Senaste kommentarerna i forumet

Tack för att du berättar, genom att göra det visar du ett sånt fint hopp om att förändring är möjlig och du har modet att be om råd. Det låter som att du just nu inte hittar samhörighet i tillvaron. Du skriver att det finns stunder som skulle kunna få dig att må bättre men att du inte vågar lita på att de är beständiga. Så mänskligt.

Du beskriver även alkoholens tvetydighet. Å ena sidan ibland en paus från tankar och å andra sidan en förstärkare av tankar och av känslor.

Varför kämpa? För att du är en person som sannolikt har mycket att ge just för att du är du. Jag hoppas du får tankar eller kanske rent av råd från andra användare som kan vara relevanta för dig nu.

Va kvar här! Skriv om din ambivalens.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Så småningom vaknade de dock och Peter valde att inget säga, chansen fanns att de ändå inte skulle komma ihåg så mycket av vad de gjort eller inte gjort under natten. Och så var det ju hans födelsedag, han ville inte riskera att något lade sordin på stämningen, de var ju rätt hängiga som det var. Lite trist var det förstås att julafton och hans födelsedag låg så tätt ihop; inte så mycket för att han fick färre presenter, han fick alltid mer än tillräckligt, men det hade ju varit trevligt om det hade trillat in en eller annan present även på sommarhalvåret. Som det nu var fick han mest bara vintergrejor. Nog för att han älskade vintern men sommaren var lång och det hade till exempel varit kul att ha en liten motocrosshoj.

Tårta till lunch var inte så tokigt, han hade dessutom sin vana trogen fixat en ordentlig frukost åt sig själv när han hade gått upp för flera timmar sedan, så det var helt ok. Han blåste stolt ut alla sju ljusen och önskade sig lite mera tid ihop med pappa; det hade varit hans stående önskan sedan han var riktigt liten. Föräldrarna var ganska bleka om nosen och drack mest bara kaffe, dom tog för sig av tårtan men verkade inte äta något. Att öppna presenterna var lika kul som alltid även om han hade lite dåligt samvete för att han inte hade hunnit bygga ihop alla Lego-byggsatser han hade fått i julklapp. Två gåvor blev han extra glad åt: den första var en ny skidoverall, den andra var en kälke.

Overallen blev lite av en besvikelse, den var aningen för liten, han hade svårt att få den över axlarna och när det lyckades stramade den så att han hade svårt att böja sig. Mamma sade att de skulle åka och byta den men när han föreslog att de skulle åka nu direkt; det var bara någon mil till affären hon köpt den i, så verkade ingen av föräldrarna särskilt road av att sätta sig i bilen. Han tjatade inte, han hade lärt sig att det inte var lönt så här dagen efter en fest. Kälken däremot: Åh, vilken fin kälke! Den hade tre korta skidor i stället för medar och man kunde styra den med hjälp av en ratt som var förbunden med den främre skidan. Den hade till och med broms; om man drog i en spak så fälldes en slags klo ner och skrapade i marken.

Fortsättning följer…

Nä inte särskilt, med tanke på konsekvenserna?men jag förstår vad du menar.

Hej allesammans.

Ute är det såååå sjukt halt. Blött och dimma och regn i snö. Och mörkt mörkt mörkt.

Men nu har jag semester ett tag utan mkt inplanerat. Känner mig så peppad och glad åt det nya året som snart kommer. Jag har varit nykter nästan hela 2017 förutom på drygt en månad i början. Och då känns det helt underbart att år 2018 kommer och att hela det ska vara nyktert. Det känns så renande att gå in i ett nytt år med den här renade kroppen och det renade inre jag har. Inga hjärnspöken och inget beroende.

Känns underbart att jag ska skåla in året med den här resan som 2017 tagit mig på. Tänk om jag vetat 2016 att året därpå skulle vara året jag faktiskt blev nykter!! På riktigt och utan vita knogar.

Hoppas 2018 blir året för er alla om ni nyss börjat resan till ett nyktert liv.

Jag ser fram emot det här året ❤ hoppas ni gör det med ❤

Kram!

