Senaste kommentarerna i forumet

Jag läser mellan raderna att du kanske har "överkrav" på dig själv. Allt ska vara perfekt, man ska må bra, resor osv. Vet du vad, Jag tror du är perfekt som du är! En känslosam, kärleksfull, omhändertagande person och mamma. Det är bra att tänka på vad du åstadkommit. Vem vill du se i backspegeln om några år när du ser på dig och ditt liv bakåt. Jag är glad för din skull. Nu är det framåt som gäller. Vi satsar på en underbar vit och fräsch vår och sommar... Kram..

God morgon! Solen skiner och fåglarna kvittrar. Och jag tänker på sommaren som ska komma. Älskar sommaren. Men blir också lite stressad. Semestern som ännu inte är beviljad, mannen som ska jobba hela sommaren. Vi har inga planer förutom att åka och bada när vädret tillåter och jag kommer oftast få göra det själv med barnen eftersom han jobbar. Grannar som frågar om vi ska åka utomlands. Jag blir helt enkelt stressad och känner pressen att göra saker som jag inte har råd med nu.

Så tänker jag lite på en öl i solen bredvid poolen på baksidan. Men nej, vad äckligt! Då skulle ju inte ens orken finnas att cykla iväg på en utflykt eller till stranden. Känslan av att inte göra nåt vettigt på semestern skulle växa och likaså mitt självförakt. Jag vet, för det hände förra sommaren när jag drack vid fyra tillfällen under min ledighet fast jag bestämt mig för att inte göra det. Jag avskydde mig själv.

Nej, istället för det scenariot ska jag försöka släppa pressen som hänger över mig. Jag är rädd för att om jag inte lyckas släppa den så kommer jag vilja dricka när semestern kommer. Och gör jag det så kommer jag ha ångest hela ledigheten, även om det så bara skulle bli ett fåtal tillfällen. Jag ska vara stark och inte låta semesterstressen krypa under mitt skinn.

Känns som att det finns lite underliggande vårdepression i mig. Samtidigt som jag hatar vintern och längtar intensivt efter vår och sommar så kommer pressen av att vara lycklig och sysselsatt hela sommarhalvåret. Det blir en krock i mig och jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen. Kan det vara den här känslan som gör att många dricker extra mycket när våren kommer? De tror de njuter av våren med ett glas men egentligen botar de (tillfälligt) en ångest som gror.

Hur som helst så ska jag gå igenom alla känslor utan alkohol och göra mitt bästa för att njuta av nuet och mitt liv utan pressen av att vilja ha mer. Lättare sagt än gjort. Men jag ska inte ge mig! När sommaren är över och hösten kommer ska jag kunna säga att jag varit nykter 7 månader i med och motgång, oavsett sinnesstämning. Jag ska kunna säga att jag varit nykter ett år, två år, tre år. Mycket har man inte kontroll över i livet men just detta kan jag kontrollera, så det så!

En lugn och fin morgon med en vacker soluppgång.
Framför oss nu har vi nu maj, juni, juli och augusti. Försommar och sommar.
Härligt! Vilken fin tid vi har framför oss.

Nu när jag lever nykter, och nykterheten dessutom är stabil och trygg, har jag möjligheten att uppskatta och njuta både av livet, friheten och årstiden.

Ha en bra dag alla!

Nu har jag varit registrerad här 3 månader. Och nästan lika länge varit nykter förutom på ett knappt glas vin tio dagar efter jag registrerade mig.

Jag är så glad att jag åter igen tog beslutet att inte dricka. Igår på valborg såg jag grannar gå från sina hus med öl och andra flaskor. Då blev jag lite ledsen när jag tänkte på alla tonåringar som känner sig utanför om de inte dricker. Men glad var jag för min skull och mina barns. Vi såg film på kvällen och åt godis och drack läsk. Barnen kunde krypa upp i mitt knä och andas nära mig utan att det luktade vin. Precis som det ska vara.

