Senaste kommentarerna i forumet

Sisyfos... Tack för ditt svar. Pga anonymiteten här skriver jag ju väldigt odetaljerat och det jag skriver om blir min oro. Diskussionen vi hade senast var på hans initiativ. Jag ville absolut inte diskutera något alls då. Men en berusad person är ofta väldigt svår att resonera med, särskilt min man. Ville han prata (bråka) på fyllan kunde han rycka upp mig ur sängen tre på natten fast jag skulle upp och jobba kl 7.

Min man har förlorat körkortet och vi har blivit kallad till socialen. Alltså, oavsett om han har insikt eller inte så tycker jag att jag som hans fru har rätt att ställa krav nu. Jag har sopat under mattan i flera år. Och det har blivit värre och värre. Så jag är väldigt rädd att det ska bli samma igen. Att jag måste sjukskriva mig från jobbet för att han tvingat mig att vara vaken och lyssna på hans monologer och bråk.... det vill jag inte uppleva igen.

När man är så destruktiv i sitt drickande har man liksom förstört sin chans till att dricka igen utan att omgivningen reagerar med besvikelse och ilska.

Jag tycker inte man ska dalta med alkoholister som förstör för sina anhöriga. Men tyvärr är det lätt att man gör det för husfridens skull.

Han gör sina egna val och ska få ta sin väg. Men det är inte rätt att jag ska leva med en klump i magen redo för bråk.

Jag hoppas det ordnar sig och att han inser vad han gör. Det önskar jag för alla som har en destruktiv relation till alkohol.

Jag ska tillägga att jag inte går runt och pratar om alkohol med honom dagligen. Snarare tvärtom. Jag går mest runt och hoppas att han ska välja rätt. Alltså det som är rätt för att jag ska välja att stanna hos honom.

Jag vet att ingen som inte levt med en alkoholist eller med någon som missbrukar alkohol vet hur det känns. Det är mycket mycket mycket värre än vad man kan tro.

Men ändå... jag hoppas. Hoppas på ett lyckligt liv med honom. Tror han kan hålla det i schack nu pga hans nya jobb han tycker om och vill göra bra ifrån sig på. Men får han en dipp kan det lika gärna bli som förr igen.

Lim, du har verkligen nått en insikt och det är oerhört positivt. Samtidigt så funderar jag lite på hur du agerar i förhållande till din man. Det känns som att det går så mycket energi till hans problematik. Och jag undrar om han har problem, det finns ju sånt du skrivit som tyder på det. Men tycker han det? Hur ser hans drickande ut? Har han bestämt sig? Han har sin egen resa att göra. Den kanske inte kommer att vara spikrak, men det kommer att vara avgörande hur målet ser ut för honom. Han behöver ett eget mål. En egen insikt!
Jag förstår att du är ledsen och besviken, särskilt om du tror att han är lika övertygad som du och jag menar inte att du ska acceptera ett osunt drickande, men att ta diskussionen när han har druckit är lönlöst. Fast det vet du ju redan. Har han problem, men saknar insikt så kan du inget göra. Men hans lösning kanske heller inte behöver se ut exakt som din. Du är oerhört stark i din övertygelse och din avsky för alkoholen och det är positivt, men han har kanske en annan väg ut. Funderar på om du bör ta ett steg tillbaka där och hoppas att han hittar som väg. jag menar såklart inte att du ska acceptera, men diskussionen om mål måste ske i nyktert tillstånd och att han sätter sina egna ord på hur han villl leva. Hoppas att han hittar sin väg!

betraktar ofta fotgängare som stillastående objekt; på samma sätt betraktar jaktplanspiloter små flygplan som stationära hinder. När jag var ung så ägnade jag all min fritid åt att flyga segelplan; det är som ett litet flygplan men utan motor, man blir bogserad upp i luften av en propellerkärra; sedan får man klara sig själv. Åtminstone på den tiden behövde man bara vara femton år för att få licens, så parkeringen vid den lokala flygklubben var full av mopeder. Vi hade ett gammalt plan från första världskriget som bogserade oss, det var lite Röde Baronen - känsla det där: att hänga i ett snöre efter en dubbeldäckare.

