Senaste kommentarerna i forumet

Tack Lizzbet för filmtips. Jag tar det längre fram när jag inte är så oroad för min hälsa. :).

Tack Rose! Ja det blir många nyktra kvällar nu och i framtiden. En kompis kom över i lördags och hon frågade apropå mitt uppehåll när vi skulle kunna dricka vin tillsammans igen. Jag svarade: "jag vet inte... inte nu i alla fall. Om tio år eller nåt kanske ha ha". Jag ville understryka att jag tagit en lååååång paus (för resten av livet, tyst för mig själv). Det är fascinerande hur betydelsefull alkoholen är i umgänget. Jag får positiva reaktioner och alla jag pratat med hittills respekterar mitt beslut men några ändrar sina planer från att t ex övernatta hos till att åka hem istället när jag har sagt att jag ska vara nykter och inte är med och festar. Det är intressant. De kanske åker hem till sitt vin?

Tack Morgondag för påminnelsen om att läsa egna och andras trådar. Det hjälper verkligen att göra det. Jag fortsätter titta in här men inte varje dag. Jag tycker också att det är lite demoraliserande för mig att läsa om att någon tagit/haft ett återfall. Jag vill inte moralisera om det för jag förstår verkligen hur svårt det är men min beroendehjärna börjar dividera med mig om att jag också skulle kunna ta ett återfall när jag läser om någon som gjort det? Och jag vet att om det skulle hända så har jag inte samma beslutskraft längre. Så det är på gott och ont att läsa trådar.

Kram alla!

Har varit väldigt självgående innan. Vet av erfarenhet att jag är den ända som kan hjälpa mig. Dock, visste jag inte hur farligt det är att råka träffa fel om man mår dåligt. Som kan dra ner en ännu mer.

Jag vet det nu. Jag kommer att vara mycket rädd framöver. Kanske bra. Har mig själv att skylla. Var dock tufft för mig under en tid. Jag får andas mig igenom min förlust om att ha haft en god vän och bygga mig själv. Jag visste inte i heller hur skönt det var med omtanke och värme. Det hjälper, jätte mycket.

Jag får andas en dag i taget utan vin. Hitta min sunda sida tillbaka efter en tuff period. Det blir nog något av en utmaning. Därför är jag här och läser.

Tack för ditt svar.

för reflektioner. Nej jag är inte medberoende. Kanske nuddade vid det tidigare innan jag blev beroende. Jag kanske förstår a-missbruket på ett annat sätt nu än tidigare? Kanske lättare att lämna förhållandet just därför? Nu vet jag att det finns 2 val. Att sluta helt eller att fortsätta supandet som bara gräver sig djupare in i personligheten. Sambon ljuger på ett sätt han aldrig gjort innan. Det känns skönt att jag inte bryr mig. Sa det till honom också. Kan tänka mig hur jobbigt det är att leva med någon som mörkar sanningen i tid och otid.. Undrar hur många män( en del kvinnor också) som supit bort sina livskamrater och nu söker nya på olika ställen? Ja Bedrövad sambo. Förhoppningsvis ljusnar tillvaron för oss som lämnar beroendet och de beroende. Klart att allt behöver bearbetas och läkna. Men det känns som om att jag äntligen kan leva som jag vill. Jag har redan många nya kontakter som jag ska lära känna. Beroendet har ju begränsat både intressen och socialt liv utan alkohol. Åren går fort, man vet inte hur snabbt det tar slut. Måste hinna besöka fler fina platser, lära känna nya människor och prata och skratta tillsammans...Kram

Du skriver om den ohållbara situation ditt missbruk har lett dig in i , och jag han fullt förstå din frustration och sorg över det. Vi alla som druckit för mycket känner igen oss i den, ibland blir det till och med svårt att veta som är vad. Det är till och med möjligt att vi tror att andra genom sitt agerande ska kunna dra oss upp, ja rädda oss liksom. Fast tyvärr kan vi inte lägga detta på andra. Vi måste själva göra jobbet, men visst är det bra att omge oss med sunda goda människor som ger energi, och inte bara tar. Jag hoppas du att det som en start, och att du tar tag i uppgiften att bra ett destruktivt mönster.
Hälsningar //PP