Jag vaknade till en solig dag och orkade och ville kratta löv i trädgården. Grannbarn har sprungit ut och in i vårat hem hela dagen och gör det just nu med och jag har inte känt mig trött av det. Inte ens klockan 10 imorse störde det mig att alla sprang ut och in. Det brukar visseligen inte störa mig men hade jag varit bakis idag hade jag nog inte uppskattat det så tidigt. Och det hade mina egna barn förlorat på...

Jag har tagit en springtur också. Allt positivt som hänt idag i dessa små ting hade inte hänt om jag hade druckit igår. Så är det bara.

Kram till alla!

här på våra breddgrader. Sol, knoppande träd och fågelsång. Idag är det fem år sen jag vaknade (nej, jag hade knappast sovit) efter mannens rejäla återfall. Då han i början av valborgsfirandet, efter familjemiddagen, tände brasan... och försvann. Säkert några fler turer än jag lade märke till. Jag var på ett sätt trygg i hans nykterhet men vet att jag efteråt insåg att jag känt på mig att ett återfall kunde komma.
Inom en timme var han kanonfull. Han gick och lade sig och jag har egentligen inte klart för mig hur firandet fortgick. Här fanns en son som talade allvar med far sin på ett gott sätt. Jag har ältat (!) detta förr här i min tråd och konstaterat att ett år tidigare (och längre tillbaks) skulle detta scenario varit värsta tänkbara katastrof. Skam i stora mått. Nu var jag i det och hade inget annat val än att vara kvar. I backspegeln var detta det absolut bästa som kunde hända. Det förde honom till AA och det innebar den verkliga vändpunkten. Hans egen "märkesdag" är i början av juli, ett och ett halvt år efter att jag satte ner foten på riktigt, dvs gick - men kom tillbaka. Om detta har jag skrivit här i olika repriser - ältat, eller bearbetat - och det har gjort mig gott.

Igår hade vi en fin Valborgskväll med trevlig samvaro. Var och en dricker vad den vill och det fungerar numera okomplicerat. Tycker jag. Mannen är ibland besvärad och funderar om hans nykterhet begränsar andra. Jag vet ju inte hur det verkligen förhåller sig med det men trevligt hade vi.

Det händer att jag får svackor och övermannas av oro. Jag bär på arv med nära till katastrofkänslor från min barndom med alkoholiserad far. Jag bär på många rädslor som jag inser att är orealistiska men rädslorna ger f-n i mina insikter och finns där under ytan. Jag utmanar dem numera medvetet i den takt och det djup jag beslutar att utsätta mig för.

Jag läste nyss i Göran Larssons bok Skamfilad: "Varje människa har en berättelse inom sig. Varje människa är en berättelse. Och vi människor behöver få berätta oss själva för att bli hela och få tillgång till hela oss själva." Clarence Crafoord har för länge sen skrivit boken "Människan är en berättelse" på samma tema. Hur som - jag är så tacksam för detta forum där jag fritt fått berätta min berättelse. Gång på gång bearbeta de viktiga teman som djupast präglat mitt liv. Tacksam är jag också för alla människor här som läst och svarat... När jag skapade min andra tråd (denna) tyckte jag mig ha förstått att detta är ett livsforum. Så är det för mig - forumet och ni och de som skrivit här har varit min största hjälp till ett helare liv. När man går in i, stiger över tröskeln till, ett genuint möte vet ingen av parterna vad som riktigt kommer att hända. Då är man (båda) i ett ingenmansland. Och efteråt har båda förändrats. Jag vill tacka för alla mänskliga möten här på forumsidorna! De har hjälpt mig att ta makten i mitt liv och därmed bli en sannare livskamrat till dem som står mig nära.

