Senaste kommentarerna i forumet

Kanske är det lättare för andra med eget beroende av något slag att förstå, för jag upplever verkligen äkte förståelse här.
Många elitidrottare hamnar i missbruk om 'karriären' avbryts ofrivilligt. Inte konstigt, tänker jag...

Du drack vatten för att du inte tål alkohol, och åt hallon för att du inte tål vete. Plättlätt! Och bra jobbat! Du laddar fler och fler situationer med nyktra minnen och erfarenheter ?????

Du har nu klarat din allra värsta utmaning - att inte använda träningen som ventil, men att inte heller låta det leda till återfall. Förstår att abstinensen efter att träna är enorm! Så otroligt skönt att du får börja träna medelintensivt igen. Och jag hoppas sonen har låst in flaskan nu.

Vilken kämpe du är!!
Var rädd om dig och vilka kloka beslut du tar.
De sjukdomar du har är inte stt leka med, de kan ända ditt liv om du tar ett felaktigt beslut. Men du gjorde inte det. Du har verktyg att plocka fram då du behöver och du tog fram dem, vilken styrka!!
Stor syrkekram!! ❤️❤️

Vad glad jag blev på slutet när jag läste ditt inlägg, att du redde ut stormen som kunde ha blivit en katastrof. Du är verkligen värd att få leva ett friskt och aktivt liv. Kanske kan ditt motionerade i takt med att vi blir äldre bli på en annan nivå, vad vet jag? Motionerande är väl fel ord när det gäller dig..., elittränande rättare sagt.

Stor kram!

Jag ropade nog hej lite för tidigt. Återhämtningen avstannade efter den intensiva dagen - för att jag blev för ivrig?
Veckan som följde var ångestfylld. Panik i hjärnan och trötthet i kroppen. Och en fruktansvärd rädsla.
För att förstå hur mycket en hjärtsjukdom påverkar mig måste man känna till min historia och hur jag överlevt alla mina psykiska trauman och dess följder. Utan intensiv träning och högt uppsatta mål hade jag inte levt idag. Jag byggde en ny identitet på fysisk styrka för att skydda de inre såren. Och jag kan nog säga att jag byggt psykisk styrka under de senaste åren - kanske många år.
"Klarar du en tia?" Var rubriken i en bok jag läste som handlade om mental närvaro och acceptans. "En tia" betydde det allra värsta tänkbara som kunde hända. Jag minns att jag tänkte, kanske. Kanske är jag rustad att klara det mesta. Det jag då kunde komma på var yttre katastrofala händelser och hur jag skulle hanterat dem - med min egen fysiska och psykiska förmåga intakt.
Att inte kunna använda fysisk aktivitet som ventil fanns inte med i beräkningarna...
Jag har under de senaste veckorna tydligt märkt hur aktivt mitt vardagsliv är. Visste det förstås innan och visste även hur mycket det betyder för mig. Men att utan förvarning falla från outtröttlig och superstark till den nivå jag varit de senaste veckorna och som visade sig på riktigt först när infektionen var över och energin började komma - och med den rastlösheten - och viljan att leva som jag gjorde för bara några veckor sedan..förväntan att kunna göra det...som att vara instängd i en fängelsehåla och bli utsläppt, den initiala glädjen över friheten, för att sedan märka att alla fotbojorna och handbojorna satt kvar på kroppen...
Jag har varit - och är i - kris. På ytan ok, inuti en tickande bomb som inte får möjlighet att brisera utan skapar ett tryck.
Rädslan ökade när jag började sätta mig in i riskerna och komplikationerna förenade med perimyokardit. (kombineraed hjärtsäcks och hjärtmuskelinflammation) och att man genom att anstränga sig kan orsaka att inflammationen i hjärtmuskeln blossar upp igen eller blir kronisk.
Jag hade hjärtskademarkörer i nivå med liten hjärtinfarkt. De hade visserligen gått ner vid senaste proverna (11/8) och EKG samt UL visade inga avvikelser. Men tänk om det vänt åt fel håll igen?! Jag blev ju inte bättre. Pulsen var skyhög bara jag utförde de enklaste sysslor eller gick upp för en brant backe. Cirkulationen kändes lika dålig som precis efter sjukhusvistelsen. Orken likaså.
Så jag kontaktade sjukhuset som uppmanade mig att söka akut igen. Gjorde det i förrgår och fick världens bästa bemötande.
Läkaren lyssnade verkligen. Hon tog min oro på fullaste allvar. Förstod faran med att inte ge mig exakta direktiv och anledningar till dem.Förstod mitt behov av att veta allt, ha en tydlig plan, vara delaktig. Kunde förstå det komplexa i att intellektuellt inse men ändå styras av impulser. Tog sig tid att lyssna på en del av min bakgrund och omfattningen av hur mycket träning betyder för mig, vad det kan leda till om jag inte kan använda mig av den.
Jag berättade om mitt tidigare alkoholmissbruk, fick frågan om jag dricker nu. Nej, svarade jag. Men det var nära, en millimeter ifrån, att jag gjorde det i lördags. Därför är jag också rädd. Om jag tränar riskerar jag kronisk hjärtsvikt eller plötsligt hjärtstopp och om jag inte tränar riskerar jag återfall med (förmodligen) hjärtstopp som följd i dagsläget eftersom min medicin i kombination med alkohol är mycket påfrestande för ett friskt hjärta och mitt skulle inte klara det just nu.
Ja, jag var en millimeter från återfall i lördags.
Fullkomligt panikslagen inombords, ledsen, ensam, rastlös, uttråkad. Pang! Impulsen kom. Ska kolla om sonens vodkaflaska står i hans rum...nej, kolla inte!
Jodå, jag kunde inte motstå att gå upp och kolla. Och där stod den, en halvfull enlitersflaska.
Klockan var sex på eftermiddagen och jag var ensam hela kvällen. FAN!
Mantrat från min terapeut "gör det inte värre, gör hellre ingenting, bara gör det inte värre" stred mot "skit i allt, bara skit i det"
Gör ingenting vann en kort respit. Kompromissen blev en lång promenad för att få klockan att bli sju. Ju senare det blir desto mindre risk tänkte jag, eftersom jag har en djupt inrotad regel att aldrig dricka sent på kvällen.
Under promenaden försökte jag ringa en kompis och be hennes läkarvän skriva ut antabus åt mig. Hon svarade inte. Jag började tänka.
Antabus....men min medicin fungerar ju precis som antabus ju, det är därför det är farligt att kombinera den med alkohol...
Så om jag skulle dricka nu dör jag kanske. Eller mår fruktansvärt dåligt. Vill jag riskera det? Kan ju lika gärna köra några löpintervaller då, om jag vill riskera hjärtat...
Där bestämde jag mig.
Inte idag. Jag vill leva.
Detta berättade jag för läkaren.
Jag fick både prover, EKG och UL igen. Markörerna för hjärtskada var nere på noll! EKG normalt, men UL visade en liten förtjockning av hjärtsäcksväggen, normalt efter en kraftig infektion och orsaken till min hjärtsvikt. För det mesta läker detta och jag fick också tydliga instruktioner om träningsnivå. Jag KAN träna låg-.medelintensivt utan risk. Underbart! Och jag kände redan igår att min andfåddhet och puls i lätt arbete är mindre.
Men oj vad labil jag är.
Tror faran för återfall är mindre nu. Men vad nära man kan vara fast man dagen innan trodde det var väldigt säkert. Krävs bara en "tia"