Har läst igenom min tråd och får en del svar på varför jag valde att dricka igen. 1)Började må så bra och fick en övertro på mig själv. 2)glömde bort det hemska återfallen och började glamorisera a. 3) slutade skriva här och slutade ta hjälp 4) såg inte längre min maktlöshet inför a. Läste bl.a. detta som jag skrev och som jag ska påminna mig om igen o igen o igen. ”Tre veckor nykter :-) känns skönt. Märker att jag inte gör av ned så mkt pengar längre. Mycket har gått åt till alkohol . Sammanfattning....ingen alkohol=rikare, smalare, piggare, gladare, bättre relationer, roligare. Varför dricker jag egentligen??? ” . Nu har jag veckan som vit och känner mig nästan abstinensfri, då går jag in på antabus, orkar inte stå emot suget som snart kommer utan dom. För övrigt , ett av mina vapen i kampen mot a. Annars är jag ganska låg och har absolut inte förlåtit mig själv, är rätt trött på mig om man så säger. Men nykter ska jag vara iallafall. Och hoppas på att jag inte sviker mig själv igen. 24 timmar lovar jag. Bamsekram till behövande

Vist är det härligt att hitta aa. Det finns så mycket gemenskap och förståelse, man finner nya vänner och ett otroligt stöd i med och motgång.
Vad jag är glad för din skull att du hittade dem och att du har möjligheten att gå på olika grupper. Jag gör också det och sen har jag en hemmagrupp.
Jag har funnit många fina vänner.
Studera de kvinnor som har en lång nykterhet som du tycker skulle passa dig och som du skulle kunna samarbete med, då du funnit de så fråga om hon kan bli din sponsor. Då får du hjälp med stegarbetet.
Lycka till vännen jag är verkligen glad för din skull
❤️❤️❤️

där jag tillåter mig utrymme att "älta och mala" och det är här jag bevarar min berättelse så kopierar och klistrar jag idag igen. Jag har läst och skrivit mer aktivt än på länge, mest för att jag har tidsutrymme tror jag.... men kanske också att det är en inre maning. Livet blir inte färdigt. Relationen blir inte "färdig". Allt är i ständig förändring och vi mänskovarelser måste finna vår plats och vårt förhållningssätt till livet som det är här och nu. Idag inledde jag dagen med att skriva till Allmylove som lever men sin man, nykter sen ett år tillbaka. Jag inser när jag skriver att kärnan i tolvstegsprogrammen är så sann: genom att (försöka) hjälpa en annan hjälper jag mig själv. Så bra för mig att få titta bakåt och reflektera över hur jag hanterat lögner, svek och skam som jag levde i så länge. Hur jag hanterar det idag. I insikt om att var och en måste hitta sina strategier. Och min egen insikt, strategierna måste anpassas i tiden... det som varit finns kvar nånstans men nuet är ett annat. Resan, den är livslång. Så här skrev jag, det gäller för mig idag, här och nu. :

Välkommen! Så bra att du hittat hit! Jag tänker som Ellan ovan att det är viktigt att du får din egen hjälp! Finns det någon Alanon grupp i närheten? Eftersom mannen går på AA och tydligen har hjälp av det är det absolut värt att pröva. Annars något annat av de förslag Ellan räknade upp.

Jag känner så väl igen det du beskriver. Min man har varit nykter flera år nu och även han har gått och går på AA. När hans nykterhet blev hans 'egen' och han hittat AA for vi tillsammans till ett landsmöte och där gick jag på mina första Alanonmöten. Det var en fantastisk upplevelse! Att få höra så många som gått igenom detsamma som jag, samma upplevelser av lögner, svek och skam.. Även många missbrukare som delade sina erfarenheter berörde mig djupt. Det var minst lika värdefullt.

Jag kan fortfarande drabbas av känslor som gör ont, riktigt ont. De gemensamma tolvstegsinsikterna hjälper mig. Jag ser att han jobbar med sitt och jag tar ansvar för mitt. Det betyder absolut inte att vi inte skulle prata om svåra saker men det som är gjort kan inte göras ogjort. Jag har ältat massor här.... skrivit mina minnen och med åren har de bleknat och suddats i kanterna utan att vara förnekade och gömda.

Jag har också haft stor hjälp av kunskap om missbrukets mekanismer. Genom att läsa på missbrukarsidorna här har jag gång på gång på gång fått bekräftat vilken kamp det är att leva med beroende och att göra sig fri. I början, och då tänker jag de första åren, hittade jag mina egna metaforer för att förstå.... Jag tänkte ofta på hur det skulle vara att leva med insikten att jag aldrig mer skulle få börja dagen med en stor mugg kaffe med mjölk. Eller hur jag kan lägga en till patiens på datorn... och en till och en till fast jag vet att jag borde sluta. Det kan låta simpelt men det hjälpte mig att förstå hans svåra val och saknaden i situationer som var starkt förknippade med alkohol.