Glad vår önskar jag dig som läser! / mt

och såg ditt inlägg. Bitterhet är tärande och förgiftande. Måste ta fram en bok jag läst i vinter... det är Olle Carlssons bok 12 steg för hopplösa; han skriver (det tionde steget) "Det som mer än något låser fast oss i gårdagen och tar livsglädjen ifrån oss är bitterhet eller agg. Någon har sagt att bitterhet är att - gång på gång - svälja det gift man vill ge någon annan." De raderna gjorde stort intryck på mig, jag kände igen det lidande bitterhet kan orsaka.
Jag hoppas du snart finner vägar ut och kan göra dig fri. Det är du värd! Ja, det är du sannerligen värd! Som du har kämpat.
Håll taget om din nykterhet, jag skickar en hög solljus och fågelkvitter till dig! Kram och allt gott! / mt

Usch jag är full av bitterhet just nu. Kommer få tillbaka en gammal kollega ska bli skönt. Just nu är jag full av bitterhet som jag inte för bort. Känner mig energilös hoppas det vänder. Är nykter nu inne på månad 16

Härligt att höra från dig. Bra att du mår bra och har det bra.

Välkommen hit igen - och grattis! Vad skönt att du har lyckats dra ner på alkoholen - och att det börjar lugna ner sig på ditt stödboende så att du kan känna trygghet. Det underlättar säkert din nykterhet. Fortsätt kämpa du med!

ditt liv utan alkohol, med en fungerande och hållbar nykterhet.
Ett liv i frihet.

Hoppas du får en fin försommar Vida.

Nykter. Solen skiner. Kan inte bli bättre. Har kommit hem från en resa, som jag fick av mina barn i födelsedagspresent. Trots, att jag sagt, att jag inte tycker om att resa. Har druckit på så många resor och inte kunnat nyktra till på flera veckor efter. Denna senaste resa drack jag vatten och kaffe, precis, som hemma. Så jag klarade den. Nu fortsätter jag i min hemmalunk. Nykter en dag i taget.

Idag skiner solen. Jag har haft en helg där många har druckit alkohol. Middagen på Fredag, Lena Ph på lördag. Konserten var bra. Blev ledsen under en låt. Det kom bara över mig på föreställningen. Jag kände en tjej med Downs syndrom genom jobbet under många år. Vi dansade tillsammans till "Kärleken är evig". Hon älskade den låten. Hon dog för några år sedan. Vi kom varann väldigt nära. Nu kom saknaden och minnena över mig på konserten. Sånt är livet. Glädje, sorg, smärta, lust, saknad, eufori, tomhet, Kärlek... Det är ofta härligt att leva nu för tiden... Kram på er.. <3

Köpa hus i kritiskt akutläge är nog inte bra. Hyra hus är bättre, då kan du landa och slicka dina sår innan du tar vidare beslut. Att inte ha rum till din 18-åring tror jag är riktigt dumt. En liten friggebod på tomten typ hade varit perfekt. När jag flyttade till lght delade jag rum med yngsta dottern så äldsta dottern fick eget rum. Nu har äldsta flyttat för att plugga på högskola. Hon tyckte att lillasyster då skulle få eget rum, det var helt och hållet hennes beslut. Annars hade nog rummet fått stå kvar som det var, det var ju hennes rum. Nu får hon sova på soffan de få gånger hon sover här. Men hon har ett rum hos sin pappa, och där sover hon oftast när hon är på besök. Vi har en kanonrelation ändå. Jag tycker att du ska involvera barnen i diskussionen, i alla fall 18-åringen.

Beskriver med en metafor...