...ja, det känns verkligen skönt på många sätt.

Innan var jag orolig för hur det skulle kännas att säga att "jag dricker inte", men nu när jag känner mig stark är läget ett helt annat. Att säga det - det ger mig styrka!!!

Kram F

Ja vist är det pinsamt med vårt drickande, men att vända blad och börja ta hand om sig är ett viktigt steg.
Läs i forumet och skriv då hittar du säkert en massa bra och goda råd och insikter
Kram

Hos grannen i går och där fanns öl o även a fri öl.
Jag kände att det skulle varit gott med en a-fri men jag sa att jag vill ha vatten.
Det var så gott med vatten till suringen och jag kände ingen längtan alls efter något annat att dricka.
Gott var det och när de andra åt söt annanspaj så fick jag en stor skål med färska skogshallon då jag inte tål vete.
En riktigt lyckad kväll blev det med många skratt.

Härlig läsning och ett stort grattis.
Det måst vara bra att i ett nytt förhållande kunna säga att man inte dricker, inte behöva förklara utan bara vara i det.
Min nykterhet har jag haft sedan 27.6 med en dags återfall och det var för tre och en halv vecka sen ( inget dunder fall, utan två små glas likör) men räknar det som ett återfall.
Stor kram och grattis på födelsedagen. ?☕️????

Du är i. Jag förstår inte varför det ska vara så viktigt för andra att vi ska dricka när det gå att umgås ändå.
Det är som man blir farlig och kanske blir för medveten över vad andra dricker, då kan de ju inre dricka som de vill.
Jag tycker du är stark som fortsätter stt säga nej.
Jag har sagt att jag har fel på levern till en del där jag måste ta till storsläggan. Andra har jag sagt som i går kväll, jag ska köra bil tidigt.
Men egentligen behöver man inte säga något alls, om det vore riktigt.
Så på dig, ingen mår bra om vi dricker och allra helst vi själva.
Kram ???⭐️

Tack Morgondag, bedrövadsambo, Ms Lyckad och Gunda för stödet <3. Jag behöver det verkligen just nu.