När man hade nått en viss höjd drog man i en spak som lösgjorde bogserlinan och så var man utelämnad åt vädrets nycker. Hur högt man kom hängde på hur mycket pengar man hade; bogseringen kostade per minut, varje minut förde en hundra meter högre upp, så man kollade plånboken innan man gav sig iväg och hoppade av när pengarna var slut. I närheten fanns en flygflottilj och deras piloter roade sig ibland med att skrämma oss ynglingar; de flög emot oss och passerade strax under våra plan. Det var en otäck känsla det där: att se ett Draken-plan komma emot en på kollisionskurs och sedan, när det flög förbi, få en hissfärd utan dess like, frammanad av tryckvågen från ett jetplan som passerar strax under en i åttahundra kilometer i timmen.

Det hände aldrig några olyckor, Svenska flygvapnets piloter tillhörde vid den här tiden världens absoluta elit; det gick många historier om hur ryssarna förlorade åtskilliga plan när deras piloter fåfängt försökte efterapa de halsbrytande manövrer våra gossar utförde under sina övningar ute över Östersjön. Så småningom tog dock bilintresset över; jag började köra rally och eftersom det också är en sysselsättning som lägger stora påfrestningar på plånboken så valde jag bort flygandet. Fast ibland undrar jag, när jag ser ett flygplan passera över mitt huvud, om det inte hade varit bättre att hålla sig till skyn snarare än att fara runt i skogen och fälla träd med hjälp av en bil.

Ha en bra dag alla!

inte mig själv förrän 1.5 år in i nykterheten och det tack vare en anhörig som klev upp på scenen vid avslutningsmötet på Gullbranna och sa exakt det jag behövde höra. Jag var mogen att ta emot budskapet då och det är möjligt att nån sagt det tidigare men att jag inte kunde ta emot det innan.

För mig betydde Gullbranna oerhört mycket under lång tid och jag lärde mig massor där. Rekommenderas !
http://www.aa.se/sites/default/files/filarkiv/pdf/evengemang/aa_hostmot…

Många bra kontakter fick jag och en helg med ren avkoppling och jobbiga, men nyttiga, möten.
Jag har inte bestämt om jag ska dit i år men är det fler från detta forum som ska dit så lockar det mer. Inte första gången medlemmar från forumet träffas där.

Kanske får man inte fråga här men Ellan jag har letat sponsor ett bra tag och finner det du skriver så bra och motiverande. Ta gärna kontakt.

Senaste dagarna har jag funderat mycket på vad som egentligen har dolt sig bakom mitt drickande. Har jobbat och jobbar fortfarande mycket med mig själv både genom 12-stegs programmet men även genom samtalsterapi. Tanke, känsla, handling är begrepp jag är välbekant med, utbrändheten likaså men när den stora poletten trillade ner då blev jag helt matt. Självklart har jag förstått att jag är trasig men att vara sån känslomässigt trasig och få en djup insikt om det, det gör så ont. Jag kan känna att jag inte orkar ta itu med detta längre. Får tankar om att det inte är mitt fel att jag är skadad. Vuxna borde ha tagit ansvar... och jag blir så trött på allt. Inga tankar på att dricka men jag vill bara inte gräva mer. Men det finns en del av mig som känner att det är dags att lösa upp den stora klumpen i magen. Lära känna mitt inre och handskas med mina rädslor. Samtidigt som jag är rädd så är jag nyfiken på vad som kommer efter. Och jag känner att detta är äkta. Det gör ont men det är äkta. Jag är inte rädd för tårar längre men jag behöver pausa min inre resa emellanåt. Det är en berg o dalbana utan dess like och det finns inom mig.
Numera ser jag en röd tråd genom livet. Jag kan se vad som format mig. Människor i min omgivning är i sin tur formade av sina upplevelser och erfarenheter och av sin uppväxt. Jag kan aldrig skylla min alkoholism på något eller på någon men att förstå den och förstå mig själv stärker mig i insikten om att jag är mitt riktiga och sanna jag utan drogen vid min sida.
Kram
Ellan

Amanda, tack för ditt fina svar. Jag tror att du hittat din nykterhet. Det där beslutet som ligger grundat i dig kommer att vara där för alltid tror jag. Visst kan man falla ibland men det där beslutet som kommer av en stor insikt i vad alkoholen gör, det tror jag ligger kvar där. Så OM du skulle ta återfall (vilket jag inte tror du kommer ta) så tror jag ändå du har bestämt dig för att det får vara nog nu med att låta A förstöra livet.