Bussen var fulltankad och hyfsat städad. I fint skick för sin ålder. Motorn en V8. Chauffören hade gått på kurs och lärt sig välkomna alla passagerare med värme och vänlighet. Alla fick följa med och hen dömde sällan någon. De allra stökigaste bads vänligen sitta ner och gjorde det ganska ofta. Om någon betedde sig riktigt illa hade chauffören lärt sig att den snart lugnade ner sig om hen bad den vänligt. Ok, då och då glömde chauffören vad hen lärt sig och kastade brutalt av någon som var riktigt störande, men bad sedan om ursäkt. Chauffören hade även lärt sig rutten och visste vart hen skulle köra.
Problemet var bara att bussen, som för övrigt verkade vara i så gott skick, ibland skenade iväg okontrollerat och ratten hade en tendens att kärva lite så när bussen började gå för fort kunde chauffören inte styra. Det verkade vara något fel på bromsarna. Även gps:en var en aning opålitlig vilket ställde till med bekymmer, särskilt när det gick så fort att chauffören inte hann tänka själv. Passagerarna gillade sin chaufför, men kände sig lite osäkra och satt i ständig beredskap ifall bussen skulle krascha eller köra i diket.
Chauffören gick till många verkstäder för att få ordning på bussen, men ingen kunde hitta felet. Det fanns stunder då chauffören i sin uppgivenhet funderade på att säga upp sig och skicka bussen till skroten. Men vad skulle då hända med dem som stod och väntade vid hållplatserna, som litade på att bussen kom?
Till slut var det några duktiga mekaniker som kom på det alldeles uppenbara. Bromssystemet läcker och kan varken bytas ut eller lagas. Du behöver fylla på bromsvätska regelbundet!
Och så fort bromsarna fungerade blev färden säkrare. Det blev också lättare att styra trots kärvande ratt och opålitlig gps när farten var lite jämnare. Passagerarna kände sig lugnare. De skulle komma fram till sitt resmål även om chauffören då och då körde lite fel. När ingen av passagerarna längre var rädd för att bussen skulle krascha bråkade de inte lika mycket. Chauffören kände sig nöjd med sitt jobb och var mycket tacksam för att det fanns så duktiga mekaniker.

kan räcka!!

Pratade med sambon i morse.. Sa till honom att han riskerar min nykterhet på att förvara a i bilen. Det var inte meningen sa han. Det var därför jag hade dom i bilen. Jag frågade honom om han förstod hur allvarligt detta är för mig. Jag vill inte börja dricka igen!! Jag har sett hur du har smygit omkring här hemma sa jag. Jag sade till honom om att vill han supa så får han ta in på hotell eller något så länge vi bor här. Det verkade som om han förstod. Skönt att prata ut. På middagen igår så skickades en Whisky-flaska runt för att en person ville smaka på den. Då höll jag i flaskan. Några flash-tankar flög förbi. Jag har smakat på de flesta a-sorter. Endast druckit för att det är alkohol i. Har aldrig gillat smaken. Men kunde tänka på smak av rödvin, usch, whisky starkt (berusning), osv. tänker sen på mina sämsta fyllor. Vuxna barnens ilskna sms, mötet med chefen (som gjorde att jag slutade med a) ledsna barn, omhändertagna (inte mina som tur är) och svikna barn. Vuxna barn som mår dåligt av föräldrarnas supande. Ja all skit som alkohol ställer till med. När suget kommer gäller det att vara beredd. Jag skulle förmodligen aldrig druckit folkölen i bilen. Men bara att riskera nykterheten för sån skit!! Nä tack, jag är mer värd än så. Jag kollar lite i Tarot-kort emellanåt. Fick till mig att tänka på vilken uppförstrappa jag har haft, och nu sitter jag högst upp på trappan belåten. Tycker det stämmer bra. Det har varit tufft att ha ett alkoholmissbruk med allt vad det innebär. Jag har kämpat med det, sedan mot det. Nu varit fri 1 år 5 månader och några dagar. Helt okey siffror. Räknar inte så ofta, men ibland för att minnas...Kram...

Du gav oss. Tack för att du delade med dig.
En fin dag önskar jag dig.

för dina texter där du delar med dig.

