Senaste kommentarerna i forumet

Ps. det var inlägg 47 jag ville kommentera här ovan... ds

Du är ju absolut något viktigt på spåret här! ...med hjälp av din okonstlade dotter!
"Egentligen är allting väldigt enkelt, men det kan ta lång tid att få till det så i sitt liv"
(ett citat jag inte minns varifrån jag memorerat)

tidigt idag. Det är svårt att avgöra om han är nödig, och då är det bråttom, eller om han bara har sett något intressant ute på gården som en räv eller en katt eller så. Så jag tar det säkra före det osäkra och snabbar mig på så mycket jag kan. Det är inte den optimala starten på dagen, men att städa upp efter hunden om det har hänt en "olycka" är värre så valet är givet. Just idag var det något intressant han såg och jag känner mig lite lurad.

Jag tog förresten äntligen musen igår, eller kanske jag ska säga råttan för det var en stor rackare. Jag är inte så glad i att döda djur som bara gör vad deras instinkt säger till dom, men å andra sidan är det ju inte så kul med muslortar bland köksgrejorna heller, så jag försöker förhärda mig och vara okänslig bödel. Bra känns det dock inte hur jag än vrider och vänder på det; jag kände likadant när jag jagade, nöjet låg för mig i att sitta ute i naturen och se vilda djur i deras hemmiljö. Själva dödandet gav mig aldrig någon tillfredsställelse så det överlämnade jag med varm hand till de andra.

Jag är ingen jaktmotståndare, det är nog något som ligger i generna och för många är det en lika naturlig som givande fritidssysselsättning. Jag är bara glad att man numer ställer högre krav på deltagarna än man gjorde förr. Jag kommer ihåg en gubbe i mitt jaktlag som väl var i åttiårsåldern. Han hörde dåligt, såg dåligt och hade en antik bössa som hans far hade gett honom en gång i tiden. Han hade alltid en flaska punsch med sig ut på passet och även om han aldrig, åtminstone inte så länge jag var med, sköt något så kändes det alltid bättre om man höll sig utom skotthåll från honom. De som skulle hämta honom efter jaktens slut gjorde alltid en kringgående rörelse så att de kom emot honom bakifrån, bara utifall att... Tack och lov måste man numer visa att man åtminstone kan träffa en lada på tjugo meters håll innan man får delta, så det går framåt.

Ha en fin dag alla!

Förhoppningsvis så är det så att folk börjar inse att alkohol inte är bra.

Tack för era svar. Jag tränar och får bra med vardagsmotion men har ändå ångest då och då å känner mig nere/konstig. Idag känns det lite bättre, trots för lite sömn. Ska träffa min läkare nästa vecka så får vi se vad vi kommer fram till. Det är skönt att inte längre vara sugen på alkohol. Det tog sin tid, det kom inte som någon uppenbarelse eller ett snabbt beslut att jag skulle sluta dricka, men det fick ta sin tid, nu har jag nått dit jag ville men som jag tidigare inte trodde var möjligt.

Jag har också döttrar och vi behöver laga våra relationer. Den yngsta har farit mest illa av mitt och f.d supande. Valde fel sällskap...Tror att vi vuxna kan vara förebilder och lämna destruktivt liv bakom oss. på så sätt visa barnen att det går att sluta missbruka..Känner när jag läser er berättelse att det liknar mitt liv lite grann..Men tror att dottern har lämnat rökat när hon lämnade sin pojkvän..Härligt att läsa om dig och dottern❤

Det här kanske är ett vanligt tillstånd som vi är i just nu, vi har tagit bort något men
egentligen inte ersatt det med något annat, inte jag i alla fall.
Jag vet att då jag försökte sluta röka, då sa alla att man skulle skaffa något annat att göra
så att man blev distraherad från rökandet.
Jag började sticka och det blev många tröjor den gången.
Sen fick jag ett återfall, med rökandet det höll i sig ganska länge.
Men så blev jag gravid och helt plötsligt upptäckte jag att jag inte rökt
på en vecka, då beslutade jag mig, kan jag vara utan en vecka så kunde
jag det för alltid och har inte börjat röka igen, det var 34 år sedan. Det var verkligen en distraktion
som tog mig med hull och hår.
Då funkade det, men nu, vad ska man ta till för att distrahera sig med denna gång tro?
Det är nog så som Morgondag säger, börja träna, det är nog kanske nästa steg?
Ha de gott!

