen. Vi var tidiga nog för att vara de första ute på skogsvägarna härikring, det är speciellt det där; att vara de första som sätter spår i den allra första snön denna vinter. Vi kände oss som pionjärer, som upptäcktsresande i den nya sköna värld som snön har skapat av vår gamla invanda natur. Tänk så lite det behövs för att få en bra start på dagen!

Ha en härlig söndag allihop!

Glad för din skull ?.

Nu vet inte jag om du kan svara men vad är skillnaden mellan länkarna o AA? Och på vilket sätt hjälper "länkarna" dig?

Ännu en gång glad för att allt får bra ?

Jag förstår ditt dilemma lim..Allt har sin tid som vi brukar säga..Ibland ska man försöka se något år framåt.Vad har hänt er familj om han fortsätter dricka?Hur är möjligheten att han ska sluta dricka..Det finns frågetecken som ligger utanför dina möjligheter att välja..Det enda du kan göra är dina egna val, och dom gör du jättebra❤

Förstår verkligen att det känns som att sitta fast i en omöjlig sits. Stanna i något som bryter ner eller välja att kasta sig ut i ovissheten.
Känslomässig frikoppling för att få utrymme att tänka kanske?
Nu lever du ju redan ensam med barnen, om man ser till det praktiska i vardagen. Kanske även känslomässigt.
Om du varit ensam, om ni hade separerat, hur skulle du fyllt på dig själv då?
Kan du skapa utrymme för dina behov genom vänner, egna intressen och aktiviteter med eller utan barnen?
Man kan i tanken förbereda sig för en separation också för att det då blir ett psykologiskt ”ess i ärmen” när det känns hopplöst.
Man skapar en fiktiv plan B. Jag gjorde så. På något sätt gav det inre styrka.
Kram

Varför vill du egentligen inte dricka? Blir lite nyfiken!

Undvikande av känslor. Kontroll av känslor. Att försätta sig själv i ett annat känslotillstånd.
En del känslor är så tidigt i livet förknippade med obehag eller fara (ett litet barn överlever inte ensam, så de känslor som ledde till avvisande eller bestraffning var tvugna att släckas ut eller anpassas) att de ”försvann” redan innan barnet blev medveten om sig själv. Eller omvandlades till att kännas eller visas på det sätt som accepterades av omsorgspersonerna.
Därför kan det verka som att man är radiostyrd, eller att man plötsligt bara gjorde något utan att fatta hur det gick till.
Det går att lista ut känslan och vilket behov den ville berätta om genom att gå igenom situationen noga, som en utomstående skulle sett på det. Fundera sedan på vad ditt omedelbara svar till dig själv skulle blivit om du uttryckt känslan. Förakt? Anklagelse? Uppgivenhet? Ilska? För det du automatiskt tänker till dig själv är ofta det du tidigare mött. Kan ge bättre förståelse för dig själv.
Bra att du klivit tillbaka på det nyktra spåret igen!

Ja, det är ibland en omöjlig ekvation att samtidigt båda anpassa sig och leva i enlighet med sina egna värden.
Kanske kan det hjälpa att tänka så här: utgå inifrån, vem är jag, vad känner jag? Därefter observera situationen, är detta i enlighet med mina värden? Om inte, är det viktigt, enligt mina värden, att försöka påverka eller kan jag släppa detta utan att göra våld på mina egna gränser?
I situationen med stripteasen tänker jag att ditt val att gå därifrån var solklart. Att inte delta i något som man anser gå helt emot sina värden.
Och att inte agera på de starka känslorna utan välja att titta inåt, vad de egentligen kom ifrån, hjälpte dig dessutom till självmedkänsla med den lilla Ullabullan. Situationen kunde därmed bli ett tillfälle för insikt och läkning.
Vad strippan hade för egna skäl till sitt val vet vi ju inte, inte heller människorna som tittade på. Men jag kan gott förstå din reaktion när det gäller tanken om att man bara hängde med strömmen utan att reflektera.
Det behöver inte heller vara fel att ställa sig på barrikaderna och skrika, om man tycker att det är värt besväret ?

.