För bra?
Jag glömmer så lätt hur det var i går, eller för bara några dagar sedan. Vill så mycket. Energin börjar komma tillbaka och jag vill röra på mig, ta ut mig, använda kroppen. Hjärtat talar om för mig när det blir för mycket. Tryck över bröstet, metallsmak i munnen, klump i halsen och hård puls.
Var ute på en tremilsrunda med cykeln idag. Därefter gräsklippning. Frustration och glädje. Framstegen är enorma för varje dag och samtidigt ökar otåligheten i takt med energin.
Nu trött och nöjd och känner mig frisk. Helt frisk.
Tur jag skriver under "det vidare livet" för jag vet inte längre vad jag har att göra på forumen som handlar om alkohol.
I min värld just nu är det en icke-fråga.

Det ni skriver får mig att förstå att jag inte är ensamen om ångesten och att sjunka djupare ner i vinglasen. Sitta ensamen, röka och dricka vin. Vilket liv. Vill jag mig själv illa på något sätt? Det verkar fan så. Det räcker med att livet därute är tufft nog.

Ja det var många kriser i livet att ta sig igenom, tills jag hittade en ny vän. Vinet. Som gjorde mig skruvad i huvudet. Som arbetssökande går jag i press över att hitta ett nytt jobb. I två år nu. Brutit ner mig.

Jag saknar också min vän och kära. Som var en ny öppning i livet för mig. Hjälpte mig hitta i livet igen, att känna igen mig själv. Han sa, jag mår dåligt av dig. Mig? Jag har väl aldrig gjort nått mer än att skämma ut mig på telefon? Det räcker. Jag blir skruvad av vin.

En kris till alltså. Jag dricker för mycket vin. Sedan tre år cirka. Det är tre år i helvete. Att bearbeta dessa år får mig att vilja ha mer vin. Måste titta på hur fint jag hade det med min sunda vän och vilja ha det så. Inte sitta ensamen med vin och cigaretter.

Jag har haft tre års helvete med vinet. Det har sänkt mig psykologiskt, ekonomiskt och idag vet jag inte någon annan lösning på alla problem mer än vinet.

Jag måste hitta en annan lösning. Det är svårt, känns hemskt utan min vän. Man kan bli lämnad för mindre, men vi drack aldrig tillsammans i sju månader. Det räddade mig. Från tre års helvete.

Med ständig rädsla om att falla tillbaka gjorde jag det. Jag hade tre års helvete med vinet. Ångest. Sedan städa ut allt dagen efter, inte lämna spår av det, trilla i glaset igen, träffade en sjuk man under den perioden som ständigt fyllde mitt glas med mer vin. Tills mitt beroende var ett faktum. Jag brukade vara fräsch. Vinet gjorde att jag sa fula saker, yrade runt, stökade till, fick dåliga matvanor, ville ingenting.

Jag kommer att sakna min sunda vän som räddade mig ur dessa tre år. Han var med mig i åtta månader. Ville att jag skulle äta bra och sluta med vinet, men tydligen var jag fast i vinet.

Tack till er läsning och jag inser att detta blir inte alltför lätt kanske. Att hitta en stark sig själv som klarar livet utan vin. Måste. Måste. Tack till er.

Det ni skriver får mig att förstå att jag inte är ensamen om ångesten och att sjunka djupare ner i vinglasen. Sitta ensamen, röka och dricka vin. Vilket liv. Vill jag mig själv illa på något sätt? Det verkar fan så. Det räcker med att livet därute är tufft nog.

Ja det var många kriser i livet att ta sig igenom, tills jag hittade en ny vän. Vinet. Som gjorde mig skruvad i huvudet. Som arbetssökande går jag i press över att hitta ett nytt jobb. I två år nu. Brutit ner mig.

Jag saknar också min vän och kära. Som var en ny öppning i livet för mig. Hjälpte mig hitta i livet igen, att känna igen mig själv. Han sa, jag mår dåligt av dig. Mig? Jag har väl aldrig gjort nått mer än att skämma ut mig på telefon? Det räcker. Jag blir skruvad av vin.

