Senaste kommentarerna i forumet

Ni har varit tillsammans många år och ofta är det ju också en trygghet i att veta vad man har. Framtiden är ju oviss. Jag tycker inte det är konstigt att du känner såhär.

När du väl flyttat och börjar boa in dig i ditt nya hem och kanske känner lite lättnad över att slippa se honom full så kanske du kan börja gå vidare.

Det finns ju de som varit tillsammans kortare tid och kanske inte ens har barn ihop som också känner sådär vid en separation. Så att du känner så borde nog vara rätt oundvikligt.

Ta hand om dig ❤❤

Det finns bra fiske, sa du? Och svamp– och bärmarker? Som ett vandrarhem kan det bli, kanske? Man kan sitta där och meditera, skriva, läsa... Mmm,

Klart det känns efter ett långt äktenskap att gå ifrån.
Nu gäller det ditt liv och din nykterhet. Barnens liv.

Du kan inte vara kvar där. As simple as that.

Ps singellivet kan vara ganska kul det med ds

Kram

MM

På ytan är jag tuff.
Ångar på framåt
Bryter ny mark och vågar mycket när det gäller mig själv professionellt.

Men när det handlar om mitt privatliv som inte är arbetsrelaterat så blir det betydligt svårare.

Jag har nästan blivit som den där farmor som stod och åt i köket för att snabbt kunna serva någon annan.
Ständigt på tå,redo att tillfredsställa andras behov.

Så länge jag lider lite lagom,då är allt lugnt.
För mycket lycka då "vet jag" att det snart smäller så balansen återställs.

Någon sorts självuppfyllande profetia.

Jag önskar att jag likt ett barn eller en glupsk hund vågar känna att hela smörgåsbordet är uppdukat för mig.

Istället drar jag ned mig själv och håller mig på mattan på ett sätt som jag inte behöver.

Så ja, jag har många rädslor.
Den ena knäppare än den andra.
Men nu ska de upp och granskas och förhoppningsvis spricka som troll i solen.

Vilken spännande idé! Jag tror att det är viktigt för oss människor att göra något som engagerar oss. Tänk vad fint det vore att kunna åka till en absolut alkoholfri miljö, som dessutom är vacker och avkopplande. Själv väljar ofta nuförtiden, när jag nu senaste gången varit alkoholfri i 21 dagar, att vara hemma i mitt alkoholfria hem. Jag skulle gärna tillbringa en helg idén miljö som du beskriver.

Jag skaffade 2 hundar till familjen. Först letade jag efter hund i ca 2 år. Exet älskar djur men vill inte ha pga sorgen som blir när dom dör. Jag sa att vi alla ska dö, och köpte första hunden. Hon blev såklart allas älskling. Sedan blev hon lite nedstämd och jag bestämde mig för att hitta en kompis till henne. Nu har vi 2 fina hundar som vi kommer att hjälpas åt med. Övriga familjen är mycket mer djurvänner än mig. Men jag skaffade djuren för att dom ger så otroligt mycket villkorslös kärlek till alla. Vi har en inhängnad i trädgården så dom är ute jämt..

står på min tomt. Själv bor jag i det som var lärarbostad en gång i tiden. Dom byggdes för drygt hundra år sedan, på den tiden då varje liten by hade sin egen skola. Ofta var det ju så, om byn var liten, att lärarens bostad hade ett extra rum där undervisningen bedrevs, men min by var större än så; skolhuset är separat och i det hus jag bor fanns tre lägenheter. En gång i tiden fanns till och med en gymnastiklokal, inrymd i ett tredje hus som nu för länge sedan än rivet. Olyckligtvis inrymde gymnastiklokalen också värmeanläggningen för skolan, så i dagsläget har den varken värme, vatten eller avlopp, men det går ju att fixa. Frågan är bara vad jag ska göra med den.

En tanke som poppar upp, och som jag har haft tidigare, är att omvandla den till ett B&B. Jag tror jag skulle kunna klämma in fyra, eller kanske till och med fem dubbelrum i de gamla skolsalarna. Det kanske inte vimlar av turister i de här trakterna, men de finns, så något måste det vara som lockar här ute i obygden. Kanske är det de många sjöarna med badplatser och fiske, kanske finns här sevärdheter som jag inte vet om, kanske är det bara naturen som lockar. Jag skulle ju i så fall inte vara beroende av verksamheten som levebröd; trillar det in en eller annan gäst en gång emellanåt så skulle det vara ett välkommet avbrott i vardagen.

Fortsätter jag den tankebanan så dyker nästa idé upp; kanske skulle jag göra det strikt alkoholfritt? Skippa skylten vid vägen och bara erbjuda det till alkoholister som vill komma till en lugn och stilla plats där det inte finns någon bar, där det inte sitter folk och dricker öl i trädgården på kvällarna, en plats där man vet att man har åtminstone en sak gemensam med de andra gästerna? Där ingen försöker truga på en något man inte vill ha, där man kan sitta och läsa på kvällarna utan att störas av fyllesnack i närheten? När man känner att man vill komma bort från barer och restauranger, nattliv och andra frestelser kan man åka hit över en helg och för en rimlig slant dela den stillhet och ro som jag tycker finns här i så rikt mått. Inget märkvärdigt, inga hurtfriska lekledare, inga aktiviteter som man känner sig tvingad att delta i, bara lugn och ro.