Detta är en av flera fördelar med detta forum. Detta utbyte av tankar och erfarenheter. Det ger så mycket. Och det visar på ett grundmönster hos alla oss som utvecklat beroende och alkoholism; att utvecklingen är progressiv, att man aldrig kan bli en småkonsument av alkohol och att enda sättet att stoppa sjukdomsförloppet är total avhållsamhet. Men också detta att såpass många påbörjar en positiv process när de aktivt börjar använda forumet, varav en hel del lyckas bli nyktra efter något/några försök.

Hoppas att det går bra för dig ADHD nu när du håller på med separation och bostadssökande.
Och framförallt att du fortsätter att få ökad trygghet och säkerhet i din nykterhet.

Var på middag med jobbkompisar.När jag åkte dit tog jag sambons bil. Har misstänkt att han hade alkohol i bilen. Jodå där låg 3 folköl. Fick lite panik. Tänkte jag skulle slänga ut dom genom bildörren. Gjorde inte det. Åkte till middagen. Det var trevligt. Dom flesta drack ingen a. Men några gjorde det. En kille sa till oss att varför vi inte skaffat chaufför? Jag ska upp tidigt sa jag. Kommer inte att träffa dessa människor så mycket mer och vill inte lämna ut mig där. När jag åkte hem flög en massa tankar genom huvudet. Hur skulle jag gjort för något år sedan? Hällt i mig en av ölen och druckit mer hemma. Till slut stannade jag bilen, slängde ut ölen i ett dike, det kändes skönt. Frågar sambon om ölen ska jag säga till honom att han riskerar min nykterhet och det ska han ge F-N i!!. Ville inte bråka när jag kom hem. Sonen kan ta illa vid sig. Jag berättade lite om kalaset för sonen. Berättade att jag fick lite sug när vissa drack a där. Sa till honom att han ska tänka på det när han blir vuxen att han ska passa sig för alkohol. Får man a-beroende så är det svårt med beroendet. Livsfarligt att bo med en annan beroende som inte kommit till insikt. Skönt att kunna skriva av sig. Kände i bilen att jag gärna pratat med någon som förstod mitt beroende, men klockan var ganska mycket. Ska prata med en väninna imorgon. Hon har också flera a-beroende i sin närhet. Kram...

Haha, vilken liknelse Muränan. Ja, får lägga manken till. Är inte lika på med ambitionerna som du och Vilja, men jag är nöjd med det lilla ;-)
//PP

Det har gått snart 8 månader sedan jag drack. Det enda biverkningen är när jag vaknar av ångers att jag har drömt om att jag har druckit. Ha en trevlig helg allsammans.

Jag tror fanimej jag håller på att acceptera faktum. Knogarna är inte så vita längre. Mitt nördande bland forskning och läsande här har övertygat mig. Tidigare pratade jag inte på samma sätt med mina vänner som jag gör nu. Jag kunde prata om mitt problematiska förhållande till alkohol i termer som stt jag inte kan hantera sprit och att jag i min ungdom hade ett gravt missbruk, men var inte lika tydlig med att jag fortfarande är alkoholist och aldrig kan dricka en droppe utan att dras in i ytterligare en period.
Jag har tagit detta på så stort allvar att jag faktiskt spottade ut en chokladbit som jsg trodde var ren choklad men visade sig innehålla likör. Jag har till och med slutat använda handsprit. Faktum är att lukten av handsprit kan trigga min beroendehjärna och är potentiellt lika farligt för mig som att dricka ett glas vin. Jag kan - om jag känner lukten när jag spritar händerna - fysiskt känna smaken av sprit och få ett enormt sug. Inte för att jag för den saken går och köper mig en flaska vodka, men jag märker att tankarna blir intensivare när jag blivit påmind genom lukt eller smak.
Tidigare har jag inte sagt till alla jag känner att jag inte kan dricka en droppe. Det har jag nu. Har även skrivit lite om detta på min blogg. Om alla vet säkrar jag upp nätverket om jag senare får ett hjärnsläpp. Kanske kan det rädda mig genom att jag blir stoppad eller påmind i tid om min hjärna far iväg på egen hand.
Trodde faktiskt jsg skulle få leva med hotet om återkommande perioder, men nu känns det mer som det är ett avslutat kapitel.
Dina inlägg har hjälpt mig. Att du är ett levande vittne till att beroendet inte släcks ut även om det gått 16 år var avgörande.
Mina egna erfarenheter av progressiviteten i de senaste återfallen bekräftar även detta.
Tack