Jag lever idag med insikten att 'smyger, ljuger, förnekar' hör missbruk till oavsett missbrukets utlopp. Då när han ännu drack sa jag ofta att jag vill leva med 'den sanna X men inte med den du är när du dricker'. Nu är han den sanna X, sitt sanna jag och jag försöker inse att det var missbruket som skapade mycket av det som gjorde mig och oss så illa.

Kanske att jag skulle sammanfatta så här: Se och ta vara på det goda, lämna det som var och det som inte kan bli annorlunda. Läsa Sinnesrobönen. Det har vi gjort tillsammans ibland. Jag tror att det du beskriver och det jag upplevt är vanligt och kanske oundvikligt i livet med en tillfrisknande missbrukare och en tillfrisknande medberoende.

Ta hand om dig! Allt gott! / mt

Och nu, här i min egen tråd, när jag läser igenom och skriver till mig kommer orden till mig ur Tranströmers Romanska bågar - outslitlig. Hållbar. Så som bra texter är:

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörket.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Så är det med oss människor. Oss alla. / mt

Morgonen därpå vaknade Peter och insåg att han nu var sju år gammal, praktiskt taget vuxen. Han hade gärna börjat skolan redan i höstas, men hans föräldrar ville inte det, kanske berodde det på att mamma var hemmafru och inte ville skicka sitt enda barn till skolan riktigt än. Själv hade han känt sig redo en längre tid, det hade varit kul att få lite kompisar men mamma sade att de hade ju alldeles utomordentligt kul ändå, dom två. Och visst var det väl så, han brukade få hjälpa till med städningen och ibland satte dom sig bara ner i soffan och läste något kapitel i en bok. Mästerdetektiven Blomkvist var hans favorit, även fast hans stora mål i livet vara att bli liftskötare eller kanske till och med skidlärare.

När han tittade över kanten på sängen kunde han inte se Rudolf. Han visste ju att föräldrarna ibland öppnade dörren till hans rum när han sov och släppte ut hunden på en kvällsrunda. Här uppe på fjället kunde de låta honom springa fritt, han brukade aldrig ge sig iväg särskilt långt. Men å andra sidan brukade dom alltid släppa in Rudolf i hans rum efteråt, så att han fanns där när Peter vaknade, men just den här morgonen verkade de ha glömt att göra det. Han gick upp ur sängen och hoppades att träffa på Rudolf ute i köket, men inte heller där var han. Då blev han orolig på allvar, de kunde väl inte ha glömt att släppa in hunden igen?

När han öppnade ytterdörren insåg han att det var just det de hade gjort, en mycket kall projektil sköt förbi honom med kurs på vattenskålen. Hunden hade snöklumpar överallt i pälsen, en del stora som snöbollar, dom hängde och dinglade när han gick och måste ha varit till stort besvär där ute i den kalla vinternatten. Peter visste inte riktigt vad han skulle göra, om han försökte dra bort klumparna följde håret med och det var något som Rudolf inte uppskattade; det gjorde han klart för Peter med viss skärpa. Att väcka någon av föräldrarna så här tidigt var uteslutet; han visste av erfarenhet att de hade gått och lagt sig för bara några timmar sedan. Så det fick bli duschen, det enda han kunde komma på var att smälta snön med rinnande ljummet vatten. Som tur var hade hunden inget emot att leka lite i det varma badrummet, tvärtom hade de riktigt kul därinne. Fast nog var han lite besviken på sina föräldrar.