Jag känner mig lite smårisig. Förkyld, ont i kroppen, hostar, huvudvärk, trött pga omställningen efter semestern att vakna tidigt osv. Kan ju föreställa mig hur risig jag hade känt mig om jag druckit hela semestern.

Igår var jag såååå trött efter jobbet. Kom hem vid 17. Trött trött trött. Men jag orkade ändå fixa undan i köket, laga mat, plocka etc. Förut när jag drack hade jag verkligen önskat en öl då. Tror jag? Jag börjar glömma litegrann när jag egentligen ville dricka. Det ter sig så ologiskt för mig nu att vilja dricka när man redan är sliten och trött? Man blir ju inte piggare av att förstöra sömnen med alkohol.

Hur som helst. Rishög var det här. Men av naturliga orsaker så jag ska väl stå ut ?

Ha en fin kväll allesamman! Kram!

Helt plötsligt har min hy börjat stråla. Jag har några lite rosa partier kvar på kinder och haka, men resten av hyn har en lyster! Bye bye foundation. Så skönt att skippa behöva täcka hela ansiktet med smink som man ändå skaver bort under dagen.

Ekonomin är bättre också, känns skönt att vara ur ekorrhjulet när man köper massa dyrt vin bara för att hälla i sig och pinka ur det och må dåligt både fysiskt, psykiskt och av kontrollförlusten. Känns jätteskönt. Kaffe är gott har jag kommit på. Tycker överlag att saker och ting smakar bättre.

Tack för ditt inspel Miss Lyckad! Jag följer dig med! Jag ser fram emot minskad vinmage och ska följa dina råd när det gäller forumet. I början var jag här varje dag, nu räcker det att vara inne ett par gånger i veckan känner jag. I alla fall just nu. Någon gång kanske jag behöver intensivläsa igen. :)

Kram alla!

Pi!

skulle man väl kunna kalla det om någon tillverkar mobiler av lera och försöker sälja dem.

Otroligt bra grej det där! Har själv funderat på en till katten... Nu undrar vi förstås om du fick upp smart-fånen...!

Inspirerande att följa din kamp, Ulla. Ständigt återvändande till dig själv, letandet efter dig själv, allt visare efter dina utflykter, ditt letande, där du nu vet att stjärnorna också bor i – dig själv.

Jag tror jag börjar hitta någon sorts mening i vad som hände.

Jag anpassade mig in ansurdum för att klara en självpåtagen upppgift.

Jag jobbade verkligen för att allt skulle bli bra,för alla.
Ödets dörr öppnade sig ändå i den pytte lilla glipa som uppstod.

Jag tror att jag behöver förstå att det finns en gräns.
Över självpåtaget ansvar kring "plikter"
Också den vilja jag har att böja mig åt alla håll för att alla ska bli nöjda.

Jag räcker som jag är,Jag måste inte ställa upp i situationer där det inte fungerar.
Jag måste inte söka bekräftelse i det utan hellre blicka inåt.
Jag duger och har rätten att belöna mig själv istället för att söka bekräftelse utifrån.

Så tillbaka från yttre rymden och tillbaka till självet.
Där finns stjärnorna att plocka.

Och välkommen tillbaka till forumet! Härligt att du har 5 månaders nykterhet, grattis! Du upplever sug ibland, samtidigt som jag kan tänka mig att under de här 5 månaderna så har du också kommit fram till olika sätt att hantera suget.

Det är säkert många här på forumet som har olika sätt att hantera sug. Mitt tips är att du startar en egen tråd med detta ämne så får du säkert flera svar.
Här kan du också läsa lite vad andra har skrivit om sug: https://alkoholhjalpen.se/node/34733

Önskar dig en fin dag!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Man kan inte backa bandet. Man kan bara be ödmjukast om ursäkt. Och låta vb:s ilska storma så länge den behöver. Men DU behöver inte straffa dig själv ytterligare. Gjort är gjort, och går inte att göra ogjort tyvärr.