En kris till alltså. Jag dricker för mycket vin. Sedan tre år cirka. Det är tre år i helvete. Att bearbeta dessa år får mig att vilja ha mer vin. Måste titta på hur fint jag hade det med min sunda vän och vilja ha det så. Inte sitta ensamen med vin och cigaretter.

Jag har haft tre års helvete med vinet. Det har sänkt mig psykologiskt, ekonomiskt och idag vet jag inte någon annan lösning på alla problem mer än vinet.

Jag måste hitta en annan lösning. Det är svårt, känns hemskt utan min vän. Man kan bli lämnad för mindre, men vi drack aldrig tillsammans i sju månader. Det räddade mig. Från tre års helvete.

Med ständig rädsla om att falla tillbaka gjorde jag det. Jag hade tre års helvete med vinet. Ångest. Sedan städa ut allt dagen efter, inte lämna spår av det, trilla i glaset igen, träffade en sjuk man under den perioden som ständigt fyllde mitt glas med mer vin. Tills mitt beroende var ett faktum. Jag brukade vara fräsch. Vinet gjorde att jag sa fula saker, yrade runt, stökade till, fick dåliga matvanor, ville ingenting.

Jag kommer att sakna min sunda vän som räddade mig ur dessa tre år. Han var med mig i åtta månader. Ville att jag skulle äta bra och sluta med vinet, men tydligen var jag fast i vinet.

Tack till er läsning och jag inser att detta blir inte alltför lätt kanske. Att hitta en stark sig själv som klarar livet utan vin. Måste. Måste. Tack till er.

Ja ibland känner man sig som ett ufo när man förstår att man kanske är liite skyldig till att ens liv är pissigt.
Eller skyldig är kanske fel ord. Ansvarig är väl ett bättre ord.
Omständigheter har gjort att man rivit upp hål både här och där. Men istället för att försöka bota skadan så sätter man bara på plåster så gott man kan.
Det är jobbigt och svårt att fokusera på sig själv.

Jag läste precis din tråd.

Tack för att du så intimt delar med dig av alla de känslor du brottas med.
Det lilla. Det stora. Det svåra. Det lätta.

Du är insiktsfull. Och precis. Sätter fingret på så mycket.
Och det är en känslomässig berg och dalbana det här.

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver och alla de tankar som återkommer hos dig.

Jag fastnade framför allt för inlägg #30 och kände en rädsla över #34.

Din tråd är mycket intressant och jag kommer att återvända till den. För den gav mig mycket att fundera på.

Tack
MCR

Ville skicka en krya på dej hälsning. Du är stark som redan är på gång med återuppbyggnaden. Du är på väg någonstans men förstår att det är stor skillnad på fysiken på 2 veckors sjukdom. Du är klok. Önskar dej ett snabbt tillfrisknande och en höst utan demoner.

Är så trött på mina upp och nedbackar i mitt psyke.

Hela gårdagen gick åt att grotta och må halvdåliga trots att solen lyste och det egentligen inte var synd om mig någonstans.

Men jag bär liksom på en djup bottenlös känsla att livet är en pärs.
Jag som normalt sett studsar runt mellan olika aktiviteter och känner glädje för både stort och smått.

Jag kanske måste tillåta mig att häva mig upp ur tänket att jag ska "rida ut" känslan.

Kanske jag håller på att fastna i negativa tankemönster som håller mig kvar nere på botten.
Få se om jag kan hitta lite strategier som är upplyftande istället för nedbrytande.

