Senaste kommentarerna i forumet

människa skulle gå ner i en mörk fuktdrypande källare, full med spindlar, kackerlackor och råttor. Ännu mindre låsa dörren från insidan och slänga bort nyckeln.

Så ni som råkar befinna er i denna källare, uppbåda era krafter, ta er ut och lås dörren från utsidan. Då är ni ute i friheten.

Släng gärna bort nyckeln också, så den är borta för alltid.

Tack snälla pi31415 och AlkoDHyperD ?? ja visst är det en befrielse! Vilka fina kommentarer och hejarop ni ger ❤

Idag bestämde jag mig för en sak. De pengar jag förut i mina "drickarperioder" lade ner på alkohol ska gå till bra saker nu. Jag ger till två välgörenhetsorganisationer och så tänker jag liksom ringmärka vissa saker varje vecka som jag köper. Exempelvis en bukett blommor eller en god glassort till barnen etc. Att tänka när jag köper det att det är istället för alkohol.

Ofta när jag handlar tänker jag efter jag betalat "det hade blivit 70 kr dyrare förut när jag inte kunde låta bli att köpa öl". Och 70 kronor är 70 kronor. Pengar att exempelvis skicka till länder i krig. Där de gör nytta istället för att de spenderas på vin eller öl som söndrar mig inifrån och ut.

Jag har kommit till en fas nu också där jag bara inte kan begripa hur jag kunde dricka hemma medan jag gjorde "mammasaker". Lagade mat, städade, tittade på film etc. Att jag inte skämdes? Nu skäms jag bara jag tänker tanken att sitta med dem berusad och löjlig och oseriös. Alltså jag kan inte förstå att jag gjort så massor av gånger?? Så himla pinsamt. Värre än pinsamt, men just ikväll är det pinsamt jag tycker det är.

Åååååå jag är så glad över att jag aldrig ska vara så pinsam mer. Glömma bort viktiga samtal och lova saker jag sedan har svårt att hålla. Överkompensera dagen efter med skam i hela kroppen.
Tack och lov.

Godnatt alla där ute ❤

Ullabulla, just nu har jag inte ro att göra något för mig själv. Är full av ångest och anklagar mig själv för att jag flyttade och inte stannade och ställde krav om behandling.
Han är på väg bort från mig och jag känner sådan sorg över hur allt blev.

Tack för svaret.
Jag stannar inte för att rädda honom utan för att jag älskar honom och för att han tagit itu med sina problem.
Tyvärr så har han ju längre det gått börjat stöta bort mig mer och mer, säger att han inte vet vad han vill, känner osv. Han vill inte ha sex längre och det finns inte heller något "vi" utan bara "han". Det har gått fem månader sedan han började behandlingen och jag hade hoppats på att allt skulle bli bättre och inte sämre.
Jag är förtvivlad.

Och det är riktigt bra vännen. Har egentligen ingen aning vad jag ska skriva till dig. Känns som allt redan är sagt. Fint att du är på gång nu i alla fall.
När jag har tänkt på att du inte funnits här - efter dina upprepade fall - har det varit med sorg och och en viss uppgivenhet. Det är klart jag innerst inne förstått att du inte lever vidare därute i harmoni och nykterhet. Som Muris skrev finns vi här för dig, men jag vet inte egentligen på vilket sätt jag skulle kunna vara ett mer stabilt stöd? Men jag skulle så önska att du fick lämna detta bakom dig nu för alltid. Vi har vandrat en lång väg tillsammans, och även om det varit ett elände så har vi haft mycket utbyte av varandra och forumet. Jag själv loggade på första gången för snart 7 år sedan...Du har med hjälp av forumet haft mycket långa perioder av nykterhet, så gör resan igen. Även om du skrivit mycket i början och kanske tycker du upprepar dig och att ingen skulle vilja läsa, så är det inte så. För det första är det ju många nya här nu som kan dra nytta av din erfarenhet.
Det andra och viktigaste är att det faktiskt handlar om dig, Gagarin och vilket innehåll era dagar har. Glad att se dig, upp med hakan, och fortsätt på inslagen väg. En dag i sänder!