Ja då har det börjat verkligen, på gott och ont.
Jag har blivit av med suget och jag har inte känt något intresse för att dricka.
Men tristess och dåligt mående har jag av och till nu.
Jag jobbar med det, men det är som att jag inte vet vad jag ska göra, trotts att
jag har så många intressen.
Vill inte göra så mycket hemma, gör bara det som är nödvändigt, men nått extra blir det inte.
Volontärjobbade i dag det var verkligen fullt upp, några var sjuka och vi fick jobba med färre
personal än vi hade behövt. Timmarna gick fort och kroppen värkte när jag kom hem, men ändå finns
den där förbaskade tristessen där. Jag låter det bara vara, får nog känna det ett tag framöver, det
kanske är så här för många fler än mig.
Jag har nått att göra varje dag, åker på 5-6 möten i veckan, sen träffar människor som jag har
gemensamma intressen med. Skulle vilja börja träna, men tiden räcker inte till, ändå är jag så uttråkad,
undrar hur länge den här känslan ska sitta i??
När jag är på ett ställe så tycker jag att jag borde vara på annat ställe där jag gör mer nytta, sen
åker jag eller är på det andra stället så känner jag att jag borde nog vara och göra annat än jag gör,
kallas nog rastlöshet. Men nått som är härligt, är att jag inte har en tanke ens att dricka, skulle inte
kunna tänka mig att köpa en vinare och dricka. Alltid nått :D

Glad för er skull!

Jag hoppas lim att du inte tycker att jag lägger mig i..Men jag tycker du har gjort en sån fin förändring för dig och din familj och att du är värd att ha det bra. Inget får dra ner dig..Inte jobbet, inte mannen eller något annat..Jag är rädd om dig tjejen, det är bara det..Kram❤

Så himla vackert!

Och ni är så grymma!

Helt Fantastiskt! Framåt hela tiden.
Fokuserat och säkert mot ett mål som inte egentligen finns.
Men så målmedveten. Det är du och jag är så otroligt glad för det.
Behåll den där fokuseringen så fixar du dina timmar. 24 i taget.

Just idag är du stark.

Kram Gunda

Betablockerare som "antabus" mot självdestruktiv träning...
Aldrig hade jag väl trott att jag frivilligt skulle vilja sänka min mjölksyretröskel med 40 pulsslag! En tävlingsidrottares mardröm. Men jag behövde skydda mig mot mig själv och fick en läkare som verkligen gjorde allt för att förstå ett komplext problem.
Kombinationen hjärtmuskelinflammation och ADHD kan ju inte vara helt unik, men det var svårt att hitta någonting som beskrev problemet med en patient som inte förmår följa träningsrestriktioner. De omvända är mer känt. Fysisk aktivitet beskrivs alltid som positivt och problemet brukar vara det omvända. Hur motivera patienter att röra mer på sig? Därför möttes min läkares frågor till hjärtspecialisterna med stora frågetecken. Vaddå, det är väl inga problem att vila i några månader? Är hon dum i huvudet? Hur kan hon riskera sitt liv? Tar hon inte detta på allvar?
Heder åt denna läkare som tålmodigt förklarade att det är mer komplicerat än så, och inte gav sig.
Min idé om att skydda hjärtat inifrån var ganska logisk, egentligen. Att träna ökar hjärtfrekvensen genom att fysisk ansträngning ger adrenalinpåslag. Att inte kunna vara fysiskt aktiv ger för mig ett ännu högre adrenalinpåslag och mindre tolerans för inre och yttre stressfaktorer vilket ökar den långsiktiga påfrestningen på hjärtat. Moment 22 alltså.
Men det finns selektiva betablockerare som gör att adrenalinpåslag inte "når" hjärtat. Sänker därmed dess behov av syre och därmed både frekvens och slagvolym. Jag bör inte träna på mer än 120 i puls. Svårt förut. Nu kan jag inte komma över 125 hur mycket jag än försöker.
Och konstigt nog räcker det så. Kroppen fungerar som den ska och jag behöver inte tänka på att inte anstränga mig för mycket. Blir nämligen helt slut när jag närmar mig gränsen.
Frihet genom en inre "spärr". Lite som antabus, men med den skillnaden att jag kan fortsätta med min last utan att göra skada.
Det vore väl alla måttlighetsdrickarsträvares dröm om det fanns för andra beroenden också :-)