Ge mig själv vila i detta arbete med mig själv som var mycket mer långdraget än jag trodde.

golfare. Det jag lärt mig hittills är att det innebär ont i ryggen, ont i knäna, ont i armarna och en betydligt tunnare plånbok. För att inte tala om frustration och allmän misär, åtminstone om det regnar. Det är nog kul och så, annars skulle väl inte så många springa runt på en jättestor gräsmatta och leta efter en liten vit boll, och jag antar att man lär sig en hel del om ödmjukhet men egentligen är det ett vansinnigt spel. Man slösar bort mer än fyra timmar på en mycket långsam, tio kilometer lång promenad, helt utan annat syfte än att komma tillbaka där man började. Man får bara en chans att träffa rätt, och gör man inte det så, tja, otur, bara att gilla läget. Golfare är knäppskallar egentligen. I morgon ska jag ut och spela igen. I morgon kommer det att gå bättre, det är jag säker på...

Ser fram emot att läsa en massa trevliga inlägg om hur skönt det är att leva själv, utan en suput till karl.

Jag har läst hela din tråd och är imponerad av din styrka och beslutsamhet.

Du frågar om medberoende och vad det är.

Jag kan bara beskriva mig själv och jag är nog en klassiskt medberoende.
Men jag är också relationsmissbrukare.

Det går ofta hand i hand och gör det ännu svårare att bryta en relation som inte är sund.

I mitt fall så har jag sökt mig till män som jag gått in i symbios med.
Jag har snabbt blivit beronde av dom och ofta också dom av mig.
Att de oftast har haft ett missbruk har nästan varit en förutsättning för att jag ska tycka tt det är värt att kavla upp ärmarna för.

Min mission har varit att förändra den man jag valt istället för att acceptera läget.

Jag har på något vis accepterat missbruket så länge som de i övrigt varit som en lydig hund.
Dvs kompenserat för en dryckesperiod.

Mycket av min vakna tid har gått åt till att lösa relations eller alkoholprolem inne i relationen.
Och när och om de klingat av har jag istället gått in i arbetsnarkomani.

Jag har egentligen alltid sett mig som mycket stark och kompetent.
Som dessutom orkat med en missbruksrelation.

Men lugn och ro,räkor och mello på fredag har jag aldrig klarat.
Hellre kaos och katastrof så jag sluppit att utforska min själs tomrum som vuxit sig allt större.

Så medberoende kan se väldigt olika ut.
Jag har aldrig pjoskat,skyddat eller dolt.

Däremot förstått,förlåtit och accepterat alldeles för mycket inne i mina relationer.
Allt för att slippa den värsta smärtan av alla,separation.

Men om du är medberoende eller inte vet jag inte.

Jag önskar dig i alla fall lycka till med din fortsätta nykterhet och ditt nya liv.

Strålande Skogsfrun! Du har kommit en bra bit på väg. Ja, vår hjärna har en tendens atr glömma bort allt skit som giftet för med sig. Vid såna tillfällen är det bra att påminna sig själv om just dessa, speciellt om man skrivit ner dom i sin tråd eller någon annanstans.
Fortsatt trevlig och fri helg!

Nu närmar sig flytten och separationen. På Tisdag blir det överlåtelse av huset. Det känns bra. Sambon fortsätter med sitt drickande. Jag pratade med honom och frågade om han tänker vara nykter varannan vecka? Ja det är klart sa han och flinade. Hur ska det gå, du har ju druckit varje dag i mer än 2 månaders tid utom 4 dagar. Jag var nykter 1 dag på semestern också, sa han!!...Ja vi får se hur det går. Som tur är har vi en stark son som inte går med på vad som helst. Samtidigt som han såklart älskar sin pappa. Vi har ungefär 10 minuters bilresa mellan oss så det blir ingen större grej om jag får hämta hem honom. Jag har en svärmor som jag tycker "strutsar" dvs stoppar ner huvudet i sanden. Jag sa till henne att nu bör hon faktiskt tala med sin son, han har druckit så många veckor i sträck. "Hur mycket dricker han då? Frågade hon då..Ja det beror ju på om han ska till jobbet eller inte. Men hade någon sagt till mig att "nu separerar sambon från sonen och han har druckit i 2 månader, så hade jag tagit ett snack med sonen. "Men han kanske skärper sig nu då?" sa svärmor..Varför skulle han göra det? Ja när han mister allt. Jag kan tillägga att svärmor aldrig har vågat konfrontera sonen med någonting. I deras familj pratar man aldrig om känslor. Det viktigaste är att jobba..Hur någon mår psykiskt spelar ingen roll, bara man jobbar..Ändå jobbade svärmor i psykiatrin tidigare...Hmm.. Jag är så trött på denna jävla alkohol som nästlar sig in överallt. "Är det inte svårt att leva utan att festa till det? Kanske någon frågar...Det festliga med alkoholen för oss har försvunnit för många år sedan. Nu är det ett beroende, en fruktansvärd törst som aldrig går att släcka mer än korta stunder!! Dessutom förstör och förgör alkoholen vår och många andras familjer!! Kom inte och säg festligt en gång till!! Arga tankar från en Miss Lyckad som nu försöker finna lyckan i ett eget hus och en alldeles egen trädgård..Kram..