Det verkar nämligen som ommin omgivning börjar tröttna på mitt "tilltag" att sluta/ta ett lååångt uppehåll. En person försöker övertala mig att festa nu på fredag. Den personen vill hälsa på mig men inte festa ensam. Jag har stått på mig och sagt att hen gärna får dricka men jag dricker alkoholfritt. Hen har inte bekräftat att hen kommer ännu.

En annan person tycker att jag kan dricka "lite lagom" på en förestående fest. "Du behöver ju inte dricka så mycket" som hen uttryckte det. Nähä? Vad lätt det är att bromsa då när man väl börjat? Och om jag skulle göra det vet jag ju att jag kommer att falla in i det igen. Det är säkert mitt fel, att jag inte varit tydlig. Men å andra sidan är det just de som jag varit tydligast mot. De tycker uppenbarligen inte att jag haft något problem? Det är nästan så att jag börjar tro det också??

Men de har väl inte varit med mig alla gånger jag handlat mot min vilja, druckit bortemot en halv BiB, vaknat kallsvettig med hjärtklappning och lovat mig att dricka mindre, sluta osv men sen har jag iaf åkt till systemet igen. Alkoholtankarna... Blää.

Det kanske skulle hjälpa om jag sa till dem på skarpen, men just nu säger jag bara nej. De får respektera det annars är de inga riktiga vänner.

Kram på er alla som kämpar!

Men precis som vilken nyss tillnyktrad som helst så behöver jag inte så mycket för att trilla på näsan.

Men efter några dagar i bergochdalbana känslomässigt så tror jag att jag är i rätt spår igen.

Det där med att förändra vanor.
Veta vad man ska ta sig till när det snurrar kring en.
Det börjar ha satt sig nu.

Sakta farten.
Vänta in mig själv.
Sätta gränser för mig själv.
Låta mig må som jag mår utan värderingar.
Komma ihåg enkla saker som gör mig glad och göra dom.
Och framför allt,veta att det går över och att i morgon,eller tom i eftermiddag är en ny och bättre känsla på plats.

När du faller, faller du verkligen från hög höjd, Heueh! Lika kraftfull och kompromisslös som du är i ditt arbete för nykterheten, lika kraftfull är du när du saboterar alltsammans. Lika komplett misslyckad som du känner dig då du fallit, lika lyckad är du i din återhämtning. Du är en... kraftfull, kapabel person. Du lär dig dig nu att hantera dina krafter.

All lycka till dig och alla! Är själv medberoende till föräldrar som drack, känner till livet med alkohol. Idag är båda utan sedan 15 år tillbaka :)

I går pratade jag med min sponsor om ångesten och det blev ett jättebra samtal. Hon vände mina ångest tankar till något positivt istället och fick mig att se på saken från en annan vinkel och det var så skönt.
I natt har mina drömmar varit fyllda av att jag drack a och huvet dividerade.
Som tur var det bara en dröm.
En ny dag framfö oss, undrar vad den har med sig?

Kan det vara något med själva parbildningen som gör att man håller ihop och att partnern får flera chanser än man tänkt sig? Hade någon berättat för mig om hur mitt förhållande skulle bli hade jag sagt att det går jag aldrig med på. Ändå har jag gjort det. Kärlek är svårt att förklara. Men tror att en dag får man nog om partnern hela tiden gör misstag och struntar i följderna. Att säga till en arbetskamrat du litar på tycker jag verkar bäst om nykterheten. Men det vet du, hur du ska göra. Själv vet snart alla i min omgivning att jag är nykterist. Jag är stolt över det. Vi är vinnare lim... Kram..

För dina tankar.. Allt är nytt för oss i huset. Dottern är lite rädd att sova ensam där när jag har jour inatt. Men tror hon vänjer sig. Sonen tror att det spökar i huset. Dom har sett för mycket filmer.. Jag hoppas att allt lägger sig och ungarna och jag vänjer oss vid det nya. En sak i taget var det ja. Positivt idag. Var på första yogapasset på min rast. Kändes kanonbra. Mer yoga och meditation så ordnar sig det mesta kram..

Jag vet inte hur jag tänker egentligen. Men fick väl någon reaktion som hör till. Min fd var nykter närmare ett år. Det var i mars? -17 som han nästan varit nykter ett år. Och bestämde sig för att kunna socialdricka. Vilket jag vet är omöjligt men han tror det? Han visste att jag då skulle separera. Han har inte tagit hjälp av någon för sitt beroende. Inte jag heller. Den stöttningen han gav mig innan separationsplanen var att dricka när jag hade jour. Vilket var värdelöst för min son och mig. Den senaste tiden har han druckit destruktivt. Det blev så när han insåg att jag valde separation. Förmodligen är jag i en slags sorgeprocess. Där jag minns det fina. Och nu verkar det som han ska hålla sig nykter igen. Oavsett vad som sker mellan oss eller inte så ska min eventuella framtida partner varit fri från beroende i minst 2 år. Jag ska försöka bli starkare själv först och komma tillrätta i mitt nya liv. Tack för stöttning skogsfrun. Jag känner mig lite som Bambi på hal is nu när jag inser allt känslomässigt inte bara praktiskt kram..