Tja, drömma kan man ju.

Ibland när jag hör henne "de frågade om jag kunde och varför inte" så tvekar jag massor å hennes vägnar. Men sen tänker jag att hon måste misslyckas också. För att lyckas i längden.

Om jag skulle få samma fråga skulle jag svara "ingenting". Jag är verkligen inte rädd för någonting. Hur skulle det gynna mig? Tvärtom ser jag allt nytt som en möjlighet att lära mig något nytt. Bäst av allt är att dottern 20 år gammal verkar ha exakt samma inställning. Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör ❤️

Jag hoppas innerligt att din hund inte blir avlivad Heueh! Du verkar ha gjort allt du kan för att hen inte ska rymma, du har ju knappast agerat ansvarslöst. Å andra sidan har jag själv en mellanpudel som vid några tillfällen blivit attackerad helt oprovocerat av större hundar (utan blodvite dock!), så jag förstår den andra sidan också. Man blir jä.... rädd och känner sig maktlös. Varför är din hund aggressiv när den rymmer undrar jag?

Det mänskliga psyket funkar så. Allt jobbigt försvinner jävligt snabbt. När jag var ca 20 år blev jag gravid, helt fel tillfälle. Skulle göra abort, men fick till slut utomkvädeshavandeskap och spontant missfall. Skitjobbigt, både fysiskt och psykiskt. Minns knappt någonting under ca ett halvår. Sen dess skriver jag dagbok under alla jobbiga perioder i livet. Jag vill minnas!

Bedrövadsambo, det är pudlar jag haft! ? och det är en vuxen hund jag tänker att jag vill ha. Valpar är supergulliga men det skulle vara svårt att få ihop allt med en valp. Hoppas jag hittar en inom snar framtid. Stressar inte men planerar och drömmer. Och det skulle vara så fantastiskt att överraska barnen. ?

Vad härligt det låter med din hund! Vad rätt du gjorde i att skaffa en åt dig själv. Tänk vad skönt när man får göra det man innerst inne vill.

Kram till dig!

Korta stunder glömmer jag bort att vi ska separera? Glömmer att sambon dricker så mycket? Det verkar inte klokt. Vet inte om det är försvarsmekanismer.. Svartsjukekänslor om han träffar någon när jag inte är hemma.. Jag vet att detta är heltokigt. Och jag hoppas detta går över. Ska fota honom när han är full så jag inte glömmer. Har ni erfarenhet eller idéer om mitt "tillstånd" kram

Livet med hund har på massor av sätt berikat mitt liv, och fått ut mig. I mörker, i ur och skur. Love it ❤️

Fördelen med omplacering är att man får en vuxen grunduppfostrad hund. Väldigt billigt! Jag betalade 3000 kr, vilket typ motsvarade avgiften till hunddagiset under uppsägningen. Det finns massor av hundgrupper på FB. Jag valde pudel pga att jag är allergisk mot katthår, och pudel fäller ingenting.

Jag träffade barnens pappa när jag var 20 år. Vi separerade för snart fyra år sedan (jag fyller 48 år). Under alla år ville jag jag ha hund. Min sambo sa "vi har inte den tiden". Ett år efter att vi separerat kände jag "nu bestämmer jag helt själv" och inom en vecka var jag sambo med en sjuårig mellanpudel. Omplacering via FB, hans matte hade inte tid med honom längre. Vi två är en match in heaven ❤️ Inget beslut i mitt liv, förutom barnen, har känts så genuint bra. Bäst ❤️ Lycka till med hundplanerna!

Gillar att följa dina tankar och läsa dina inlägg. Hoppas du känner att du är på rätt väg nu igen?! Obehagligt det alkoholen gör med oss, så skönt när vi inte ger den en chans. Ta vara på dig och njut av sommaren!
//PP

jag tog inte heller dina tankar som kritik, istället hjälpte dom mig med att bena ut var jag egentligen står i allt det här. Mitt inlägg här ovan är till del ett resultat av det tankearbetet. Jag har lätt att fastna i stereotyper och en liten spark i röven då och då är precis vad jag behöver.

Allt gott till dig!