Fortsättning följer…

Nu ikväll när jag skulle upp och handla cigaretter så kom en tanke upp helt plötsligt. Innan när jag drack så var de inte ofta jag gick till en affär utan att köpa alkohol även om det "bara" var mellanöl.De blev nästan som en rutin. De va säkert 90 % av gångerna.Jag var rädd att inte ha något hemma om de jag hade skulle ta slut.Sen var det vanligt för mig att gå och köpa mellanöl om jag slutade klockan 20 eller 21 och skulle upp klockan 05.Då blev de oftast 8 innan sängen. D var som j förminskade att det var mellanöl och inte starköl (men jag blev lugn och avslappnad av dom). Och jag planerade efter vad jag skulle hinna dricka innan 00:00. (de var min tid för att förbereda mig att lägga mig) Men ibland hann jag dricka upp dom innan tiden,och då gick jag och handlade fler men då hann jag ju inte dricka upp dom till 00:00, så då fortsatte j tills dom va slut. Kunde inte sluta tills allt var slut.så oftast blev de bara 3-4 h sömn per natt. Och även om de endast är mellanöl så kände man sig bakis.Allt man gjorde va planerat efter alkoholen -När,var och hur.
Men nu när jag gick upp och handlade så kom jag på mig själv att jag har ingen konflikt med mig själv om j ska handla eller inte. Större delen av gångerna så tänker j inte på det.Och så har de varit ett tag nu.Men om jag går förbi där ölen är så kommer känsla fram hur jag mådde och kände.Den besattheten jag hade, och även känna den "smärtan"/ångesten jag hade.Jag kände mig så patetisk när jag gick till kassorna (alla som jobbar där visste självklart att allt inte stod rätt till ) gud vad jag skämdes, men suget var starkare. Så jag förnedrade mig heldre än att skita i att handla.(men jag varierade oftast mellan 3 affärer) Men nu går jag direkt hem efter jobb och den känslan är guld värt ❤️

Eran berättelse är en vanligt förekommande historia men ändå så härlig och inte alla har ett vackert slut..Tack vare att du gick så blev mannen nykter..Bra jobbat av er båda.Mitt ex började dricka igen för han har inte förstått sig på beroendet..Vill inte ha honom tillbaka fast han skulle bli nykter..Han har förstört den möjligheten..Genom att behandla mig illa och utsätta mig för återfall..Tur att ni hittade varann M T och man...Varm kram❤️

När man inte vet vad man ska skriva som pepp och stöd så kan ibland en cyberkram iallafall vara ack så välment❤️Kram och heja dig

Era ord betyder mycket. ♡ Att känna att det finns de som bryr sig - några som vet hur läget är. Hoppas snarast på en förändring inom mig. Kram till er

Tack för fina ord hos mig! Tillåt dig att vara utan prestation ✨

...att göra och vara...den vi vill vara, för att komma till den punkt där det till slut är lätt. Mitt i en förändring svajar vi. Balansera min käraste, balansera och du får balans ❤️

Bra att du är förberedd! Du upplevs vara stark, beredd och beslutsam!
Kram ♡

Håller tummar och tår att du tar dej igenom detta. Du verkar vara så stark o övertygad i ditt beslut, jag tror på dig. Döm dig inte för hårt...Rom byggdes inte på en dag.
Kram

Känner mig trött, ledsen, nere - totalt orkeslös! Vill bara gråta...

Tänker på alkohol hela tiden, åker en omväg för att inte passera systemet, sitter på händerna för att inte leta folköl och mera Benzo. Som väl är har mannen fortfarande nyckeln till flaskorna.

För bara några dagar sedan var jag glad, stolt och hjälpte till att välkomna och peppa många andra här. Nu vill jag helst inte kliva ur sängen. Jobbar - och det funkar - men redan på hemvägen kommer de destruktiva tankarna.

Är som sagt helt slutkörd. Kopplade det först till alkoholstoppet, men tror inte att det är så. Däremot har jag länge tagit till alkohol när livet (inte minst vad gäller arbetet) blivit övermäktigt. Där finns den stora skillnaden.

Har, som jag berättat tidigare, ett arbete med mycket ansvar och där en del obekväma besked måste tas och ges till medarbetare. Tack och lov drog jag tillbaka min chefsansökan, annars hade jag haft ännu mera jobbansvar nu. Är nog dags att tänka på mig själv, annars kommer jag inte att orka.

Oj, vilket dystert inlägg det blev, men tyvärr är det precis så jag känner just nu.

Ha det gott alla kämpar och håll gärna en tumme för att jag tar mig igenom detta.

Ja jag kör vidare o tack för orden. Det värmer gott i kylan. Inatt sov jag bra, äntligen. Som en slut unge, det behöver min kropp o knopp. Tankarna på a håller sig väldigt lugna, men jag vet ju att de snart kommer. Som ett brev på posten. Jag är beredd och jag har mina hjälpmedel framme, som ett svärd att försvara mig med, när adjävulen attackerar mig igen. Det handlar om dagar nu. Abstinensen lämnar kroppen, då kommer den, a djävulen. Men ska hålla denna gång, vill så gärna ha ett nyktert liv. Kram alla kämpar

Med mitt numera nyktra ex.