//PP

till mig själv hur allt körde igång igen, men kan det hjälpa någon blir jag glad.
Jag kunde hålla mig till ett par glas vin på helgerna i ungefär en månad. Glad i hågen trodde jag att jag kunde kontrollera mitt drickande jag skulle alltså bli social igen trodde jag just då. Idag förstår jag hur galet jag tänkte. Det går helt enkelt, fråga mig inte hur det escalerade, jag ville bara ha mer och mer, och det såg jag till att jag fick oxså. Ångesten kom mycket snabbt denna gången, och det blev mer o mer för att döva den några timmar, skillnaden denna gången var att den satt kvar även när jag var berusad, alltså ingen lindring. Aptiten försvann nästan omgående, det enda jag fick behålla var filmjölk i början sen kunde inte magen ta emot den heller. Vinet spydde jag upp sista dagarna men tvingade ner det ändå och tänkte måtte jag få behålla det. Helt sjukt, jag tror nu att när jag dricker blir det till ett tvång, surt gammalt vin. Det börjar alltid fina rödviner och slutar med tetravinerna dom billigaste. Peppar, peppar om suget kommer ska jag ta emot det och göra ingenting alls åt det till det ebbar ut för det gör det till slut. Jag har fått en värdig motståndare att fajtas med men det ska gå. Vill ju vara här i livet o naturen o allt vackert. Jag var enda kvinnan på psykavdelningen resten var män, snälla goa män som förstod man behövde inte förklara sig. Jag fick inte gå ut utan en vårdare hack i häl, inga gardiner på rummet det var som en cell, men en underbar personal som tog hand om mig utan något fördömande, guld värt på det stadiumet jag var. Men jag ska inte besöka det stället mera, jag ska vara här naken o ärlig inför mig själv o dom jag väljer att berätta för. Har börjat med långa promenader med min kära hund o har även tagit upp bakningen och bakelserna, jag ska tillåta mig allt utom alkohol i framtiden. Har jag verkligen kommit till insikt nu efter alla fall jag haft, för nu går det inte att sjunka djupare för mig. Jävla gift för konstnären.
Må bra alla goa vänner
Kramar konstnären

Tänkte just på morgonen på dig efter att ha sett Muris sista rop på dig i din tråd. Skriver där.
Tack ska du ha, och jag hoppas nu att du får en fin, vilsam och värdig sommar. Fri från alkohol.
Du har verktygen, du har ett beslut att fatta var dag. Ja, det är över 3,5 år sen för min del. Känns avlägset nu
och just i det ligger en viss fara. Återkommer ibland in för att påminna mig, och tillbaka till det vedervärdiga vill jag
inte igen. Så länge vi lever är det inte för sent, men nu önskar jag dig av hela mitt hjärta att det kommer till din slutgiltiga
vändpunkt. Låt oss ta vara på livet och leva istället :-)
Kram PP