Om du tänker efter... Ditt liv är ett helvete nu, hur jobbigt det än känns med tanke på separation så KAN DET BARA BLI BÄTTRE än det du har nu!
Du har ju ingen som helst frihet, varken ekonomiskt eller mentalt. Du lever under ständig stress och rädsla, både du och dina barn! Följ Carinas råd och ring Kvinnofridslinjen, ta dig ur detta så fort som bara möjligt!

Hej på dig "Lättlurad" och välkommen hit till forumet. Ojojoj, jag ser att du tyvärr inte fått något svar på ditt inlägg. :-( Ibland tar det tid för trådar att komma igång, så jag hoppas att du haft tålamod och passat på att läsa andras trådar. För det finns fler som upplevt liknande svåra situationer som du upplever nu.

Det tar mig emot att kalla dig "Lättlurad". Som du så väl beskriver så är psykisk och fysisk misshandel en långsam process, som ofta börjar charmerande och rosa skimrande. Med tiden kommer kontrollen, styrningen och minskande av det egna livsutrymmet tillsammans med olika kränkningar. Som växlas med ångest, förlåt och löften. Det brukar kallas våldets neutraliseringsprocess.

Jag hoppas verkligen att du vill söka hjälp, för jag önskar dig att du ska få må mycket bättre än så här och bli behandlad med den respekt du förtjänar. Du kan ringa Kvinnofridslinjen på 020-50 50 50 (http://kvinnofridslinjen.se/sv/om-vald-mot-kvinnor/vald-i-nara-relation…). Dit ringer man gratis (från Sverige) och numret kommer inte upp på telefonräkningen.

Jag undrar också, finns det någon vän eller släkting som vet hur du har det? Någon du kan prata med? Du nämner någon vän som körde dig till akuten...

Varma hälsningar
Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigforumet

en liten spårningsanordning till hunden. Det är en liten plastklump som man sätter fast på kopplet och som med hjälp av GPS och mobilmaster håller reda på var han är och som skickar hans position till min dator. Sedan kan jag sitta i lugn och ro framför datorn medans hunden är ute i trädgården och följa ett rött streck på kartan som markerar hans irrfärder bland buskar och blad. Det finns en app också, man kan göra samma sak fast i telefonen och då får man också ett larm om han lämnar tomten. Väldigt praktiskt tycker jag, men det förutsätter ju att man har en smart telefon.

Så nu får jag väl bli high-tech igen. Sonen var här igår och hämtade sportbilen och då gav han mig en av sina gamla telefoner, han byter ideligen och har en hel drös med uttjänta sådana. Det är absolut inget fel på den men han bara måste ha det allra senaste; jag klagar inte eftersom det som är antikt för honom är sprillans nytt för mig. Så nu sitter jag här med en liten klump av glas och metall och har inte den blekaste aning om hur man tar sig in i den. På någon sätt måste jag ju få i mitt sim-kort, men hur det ska gå till står skrivet i stjärnorna. Det är för tidigt att ringa honom och fråga, dessutom är det ju lite pinsamt att behöva medge att jag inte kan klura ut det på egen hand. Jag har funderat på skruvmejslar och bräckjärn men då får jag en förnimmelse av annalkande katastrof så jag får väl svälja min stolthet och ringa honom i alla fall. Senare.

Ha en fin dag!

Det mesta tersig mycket annorlunda när det gått en tid i nykterhet. Dåliga val i livet har vi nog gjort de flesta av oss som finns här inne, säkert de flesta andra därute dmed, men just i början av nykterheten brukar det ju "gröta" till sig - eftersom så mycket skuld och självömkan finnas i vårt tankesätt. Inte illa ment detta, jag var precis sån jag med. Men det lättar, lägg till dag av nykterhet till annan så blir det lättare att se klart och fatta bra val. Önskar dig styrka och en del envishet och ståndaktighet för tiden framöver. Säkert finns det något nytt bra kring hörnet som du kommer må bra utav! Även om det kan kännas osannolikt så blir det ofta till och med bättre än innan
//PP

Vad hoppfullt att läsa ditt inlägg Lim!!! Jag tror att det är dit jag är på väg, hoppas det, att känna att det inte finns något alternativ till nykterheten. Det har bara gått två veckor men det känns som om jag lärt känna mig själv på nytt. Och fått så många nya insikter, trodde det var omöjligt men så plötsligt går det!!! Långsamt, en dag i taget, men det går! Är så rädd för att falla igen men ändå hoppas jag att jag fortsätter vara rädd. Rädsla är också en drivkraft. Som är mänsklig.
Sitter också här med mitt kaffe som är ett viktigt stöd i min kamp? Kaffet drar jag ner på nån gång i framtiden, en sak i taget?
Kramar❤️????