Min dotter är tillbaka. Vuxnare och mognare och helt och hållet sig själv - kanske för första gången i sitt liv. Genom att älska henne igenom alla svårigheter och SE henne, precis som den hon är, med kärlek och stolthet, kan hon se sig själv på samma sätt.
Jag har inte bara fått en dotter tillbaka utan även en vän.
Först nu - efter några månader - kan jag till fullo se hur mycket det betytt för henne att jag inte vikit från hennes sida. Hon har tillit!
Om mina självanklagelser i andra sammanhang överväldigar mig vill jag komma tillbaka till detta. Jag och hon tillsammans, kämpade mot varsitt beroende och klarade det!
Vi kan gråta tillsammans nu. Och vi kan prata om hur det varit för henne. Hon vågar prata om det. Förut med ilska, nu med förlåtande. Hon är så ung och kan redan se så mycket djupare än många vuxna. Och då tänker jag att jag inte gjort allt fel, någonstans kommer ju denna empati ifrån.
En lördagskväll i början av sommaren när jag skulle köra henne till pojkvännen utbrast jag "fan, vad vi är grymma! Jag dricker inte och du röker inte på!" En mamma och en 15-åring, med frispråklighet som bara kan finnas hos två personer med ADHD....och kärlek och ärlighet

Jag läser i många inlägg om sorgen och hur man räds den, eller önskar bort den. Jag skulle välkomna den. Önskar många gånger att tårarna kunde komma, men än sitter de långt inne.
Mina två år (eller är det tre?) i terapi har handlat mycket om att kunna sörja. Hur mina beteenden i grunden handlat om att inte ha den förmågan - eller tillåtelsen - att känna sorg för egen del. Allt har istället handlat om skuld.
Om vi kan se oss själva och våra misstag med självmedkänsla blir sorgen någonting som läker oss.
Att efter en längre nykterhet börja se tillbaka på hur livet varit tror jag är en viktig del i att fortsätta hålla sig nykter. Om det är så att det innebär sorg är det läkande. Skuldkänslorna kan maskera sorgen. Leta under dem.
Ingen väljer att sabotera sitt liv, även om varje handling är ett val i sig. Du skapade inte medvetet ett beroende, Nu-är-jag-klar.., men de val du gjorde ledde till det. De val du gjort de senaste 10 månaderna är förmodligen gjorda med eftertanke och säkerligen svårare än när beroendeautopiloten fick agera ostört. DE valen räknas!!!
Jag har börjat skriva om mina svåraste år, för mig själv, och hoppas en dag kunna gråta när jag läser om dem.
Om man är rädd för att fastna i självanklagelser - grotta ner sig i dåliga gärningar - försök se dem utifrån smärtan som ledde till dem. Självtröst...
kram

Hej.
Första provet togs för ca 2 månad sedan och det sista för en vecka.
Som jag fattar så visar provet alkoholintaget den senaste månaden.
Att provet visade 0.06 var på grund av mitt lilla återfall för tre veckor innan andra provet togs, Så om det skulle tas om nu så vore värdet på 0.
?

Nyfiken på ditt prov, när tog du första provet och hur lång gick det tills du tog det andra provet ?
Jag hade 0.78 när jag tog prov, behandlaren påstår det är skyhögt ?
Jag tror dock inte riktigt på det, att det är så otroligt högt.
Visst högt och jag har druckit alldeles för mycket...men ändå

Låter som du kan ha den mer eller mindre låga period som tydligen de flesta kan ha efter ett tag som nykter. När jag läser dina uppriktiga rader och funderingar om samhällets romantiska bild av giftet känner jag igen mig.
Men jag tror att fler och fler börjar inse att detta inte är annat än en falsk illusion om något.
Gällande ångesten: Hur är det med dina motionsvanor? Är ju så effektivt mot just ångest.
Märker nu när jag inte skickat i mig giftet på 11 v att ångest och hjärtklappning är som bortblåst.
Men jag motionerar och tränar en hel del.
Kram på dig!

Många tankar nu. Tänkte försöka skriva lite, blir förmodligen mest förvirrat men men, det är som det är.
Just nu mår jag inte bra alls. Ätit alldeles för mycket dåligt, sovit för lite. Har någon form av ångest, känns som att jag "försvinner" och ska dö. Som att andningen inte funkar och så har jag hjärtklappning på det.. Lagom kul. Har så himla svårt att sova.