Antabus är bra för då behöver man inte tänka på att dricka. Suget försvinner för mig eftersom jag vet att jag inte kan dricka. Den har nog räddat mig många gånger. Den ger inga biverkningar. Många som inte vill ta den och säger att den ger biverkningar vill kunna dricka. Det är min tolkning. Jag har druckit på antabus också och det var ingen höjdare. Höll på att sluta med döden

och reda ut saker mellan er mulletant. Och att ni funnit tillbaka till varandra när det tidigare fanns murar och motsättningar mellan er.

Ja, visst är det en enorm frihet att leva ett nyktert liv. Det instämmer jag helt med.

En fin valborg på dig också mulletant. Även om vädret inte skulle värma lika mycket som detta forum.

Häromdagen utmanande jag igen min bekvämlighetszon och tog upp en fråga med känsliga förtecken. Det blev också känsligt läge som vi måste bryta då jobbet kallade. Inom några timmar kom ångesten över mig starkare än på länge. Jag drabbades av tanken att han kanske ljugit för mig, gått bakom ryggen som på den tiden han drack. Ångesten stegrades till den grad att jag ringde honom på jobbet och frågade rakt ut om det är något relaterat till det vi talade om han undanhåller eller ljugit om. Hans reaktion bekräftade att min oro var obefogad; så klart jag förstår att du kan tänka så, sa han, men så är det inte. På kvällen gick vi igenom det känsliga - och det var inte känsligt alls. Så befriande. Och så viktigt att jag hade modet att ta upp det. Det är just sånt som ännu inte är självklart och där jag måste utmana mig.

Det är en så avgörande skillnad i vårt liv nu att vi oftast kan reda ut saker, även sådant som inrymmer skuggor och spår från de mörka åren. Även om det blir svårt, om samtalet bryts, så kan vi vända tillbaka och reda ut. Jag minns ännu så tydligt hur jag efter ca ett havt års nykterhet första gången upplevde hur en spänd situation bara upplöstes, som ett mörkt moln som försvann ut i himlarymden. Då hade jag läst, bland annat Jan Johansen bok och en rad vetenskaplig litteratur, om alkoholens påverkan på hjärnan och hur den långsamt läks. Eller rättare, hur långsamt den läks. Det tar tid och det är viktigt att veta.

Nu i dagarna blir det fem år som vi har vi levt ett helnyktert liv. Jag är tacksam, för min egen skull, att även jag valde nykterhet. Det är en frihet att alltid vara körbar och (någorlunda ha ha) klar i tanken. Hela den här resan har också fört oss till 12-stegsprogrammet och fina gemenskaper i det. Jag har, som jag tidigare skrev, också funderat mycket över mitt eget mönster i ätande och mitt förhållningssätt till det jag stoppar i munnen. Så mycket spännande och nytt.

Just nu sitter jag mitt i en underbar vårkväll med blå himmel, ljus och fågelsång. Jag har gått en lång promenad och ska ta mig ett fotbad. Jag är tacksam för mitt liv som det ser ut idag och på ett underligt sätt är jag också tacksam för att det blev så mycket alkohol att det tvingade fram förändring. Jag längtar inte tillbaka ens till den tiden då vi drack utan att jag upplevde det problematiskt. Det är en frihet att leva ett nyktert liv!

Glad valborg och glad vår önskar jag dig som läser! / mt