Livet känns komplicera just nu. Tack för pepp Pi. Sambon har aldrig lovat mig nykterhet.Han svarar inte på frågorna alls. Annars svarar han "vet inte" Det är ju ett sätt att ha kvar möjlighet till att dricka. Var och tittade på huset med några vänner. Kände mig osäker och ensam till köpet. Det fanns för mycket renovering på det för mig ... Skall iväg och titta på ett hus till idag. Barnen som bor hemma vill verkligen flytta. Dom har ju en annan bild av oss än vad jag har av "familjen" Att två föräldrar har druckit under flera år. Nu är den ena nykter och den andra tror att han kan börja dricka socialt..Förstår att dom är rädda för att jag ska trilla dit också.. Det är mycket tankar som går fram och tillbaka. Vaknade tidigt i morse. Tänkte att detta är en kris som jag måste gå igenom. Jag kan inte må toppen just nu. Vem gör det som tänker separera. Dottern som var med igår sa att "pappa kanske också kan flytta hit om han slutar att dricka". Ja det är ju en öppning som man kan ha för att det kan finnas en väg till återförening..Blir lite förbannad på en vän till oss, som sambon drack med i helgen när jag var bortrest. Han tror säkert att sambon kan börja "social-dricka". På grund av att han klarat sig nykter många månader. Det vännen inte vet är, skillnad på "vita knogar", byte till spelberoende osv. och insikter om nykterhet.. Sambon har suttit som fastklistrad vid datorn och spelat spel under tiden han var nykter. Jag sa till sambon att han bara bytt beroende, men kunskap om beroende måste man nog vilja ha själv, annars tar man inte in det? Sambon var sur igår. Förmodligen för att vi var på husvisning. Jag blev arg och sa att är det någon som ska vara sur så är det väl jag??..Inlägget är lite svamligt men det är precis så jag känner mig. Ena stunden stark och i nästa svag..Jag funderar på att prata med någon vän som förstår och som kan hjälpa mig att reda ut tankarna. Tänker även familjerådgivning osv. Sambon vill nog inte det, men jag tänker för min egen skull?? Då är det alltid ett lotteri med vem man möter. Tänker på terapeuter som kanske också tror att någon inte har a-problem om man kan vara utan att dricka i nästan ett år. Jag har facit..Allt elände som vi haft enbart på grund av A.. varför vill någon ens försöka att dricka med den bakgrunden? Hjärnan verkar ha en förträngningsmekanism. Man suddar ut dom värsta grejorna och tänker att, det var väl inte bara elände..Jo, det blev värre och värre..Och beroendet försvinner aldrig utan ligger och lurar...

Vill önska dig en fin sommar vännen. Nu ska jag leva o må bra utan A som gör mig sjuk, känner mig misslyckad jag vet ju så väl följderna. Tänk att du varit nykter i 3,5 år, mycket strongt, ibland tänker jag att jag kunde gått jämsides med dig, men det är inte lönt ska leva i stunden för jag vet att jag kan det. Sugen ska jag ta emot och bearbeta, helvetes jävla gift.
Sommarkramar till vännen pp
Konstnären

Eller att frigöra sig från ansvaret för den andres mående?
Jag har stannat i ett förhållande alldeles för länge just på grund av dessa svårigheter. Oförmåga att se och respektera mina egna behov, rädsla för att drunkna i den egna skulden om jag sviker den som inte lämnade mig när jag mådde som sämst, ansvar för den andres mående och en ömsesidig övertygelse om att det är så det ska vara. Och den allra tyngsta anledningen, jag har själv satt mig i den här sitsen och då får jag leva med mitt val, för är jag ens värd något annat? Kanske är det mitt eget fel att jag inte får det jag behöver av närhet, kontakt, kommunikation för att jag inte bett om det tydligt nog?
Skuldspiralen vrids åt varv efter varv, och hamnar i en absurd logik där jag drar slutsatsen att jag har bidragit till hans beteende och personlighet, till och med är själva orsaken till det, genom att vara allt för självständig och ansvarstagende.
Så där är vi nu. Skilsmässoansökan inskickad efter flera års trampande i skuldcirkeln. Fyra barn, huslån, gemensam historia och 28 år för sent, men inte för sent, bara mer komplicerat.
Vad jag vill med inlägget?
Om du redan nu upptäckt alla dessa egenskaper hos din partner - oförmåga att ta ansvar för sitt eget mående och sitt eget beteende, skuldbeläggande, brist på känslomässig kontakt, fokus på sig själv utifrån "jag behöver" istället för "vad kan jag bidra med, vad behöver du?" Vänta inte tills det blir mer komplicerat. Granska din egen skuldspiral. Ingen kan göra allt rätt, och man kan inte stanna i ett förhållande enbart för att rädda den andre

Tack för hälsningen i min tråd. Trevligt att du är tillbaka. Tråkigt och jobbigt att du haft en tung period. Precis som muränan skriver, så är det allvar och handlar om liv och död. Då är valet inget val utan ett måste, och kampen nödvändig.