Vet hur fördjävligt det kan kännas om och om igen. Jag vet också hur det känns att känna sig bakbunden och utan val.
Men en vacker dag kommer du till en punkt där du inte längre styr, där du med all kraft få ha tillit till att det löser sig och då löser det sig på ett helt annat sätt än vad du själv tänkt dig.
Alkohlism är en sjukdom och vi faller olika i den sjukdomen. Att din man vet att detta inte är bra det tvivlar jag inte en sekund på men han vet inte hur han ska lösa det.
Under tiden ska du stå rakryggad och inte ta skit! Förmedla det med hela dig!
Stor kram!

känner jag igen mig i det vad du skriver Ullabulla.
Och så klart kommer också mitt beteende "att vara till lags" från barndomen. Oftast blev jag straffad hårt när jag hade åsikter och var för kaxig, när jag ville säga vad jag tycker.
Du har en svår resa framför dig.
Du skriver: "Köra sitt eget race, men inte på någon annans bekostnad.". Tyvärr, är det inte så enkelt. Antagligen har du redan börjat upptäcka att när du säger vad du tycker, när du gör vad du tycker, upplever folk att detta gör du på deras bekostnad och försöker belasta dig med dåligt samvete. Men är det verkligen så eller tycker de så? Väljer de se situationen på detta sätt?
Varje person som ansvar för sitt eget liv.
Ditt exempel med kvinnan som dansade och kanske även strippade. Jag tycker att du har 100% rätt att säga ifrån och gå därifrån för att du tycker som du gör och så klart ska du göra så att det känns bra för dig. Sitt aldrig kvar om det känns som du beskrev!
Jag skulle stanna för att sex och sexualitet är viktiga för mig, jag älskar att beakta nakna kvinnokroppar, även mer än manliga kroppar trots det att jag är heterosexuell. Jag sexualiserar min kropp för att jag trivs med det, så klart inte "utan gränser", men jag älskar underkläder, tränar, tar bilder på mig själv och försöker bejaka min sexualitet. Jag hoppas dock att jag inte gör det på något störande sätt för personer som inte gillar denna typ av beteende. Fast... Juste. Måste jag vara till lags (som mamma har krävd av mig) och får inte provocera åtminstone lite, ibland? Jag vet inte. Jag kanske borde anpassa mig och inte ha så tighta tröjor på jobbet, kanske sluta med högklackad...
Det finns inga rätt och fel svar, tycker jag. Men det går inte att köra sin race utan att någon tror att man gör det på denna personens bekostnad, det har jag lärt mig. Och jag hoppas att då har du styrkan att stå på dig, och acceptera det, även om man mår dåligt av det. Det kämpar jag med, och det krävs enorm styrka för att klara det.
Jättestor kram på dig! Kämpa på :)

Jag hade rätt. Det var silent treatment först. Sedan startade jag ett samtal där han sa kanske fem ord. Sedan fortsatte tystnaden. Och plötsligt sa han förlåt. Och nu är allt frid och fröjd. Så som jag kan gissa att det är i många familjer där nån dricker. För husfridens skull släpper man det jobbiga. Och för att slippa ångesten av att vara ovänner. För att man inte orkar. Livet har nog med problem. Att vara osams med nån man bor med är ju det sista man behöver.

Det är som att jag har bestämt mig för att jag tänker stå ut. Jag skulle gå under psykiskt av att skiljas nu. Och jag vill inte skiljas. Jag vill att han ska sluta dricka ??

Grattis till stor förändring och lång nykterhet men visst är det ibland oförklarligt varför man sitter där med dricka utan riktig anledning? Läskigt när man förlorar kontrollen.

Men kör på igen, du klarar det. Tror vi behöver påminna oss om hur det går när vi tror vi är safe och ”testar igen”? Är ju bara att läsa bakåt i våra trådar.

Jag har bara klarat cirka 50 dagar i rad men nu ska det bli hundratals.

Jag drack ?
Det har jag inget riktigt bra svar på, det blev en dimma i skallen.
Sen satt jag plötsligt med ett gäng öl i soffan och då va det kört.
Dagen efter va jag bakis och tänkte, äh jag tar en dag till när jag ändå är igång.
Så fortsatte det i några dagar.
Men men, tre månaders nykterhet är det jag fokuserar på när jag tänker bakåt.
Framåt tänker jag att det ska bli längre än så, aldrig mer ?

God morgon!

Eller god och god.

Igår var jag på en middag med vänner och hade det så trevligt. Min man var hemma med barnen. Han drack öl. När jag kom hem var han glad och vanlig men jaa... han stank.