Jag har undvikit mina bästa vänner en längre tid nu då vi ändå bara brukar dricka ihop, jag skulle säkert kunna umgås ändå och bara tacka nej till att dricka men jag vågar inte chansa, vet inte om det skulle trigga något. Har inga problem att vara runt alkohol annars men just det sällskapet som jag är så van vid att dricka med vet jag inte. Jag tycker inte heller om att umgås med människor som är fulla och de blir dessa vänner alltid. Det känns jobbigt, jag får många frågor om varför vi inte setts på så länge och jag kommer med olika ursäkter (som visserligen är sanna) för att "slippa", men det känns ju skit att strunta i sina vänner på det sättet.

Jag har även funderat lite kring hur det blir i framtiden. Ska jag aldrig dricka mer? Jag vill ju inte det, tycker bara det skulle vara dumt då jag kan falla tillbaka i gamla hjulspår och dessutom är alkoholen dålig för hälsan. Men den alkohol kulturen vi har idag gör det så krångligt. Jag vet ju inte heller något annat än att dricka, jag har ju gjort det hela mitt liv. Jag känner mig utanför, känns som att ALLA dricker och jag blir "udda" för att jag låter bli. Typ som att inte fira jul, man blir utanför, för att fira jul är ju en så självklar grej att göra, precis som att det är en självklarhet att man dricker.
Jag blir så less på samhället. Jag förstår verkligen inte varför alkohol ska vara en laglig drog, finns inget positivt att hämta där. Ett gift är vad det är, inget annat.

Nu blev det jättemycket osammanhängande text, jag är inte särskilt bra på att skriva men behöver ändå försöka få ut det på något sätt. Kanske hittar jag mina svar så småningom och får klarhet.. Den som lever får se. Ska försöka låta bli att tänka så mycket på framtiden. Känner mig bara så exkluderad av samhället.

Kram på er allihop hoppas ni har en bra helg.

Ja det är verkligen jätteskönt sttkroppen tar hand om och reparerar sig.
Nu är det bara att fortsätta på den här vägen. 24 timmar i taget.
Kram ??❤️

Så glad för din skull Gunda ?????

Härligt att du hittade mig ???
I dag fick jag tid med sjuksköterskan.
Värset på provet var en riktig hitt.
Värde under 0,30 är ok. Mitt förra var 0,63 och detta var 0,06.
Det är både min och din förtjänst. ⭐️⭐️⭐️????

Det skulle kunna vara jag på pricken som skrivit detta inlägg.
Precis samma historia men jag har inte kommit lika långt som du.
Jag döljer fortfarande mitt beroende för sjukvården pga rädsla..
1 vecka har jag kämpat mig igenom.
Minns inte ens när jag sist varit nykter så länge.
Vilken kämpe du är!
Hur går det nu?

Hög igenkänningsfaktor här du UllaBullan. Hög igenkänning... Får säga som Dionysa - tack för snålskjutsen! Och du - hellre snålskjuts än dominoeffekt (domino = allt och alla faller...) ;-)

Ha en fin helg kära du

Förstår att det är tungt men jag vill bara säga att det är grymt bra att du lyckats bryta.

Jag var tidigare nykter i ett år.
Tog en öl och sedan rullade det på och tog flera år innan jag fick stopp på det igen.

Så jag ser något bra i det du skriver, att du tagit hjälp och lyckats stoppa igen.

Fantastiskt bra enligt mig.

Du kommer kunna få må bra igen, det är så. Även om det kanske inte känns så just nu.

Kram till dig!

Hej!

Har tyvärr tagit ett antal återfall i mitt drickande nu under sommaren, har lyckats mörka detta för min omgivning. Efter min senaste period som hållit på ungefär en vecka valde jag att berätta för sambo, övrig familj och vänner i onsdags kväll. Sjukskrev mig själv under måndag eftermiddag i influensa, kollegor och chef misstänkte att något var fel och detta pushade mig själv att erkänna.
Nykter sedan dess, obeskrivlig ångest och för tillfället ej önskvärd i hemmet även om jag har min sambo har haft konstruktiva samtal. Även min chef har visat förståelse, skräcken är ju dock om repressalierna från jobbet blir för stora, hoppas på ett samtal under dagen.
Har träffat min psykolog på beroendeenheten i dag vilket var positivt, förstår så klart att återfall sker men det känns så overkligt att jag lyckats ta mig ända hit igen.
//en ldsen 80-talist