Vi har haft kontakt ibland,reflekterat över det som gick snett.
Mitt medberoende och hans alkoholism.

Det känns så bra att kunna runda av och summera 20 år och förhoppningsvis ännu mer kunna släppa taget och gå vidare.

Jag har burit på sån stor skuld över att det gick snett.
När vi träffades så var han redan inne i en begynnande alkoholism.
Men det stoppades upp och vi hade 15 hyfsat nyktra år med tillfälliga bakslag.
De sista 5 åren började drickandet bli destruktivt och jag ställde ultimatum.

Han började istället smygdricka och jag märkte ingenting förrän sista halvåret då vi också valde att gå isär.

Men jag har ändå burit på en skuld för att han då söp ned sig totalt.
Jag valde att släppa kontakten eftersom jag höll på att gå under av att se honom ta ihjäl sig själv.
Gick in i en ny relation varpå han ytterligare spädde på sit drickande och sin offerkofta.

Nu har han varit nykter i 8 månader och idag fick jag chansen att avbörda mig känslan av ofantlig skuld att han återigen började dricka destruktivt.
att jag jobbat alldeles för mycket under åren med honom och också att han tagit ett så stort ansvar för min handikappade dotter och hus och hem.
Allt för att jag skulle få det liv jag behövde och ville ha.

I det så har jag flytt och inte kunnat se livet som det var.
Tog inte tag i de problem vi hade utan flydde istället in i arbete.

Självklart var ju hans drickande hans problem.
Hans också bristande initiativförmåga att ta tag i våra gemensamma problem i relationen.
Men eftersom min sjukdom medberoende ställt till det för mig så tog jag så gärna all skuld som fanns att suga upp.

Tagit den till mig,gött den och byggt den till ett ofantligt berg.

att mitt liv gått vidare och hans tog liksom slut.
Nu har han tagit tag i sit tliv,börjat ta nödvändiga steg och går på AA-möten och eftervård efter den behandling han genomgick.
Nu kan vi mötas och på riktigt reda upp det som varit.

Jag kan visa min svaghet och bräcklighet och skuld som jag slurpat i mig och vägrat släppa ifrån mig.
Nu fick jag det och han gav mig så fin uppbackning att vårt liv hade varit väldigt fint trots mitt myckna jobbande.

Att han också deltog i framgången som vi skapade med mig i fronten.

Så fantastiskt 12-stegsprogrammet är som tillåter tillfrisknande och möten över gränser och murar som man byggt upp för att skydda sig själv.

Tack Alanon och tack mig själv för att jag vågar blotta min svaghet.

Åh, taggen känns i magen och sorgen. Upplevde ju liknande, men på ett annat sätt. Är från en arbetarfamilj, så en något rakare ( dyngrakare) framtoning skedde hos oss som barn. Men känslorna är desamma. Ensamhet, utsatthet, rädsla, och den förbannade knuten i magen. Den var för övrigt allestädes närvarande hos mig. Tack för att du skriver , blir stöttad av din historia. Kram

så himla glad att jag inte har något sug längre! Det kan gå dagar och jag tänker inte alls på vin.
Så klart skulle jag vilja kunna dricka ibland, men det är inte värd det.
Och... jag kan hålla denna sjukdom i schack, jag är stark, jag klarar av så mycket.
Det var värd att sluta bara för att känna denna styrka.