Du vet vad du måste göra nu. Börja bygga på nykterheten. Ta hjälp av gemenskapen här på forumet.

Många styrkekramar

Löften och brutna löften kommer att radas upp av din sambo. Det finns väl ingen tråd här på forumet med någon som klarat att gå från ett tungt missbruk/beroende till ett måttlighetsdrickande, mer än under kortare perioder. Utvecklingen är progressiv enligt all statistik.

På sikt riskerar du din nykterhet, då du kommer att må dåligt av ständiga besvikelser och tärande osämja. Och barnen får det otryggt och kommer att må dåligt.

Försök att lyssna på din känsla inom dig, vilket val känns mest rätt ut? Vad skulle du må bäst av, vad skulle kännas tryggast?

Följ din egna inre övertygelse.

Många kramar

Tack snälla du för din hälsning till mig. Nu kravlar jag mig upp ur gropen igen och hoppas att det blir för gott. Du är en kämpe har följt dig hela tiden.
Kramar Konstnären

vill jag flytta till...Nädå, jag ska titta på ett hus idag. Det är blandade känslor. Ena stunden känns det jättebra, för att i nästa stund kännas overkligt och jobbigt. Pratade med sambon nyss och han tror verkligen att han kan dricka ibland!!! Han har betydligt större problem än mig. Jag sa till honom att jag ska titta på ett hus idag och att jag gör detta för min och barnens skull. Tror han att han är en på flera miljoner som efter ett flerårigt missbruk kan återgå till måttligt drickande så vill inte jag vara med och se på. Jag frågade även om han glömt bort allt elände som vårt missbruk ställt till med? Han svarade inte på det. Jag har kontaktat några vänner som är i /har separerat för tips och råd. Barnen som bor hemma verkar tycka att detta med ev.flytt är bra. Dottern som mailade min chef om mitt våra a-problem trodde nog att allt var under kontroll. Hon blev ledsen när hon förstod att pappan vill välja A framför familj. Man kan tycka att sambon inte dricker mycket, och det gör han inte just nu. Problemet kommer ju senare och förmodligen med full kraft om man lyssnar på andras erfarenheter av att försöka dricka socialt igen. Ibland är det lätt att glömma.. Både jag och sonen fick ont i magen samtidigt härom veckan.(jag var på jobbet, sonen hemma) Samma kväll drack sig sambon full...Fysiska och psykiska symtom på närstående till missbrukare. Allt ordnar sig med tiden. Jag måste bara vara stark och tänka på min och barnens framtid....

Åh, där är du vännen... !

Jag förstod att du drack igen. Ja, du skrev ju faktiskt det i mailen sist, men då var det "under kontroll". Minns du det? Det började med två glas vi till helgen och det gick bra. Förlåt att jag skriver så, men du måste inse att det aldrig kommer funka med två glas vin till middagen. Det är ingen idé att pröva, att försöka. Det är ju dömt att misslyckas. Det verkar bli så hårda fall nu också. F-n det är inte att leka med. Det handlar om liv eller död nu. Åh, det skär i mitt hjärta. Jag är verkligen ledsen för din skull att du behövt gå igenom det här igen. Men jag är också oerhört glad för att du brutit av igen och att du faktiskt har haft 10 vita dagar. Det är väldigt strongt gjort. Vad bra att du återupptagit behandlingen. Gjorde du det sist? Kanonbra med antabus också! Kan man inte få den inopererad? Jag tänker att det kanske förhindrar att man får tokiga idéer om någon månad? Som en extra trygghet. Särskilt som vi nu går mot sommaren och värmen (även om det inte känns så idag).