Nej miss lyckad det är helt sant, i flera år står jag inte ut. Inte ens chans. Vilken stark mamma du hade som barn, en förebild!

Önskar det fanns en lag som bestämde åt en hur många chanser det är tillåtet att ge en person eller en lag som sa hur lång tid man ska vänta innan man tar ett definitivt beslut. Då slapp jag bestämma själv.

Idag plingade vår granne på. Det var grannen jag skrivit om tidigare. Han som dricker väldigt mycket. Idag vinkade han åt mig och då förstod jag att han var berusad för när han är nykter (eller bakis?) säger han sällan hej ens medan han som onykter brukar säga att jag är så söt och fin osv. Han plingade på i alla fall och han såg så väldigt sliten ut ? och så glansiga ögon. Han ville fråga nånting och efter en kort stund gick han igen. Undrar hur länge till hans kropp orkar leva? Han ser så oerhört ansträngd ut hela tiden. Som att hela kroppen smärtar. Idag led jag faktiskt med honom fastän jag alltid tyckt han är en surgubbe. Det var så deprimerande att se honom så nära och inse vad A gjort med honom.

Jag var så himla nära förra veckan att skriva till en arbetskamrat att jag inte dricker. Men jag gjorde det inte. Men jag har bestämt mig för att jag ska säga det vid nåt tillfälle inför alla. Jag vill verkligen outa mig som nykterist. Jag vill stänga alla dörrar. De kommer såklart inte bry sig om det alls men det är för min egen skull. Om vi går ut och äter allihop vill jag inte råka tro att jag ska dela en flaska vin med någon. Inte för att jag tror jag skulle det men ändå.

Nu ska jag sova. Är helt slut och det är bara tisdag ?

Godnatt alla!

Oj det där skogsfrun skriver om att vända ilskan till varma känslor!! Finns det en term för det? Känner så igen det så det är sjukt! Vad sorgligt på något sätt ? en desperat önskan från ens inre att ha lugn och inte vara osams...

Miss lyckad, jag tror det du känner är något de flesta upplever när de separerar. Allt är nytt för dig nu och du har levt många år med honom. Det är väl kanske en chock såhär när det verkligen är så att du flyttat och allt.

Han hade ju kunnat ha dig kvar om han inte valde A? Men han valde A. Fast både du och er son hatar när han dricker.

Håll ut ? precis som A-sug passerar så kanske även den jobbiga låga känslan du har nu snart passerar.

Tänker på dig. Och låt dig själv sörja men kom ihåg varför du behövde flytta ??

Kramar ?

Att äta och dricka av artighet är bara dumt. Gästerna blev nog nöjda ?

kommer hela tiden.
Vad gör man när man får som present av gästerna en dunk med 3 liter hemgjort och förmodligen gott vin från landet X och massa fin chocklad?
Ja... kände mig som en ganska otacksam varelse när jag sa att jag varken äter det ena eller dricker det andra.
Låter gästerna dricka upp och äta upp och funderar på att skaffa någonting som ger mig njutning i livet.

Så roligt att du också är här, välkommen. Jag gick över hit i går
och känner mig stabil även om livet inte alltid är stabilt runt mig.
Vi fortsätter stötta varandra så ska det här gå.
kram

Vet inte riktigt vad ångesten kommer sig av. Jag hade svårt
att somna och klockan blev mycket. Sen sov jag oroligt.
Jag berättade lite mer för min man i går kväll, kan det vara det jag får
ångest av??
Jag berättade för honom om att jag hade druckit när jag varit själv,
då han gått och lagt sig, han blev väldigt förskräckt, såg sånt i
ansiktet på honom som jag inte ville se,
han är stöttande, men hur mycket ska han orka ta det är frågan.
Vet inte heller om jag gör rätt när jag berättar allt för honom, jag har berättat
i små portioner lite mer för var gång, är det fel tro?
Jag blir rädd, tänk om han inte orkar, tänk om han säger att nu får det vara,
vi flyttar isär, det är nog det värsta han skulle kunna säga just nu,
då rämnar nog marken under mig.
Jag ångrar att jag berättade för honom, det hade varit bättre
att skona honom från allt elände, men nu är det gjort och kan
inte återkallas.
Hur gör ni andra med era partners då ni slutat dricka?
Det kanske är nu jag ska ringa dem som gett mig sina
telefonnr då jag varit på mötena?
Kram