☀️

Ja, miss lyckad, jag var den nyktra
När jag ser tillbaka finns olika epoker av alkoholbruk i familjen. Den när jag knappt drack för jag kände avsky relaterat till min far som var alkoholist. Vid den tiden höll jag maken kort med tydliga regler som han överskred nån enstaka gång. Sedan följde tiden då vinet kom in i matkulturen och vi drack tillsammans. Först på lördagen till middagen, sen lördag och söndag och sedan blev det lördag, söndag och onsdag.... och när boxarna kom blev det vilken dag som helst - även till korvsåsen. Men inte så att vi var otrevligt berusade.
För min del hände det att vi var på en kulturell tillställning med mycket folk och jag märkte att jag druckit för mycket. Jag ville inte visa mig tydligt påverkad offentligt. På den tiden sa jag också att enda gången jag egentligen gillade att bli lite berusad var hemma med maken för där var jag trygg! Så var det också då.
Nånstans under vinepoken började maken fylla på i lönndom och i smyg. Det tog länge innan jag insåg hur det låg till. Det jag såg klart var att vid festliga tillfällen drack han alltid mer än jag gillade och det blev ett tvisteämne (så som många beskriver här).
Åren 2005-2010 var alkoholen ett stort problem för mig. Under den perioden gjorde jag allt som brukar beskrivas här, bönade, bad, tjatade, hotade, skrek och grät.... På slutet drack jag nästan inget själv, även om jag öppnade finvinet på helgen, jag måste ha kontroll. Ett antal situationer var hotfulla, dock var han aldrig våldsam mot mig utan det var mera hot om självmord och annan desperation. Jag började planera att köpa egen bostad och skiljas, det var mest familjen som jag såg som ett hinder. Hur förklara? Och även att vi allmänt ansågs som ett mycket kärleksfullt och lyckligt par!
Trots all planering och lägenhetsspaning bara gick jag till slut, det är nu sju år sedan, rakt ut i vintern och åkte till en god vän. Det blev vändpunkten då han lovade nykterhet om jag kom tillbaka. Det tog sedan ett och ett halvt år innan nykterheten blev genuint hans egen men viljan fanns hela tiden. Idag arbetar han aktivt med gottgörelse och har även stöttat andra som önskar bli nyktra.

Nu miss lyckad fick du en lång berättelse. Under flera år hade jag behov av att skriva om detta, särskilt vissa ”årsdagar”. Bearbeta min resa som också, eller framförallt inneburit ett tidvis intensivt arbete med mina medberoendemönster som är djupt präglade från min tidigaste barndom. Att skriva här har varit en oerhörd hjälp för mig. Här har jag tagit mig plats att älta.

Jag blir lika varm och lycklig var gång jag läser om mänskor som kommit till frihet. Så kände jag när jag läste ditt inlägg. Tack för att du delade med dig.
En varm och innerlig kram till dig om än i regn och blåst.... men inne lyser ljusen✨ / mt

Ha en bra dag, hälsa hunden! / mt

Peter var lite besviken, eftersom de hade kommit iväg så sent var de inte framme förrän vid läggdags. Fast det innebar ju naturligtvis också att hans föräldrar skulle vara uppe skapligt tidigt; de skulle äta frukost tillsammans och sedan ge sig iväg till skidbackarna. En av hans favoritbackar hade installerat en ny lift och när han fick prova den blev han salig; den gick ända upp till toppen på fjället och nerfärden var nästan dubbelt så lång som året innan. Han fick inte ge sig iväg på egen hand vilket var lite orättvist i hans ögon, han hade ju faktiskt flera års erfarenhet av skidåkning vid det här laget. Han älskade farten, älskade att blåsa på rakt ner för fjällsidan så fort det bara gick; hukande och med långa, vida svängar kunde han trots sin lägre vikt nästan komma upp i samma fart som pappa.

Mitt i backen fanns en liten kiosk som sålde varm choklad och glühwein. Nog för att Peter tyckte choklad var gott, men helst ville han bara fortsätta ner till liftstationen för ännu en resa till toppen men hans föräldrar tyckte annorlunda, de behövde friska upp sig lite sade de, så vart och vartannat åk satt han på en bänk och väntade där vid kiosken. En gång struntade han i dem och gav sig av neråt på egen hand, men den uppsträckning han fick av pappa den gången satte stopp för alla vidare försök i den riktningen. Han fick i detalj veta vad som hade kunnat hända, det var farligt för en liten pojke att åka ensam sade pappa. Peter var en lydig son men ibland fick han lust att bara strunta i föräldrarnas förmaningar, det var ju så sällan de lyssnade på honom.

Han hade kunnat fortsätta att åka i backen tills den stängde, men det skulle ju bli fest på kvällen så de var tvungna att åka hem lite tidigare för att förbereda den. Dessutom var hans föräldrar trötta efter så många timmar på skidorna, så de behövde ta igen sig lite innan gästerna anlände. För Peters del innebar det några timmar framför TV’n, han hade ett stort förråd av videoband med tecknade filmer på, de hade hans pappa skaffat för att han skulle ha något att göra, framförallt på förmiddagarna då föräldrarna sov. Kvällen kom, och med den en uppsjö av gäster, förutom dem som redan bodde i huset. Han var van vid det här laget, så han plockade ihop lite mat på en tallrik, tog en Cola och gick in på sitt rum tillsammans med Rudolf. Ingen verkade ha något emot det. Dagen efter skulle han fylla sju år men han hade inga illusioner om att bli väckt med tårta eller så.

Fortsättning följer…