Så bra att du skriver här och reflekterar. Genom att sätta ord på tankar om alkohol, gör att det går bättre och bättre att se igenom den dimma som alkoholen ger. Två flaskor vin per kväll ger garanterat negativa konsekvenser och om inte nu, så säkerligen framöver. Jag får rysningar och kommer ihåg hur det var när jag var aktiv. Bra att bli påmind.
Jag hejar på dig! Nu tar vi en nykter dag/kväll igen, eller hur!

...igen tipsa om en superbra dokumentär, den funkar så bra som avskräckare.
https://youtu.be/CrTlI6seM0A

Du har kommit långt i klokhet och insikt, Ulla. Det du beskriver är så sant, så viktigt och vi är många som brottas med något liknande. I och med den vetskapen är förändringen bara en hårsmån bort?

Att arbetet med mig själv är minst lika jobbigt som tidigare när jag varit i relation med en som dricker.
Då gick ju visserligen allt fokus åt till att hitta vägar för att förmå honom att se problemet och göra något åt det.
Nu är det ju fokus på mig och vad jag kan göra för att förbättra och förändra mitt eget liv.

Det är svårt och tufft vissa dagar.
Andra dagar går det som en dans och jag undrar vad jag tramsar om.

Sen händer då något som gör att jag känner hur jag trillar dit på eller i ett beteende som inte är sunt eller som jag innerst inne står för.

Jag kan ibland se på mina väninnor hur de agerar svartsjukt/avundsjukt eller curlar sina barn i onödan.
Själv har jag inte så många såna ageranden mot vänner eller barn.
Däremot mot min partner,där äger jag dom alla.

Ibland riktigt snedvridna "regler" kan jag tillåta mig att vilja ha,men sen sansar jag mig och ser hur tokigt jag tänker.
Så min partner,vare sig han dricker eller inte får ha en alldeles för stor och viktig roll i mitt liv,vare sig han vill ha den eller inte.

Och oftast är han ju inte så jättepigg på det ;-)

Men det hindrar inte Ullabulla.
Hon vill gärna styra upp det så att det blir som hon tycker är bäst,oavsett vad motparten anser.
Och sen reagerar jag på att min kärlek slår bakut.
Står där och försöker analysera hans beteende och skyller på trasiga barndomar och annat.

Problemet är nog ofta jag och det grepp jag jobbar på att ha om min partner.
Sakta sakta klämmer jag åt och förminskar friheten för den jag lever med.
Själv får jag då större och större yta och mer och mer plats att leva på,i i bekostnad av kärleken.

Sunt och bra,fortsätt så ullabulla så har du snart drivit ut alla ur ditt liv som du verkligen vill ha nära.

i arla morgonstund och ungdomarna ligger och sover på övervåningen. Med ålderns rätt kallar jag dom ungdomar trots att de har passerat de trettio. Själv tyckte nog jag var vuxen när jag var tjugo år och hade gjort värnplikten, men den uppfattningen har justerats med årens gång. Jag läser just nu böcker som skrevs på fyrtiotalet, och där är åldersuppfattningen en helt annan, man skriver om folk i tjugofemårsåldern som vore dom redan gamla och kloka. Kanske är det den stigande medelåldern som är orsak till denna åldersinflation, vad vet väl jag?