Plötsligt slog det om. Han började dra upp saker han bråkat om miljoner gånger. Tryckte på alla knappar han kunde hos mig för att få mig arg eller ledsen. Han var så grälsjuk som en blixt från klar himmel. Han vill skiljas för att jag är kall mot honom när han dricker. Han vill flytta. Nu sover han. Jag har ingen aning om vad han kommer säga när han vaknar. Han utövar ofta "silent treatment" så det kanske är det jag har att vänta om inte jag drar igång en diskussion idag. Jag är verkligen helt oskyldig i hela grälet för det var alkoholisten som talade igår i honom. Om tio år gamla saker. Som han redan bråkat om 200 gånger minst. Samma samma jävla rundgång.

Jag önskar jag kunde säga idag att han får ta och packa och sticka. Men saken är den att läget i mitt liv nu med barnen gör det omöjligt. Mitt ena barn har det jobbigt i skolan och all min kraft går till att försöka lösa det och stötta där. En skilsmässa med en alkoholiserad svartsjuk bitter människa mitt i det?? Nej det går inte. För jag vet att han inte vill skiljas. Han kommer ångra sig angående det och då kommer jag låta det vara.

Men nångång får det väl vara nog?? Ska alkohol få tillåtelse att förstöra ett äktenskap för att en människa vägrar inse sina problem?? Jag tycker det är så fel. Jag slutade dricka fastän ingen nånsin bad mig sluta. Ingen hann må dåligt över mitt beteende. Ändå slutade jag. Hur kan en människa ställa till så mycket skit för andra och ändå inte sluta dricka?? Jag kan inte förstå det alls.

Han såg mig i ögonen igår när jag var upprörd och så sa han "jag ser att du har druckit. Jag ser det. Det syns i dina ögon". Ska jag skratta eller gråta? Jag hade inte druckit en enda droppe. Men han var tvungen att underminera mig och det jag sa genom att få det till att det är jag som var berusad!! Han ser tydligen inte skillnad på ledsna ögon och fulla ögon.

Önskar jag kunde slippa honom men det går inte. Och inget jag gör hjälper.

Hur kan nån välja alkohol före allt annat????

Nu ska jag försöka ha en bra helg. Han jobbar imorgon så det ska bli skönt att slippa honom.

Fan ta alkohol.

Jag kommer i alanoprogrammet som mycket handlar om en egen resa.
Ju svårare blir det att hålla masken och vara oärlig.

Att liksom glida i det sociala spelet med alla masker för att passa in och bli accepterad är ju förstås ett måste också.
Man kan inte bara ösa på i sin egen fåra.

Men att någonstans lära sig att istället för att jamsa med kanske vara tyst.
Att istället för att tvinga in sig själv i konstellationer eller vänskaper som inte längre är bra för en, avstå kontakt.
Att släppa taget på denna vilja till anpassning in absurdum.

Köra sitt eget race,men inte på någon annans bekostnad.
Våga stå kvar i sig själv istället för att vika ned sig när man möter motstånd.
Utan att sänka sig till att gapa och skrika för att få sin vilja fram.

Öppna örat för andra synsätt och argument.

Jag inbillar mig att jag är i någon sorts nyorieteringsfas efter min rejäla kris jag haft i över ett år.
Jag har nästan grävt klart och börjar komma upp till ytan.
Redo för vad detta nya liv ska innebära när jag inte längre springer framför och bakom alla och ska laga och rädda.

Får se hur det går,många många fällor kvar än är jag rädd.

En i den långa raden av oftast kvinnor som önskat, hoppats, försökt och blivit besviken... Jag var en av dem när jag hittade hit för sju år sedan och många, många har passerat genom åren - samma berättelse även om den yttre ramen varierar. Ditt beslut är det enda kloka här och nu precis som PP skriver. En människa med den a-konsumtion och det mönster du beskriver klarar inte att "unna sig" att dricka på helger eller i annan begränsad form.
Läs här på anhörigsidorna så kommer du att känna igen dig. Jag har också haft stor nytta av att läsa på missbrukarsidorna, där har jag förstått kampen och maktlösheten i beroendet. Fortsätt gärna skriva, det är ofta till stor hjälp i den egna kampen att göra sig fri och hitta sin egen styrka.
Allt gott, kom ihåg att du är inte ensam! / mt

Skriv ner dina framgångar och hur du känner. Såklart ska du vara stolt över dej själv! Och får berätta det. Vi som är här vet alla hur svårt det är och vi blir glada när andra lyckas. När du skriver hur bra det går sporrar du andra som tvivlar att dom klarar det. Skriv vad du vill men utan press.

Jag blir så glad av alla er som kämpar.

.

Misstag är mänskligt. Men det är bra om man lär sig något av dem. Så man kan undvika dem framöver.

Du skryter inte! Du föregår med gott exempel ? Och det behövs det massor av på detta forum!