Miss lyckad, tusen miljoner tack för ditt svar. Som så ofta tröstar det mig att läsa. Och så vet jag att du förstår också hur det är att vara i en relation där man vill olika i frågan om alkohol. Tack!!

Idag har jag jobbat. Många timmar och en lång dag blev det men jag trivs så det var inte så farligt att semestern var slut ändå. Som ett brev på posten har jag dock blivit förkyld. Men i övrigt mår jag bra.

Jag har inga tankar på alkohol förutom vad det gäller min man då. Själv köper jag inte ens alkoholfri öl längre. Inte för att jag har nåt emot det men jag kommer inte på det ens längre. Och så tror jag det ändå påminner mig om A-öl så då blir det bara dumt just nu.

Just nu är nykterheten så lätt och självklar. Dessutom tror jag att om man reflekterat såhär intensivt och länge kring alkohol som jag har gjort ett halvår nu (och inte druckit) så tror jag det vore omöjligt att börja dricka igen utan en ENORM ångest varje gång. För jag VET ju vad jag vet om mig själv och mitt drickande. Det skulle vara som att försöka lura hela mitt väsen. Varje cell i min kropp vet sanningen om alkohol så det finns ingenstans i mig som inte skulle bli ångerfyllt och må dåligt. Det är som att jag blivit oåterkalleligt medveten och därför GÅR det bara inte att dricka igen. Inte ens måttligt och på ett socialt accepterat sätt. Det tåget har liksom gått. Jag kan aldrig njuta av ett glas vin igen för det skulle inte gå att njuta. Även om jag skulle kunna bli måttlighetsdrickare och om någon kunde garantera mig att det skulle funka för mig så hade det ändå varit kört. För jag skulle ändå må dåligt av det och ångra det. Jag har insett på djupet vad vidrigt alkohol är och den bilden av det kan jag aldrig radera. Jag hatar alkohol. Hatar att vanliga sunda människor begär alkohol.

Nu dricker jag kaffe alldeles för sent. Men kaffe älskar jag ?

Godnatt alla!

Hej
Det var ett sorgligt inlägg käner riktigt din förtvivlan.
Utan att veta vad som hänt eller vad du anglagar dej för att ha gjort så undrar jag om du inte krossar dej i stunden för hårt.
Vi kvinnor är duktiga på det.
Tror inte heller att Gud är inbegripen i händelsen eller har önskat att dej din smärta.Inte alls.
Det står ju någonstan att tid och oförutsedd händelse är orsak till olyckor.
Så vem kan rå för dom ?
Hoppas att din vän och du kan förlåta dej själv.❤ Det är vägen ut
Imorgon är en ny dag ❤

Har jag gjort en vän utom sig av sorg.
För min vårdslöshet och oaktsamhet.
För min oförmåga till riskbedömning.

Visst,en olycka kan drabba vem som helst.
Men nu var det inte vem som helst och vad som helst.
Kunde jag backa bandet så skulle jag givetvis göra det.

Hennes sorg är monumental och min skam likaså.

Jag vet inte just nu hur jag ska resa mig ur detta.
Jag kan inte heller se "Guds mening" med detta.

Kanske den kommer,men just nu är den väldigt långt borta.

Jag har medvetet valt bort personer på forumet som tar återfall...Dom som jag följer ska inte ha "dörren öppen" som du sa skogsfrun. Sen finns det ju i vårt läge alltid risk att falla. Men jag är rädd att någons sug ska trigga mitt. Hittills har det fungerat bra. Även fått mycket bra stöttning på forumet vid sug. Här har jag fått tips och råd av andra experter som var mycket användbara.. Jag följer dig skogsfrun och jag kan lova att din kropp läknar och blir slankare med tiden. Det tog mig flera månader innan vinmagen försvann helt..Det viktigaste först.. Förmodligen så tar det tid för systemet i kroppen att återhämta sig..Kram..

Å andra sidan kan ett hål i marken som mål vara så mycket bättre än ett hål i ... ja, på en del andra ställen....