Häng kvar på forumet nu. Det ger ju så himla mycket. Maila mig när du vill. Jag finns här. Kämpa på nu och var glad för dina 10 vita dagar!

Bamsebamsebamselass med kärlek, styrka, ork, tålamod och kraft från mig till dig

Tack för alla fina hälsningar till mig blir glad. Vet inte vad jag ska börja i alla fall gick allt snett mars, april och några dagar in i maj. Precis allt gick över styr och kunde inte hejda ett våldsamt drickande, galet är det. Varit nykter tio dagar legat inne på avgiftning 3 dygn. Att jag aldrig lär mig efter allt som hänt konstigt nog har jag inte fått någon hjärnskada, det var på håret att jag klarade ett delerium började få hörselhallucinationer och då är det farligt, mannen tvingade in mig i bilen och körde mig till psykakuten, och det är jag glad för idag. Denna förrädiska dryck som tar över hela min hjärna när den kommer igång, nattligt drickande o ingen mat bara spydde, hu jeda mig. Jag måste nu slåss resten av livet mot en värdig motståndare, jag är så glad att jag lever i alla fall. Tagit upp behandlingen igen och börjat med antabus och då går det inte att dricka och det känns tryggt just nu. Skriver mer sen måste ut med min älskade hund, muris du är en äkta pärla
Kramar Konstnären

Era texter är nyttiga för mig att läsa. Att man faller tillbaka snabbare än blixten till ruta ett igen :( om man tar första glaset. Önskar att även min sambo kunde fatta detta....

Kära vän,

skriv en rad. Här eller på mailen. Du vet var jag finns.

LCHF för mig också. Betydligt bättre mage, och viktnedgång. Jag har kört det i 1½ år c:a, men slarvat lite de senaste månaderna. Men jag kommer nog att göra så att jag kör striktare LCHF periodvis, och lite halvdant däremellan. Risken är väl annars att man tröttnar helt på LCHF-kosten. Dessutom är man ju periodare :)

Läste att du diskuterade sluta snusa i en annan tråd. Jag har varit storsnusare i över 40 år, och har inga planer på att sluta med det. Jag har snarare gjort tvärtom när det gäller nikotin; återupptagit piprökning som legat nere i över 20 år. Men jag betraktar det mer som hobby och avkoppling, att prova lite nya tobakssorter, och att kunna koppla av med ett pip-stopp ibland. Dessutom konsumerar jag mycket kaffe.

Nikotin och koffein är beroendeframkallande precis som alkohol. Men, det är inte sinnesförändrande och det släcker inte ut medvetandet. Jag ankrar inte eller tappar vettet efter en dosa snus, några muggar kaffe och några pip-stopp. Jag mår i stället bra och blir harmonisk.

Den stora, och livsnödvändiga förändringen i mitt liv, det är att leva utan alkoholen. Det har jag gjort i snart ett år nu. Övriga förändringar får komma i framtiden om jag anser det nödvändigt då. I nutiden mår jag bra med livet som det är.

mulletant och LenaN. Ja, grädde ska vi unna oss, vi ska också sköta om oss och njuta av våren.

Bra lchf-snacks.....! Och gott! Det, samt babybellostar och nötter har stillat många (mat/socker-sug). Jag har själv kört/kör rätt så mycket lchf sedan cirka 3 år. Anledningen var att jag hade problem med magen - samt att det visade sig att jag har en veteallergi (ej glutenintolerant alltså). Jag slutade tvärt med bröd och socker från en dag till en annan - och jäklar vad kroppen reagerade starkt. Jag fick "abstinens" i form av ymniga svettningar - mest på ryggen och i handflatorna. Tyckte att jag tappade all kraft i musklerna.....Det gick över på drygt en vecka när kroppen "lärt" sig att hämta energin från annat än snabba kolhydrater. Sedan jag slutade att äta vetemjöl så funkar magen fantastiskt bra - och min "IBS" är som bortblåst. När jag har haft mina fyllerejs så blir det ju förutom alkohol en väldig massa socker helt plötsligt (öl) för kroppen - och det gör väl kanske abstinensen eter värre - när alkohol- och sockertillförseln stryps samtidigt?! Nu när jag inte dricker - och håller mig rätt strikt vad gäller kolhydrater så har jag sällan eller aldrig något som helst sug efter något sött. Ingen berg- och dalbana vad gäller blodsockret. Och tappade, av bara farten, cirka 8-10 kilo. En matchvikt som jag hållit sedan dess. Och ingen alkohol heller så klart.........