Att det inte känns kul, och mina tankar var inte menade som kritik. Tråkigt att läsa att du haft en svår tid, men fint att du nu är på god väg tillbaka igen!
Kraft och viljestyrka till dig!
//PP

Tack pi31415, Dionysa, miss lyckad och bedrövadsambo ❤

Jag har några önskningar jag skulle vilja uppfylla som jag får för mig skulle vara motiverande för min nykterhet och den ena av dem är att köpa en hund till oss. Jag har haft hundar förut och trots att det är mkt jobb så är det jobb som passar mig. Jag älskar morgonpromenader och kvällspromenader. Älskar att gå i skogen. Mina barn älskar djur. Det som är negativt är ju att man blir bunden. Men å andra sidan reser jag inte jorden runt regelbundet heller ? Nåväl, det är nåt jag funderar på i alla fall och hoppas kunna uppfylla nångång. Det skulle passa mig väldigt mkt under vinterhalvåret... då behöver jag komma ut några gånger varje dag för att inte må psykiskt dåligt. Mörkret tär på mig då och varje vinter önskar jag mig en hund. Vi får se...

Vädret fortsätter att vara tråkigt. Vi har träffat kompisar idag (barn och vuxna) och haft en väldigt rolig och trevlig dag. Hemma igen och mina tankar börjar snurra på allt och inget. Detta är inte alkoholrelaterat men däremot är det denna hjärnsnurr som jag tror är en orsak till att jag dricker på fel sätt när jag dricker. Om jag dricker lite vin i det här tillståndet kan två saker ske. 1. De snurrande tankarna blir inspirerande och jag får massa energi och har kul. 2. Snurret blir till ångest och jag mår dåligt.
Jag tror jag saknar nr 1 ibland. Att bli sådär glad och energifylld. Men jag minns nr 2 väldigt väl så jag vill ju inte dricka ändå.

Jag tror också jag börjar känna sommarens slut. Den är långt ifrån slut men eftersom det är så pass kallt och regnigt så känns det som sensommar och varje sensommar får jag sådan sorg. Jag hatar verkligen vinter intensivt så varje sensommar vill jag gråta. Blir vemodig och nostalgisk och tänker på döden. Helt knäppt men så är det. Varje år. Varje. Usch.

Oj vad deppigt detta blev nu då.

Vill mest bara gå och köpa en hund nu då. Det var det jag ville ❤ kram på er!

Fastnade på frågan:Vad är du rädd för.
Jag ville svara allt.

Men när jag tänkte efter så blev svaret,livets gåvor.
Dvs sånt som gör livet värt att leva och som gör gott för själen.
Vila,ro eftertanke.
Kärlek, närhet och tillit.

Sånt som jag egentligen eftersträvar och vill nå.
Men när jag kommer dit,eller erbjuds det så lyckas jag ofta hitta sidospår som jag kan slå in på istället.
Så infernaliskt korkat..

SPA:t här i stan är inte helt olikt det du beskriver, Heueh. Samma långa, "luftiga" korridorer man kan motionera sig i. Inga balkonger dock, och fönstren ska hållas låsta. Uniform är obligatorisk, och alla tillhörigheter tas ifrån dig, inklusive pennor och annat vasst eller potentiellt farligt. Personalen stänger in sig i en centralt placerad glasbur, där de sitter och stirrar in i datorer hela dygnet och kommer nästan enbart ut för att distribuera medicin och mat. Ett kombinerat tv- och rökrum att tillbringa fritiden i finns. Och så umgänget med de andra gästerna, – narkomaner, tablettmissbrukare, drinkare, anorektiker(!). Inga samtal erbjuds, möjligen skattas man och ens mående punktvis efter ett formulär. Skärmytslingar mellan de boende förekommer, men just när jag var där, var det ovanligt lugnt. Kanske har utsikten över polisstationen en viss lungnade effekt tillsammans med medicinerna. Elva dagar blev min vistelse, den första och sista(?). Summa summarum: nödvändig, välgörande trots allt. Träffade några synnerligen vänliga och intressanta medresenärer, dessutom. Lärorikt!

är helt rätt ord, Adde. Jag skulle inte vilja tillbringa någon tid där som nykter, men under abstinensen är det helt rätt ställe. Man är bland människor som förstår, sjukhuskläderna gör att man känner samhörighet, ingen sticker ut, det finns ingen att vara avundsjuk på, ingen som är bättre än någon annan. Man blir ompysslad, behöver inte tänka på något av allt det praktiska i tillvaron, framtiden blir oväsentlig och man har en enda uppgift; att bara vara.
Det var ingen slump att jag valde termen spa i min text här ovan.

tillbaka !
Personligen har jag sluppit att vistas på en beroendeenhet men jag har några gånger varit på besök, dels för att träffa bekanta och dels som en del i 12-stegsarbete. Även fast jag mycket väl hade platsat där tidigare så kändes det en aning obekvämt att vistas på avdelningen. Men enl bekanta var det skönt (inte rätt ord va ??) att vara där och få återvända till en vardag som förhoppningsvis kan bli attraktiv igen.
Ta hand om dig nu !

Det du beskriver är också min upplevelse av dagarna på avgiftningsavdelning. Så skönt att känna att det går att bli "normal" igen. Inga nedlåtande attityder från personalen utan omtanke och sympati istället.