Idag ska jag lära mig spela golf och ungarna är här för att passa hunden, sedan ska vi bygga färdigt staketet och lite annat smått och gott. Det har alltid varit så i vår släkt, vi träffas aldrig för att bara umgås; det måste alltid finnas en anledning: någon som behöver hjälp med något. Och så jobbar vi, och så jobbar vi lite till, och så åker vi hem. Pratar med varandra gör vi per telefon. Lite knäppt antagligen men så har det varit så länge jag kan minnas. Så det är inte bara jag som är lite asocial.

Ha en härlig lördag alla!

Det är så roligt att läsa om någon som hållit upp i tre år och mår så bra :)

Jag har hållit upp i tre veckor nu, och det känns helt ok. Hoppas kunna skriva 3 år en dag! Som du!

Hej alla, i skrivande stund har jag hållit upp i tre veckor (det är natten till lördag) och det har gått över förväntan. De vardagliga alkoholtankarna om att dricka, köpa, spara, lagra, inte dricka mm är borta och inget sug har jag haft. Det enda som stör mig är att min hjärna är uppmärksam på vad som skulle kunna räknas som normalt drickande. En kompis till mig pratade om någon annan som drack 2 flaskor vin per kväll utan att blinka men varken hon eller personen som gjorde det betraktade det som något missbruk. Men det gör jag. Jag vet exakt vilket sug som ligger bakom det drickandet och förstår att det måste vara jobbigt att hantera. Men min beroendehjärna försöker övertala mig att det nog an vara normalt att dricka så eftersom ingen höjer på ögonbrynen. Och att jag nog skulle kunna göra det... Sådana tankar kan komma och det stör mig. Likaså kommer tankar om att beslutet att aldrig mera dricka kanske inte är så definitivt? Men jag låter tankarna få finnas utan att ge dem näring. Har fullt upp i övrigt och mår bra. Jag är lika tjock som för tre veckor sen men lite mindre röd i ansiktet. Jag andas bättre och magen är lite lugnare de flesta dagar. Nu är det dags att dra ner på mejerierna så jag kommer ner mina ca 10 kg. Jag har tre garderober med kläder som inte passar, jag vill komma i dem och börja rensa ur sådant jag inte vill ha kvar. Jag har bestämt mig för att de kläder som inte passar den 31/12 åker ut för nu är jag trött på att ha en massa kläder jag inte kan använda.

God Natt alla ni hjältar som kämpar därute!

som förstör så mycket. Tänkte idag att det borde vara varningstext på flaskorna och baginboxen.. Beroendeframkallande.. Bilder på sönderfrätta levrar och texter på barn som säger..Snälla mamma och pappa bli inte fulla..Eller något sådant. Tycker synd om dig Lim, fast jag vet att det inte hjälper att göra det. Men känner igen det där med hoppfullhet och framåtanda för förhållandet. Och stunden efter nedslagen av beroendet som skövlar familjer med hull och hår. Jag träffade en kvinna, som berättade en tragisk historia. Jag köper ju möbler och sånt nu för min flytt. Och jag skulle köpa en möbel av henne. Dom höll på och tömde ett jättestort vackert hus. Med underbar trädgård. Kostar säkert en förmögenhet. Jag kände på mig av dom som var där att detta var ingen vanlig flytt. Tänkte om det var så att mannen i huset träffat en ny eller så? Det var värre...Han hade supit i många år. Frun hade flyttat för ett år sedan. Nu bodde dottern kvar med sin far. Och han hade kört ihjäl sig i fyllan.. Alltså det spelar ingen roll vem du är vad du har om du inte söker hjälp för ditt beroende. Allt skiter sig till slut eller väldigt snabbt..Berättade detta för sambon, han verkade bara rycka på axlarna..Situationen här är lite likadan. Förutom att mannen som körde ihjäl sig var egenföretagare.Finns ingen arbetsgivare som kan tvinga honom att få hjälp.. Lim, jag tänker på dig och din familj..Allt har sin tid, bara du håller dig nykter, det är viktigast eller hur..Du är stark du klarar dig.. Kram..