på hög%-ig vispgrädde idag. Med vanlijpulver. Härligt ?
Njut av våren? / mt

Och du, vi som tänker på påssäntten - vi dricker förstås fyrtioprocentig vispgrädde. Bara gottis i den, inget äcklis. ;)

Tack för påhälsning i min tråd också! Kram på dig!

... vispgrädde!

Ja, ha-ha och förlåt, men jag ville skämta lite och kanske väcka någon halvsovande läsare.
Det är absolut ingen risk att jag får något återfall och börjar med fel sorts "procenthaltiga" drycker.
Jag är väldigt trygg och säker i nykterheten nu.

Det är så att jag har slarvat en hel del med LCHF-dieten de senaste veckorna och ätit för mycket sötsaker.
Nu var jag extra sötsugen, och botar det med lite vispgrädde. Gott, mättande och nyttigt.

Så, ingen fara. Hoppas ni tål lite skämt och skoj.

Önskar alla som läste detta en trevlig söndagseftermiddag. Sköt om er!

När man är i en relation med någon som visar en massa tecken på att inte vilja är att förstå.
Vi som medberoende och kanske i viss mån relationsberoende har en stor skräck över att släppa taget.
Om oss själva,missbrukaren, relationen osv.

För om vi gör det så tappar vi ju den kontroll vi tror oss ha.
Om du tittar på bara just den känslan så kanske du kommer något på spåren.
Du vill ha vad som är skäligt i en relation.
Engagemang intresse och ett sunt givande och tagande.
Du får inte det i er relation men stannar likafullt.

I tron om att tiden och tålamodet och viljan från din sida på något sätt ska förändra det faktum som råder.
Han verkar inte ha något större intresse av att fortsätta relationen till dig.
Oavsett orsak,om det är ett led i hans behandling eller egna insikter som tar fokus från relationen.

Eller om han helt enkelt inte har drivet.
Eller om han ser dig som hindret för att få fortsätta droga med alkohol och spel.

Allt det står för honom.
Men vad står din vilja för?
Varför vill du inte släppa taget om relationen då den inte ger dig vad du vill ha?

Det är den fråga vi som anhöriga ständigt ställer till oss själva utan att få svar.
Men ställer man den tillräckligt ihärdigt så brukar till sist svaren komma till en.

Just den här klyftan mellan förnuft och känsla.
Gapet som bildas och klyftan man liksom ramlar ned i utan att komma upp ur den.
Oförmågan att agera.

Var snäll med dig själv.
Acceptera att du just nu inte har styrkan att gå. Erkänn din kärlek och din smärta.
Och titta sen på den och fråga dig själv om du vill fortsätta ha det såhär och må såhär.
Troligen är svaret nej.

Titta sen på vad du kan göra just nu här och idag.
Och gör sen detta och se vad som händer.
Det kan vara något väldigt enkelt.
Börja en kurs.
Planera en helg med en väninna
Res bort utan sällskap och sätt på dig tänkarhatten utan att störningar finns.
Lägg bort mobilen och datorn ett dygn.

Vad som passar dig och vad som är rimligt.

Att vara i det vakuum du är i är fruktansvärt jobbigt.
Men låt dig vara där så kommer säkert någon liten insikt i hur du ska påverka din egen situation åt rätt håll.